Torsdag den 14 oktober: (på tåget)->Pachmarhi

Madhya Pradesh
Pachmarhi

         Anlände klockan åtta, en timme sent. Det hade regnat mycket i Pipari och det var mycket disigt de första timmarna. Drack te på stationen och gick sedan för att hitta transport från Piparia till Pachmarhi. Hamnade i jeep, där vi betalade för baksätesraden. Tog in på det föreslagna hotellet ,,,,,I vår bok,,,,,,, då det var rent.
         Åt lunch, uppuma - god, och försökte sedan få lite information om. Kvinnan på “turistinformationen” (som också hyrde ut jeep och vespa) pratade mycket bra engelska och var vänlig, men visste inte allt vi ville veta. Så hon föreslog att vi gick till Forest Service för att fråga där. Så vi gick. Och gick. Och gick. Frågade flera gånger, eftersom vi trott att vi kommit för långt. Nej, den är bara lite längre …
         Men till slut kom vi dit i alla fall. Den var stängd där ytterligare 1½ timme. Ingen där kunde engelska. Så fortsatte till vacker utsiktspunkt. Stannade där en stund och tog det lugnt och gick sedan tillbaka den långa vägen, Stannade och åt god “chat” på vägen. Räknade ut att vi gått 12 kilometer.
         Beställde senare in middag med “room service” och det var gott. Jag var trött och stupade snart.

Fredag den 15 oktober: Pachmarhi

         Solen var framme och det var inte så kallt på morgonen trots 1.100 meter höjd. Mycket behagligt klimat. Åt god “idli” till frukost. Sedan avtalade vi med jeep för halvdagstur för 300 rupees (det kostade 300 rupees pllus bensin för att hyra vespa för en dag).
         Vi stannade först vid “Panch Panda (Pandava Caves)”. Men först gick vi igenom vad som nog var de finaste trädgårdarna jag sett i Indien - betydligt mer välhållna än de berömda i Kashmir (och mycket större). Fina grottor (fast knappt OK för Indien, där det finns så många fantastiska).
         Sedan stannade vi vid Handi Khoh, vacker utsikt genom smal klyfta - och med utsikt över Chauragarh bergstoppstempel. Nästa stopp var vid Priyadashimi (Forsyth Point) med strålande utsikt.
         Slutligen brant ner och lite stigning till slutet av vägen. Här väntade chauffören. Vi gick upp till “Mahadeva Caves”, ett Shiva-tempel inne i berget. En naturlig källa droppade ner vatten från väggerna. Gick sedan öut och drack te och jag åt två samosa i en liten restaurang.
         Sedan lämnade jag Ghislaine med en bok och gav mig iväg mot Chauragarh templet på toppen av ett litet berg. Det blev snart brant när de berömda 1300 stegen (ganska branta stenblock) tog vid. Ganska jobbigt och jag höll god takt, men efter 50 minuter hade jag i alla fall klarat av de 3,5 kilometrarna. Inte så många där, men jag passerade en del indier.
         Vidunderlig utsikt från toppen, men tyvärr hade det blivit lite disigt. Men jag tyckte mycket om Shiva-templet, som var byggt i sten och mycket enkelt, med inga väggar. Sfannade ca 20 minuter där och skyndade ner, men blev stoppad flera gånger av pratsamma indier, så nedfärden tog också 50 minuter, totalt 2 timmar. Många talade ingen engelska, och jag pratade mer Hindi i Pachmarhi än under hela resan tidigare. Långsamt började det lossna lite.
         Jag tyckte synd om några indier som frågade - på Hindi - om det var långt kvar. Det var innan de 1300 branta stegen hade börjat, så jag kunde bara säga “bahut dur hai” (det är mycket långt). Chauffören väntade och körde oss tillbaka till hotellet. Vi åt goda dosa på samma ställe som i morse.
         Sedan gick vi 2 kilometer till Jatashanka, ett Shiva-tempel. En naturlig, djup klyfta - mycket smal - med natuliga grottor - ett av de mest fantastiska templel jag sett i Indien (på grund av läget, inte av själva templet). Det var 176 branta steg att gå ned dit.
         Jag var förkyld - halsont och hosta - så vi teog middagen på hotellet en gång till. Jag lade mig att sova tidigt.

Lördag den 16 oktober: Pachmarhi->(på tåget)

         Halsen inte så bra under natten, men den blev bättre på morgonen. Hade mycket svag röst hela morgonen. Gick ut till den sydindiska restauraangen. Beställde in idli plus kaffe och te. Kaffe och te kom så småningom, men sedan hände inget. Till slut beställde vi en kaffe var till. Fyra indiska personer slog sig ned vid bordet bredvid. Ca 10 minuter senare fick vi vårt kaffe och smuttade lite på det. Då hade det gått bortåt en halvtimme. Nästan genast därefter serverades “indierna” idli, inte vi. Vi blev så upprörda att vi genast reste och gick utan att betala för det första kaffet/teet, eller för de två kaffe vi just smuttat på.
         Hittade en annan restaurang där vi nästan genast serverades idli. Letade internet-kafé, men ingen av de vi hittade verkade fungera. Strax efter 12 gick vi till busstationen för att ta 12:30 bussen, men fick reda på att nästa buss inte skulle gå förrän 14:00. Så hoppade i stället på jeep, som snart fylldes upp till 16 personer och gav sig iväg. Två personer plockades upp under vägen och då var vi 18!.
         Ett tåg mot Itarshi var just på väg in när vi anlände till Pipari. Vi lyckades precis komma med tåget innan det gav sig iväg. Konduktören tittade konstigt på oss när vi klättrade in i första klass utan biljett. Han kom senare och begärde 1300 rupees eftersom vi åkte utan biljett. Vi blev högeligen förfärade och började argumentera om att vi ville vara i andra klass men det var låst dit. Konduktörer tvekade lite, sa vänta en stund, försvann och kom tillbaka efter en stund och sa att vi kunde betala 200 rupees. Vi accepterade förstås - och antog att pengarna gick ned i hans ficka, ty något kvitto fick vi inte. Så vi satt i första klass, första gången för mig i Indien.
         Vi köpte lunchbricka som passerade förbi. Vi tyckte det var för kallt i luftkonditioneringen, så vi vandrade över och satte oss i andra klass i stället. Kom fram efter en timme till Itarshi, och här fick vi vänta i fem timmar. Satte oss att skriva och läsa. Åt middag på restaurangen ca 6.
         Tåget kom punktligt ½8. Vi var trötta och gick och lade oss ca ½9.