(södra Irak; måndagen den artonde augusti) (på ökenvägen Nasiriya-Basra)

Situationen börjar bli oroväckande med tanke på att det inte fins utsatt någon ort till någonstans i ökenen längs vår våg. Inte en enda bil har vi mött sedan den alldeles i början. Vi är i alla fall överens om att fortsätta tills vidare. Eftersom man satt ut pinnar och avståndsskyltar måste det ju finnas någon trafik längs "vägen". Förresten har vi ju inte följt den riktiga vägen förrän efter järnvägsstationen.

Järnvägsspåren avlägsnar sig till vänster om oss en bit. Vi ser ett litet hus rätt avlägset till vänster om oss. Skall vi försöka ta oss för att fråga efter soppa. Men nej tanken är nog dum, antagligen har de ingen och dessutom får vi kanske svårt att hitta tillbaka. På kartan är det utmärkt sankmarker inte så värst långt i norr från Eufrats flodsystem, och även om tanken förefaller löjlig, så kan det ju finnas fuktighet under ytan så att vi kör fast, i så fall antagligen för gott.

Vi fortsätter i det ensliga ökenlandskapet med tuvorna. Här och där med några hundra meters mellanrum står pinnar nerstuckan i marken för att utmärka vägen. Vi passerar ytterligare en avståndsskylt "Basra 100 km". Nålen till bensinmätaren kryper stadigt neråt. Snart blir vi tvungna att börja på reserven.

När vi lämnade Nasiriya hade vi vattendunken fylld med vatten till ungefär hälften. Inte ett ögonblick hade vi sysselsatt oss med tanken att det skulle kunna vara otillräckligt. Men dagen har varit mycket het och därmed vi mycket törstiga. När vi stannar för att dricka upptäcker vi att det är inte så värst många liter kvar så vi beslutar oss för att ransonera, man vet ju aldrig hur länge det dröjer innan vi får nytt.

Vi ser ytterligare en byggnad långt till höger men fortsätter efter en kortare disskussion vidare. Det börjar väl snart vara dags för nästa skylt. Plötsligtt protesterar Blixten, vi vrider kvickt på reserven och därmed blir han nöjd. - Så dyker skylten upp som omtalar att det är åttio kilometer kvar till Basra.

Men vad är det vi ser därborta långt i fjärran? Sannerligen om det inte är en lastbil. Efter en stund passerar vi varandra. Sikten blir skymd en stund av dammolnet. Men vad nu, vi borde frågat om bensin kommer vi på. Men det kan ju komma fler.

Lastbil på ökenvägen

Vi undrar vad vi ska göra när bilen stannar. Fyra mil att gå efter sopps, det låter inte särdeles upplyftande. Och sedan lika långt tillbaka med fem kilo att bära på. Helt klart är det att vi måste gå under natten. Knappast denna, därtill är vi nog för trötta. å andra sidan har vi ont om vatten.

Ett ensamt tält mitt i öknen

Vad är det vi ser en bit till höger om vägen längre fram. Det verkar vara ett slags tält. Kan man ha ett litet förråd av bensin där? Knappast troligt, men allt är värt försöket. Vi stannar Blixten och kliver ur. Det kommer en man gående från tältet.

När han kommer närmare ser vi att han är rätt gammal. Han är hel vitklädd till skydd mot värmen. Ansiktet är fårat, håret gråaktigt liksom skägget. När han kommer närmare hälsar vi. "Chay" frågar han. Vilken fråga. Vi antar tacksamt erbjudandet. Vi följer efter honom till tältet, där han tydligen har sin familj.

Tältet består av en tältduk som är spänd över två pinnar i ena ändan och fastgjort direkt i marken på den andra så att det är rätt öppet. Runt omkring går några får, de verkar beta. Räcker verkligen tuvorna till för det?

Det är rätt blåsigt ute märker vi, men tältet är vänt i rätt riktning till skydd för dess invånare. Vi ser en yngre man och en kvinna, en flicka och några småbarna. Dessutom finns det en massa lårar, tydligen har de sitt husgeråd där. Vi möts av tittande ögon, det är konstigt främmande idag.

Vi slår oss ner vid den gamle mannen. Han bjuder oss på en skopa vatten, dricker sedan själv. Härligt svalt vatten. Efter en kortare väntan kommer teet in i en kanna. I långsamma drag insuper vi det, jag utan socker till deras förvåning. Vi bjuds på ytterligare en kopp.

Vilken underbar stilla frid det härskar här. Familjen i tre generationer, som antagligen har det mycket fattigt, driver sina får. Endast lågmält prat, småbarnen gnäller lite. Det känns som om att ha kommit in i en helt ny värd efter den skumpiga bilfärden. Vi tycker att det här borde absolut filmas. Tidigare under dagen har vi inte its ta fram kamerorna, men det här är verkligen något annorlunda. Men, de är muhamedaner, de kanske inte tycker om att bli fotade, och framför allt, vem ska gå till bilen?

Långt borta ser vi en annalkande lastbil. Vi borde gå och fråga den om vi kunde få köpa lite bensin. Efter en kort diskussion enas vi om att Björne ska gå. Bägge kan vi ju inte avlägsna oss, det skulle nog verka oartigt. - Efter en stund stannar lastbilen vid den ljushårige svensken, något senare kommer två personer vandrande till tältet.

Araben som följt med, får också lite te. Björn förklarar att bilen gick på "gas" - dvs. diesel. Vi bjuds på mer te, snart ger sig araben iväg igen. Jag tar emot den femte koppen från den leende gamle mannen, Björn nöjer sig med fyra. Vi sitter ytterligare en stund i den underbara friden och bara njuter, det är så skönt att koppla av från bekymrena ett tag.

Vidare med sinande bensin

Slutligen tackar vi i alla fall och ger oss iväg. Det hade smakat gott med lite vatten till, men det var tydligen inte brukligt. Väl framme vid Blixten ser vi ytterligare två lastbilar. De visar sig vara Volvobilar, som bägge går på diesel. Till vår förvåning har batteriet hämtat sig så pass att motorn startar på nyckeln.

Vi har varit på väg i 1000 mil

Snart ser vi skylten "Basra 60 km". Tiden går, det kan inte vara så hemskt långt kvar till solnedgången. Inga fler bilar syns till. Vi gissar dock att den mesta trafiken här pågår under dygnets mörka timmar, då det inte är så varmt. Tidigare under färden har vi konstaterat att trafiken har ökat just efter mörkrets inbrott.

Det är jag som kör, det är ungefär fyrtio kilometer sedan vi satte på reservtanken. Men vad nu, redaij börjar motorn protestera för att stanna helt. Det drar tydligen väldigt mycket att köra här i öknen. Vi undrar vad vi ska göra nu. Det verkar inte särdeles lockande att börja gå, så vi enas om att vänta och hoppas att det kommer en bil. Någon får se till att hålla sig vaken.

Plötsligt påminner vi oss att vi har en massa efterrättsburkar, som Björns fanjunkare rått oss att ta med om vi skulle bli törstiga i ökentrakter någon gång. Vi öppnar en av de stora, den känns väldigt varm. Men vad gör det, den känns som sammet för halsen. Björn äter också lite av melonen, jag avstår dock hellre.

När jag tittar åt sidan ser jag att Björn har somnat och beslutar mig för att hålla mig vaken så länge jag orkar, och därefter väcka den sovande för att byta vakthållningen. Melonen börjar se lockande ut, jag äter med god aptit den vattniga frukten. Solen börjar sakta dala på himlavalvet. Då kanske det snart blir svalare ute.

Solen ser svagare ut. Snart tonar den bort helt fastän den bara är halfvägs nere. Det är tydligen mycket disigt ute. Skönt när det blir lite svalare så att man kan sträcka på benen för att jaga bort den värsta tröttheten. Men vad ser jag långt där borta på vägen mot Basra. Jo det är en bil. Jag går ut beväpnad med en tom bensindunk. När bilen kommer närmare ser jag att det är en lastbil. Jag viftar med dunken. När bilen kommit ungefär hundra meter från mig händer något märkligt. Bilen girar till vänster om mig från vägen ut bland tuvorna och passarar på femtio meters avstånd för att sedan styra tillbaka på vägen. Han var tydligen inte särdeles hjälpam eller nyfiken av sig, nåja ingen regel utan undantag, dvs. irakiernas hjälpsamhet.

Jag går in i Blixten igen och sätter mig. Snart ser jag åter en annalkande bil. Tydligen är det viss trafik. Snart urskiljer jag i dammolnet konturerna av en amerikansk minilatbil. Jag slänger upp kameran och får ett foto. Bilen stannar, jag kliver ur med dunken. Det visar sig att en behärskar engelska och framför allt, de har överskott av bensin med sig. Mannen frågar om jag har en slang, jag skakar på huvudet, en stund senare har de plockat fram en ur sin bil.

Man suger lite ur tanken och lägger sedan fria änden i min dunk. Jag säger att jag kan betala en dollar för fem liter - vilket är mer än dubbla än normala - men mannen säger att det kostar ingenting, jag tackar. Han frågar hur det kommer sig att vi hamnat i en situation som denna, jag skyller på sprakaren. Han undrar varför vi inte stannar här nere i södra Irak, det är ett underbart land. Själv har han bott några år i Tyskland men återvänt hem när han tröttnat. Jag förklarar sanningsenligt att jag faktiskt inte tänkt på saken. Han frågar om soppan verkligen räcker, sedan tar vi farväl.

Björn har under tiden vaknat upp ur sin dvala. Efter att ha hällt i soppan i Blixten, sätter han sig glad i hågen vid ratten, vrider på nyckeln, Blixten startar villigt, och vi kan fortsätta den avbrutna färden. Snart dyker en skylt upp "Basra 40 km".

Det har blivit en aning ojämnt, små obetydliga backar förekommer. Tuvorna är något större. Det börjar skymma så sakteliga. Vi undrar var vi ska bo i Basra, någon campingplats lär vi näppeligen hitta!

Vi ser en massa ljus i rad framför oss. Dessa måste härröra från stora vägens omgivningar. Med stora vägen avser vi vägen Basra - Kuwait. Kursen sätts genast rakt på ljusen. Vi upptäcker snart att pinnarna som utmärker vår väg har försvunnit. Landskapet är till en början helt flackt utan tuvor, men snart börjar det bli rätt ymnig markväxtlighet. Vi märker att vi kör på en väg med tydliga gränser.

Det mörkanar hastigt nu, nästan omedelbart uppslukas vår omedelbara omgivning av mörkret. Vägen leder en bit till höger om ljusen men det är inget att göra åt. Ljusen försvinner bakom oss till höger. Når vi inte vägen snart?

Vilse bland oljefälten

Jo, därframme skymtar någonting. Det visar sig vara en härligt asfalterad väg. Äntligen, äntligen har vi nått den fina vägen till Basra, äntligen är det slut med sandvägar. Vi är i närheten av civilisationen. Vi stänger av motorn när vi väl är uppe på vägen.

Vart nu? Basra eller Kuwait? Närbelägen restaurant bör väl finnas i Basra, och det vore väldigt skönt efter den här färden. å andra sidan Kuwait, det avlägsna shejkdömet man läst om i skolan, det vill man ju inte missa när man är så här nära. - Till slut segrar i alla fall vägen till Basra. Vi svänger till vänster. Vilken känsla att åter rulla fram på en jämn fin väg.

Det är knappt man vågar titta i Blixtens baksäte. Vilken oreda det har hunnit bli under ökenfärden. Jag tar fram kompassen. Enligt kartan skall vägen gå i nordostlig riktning. Konstigt, kompassen pekar rakt mot norr. Men vad nu, vi kommer till ett vägskäl! Det skall bara finnas en enda väg här. Vi tar till höger, det verkar riktigast.

Vi ser en massa ljus längre fram till höger, uppenbarligen härrörande från en stad. Vägen delar sig igen, en avtagsväg leder till höger rakt mot staden. Alla vägar är asfalterade. Vi tar till höger för att lättare kunna orientera oss inne i en stad. Ljusen kryper snabbt närmare. Men vad händer här, vägen slutar i en väg vinkelrät mot vår. Vi tar till vänster för att komma någonstans. Bakom oss försvinner ljusen från staden.

En stor eld brinner någonstans oupphörligen. Den måste härröra på oljeförekomster, enas vi om. Ytterligare vägskäl. Verkligen undermålig karta vi fått tag på, tycker jag, Björn börjar så småningom hålla med. Elden börjar försvinna bakom oss. Jag tittar på kompassen. Den pekar envist mot nordväst. Nu får vägen ändra riktning snart, mot nordost vill vi komma.

Det är ett mystiskt landskap vi kommit till. Alla vägarna som vi kört på de sista tio minuterna har varit lite upphöjda i förhållande till det omgivande landskapet. Ungefär en meter nedanför har man anat någonting som mest påminner om sumpmarker, ibland öppet vatten. Här måste vara en utmärkt grogrund för allehanda insekter, bland andra malaria som vi blivit varnade för. Vad skulle vi till Basra att göra? Det här är ju värre än ökenlandskapet.

Fortfarande pekar kompassen mot nordväst. Nu måste vägen svänga snart. Undrar hur långt soppan kommer att räcka. Det var bara fem liter vi fick, och de gav inget utrymme för kringcyklande som det här. Men vad nu? Vägen slutar plötsligt mitt ute i sumplandskapet. Hur vända? Lite försiktigt backar vi ner lite för sluttningen mot omgivande trakten, där det är asfalterat och lyckas vända.

Så bär det tillbaka samma väg. Vi har hunit några hundra meter då Blixten förklarar sig vara sömnig och stannar, vi rullar så långt åt sidan vi kan, stannar. Nu är vi nog verkligt illa ute. På en sådan här väg som inte leder någonstans kan det inte komma många bilar. Högst någon gång i veckan kan det kanske komma någon för att kontrollera att allt står rätt till.

Vi beslutar att sova på saken. Myggnätet kommer nu väl till pass, idag är vi ovanligt noga med skarvarna. Här kan ju vad som helst förekomma. Nästan omedelbart somnar vi när vi väl berett plats för oss i all oredan.

Tisdagen den nittonde augusti.

Omkring klockan åtta på morgonen slår vi upp våra ögonlock. Det är fruktansvärt hett inne i Blixten. Ovanför soltaket surrar en mängd små insekter. Nej inte bara ovanför. De är också inne i bussen. Som tur är stannar de kvar däruppe.

Vilse bland oljefälten

Plötsligt ser vi en bil köra förbi. Vi borde förstås ha kastat oss ur för att stanna den. Vi kommer dock snart på att den måste vända och komma tillbaka. Vi kliver ur i skuggsidan. Inga insekter här, men man ser att luften är uppfylld av små kryp i solen. Som tur är tycks de inte angripa oss. Lite längre bortar svävar stora otäcka saker, samma som vi sett i Nasiriya.

Bilen kommer tillbaka, det är en amerikansk minilastbil. Den stannar, vi visar den tomma bensindunken. Någon engelska kan man inte men vi får åka med med dunken sedan vi låst bilen ordentligt.

Björn klättrar in i förarsätet tillsammans med de två männen, medan jag tar plats på bänken på det lilla flaket. Till en början är jag alldeles omvärvd av alla insekter, men efterhand som hastigheten ökar, försvinner de. Vägarna är mycket raka och jämna, bilen går bra och hastighetsmätaren anger etthundratjugo kilometer i timmen.

Efterhand dyker elden, som vi såg i går, upp igen. Landskapet är helt platt och öde. Men faktiskt, efter en stund dyker några träd upp för att snabbt försvinna. Vi kommer till en liten vaktstuga med en bom över vägen. Här stannar bilen, vi kliver ur. Våra hjälpare pratar lite med vakten, som står vid bommen och efter en stund höjer vakten bommen och bilen försvinner.

Just innan vaktstugan befinner sig en korsande grusväg. Det står några skyltar. åt höger och väster står det "Nasiriya", åt andra hållet "Basra". Det är tydligen den vägen vi skulle ha kommit på. När vi såg ljusen i går kväll förivrade vi oss visst så vi tappade bort pinnarna, men kom ut på en annan felaktig väg. Vi borde förstås ha insett att vi var fel med en gång när det inte fanns någon poliskontroll.

Vakten bjuder oss att komma in i stugan i skuggan. Han bjuder på kallt vatten. Efter en stund frågar han också "chay", vi tackar ja. Vi är en aning hungriga, dock inte katastrofalt med tanke på att vi ännu inte inmundigat någon frukost. Vi ser bilen som vi komm med, komma tillbaka och försvinna bort efter att ha passerat stugan.

Efter en stund kommer ytterligare en bil från samma håll. Vakten öppnar emellertid inte bommen utan säger till oss att vi ska följa med. Det sitter två militärklädda män i bilen. De vänder och kör tillbaka samma väg de kommit, de kom visst bara för att hämta oss. Men varför kommer det militärklädda män för att hämta oss, vi har väl inte gjort någonting ont?

Det blir inte någon längre åktur. Fem minuter på den utmärkta vägen, sedan dyker några hus upp. Bilen parkerar i skugga från ett av dessa. Vi leds in i huset, som är rätt stort men lågt, och in i ett rum. Strax dyker en annan militär upp, som tydligen är officer.

Han tilltalar oss på engelska. Först ber han oss om passen, vi omtalar då att dessa ligger i bussen. Sedan frågar han hur vi har kommit dit vi kommit, varför bensinen tagit slut. Vi berättar sanningsenligt. Han frågar när vi stannat. Vi gissar på åtta, säger att vi genast somnat. Va, säger han sov ni från åtta till åtta, tolv timmar, vi genmäler att vi inte sovit natten innan. Han frågar lite ytterligare om våra namn, säger sedan att vi ska åka och hämta bussen. Vi undrar vad all denna utfrågning skall vara bra för, vad har vi gjort för någonting?

Vi sätter oss åter i en minilastbil, officeren, en chaufför, Björn där framme och jag på flaket. Vi passerar bommen och fortsätter rakt fram. De har tydligen inte fått några upplysningar om vägen, så vi får hjälpa dem. Tur att jag la den på minnet, det kunde ju aldrig skada, tyckte jag. Under färden förklarar officeren för Björn att vi varit ute på förbjudet område, som ägs av oljebolaget. Hade vi varit irakier, hade vi omedelbart blivit kastdde i fängelse. Jaså, det är förklaringen till alla frågor.

Vi passerer elden och når snart bussen, som ser mycket ensam och övergiven ut. Så häller vi i soppan från dunken och sätter oss i Blixten. När motorn inte startar på första försöket, undrar man om det ska skjutas men vi skakar på huvudet. Och se, nästa gång går det. Vi säger till dem att ta det lite lugnt, Blixten är inte så snabb.

Så ger vi oss iväg, Björne och jag ensamma i Blixten bakom polisbilen. Man litar tydligen på oss. Efterhand försvinner sumplandskapet bakom oss och vi når torrare mark. Vakten i stugan höjer grinden och vi passerar. Snart kan vi parkera i skuggan där vi förut parkerat militärbilen.

Vi leds in i samma rum som vi varit i förut och slår oss ner. Officeren får titta på passen, ser att de är i ordning, frågar lite vidare. Sedan säger han att vi kommer att få lite frukost. Underbart, tänker vi. Vilken service, inte kunde man väl drömma om det på ett sådant här ensligt militärt ställe. Vi är rätt skitiga, om händerna framför allt. Därför undrar vi om det möjligen kan yppas någon form av tvättmöjlighet för oss. Vi blir tillsagda att gå ut i korridoren till vänster och sedan längst bort till höger.

Vi kommer till ett rum med ett stort handfat i och kran. Vi är en aning törstiga, undrar om man kan dricka det här vattnet, beslutar oss dock för att det är bäst låta bli, eftersom man verkar har rätt ont om dricksvatten. Man känner hur man piggnar till och kommer i form av vattnet och tvålen mot den torra smutsiga huden.

När vi kommer tillbaka till officerns rum har matbrickan just kommit in. När vi hugger in märker vi att vi är rätt hungriga. Vi får mjölk, bröd, ägg och lite diverse plus naturligtvis lite chay. Officeren förklarar att vi tyvärr inte kan få så mycket, man har ont om mat härute. Vad oss beträffar är dock maten fullt tillräcklig. När vi är klara säger vi att det smakade mycket gott.

Officeren ställer nu ytterligare frågor. Han skriver upp våra namn, våra föräldrars namn och lite till. Sedan ber han oss vänta en stund. Vi lämnas ensamma. Nu skall tydligen våra vidare öden och äventyr avgöras. - Vi behöver inte vänta speciellt länge, snart kommer officeren in och ledere in oss i ett annat rum och stänger dörren utifrån.

Rummet vi kommit in i är större och luftigare än de övriga vi sett. Men den största skillnaden ligger i temperaturen. Här känns det svalt och skönt, det är en mycket större och effektivar fläkt som sitter i taket. Bakom ett stort skrivbord sitter en man. Vi har tydligen kommit till högsta hönset för den här anläggningen.

Vi blir tilltalade på engelsa, ej fullt lika bra som den förre officerens, men fullt förståelig. Mannen tittar också på passen. Han ställer ungefär samma frågor som tidigare, men är mer kortfattad. Vi får åter redogöra för hela händelseförloppet.

Audiensen varar inte så länge. Efter några ord från chefen till officeren säger denne till oss att vi är fria att åka vart vi vill. Han förklarar att vi kommer att få tjugo liter bensin så att vi säkert når Basra. Vi vill betala, det kommer inte på frågan. är vi alldeles säkra på att vi hittar till Basra? Inte riktigt, svarar vi sanningsenligt. Jag skickar med en man för att visa vägen, säger han då. Vår aktning stiger allt mer för det irakiska militärväsendet. Trots alla vägkontroller.

Det är en äldre man som stiger in i framsätet, att städa har vi inte hunnit med, så i baksätet kan han inte sätta sig. Vid vakten tar vi till höger på jordvägen som dock snart övergår i asfalt. Vi når snart en liten anhopning av träd där vägen gör en liten krok. En vakt stannar oss, en viftning av var vägvisare gör att vi kan få fortsätta.

Så kommer vi ut på huvudvägen Basra-Kuwait och tar till vänster. Här var det livligare trafik, mest lastbilar som vanligt. Vägen är rätt hoppig. Några småstäder ser vi vid sidan av vägen, för övrigt bara sand.

Basra

Basra

Det är inte särdeles långt till Basra. Vi når så småningom en vägkorsning. Till vänster mot norr pekar en skylt, på vilken det står "Bagdad". Vi har tydligen stött på huvudvägen och åtminstone här ser den mycket bra ut, bred, jämn och asfalterad. I ett kort och jämförande ögonblick minns vi vår egen väg.

Framför oss dyker det upp små låga hus vid vägkanten. Man ser folk på gatan, cyklar och andra mindre fordon. äntligen har vi nått Basra, det känns nästan som en milstolpe efter alla besvär vi har haft. Nu tecknar vår vägvisare åt oss att stanna. "Basra" säger han och kliver ur bilen. Med en handskakning skiljs vi åt.

Trafiken tätnar, liksom folkvimlet. Husen vid sidorna har blivit större, tvärgator passerar vi oupphörligen. Huvudgatan vi följer är inte särdeles imponerande, den är rätt smal och krokig. På ett ställe står några hus tätt intill och på grund av dessas höjd blir det lite skumt nere på gatuplanet. Efter ett tag kommer vi ut på en lite öppnare plats, här verkar stadens centrum vara beläget. Till vänster om oss löper en liten flodfåra. Några broar förbinder de båda stadshalvorna med varandra. Vi tar till vänster, blir framvinkade av en glad polis i rondellen och kör ut på bron.

På andra sidan kör vi rakt fram några hundra meter. Så ser vi till vänster om oss ett läskedrycksstånd. Det verkar passa bra nu, så vi parkerar Blixten och stiger ur. Det är en medelålders gladlynt man som sköter försäljningen. Efter att ha betalt läsken konstaterar vi att vår kassa i det närmaste står på nollstrecket, dvs. den irakiska delen (restriktionen) av densamma.

Mannen försöker inleda en slags konversation med oss, vi är med på noterna, fast det är teckenspråket som dominerar, den engelska färdigheten hos araben håller man helst tyst om. Några småpojkar som står kring oss, försöker hänga med de också. Vår humör-funktion befinner sig nära maxvärdet (att den är begränsad får man väl förutsätta, fast allt är ju som bekant en definitionssak) här vid det trots allt rätt fridfulla ståndet i Basras hjärta.

Emellertid tycker vi att det vore rätt lämpligt att få lite pengar konverterade till irakiska dinarer. Vi lyckas förklara för vår vän att vi gärna skulle vilja uppsöka en bank. Han pekar då på en av pojkarna och förklarar att dennes far "har" en bank. Ge honom bara pengarna så springer han och växlar åt er, blir vi uppmanade. Vi är tveksamma, vill hellre själva gå till banken med pengarna, är rädda att bli lurade. Till slut ger vi med oss, det verkar inte så troligt att vi kommer att bli lurade. Den lille pojken får några dollar, dock inte allför många, för man vet ju trots allt inte vad som kan hända. Han ger sig iväg på snabba fötter.

Våra små farhågor visar sig givetvis vara helt ogrundade. Snart är pojken tillbaks med våra dinarer, beloppet stämmer också på pricken. Vi stannar en stund till, inmundigar ytterligare en läsk med våra nyförvärvade slantar. Men läsk i all ära, ingenting går ändå upp mot te, tycker vi så vi lämnar vår vän och beger oss på jakt efter lämpligt ställe.

Vi har gått något tiotal meter när vi till höger ser en massa bord och stolar samt några mänskor som sitter därinne. Vi går in. Undrar om man kan få lite te härinne. Vi slår oss ner och säger till den tjocke araben, som genast kommer fram till vårt bord, "chay?". Det tycks fungera, nästan omedelbart kommer han tillbaka med två små teglas i handen.

Medan vi njuter av gudadrycken - här nere förstår man så väl hur ett sådant uttryck kan uppkomma - studerar vi vår omgivning. Det är rätt mörkt inne i lokalen trots öppen dörr och stora fönster ut mot gatan. Förmodligen beror det på att vi är vana vid det mycket kraftiga solskenet utomhus. Vi sitter på en liten träsoffa framför ett litet träbord. Hela inredeningen går i samma stil, blåmålade trämöbler som är nötta och sjaskiga, bara drygt hälften av färgen sitter kvar. Bakom oss finns en jättelik samovar där man kan hålla teet varmt, det är förklaringen till att vi fick vårt te så snabbt. Araberna, som ser ovanligt mörkklädda ut i den skumma belysningen, stojar och skämtar och verkar inte ta någon notis om oss.

Vi diskuterar vad vi ska ta och göra resten av denna så lyckligt påbörjade dag. Basra verkar inte ha så där enormt mycket av intresse att erbjuda oss. Dessutom känner vi för att röra lite på oss som omväxling (!). Någon nämner ordet Kuwait, sedan tar det inte långt tid innan vårt beslut står fast, till det mångomtalade shejkdömet vid Persiska viken tänker vi styra kosan. Vi betalar och lämnar lokalen.

Basra-Kuwait gräns-mot Siba

Till kuwaitiska gränsen

Det är givetvis olidligt hett inne i Blixten. Med Björn vid ratten lämnar vi Basra samma väg som vi kommit. Det betyder att jag hamnar mitt i solskenet, ty vi kör i sydvästlig riktning. Det är ännu mer trafik nu, vägen är rätt ojämn fast asfalterad. Bussar och lastbilar utgör det dominerande inslaget. Vi passerar avtagsvägen till Nasiriya, den väg vi närmare studerat under de gångna dygnen. Så kommer vi in i Zubair två mil från Basra. Det är en liten stad så vi kommer snart ut på landsbygden igen.

Vägen går nu i rakt sydlig riktning. Trafiken har minskat betydligt, man möter knappt en bil. Vägen är likaså bättre, tydligen inte alls lika nerkörd. Landskapet är fullkomligt öde, omkring oss ser vi bara sand och åter sand. Till och med tuvorna förekommer sparsamt. Sanden ligger så pass lös, att den i den hårda blåsten ideligen blåser över vägen. Som tur är blåser deb bara tvärs över och bildar inga svårforcerade drivor. Hettan är givetvis tryckande, fast jämfört med gårdagen är det riktigt "behagligt", enas vi om.

Färden går vidare i det enahanda landskapet. Blixten jobbar trögt fram i den hårda blåsten, omkring sjuttio kilometer i timmen stannar hastighetsnålen på. Något enstaka hus passerar vi. Så äntligen ser vi en anhopning av hus framför oss vid vägen. Efter femmilafärden från Basra har vi nått gränsen.

Några visa för Kuwait har vi inte brytt oss om att försöka skaffa, vi räknar med att som vanligt få dessa vid gränsen. Likaså har vi endast enkelt visum för Irak, men räknar med att kunna få ett nytt i Kuwaits huvudstad med det fantasirika namnet Kuwait.

Vakten vid grinden släpper fram oss. Vi parkerar mitt bland husen, dessa ligger nämligen utspridda i periferin av en rektangel, antagligen för att i möjligaste mån utestänga blåsten. Det står några andra bilar parkerade här också, mest taxibilar förefaller det. Mitt på platsen, ungefär tio meter framför Blixtens nos, ligger ett lågt hus. Det ser nästan ut som om det är någon slags restaurang. Våra magar påminner oss om att vi har hoppat över lunchen. Vi beslutar att undersöka möjligheten att ta igen skadan så vi går in genom dörren.

Det är mörkt inomhus. Möblemanget består av brunakiga slitna trämöbler. I andra änden på rummet befinner sig någon slags disk. Det sitter några enstaka människor vid några av borden och för en tämligen lågmäld konversation. Vi slår oss ner vid ett stort ledigt bord alldeles till vänster om dörren vid ett fönster. När vi försöker köpa läsk, visar man på ett ställe i det angränsande rummet, där det finns vattenkylda läsk.

Vi sitter vid bordet och dricker och funderar på hur vi bäst ska försöka beställa in någon mat. Då kommer en arab fram till oss och undrar om han får slå sig ner, vilket han får. Han verkar befinna sig någonstans bland de övre pinnarna på den sociala stegen, ty han är mycket välklädd i västerländska kläder, glasögon och är mycket välvårdad. Han konverserar oss på en oklanderlig engelska.

Han visar sig vara från Basra och är på hemväg efter ett besök i Kuwait. Han klagar på värmen, vi undrar hur varmt det är. Omkring tjugofem grader, tror han. Det har han tydligen fått alldeles om bakfoten. Vi undrar också vad han menar med "Arabian Sea" som han nämner då och då. Det visar sig vara den arabiska benämningen på vad övriga världen kallar Persiska Viken - man kan ju givetvis inte acceptera ett sådant namn här nere.

På vår begäran om att få tvätta våra händer någonstans frågar han innehavaren av stället som visar oss på ett litet handfat. Sedan ber vi vår vän om hjälp för att beställa in lite mat.

Men tyvärr, det går inte alls. Efter en hel del prat på känt arabiskt manér trollas så slutligen några bitar bröd fram med diverse grönsaker som pålägg. Det räcker för att stilla den värsta hungern. Men så undrar vi om man kan få någonting att dricka till. Vi erbjuds som vanligt te.

I samma veva beklagar sig vår vän över de gängse dryckesvanorna här nere. Han tycker egentligen mycket mer om kaffe, men det är väldigt svårt att få sig serverat i de här trakterna. Vi konstaterar också att det vore nog inte så dumt med lite vanligt "svenskt" mörkrostat gevalia i alla fall. Det borde väl gå och ordna på något sätt, vi har ju gott om kaffe i bilen. Vi förklarar tankegången för vår vän, som snabbt blir entusiastisk. Han förklarar att vi kan få varmvatten från tebehållarna, dvs. innan teflingorna blivit ilagda. Sagt och gjort, en hundra meters promenad genom solskenet med kastrull i näven, ett vänligt leende från araberna och vi får vår önskan uppfylld. Alla mänskorna kring testället, behagligt inmundigande teet i rogivande ställningar och klädda i de karaktäristiska kläderna, kommer från Kuwait, får vi också veta.

Emellertid verkar temperaturen på "varmvattnet" vi fått inte vara helt till fyllest. Något gott kaffe kan det näppeligen räcka till, varför vi beslutar värma det ytterligare. Ur bilen lyckas vi ur all röran få fram primusköket, vilket vi sedan monterar upp på bordet inne i huset. De övriga i lokalen ser både förvånade och roade ut.

Kaffet smakar utmärkt gott. Vår vän frågar oss lite om våra fortsatta resplaner, vi berättar att vi efter Kuwait tänkt bege oss till Persien och där upp till Teheran. Där har han givetvis varit och kan berätta för oss i positiva ordalag. Bland annat berömmer han staden för dess vackra kvinnor.

Men nu har det blivit dags att bryta upp, vi tar farväl av vår vän och plockar ihop köket och andra attiraljer. Huset blir kvitt ytterligare några turister med deras lustiga vanor, eller med andra ord, vi ger oss av.

Hundra meter längre fram verkar själva gränskontoret vara beläget. Beväpnade med pass och tullhandling stiger vi in genom en dörr och räcker över våra pass till en godmodig man bakom en lång disk. Han hänvisar oss dock till ett mindre rum till vänster. En ny tulltjänsteman i detta lilla rum tar emot passen och öppnar dem. Så bläddrar han lite, bläddrar lite till förvånad, letar tydligen efter något, frågar slutligen "No visa?", vi nekar. Då räcker han tillbaka passen, säger att vi måste åka tillbaka till konsulatet i Basra för att där skaffa visa först. Vi protesterar lite lätt, varför kan vi inte få visa här vid gränsen, undrar vi. Det har ju gått så bra hittills. Mannen tvekar lite, tar passen igen, ber oss vänta ett tag, han tänker tydligen undersöka saken lite närmare.

Under väntetiden går vi ut i solen igen. Strax ser vi någon komma släpandes på en stor ryggsäck. En typisk turist, anmärker Björn, och det är inte att ta miste på. När han passerar säger han "hallo", vi genmäler detsamma. På ryggsäcken hänger en lite tygbit i rödvitblå färg. Tydligen fransman, reflekterar vi. Han försvinner in i byggnaden. Nu kommer tulltjänstemannen fram till oss, säger att vi måste tillbaka till Basra först och ger oss passen. Tur i alla fall att vi av misstag gick till kuwaitska gränsen först i stället för den irakiska, annars hade vi kanske fått problem att komma in i Irak igen.

Vår kaffedrickande vän dyker upp igen. Vi förklarar att vi måste tillbaka till Basra. Han undrar om han får lift, visst får han det. Senare framkommer att han inte kan åka förrän klockan fyra, men än är hon inte mer än kvart över tre och så länge vill vi inte vänta. Snopen tar vår vän farväl ånyo.

På väg tillbaka till Blixten passerar vi turisten, som just stuvar in sina grejor i en taxi. Vi undrar om han möjligen skall till Basra, i så fall kan han få lift med oss dit. Det ska han och lyser upp, antagligen för att han slipper betala taxin. Chauffören däremot ser givetvis misslynt ut men vad annat kan man vänta. Ryggsäcken lägger vi därbak och klämmer in oss alla tre i framsätet. Björn kör (för att jag inte ska behöva drabbas av solstrålarna även på återvägen).

Vi hejdas av vakten vid grinden. På sin begäran får han passen överräckta till sig. Han studerar dem noggrant, ser misslynt ut, räcker så tillbaka dem och förklarar medelst teckenspråket att dessa ej år till belåtenhet. Vi protesterar givetvis i arga ordalag, det är ju seden härnere men vad hjälper det, vår vakt uppträder likadant och hindrar oss bestämt att komma igenom. Vad göra? Vi måste tydligen ha någon slags stämpel i passen för att komma igenom. Någon kläcker idén att fråga på kuwaitska gränskontoret, ett beslut växer genast fram. Vi vänder tvärt om och kör tillbaka.

Visa bara tullhandlingen för vakten, blir vi anmodade av den vänlige tulltjänstemannen. Då ser han att ni aldrig passerat gränsen så han släpper igenom er. Det låter ju förståndigt, så vi beslutar oss att försöka.

Vakten tittar tämligen ointresserad på vår tullhandling. Sedan visar han upp en liten papperslapp med några arabiska bokstäver på för oss, demonstrerar med all önskvärd tydlighet att det är en sådan vi måste ha för att finna nåd införs hans allsmäktighet och få köra in i Irak. ånyo disskussion och gester men vaken är envis. En liten pojke dyker upp vid bilfönstret. Trettiofem öre säger han och pekar på vakten. Skall det vara en muta för att få komma igenom? Nej, det måste vara ett alldeles för litet belopp för detta. Antagligen vill den lille pojken bara tigga.

Som nästa utväg försöker vi prata med tulltjänstemännen på den irakiska sidan. Dett är jag som får uppdraget. Genom en dörr kommer jag in i en stor sal, det är mycket större här. Det vimlar av araber härinne, somliga sitter och väntar, andra står vid någon disk, andra åter står mitt på golvet och tittar eller vandrar synbarligen planlöst omkring. En lång disk längst bort till vänster verkar vara rätta platsen för att sätta in en första attack. Dit styr jag alltså mina långa och bestämda steg. Lite väntan, annat är ju inte att vänta sig. Så får jag prata med någon av de högre hönsen, gissningsvis. Denne kan lyckliglen engelska, så jag förklarar med ideliga hänvisningar till tullhandlingen min situation för honom. Jag verkar, hur otroligt det än må förefalla, genat ha kommit till rätt person. Han tar fram en liten lapp, likadan som den vakten visade oss, ritar dit några kråkor, och säger att nu kommer allt att fungera till belåtenhet för oss.

Så hindras vi åter av gränsvakten, räcker denna gång fram även den lilla lappen jag just fått. Och se, nu blir vakten som förändrad. Han stramar upp sig och gör till och med honnör, när han låter oss passra igenom. Det är egentligen rätt förunderligt vad en liten papperlapp med några hastigt ditritade kråkor på, kan förändra omvärldens inställning till en själv.

Så är vi äntligen på väg igen, tillbaka till Basra igen. Ska vi skaffa visa där för att göra ett nytt försök att nå Kuwait eller ej? Det får framtiden utvisa. Under färden börjar ett samtal spira mellan vår nye liftare och oss. Det visar sig vara en holländare vi tagit upp, deras nationalfärger överensstämmer ju med de franska~, bara ritade på lite annat sätt. Han heter Gustaaf och kommer just från Kuwait. Där var det väldigt hett, femtiotre grader uppmättes vid ett tillfälle. Han fick bo hos en vänlig invånare, som hade "kallvatten" som var så varmt på grund av lagring i solskenet, att man ej kunde tvätta händerna i detsamma. Annars var Kuwait "nothing", rätt västerländskt inspirerat och inget av intresse. Rätt många utlänningar fanns det där som jobbade. Gustaaf klagade också över bussnätet. Då det visade sig att han var den ende passageraren på bussen från huvudstaden till gränsen, inställdes turen så han tvingades ta en taxi.

Vi berättar också lite om våra äventyr, undrar vart han är på väg. Samma väg som han kommit, nämligen tillbaka till Bagdad, blir svaret. Men det måste vara intressantare att ta vägen över Persien i stället, tycker vi. Det är inte så mycket längre. Du kan ju få åka med oss. Gustaaf håller med om att tanken låter lockande. Varför inte ta och diskutera det över en middag? Hungriga som vi är instämmer vi utan tvekan.

Gustaaf leder oss till samma ställe i Basra som där vi druckit te. Inte anade vi att detta var en resturang. Vi blir glatt överraskade när det visar sig att man har kabab här, får veta att det har man på alla restauranger här.

Gustaaf har redan prövat det åtskilliga gånger, första gången redan i Belgrad i Jugoslavien. Hans ursprungliga planer var att nå Indien och visar oss sitt indiska visum i passet, förklarar att man måste visa tusen dollar för att kunna få visum, vilket han alltså lånat ihop i Holland. I Bagdad drabbades han av en elakartad maginfektion, han tvingades till och med ligga på sjukhus några dagar. Detta satte ett streck i räkningen för honom, nu hinner han inte nå sitt mål och är därför på hemväg. Han förklarar att han måste vara hemma till sina föräldrars bröllopsdag och därför vill nå Istanbul senast den tjugonde september.

Vi diskuterar fram och tillbaka, Björn och jag enas om, att senare än så kommer vi inte att nå Miklagård. Då Gustaaf givetvis är mycket intresserad av att se Persien, har vi snabbt kommit överens om att slå följe tills vidare. Efter att ha betalt det billiga målet, bryter vi upp.

Mot Siba

Väl inne i Blixten börjar vi följ de gula skyltarna som det står "Abadan" på. Abadan är närmaste större stad i Persien och har bland annat världens största oljeraffinaderier. Strax kommer vi ut på en större öppen plats, till bristningsgränsen fylld med folk. Skyltarna lyser med sin frånvaro. Därför stannar vi och frågar första bästa person. Denne lyckas med sin nästan helt obefintliga engelska klargöra för oss, att bron har rasat. Vi måste i stället vända söderut till den lilla slatsen Siba och där ta färja över Shatt-al-Arab. Vi är lite misstänksamma med det där med bilfärja, men i brist på bättre alternativ beslutar vi pröva.

Palmkantad väg till Siba

Efter en stund lyckas vi också vända på platsen och styr kosan söderut. Via ytterligare en fråga lyckas vi hitta utfarten söderut. Denna visar sig vara tämligen smal. Folkträngseln antar snart mera normala proportioner, husen längs sidorna blir mer oansenliga, det dyker upp palmer längs vägkanten. Några läskedrycksstånd försvinner bakom oss. Törstiga som vi börjar känna oss, stannar vi vid nästa uppdykande stånd. Här säljer man en läsk, som vi inte tidigare provat. "Shabi" heter den. Den visar sig vara betydligt mindre kolsyrad än normalt, och i motsvarande grad mer välsmakande. Så förtsätter vi. Efter ett tag kommer vi ut ur palmskogen och kör igenom ett öde slättlandskap. Skogen håller sig några hundra meter till vänster om oss, gissningsvis kring floden, som här i sitt södra lopp utgör gräns till Persien.

Vi undrar hur långt soppan kommer att räcka, samma soppa som vi fick av militärerna tidigare idag. Men än har vi inte börjat på reserven, trots att vi tycker att det borde vara dags för några mil sedan, så det kan ju inte vara någon fara. Vägen vi kör på är visserligen asfalterad men av miserabel kvalitet. Den har efterhand försämrats, verkar aldrig repareras. överallt i asfalten finns det stora hål, så talrika att man trots zikzak-körande på låg hastighet, inte kan undvika att köra ner i dessa oupphörligen. Man lider verkligen med stackars Blixten, som skakar och hoppar omkring. Vi passerar en liten pojke och en äldre man. De vinkar ivrigt, vi vinkar tillbaka.

Då plötsligt upptäcker jag att bensinkranen står i läge för reservtanken Vi glömde tydligen vrida tillbaka den vid förra tankningen. Nu vet ingen hur mycket soppa som återstår. Mycket riktigt, plötsligt hackar motorn till och dör sedan. Vi kliver ur med kamerorna för att som första åtgärd föreviga händelsen. Gustaaf börjar med att konstatera "too dark" med sin automatiska kamera. Sedan ställer jag in min kamera, lägger den på vägen, sätter på självutlösaren så att alla kommer med.

Soppatorsken - igen

Under tiden kommer de vinkande araberna fram till bilen och vräker ur sig lite rotvälska. Tillsammans lyckas vi stoppa en lastbil. Den visar sig tyvärr gå på diesel, så det båtar föga. Någon säger att vi kan få bensin längre fram på vägen, ca tre kilometer, och erbjuder oss lift. Då vi inte har något val antar vi snabbt erbjudandet.

Efter en kortare disskussion enas vi om att Björn ska stanna kvar och vakta bilen medan Gustaaf och jag ska försöka skaffa soppa. I Volvolastbilens förarsäte visar det sig att det redan sitter fem personer. En av dem kliver ur för att bereda plats och klättrar sedan via en stege upp på en sittplats på taket av förarhytten. Gustaaf kliver in, jag tycker dock det verkar trångt därinne, de är ju redan fem, så jag följer trots arabernas lama protester med upp på taket, där det finns gott om plats. Ett räcke löper runt om så vi riskerar knappast att ramla av.

Så rullar vi iväg. Lastbilen kör också mycket försiktigt för att söka undvika de värsta groparna. Vid sidan av vägen ser man ett öde landskap, endast bevuxet med små tuvor, annars syns ingenting till höger fram till horisonten. Tre kilometer sade man, men det verkar inte varaså mycket att lita på, jag tycker att vi i så fall borde vara famme nu. Det lovar att bli en jobbig promenad tillbaka. Hoppas vi har tur och får lift. Så äntligen störs den jämna landskapsbilden av något framför oss. När vi närmar oss, ser jag att det är en mindre anhopning hus. Lastbilen stannar och vi kliver ur, efter några minuter ger sig lastbilen av medan vi lämnas att klara oss själva bäst vi kan.

Vi ser oss omkring. Det börjar just skymma och bland de tre fyra husen står några mänskor och samtalar i lyktors sken. Några bilar står parkerade. Vägen vi kommit på fortsätter rakt söderut medan en avtagsväg leder till vänster, troligtvis till Siba. Vi går fram till en arab för att försöka utröna varifrån vi skall kunna köpa soppa, platsen verkar inte alls lovande. Denne tecknar dock åt oss att vänta några minuter.

Gustaag klagar lite på trängseln i förarsätet. Han tyckte också att det verkade mycket mer än tre kilometer hit. - Så stannar en pesonbil, ett samtal bryter ut, man suger bensin ur dess tank till vår lilla dunk. Jaså, det är så "bensinstationen" fungerar. Synnerligen nödvändig färd hit, det kunde vi faktiskt ha klarat av själva vid bilen, stannat en personbil alltså för att köpa soppa. Vi betalar, priset ligger förvånansvärt nog bara några få procent över ordinarie pris på bensinstationerna.

Det är alldeles mörkt ute nu, någon lämplig bil att lifta med verkar inte finnas, så vi börjar vandra tillbaka mot Blixten i hopp om att få lift längs vägen. Några bilar passerar också förbi, vi viftar givetvis frenetiskt med tummen, men vad hjälper det, bilarna stannar inte. Gustaaf tror att det beror på att man är rädd att ta upp främlingar så här i mörkret, jag håller med, det lär ju finnas mycket rövare i trakterna.

Det har hunnit bli kolsvart och biltrafiken har upphört helt. Ensamma vandrar vi ofärtrutet vidare och turas om att bära bensindunken. En fördel är att temperaturen börjar bli behagligare.

Stoppade av k-pistoler

Äntligen hör vi motorljud. Men tyvärr, bilen kommer från fel håll. Men konstigt, den sackar in ändå. Har de upptäckt vår belägenhet, dvs. sett Blixten och oss med bensindunken och lagt ihop två och två och beslutat att trots allt ge oss lift? Ett litet hopp börjar spira. När bilen stannat alldeles invid oss, ser vi att det är en jeep. Ut hoppar två militärer, ryter en massa obegripliga ord, och pekar hotfullt på oss med k-pistar. Vi står först alldeles blickstilla, det verkar säkrast, männen verkar inte vara särdeles återhållsamma när det gäller att fyra av. Mer argsint, hotande rotvälska. De viftar otåligt åt oss att vi ska hoppa in i jeepen. Medan vi skyndsamt går runt jeepem mot dörren, visar jag upp bensindunken. Då tvekar de. Så ändrqr de sig, tecknar åt oss att vi kan fortsätta att gå.

Vi fortsätter lite tvekande framåt. Vad menas med det här? Inte har väl vi gjort något fel? Det här är ytterligare ett tecken på att det är en första klassens militärstat vi "turistar" i. Militärbilen står fortfarande kvar. Männen diskuterar lågmält, vi riktigt känner deras blickar när vi går framåt in i kolmörkret. Så tänder de plötsligt sökaren på bilen, vill tydligen ännu inte släppa oss utom synhåll.

Så ryter någon något bakom oss. Vi stannar och står blickstilla, vill inte riskera någonting. Man vet ju aldrig vad de kan ta sig till med sina k-pistar, verkar vara alldeles för hetlevererade för att hantera vapem i fredstid. Med sökaren hela tiden riktad emot oss, backar de tillbaka bilen och stannar där vi står. Nervösa vift med k-pistarna, Gustaaf beledsagas in i jeepen meden jag lämnas kvar på vägen. Så kliver de själva in i bilen och kör iväg söderut. Motorljudet tonar bort i fjärran.

Ensam står jag kvar i natten med bensindunken i handen.

[del 11]