Efter Babylon: Grusväg-->jordväg-->sandöken

(Irak; söndagen den sjuttonde augusti)

På grus- och sandvägar mot Nasiriya

Var så detta kartans fina asfaltväg? Vi konstaterar att man kan tydligen inte lita helhjärtat på densamma. Nåväl, det är inte mycket att göra åt, åt att vända tillbaka och ta den andra östra vägen ägnar vi inte en tanke. Blixten vänder nosen till vänster söderut och rullar ut på grusvägen.

Grus- och sand och oändligt vägarbete söderut mot Basra ...

Vägen kan i det närmaste liknas vid ett brett platt dike, där man kör. Hela högra hälften av densamma är dock blockerad av en ändlös rad av sandhögar, så körfältet är tämligen begränsat, men vad gör det, möten är sannerligen inte vanliga. Vägen är dessutom mycket hoppig. På sidan av vägen löper två "dikesrenar" av varierande bredd. I bland går det att köra uppe på dessa, och då kan vi hålla högre hastighet ty det är jämnare. När det åter smalnar kan det var kärvt att ta sig ner igen, på grund av de branta sidorna.

Det dammar och ryker givetvis kraftigt, så i början stänger vi fönstren och låter soltaket stå för hela ventilationen. Efter ett tag märker vi dock ingen skillnad om det är öppet eller stängt. Således låter vi det stå öppet. - Det kommer en mötande bil. Så fort den passerat ryker det in massa damm och vi skyndar oss att stänga sidofönstren.

Plötsligt tar vägen slut, det vill säga vi får inte fortsätta längre utan måste ta en liten väg till höger som löper alldeles i närheten. Denna är fruktansvärt dålig så vi glider fram med tämligen måttlig hastighet. Våra sinnen känner sig dock gladare till mods då vi till vänster ser att man håller på att asfaltera vägen. Månne kartan inte är så dålig i alla fall?

Så får vi åter köra upp på den riktiga vägen. Men titta, den är ju asfalterad! Glädje. Vilken skillnad att få köra på en riktig väg. Blixten susar fram med god fart som i gamla tider.

... nu allt sämre och sämre sandväg ...

Det varar dock inte länge. Snart dyker åter sandvägen upp. Denna gång är det dock en hel bred väg utan en massa sandhögar i. Det verkar som om man håller på att bygga en ny väg. Snart tar emellertid även denna vägtyp slut och vi kommer ut på en hederlig sandväg.

Björn påminner sig ett tips han fått av sin fanjunkare innan han muckade: Vira en våt handduk om en flaska med vatten i och utsätt den för vinddrag så blir den kall. Vi beslutar oss för att pröva receptet och lyckas klämma fast flaskan i hållaren, i vilket en gång den högra backspegeln satt fast, det vill säga innan den turkiska vegetationen tog hand om den.

Landskapet är mycket öde. Det är rätt småkulligt så att man har inte särskilt god överblick över det hela. Det tycks inte vara så torrt som man kunnat tro, ty här och var löper vägen över små upphöjningar för att komma över de otaliga små bäckarna.

Vi stannar för att prova vattnet i flaskan. Det är betydligt svalare än förr, dvs. än vattnet i stora dunken, om ej fullt så kallt som man kunde ha önskat. Det smakar dock underbart i våra torra strupar. Då flaskan genast töms gör vi i ordning en ny och fastsätter densamma på liknande sätt.

Vi ser en del små städer och byar men de flesta ligger vid sidan av vägen. Efterhand börjar det mörkna på himlen. Plötsligt delar sig vägen. Enligt vår karta skall det inte finnas några förgreningar så vi är lite rådvilla. Tidigare på dagen har vi dock kört över Eufrat, så vi bestämmer oss för den vänstra för att inte riskera att ta en väg rätt ut i öknen.

Våra magar signalerar hunger upp till hjärnan så vi stannar alldeles efter vägskälet för att tillreda middag. Då våra ögon letar bland konserverna, fastnar de för de två burkar vi köpte vid gränsen mellan Turkiet och Syrien. Vi öppnar med andra ord bägge burkarna och begynner värma dem i en kastrull.

Vi ser en lastbil komma från mötande håll. Den stannar där vi parkerat Blixten. När dammolnet lagt sig ser vi att lastbilschauffören lutar sig ut ur fönstret för att säga något till oss. En ström av ord forsar ut ur hans mun. Av hans gester förstår vi dock att han vill varna oss för rövare på natten, man bör tydligen överhuvudtaget inte stanna vid vägkanten. Vi förklarar med svenska gester (som dock med tiden fått en kraftig orientalisk anstrykning, för att inte säga överdriven) att vi bara skall äta lite.

En person till dyker upp. Vi får full bekräftelse på fanjunkarens ord: Det spelar ingen roll hur ensam man känner sig, om man stannar till vid vägkanten för att äta lite mat i lugn och ro så har man genast en svärm av araber omkring sig som frågar vad det är för fel. - Den nytillkomne är en äldre vithårig man med skägg. Han bär ett gevär runt axeln. Han frambringar samma budskap som lastbilschauffören. Det tycks vara någon form av polis.

Äntligen kan vi få äta. Maten består av en brun massa som ser rätt mystisk ut. På burkarna står det att de är gjorda i Frankrike men vi tillåter oss att tvivla. Det smakar inte så där jättegott, vi slänger en del, undrar lite till mans om vi kommer att må så där toppen efteråt.

Så är vi åter på väg. Den brännande hettan från solen har försvunnit. Det är dock ingalunda svalt ute utan det känns på något sätt kvavt och ljummet. Då vi börjar få det svårt att få flaskan att sitta kvar, hänger vi istället upp den där bak i Blixten så att den kan få slänga fritt. - På grund av den hoppiga vägen hotar den att gunga riskabelt våldsamt så vi plockar ner den och dricker ur. Det känns härligt svalt, precis riktig temperatur.

Vägen breddas åter. Det verkar som om man förbereder att i någon framtid asfaltera den. Efter ett tag ser vi till vänster en massa ljus. Enligt kartan bör det vara staden Durraji. Vägen fortsätter dock oförtrutet rakt fram några hundra meter till höger.

Det ligger en rad med små stenar tvärs över vägen. Kan de månne betyda någonting? Vi bryr oss dock inte om dessa utan fortsätter förbi. Staden har nästan försvunnit bakom oss. Då upptäcker vi plötsligt en massa gropar framme på vägen, så vi minskar farten. Det visar sig att vägen helt fräckt tar slut så vi stannar. När man tittar noggrant i mörkret ser man en massa små tält. Det är tydligen vägarbetarna som sover här. Var det verkligen stenraden som omtalade att vägen tog slut. Inte speciellt upplysande markering för oss utlänningar, vana vid skyltar.

Vägen tar slut!

Händelsen är dock värd att bevaras till framtiden tänker jag och tar fram kameran. Medelst blixt förevigar jag det hela. Vi märker rörelse bland tälten. Det är tydligen oroliga araber. Man vet ju aldrig vad de tänker om våra förehavanden, så vi skyndar oss att vända.

Vi är snart tillbaka vid stenraden. Alldeles efter densamma går en liten väg till höger, som vi prövar. När vi närmar oss Durraji suddas dess gränser ut, den övergår i det flacka landskapet. Vi sätter då kurs rakt på staden som vi snart når utan missöden.

Vi glider in mellan några hus. Mitt på sandvägen ligger en enorm sandhög som vi dock lyckas ta oss förbi. Snar övergår vägen i underbar betonggata. Vi dirigerar oss fram till "centrum" i den lilla staden.

Här är det massa mänskor i farten som i alla orientaliska städer. Vi parkerar och stiger ur. Folksamling omkring oss givetvis. öststaternas nyfikenhet förbleknar inför detta. Vi går några steg fram till ett läskedrycksstånd. Det känns ovanligt att åter vara inne i en stad. Sandiga och svettiga som vi är efter nästan en hel dag bland sandvägar verkar livet i Bagdad så avlägset. Den första läsken glider snabbt ner, liksom den andra.

Vilken kontrast med den skränande folkmassan i en stad mot den tysta rykande sanden! Efter att en stund i tysthet ha begrundat detta faktum, stiger vi åter in i Blixten för att fortsätta till Nasiriya.

Det blir åter grusväg inne i staden. Det är plötsligt alldeles folktomt kring oss. Vi når en grusrondell. Mitt i densamma står ett förvånande stort, högt och imponerande monument. Men vart skall vi nu. Vägen rakt fram är oansenlig. Den till höger verkar större, så den tar vi.

Vi kommer in bland en massa tysta hus. Ingenstans verkar det leda någon väg ut ur staden. Vi letar men förgäves. Plötsligt ser vi en man och beslutar konsultera denne. Han erbjuder sig följa med i Blixten som vägvisare. Vi låter honom stiga upp i förarsätet.

Han leder oss tillbaka till rondellen med monumentet. Vi svänger in på den oansenliga vägen. Han tecknar till oss att stanna. "Basra" säger han och pekar rakt fram, vi skakar hand som tack och fortsätter framåt.

Vi lämnar staden bakom oss. återigen är vi ute på en smal grusväg. Vi konstaterar att det känns skönare ute nu, det är inte längre så kvavt. I början känns sanden som ryker in lite otäck, efter en stund har vi återigen vant oss vid den.

Nattlig färd till Nasiriya

Vägen breddas lite, dess gränser blir mer diffusa. Sanden verkar lösare och tjockare. Här och var i sanden finns "spår", som man kan följa. Långt fram ser man ett ljus, rätt svagt. Det hoppar upp och ner. - Ljuset kommer närmare, men det tycks ta en evinnerlig tid innan vi når det. Det är lyktorna på en lastbil, och det är på grund av de moderata hastigheterna som det dröjt så länge innan vi nått varandra. Vi är ändå rätt förundrade, landskapet var ju småkulligt. Det måste ha ändrat karaktär och blivit helt platt. Vi stänger tillfälligt sidofönstren för att undvika få in det dammoln som lastbilen drar med sig.

Vägen blir ännu diffusare och bredare, det är knappt man kan urskilja den från den omkringliggande terrängen. Sanden är lösare och tjockare, dock är det inga större problem att komma fram i den så länge man håller sig i ett av de mångtaliga spåren. Det där med högertrafik har man för länge sedan glömt bort.

Vi ser ett hoppande sken till där framme. Vi ligger längst ut till vänster, och då det visar sig att lastbilen ligger till höger är det så brett, att det är onödigt att stänga sidofönstren för att undvika dammet. Ett tag har trafiken ökat något just efter mörkrets inbrott, men nu har den åter minskat i takt med tiden.

Plötsligt dör motorn, den tänder till igen men så stannar den helt. Vad kan det bero på? Vi provar med startmotorn, och verkligen, efter en stund startar den igen. Det kanske bara var något skräp i vägen.

Måndagen den artonde augusti.

Klockan har hunnit passera midnatt. Vi närmar oss Nasiriya alltmer och enligt vägmätaren skall det bara vara knappt fem mil kvar dit. Några avståndstavlor existerar givetvis inte. Vi har inte så mycket soppa kvar, skall snart böra på reserven, så vi får lov att tanka där.

Plötsligt dör motorn åter, det är tydligen dags för reserven, som vi slår på. Det hjälper dock inte, motorn stannar helt och det blir alldeles tyst. Konstigt, bensinen brukar komma fram med en gång. Kan det ha blivit stopp någonstans? Vi provar med startmotorn men utan resultat. En stunds väntan, eventuellt kan det ha kommit fram någonting, nya försök med batteriet. Dock resultatlösa, så vi avbryter, det förefaller onödigt att köra alldeles slut på batteriet. Motorn är och förblir död.

Det är en sällsam tystnad som vi upplever på slättlandskapet efter att i flera timmars tid har hört det monotona motorljudet, till yttermera visso förstärkt av avsaknaden av ljuddämpare. Vi inser att det inte är mera att göra än att hoppas och vänta på någon bil, som vi kan köpa soppa av. Vi räknar nu med att det är stopp i reservbensinslangen, - inget ovanligt fel på gamla folkvagnar.

Vi sitter rätt tysta. Efter en så där tio minuter ser vi en bit framför oss ett hoppande ljus. Det verkar komma uppifrån en liten kulle, så det är inte så avskräckande långt bort. Nåväl, det dröjer en stund innan vi medelst armvinkningar lyckas få stopp på honom.

Det visar sig vara en volvolastbil. Vi viftar med dunken åt honom. Han skakar dock på huvudet och säger "gas". Vad kan han mena med det? Diesel är väl den enda plausibla förklaringen. Efter en stund ger han sig iväg igen.

Vi är åter ensamma i den stilla natten. Vi tänker på alla varningar om rövare vi fått och om att absolut inte stanna vid vägkanten när det är mörkt ute, helst överhuvudtaget inte vara utanför stadsgränser efter mörkrets inbrott. Det är inte så lätt att flytta på sig i våran belägenhet, utan bara vänta kan hjälpa oss nu och hoppas att rövarna har tagit sig semester vid den här tidpunkten.

Det dröjer rätt länge innan något nytt händer. Från den väg vi kommit dyker så småningom upp ett ljus över horisonten. Vi stirrar på det och väntar, men det tycks ta en evinnerlig tid innan det kommer fram. Vi konstaterar att det är ett ovanligt kraftigt sken och att det inte hoppar upp och ner. Vad kan det bero på?

Efter en stund kläcker någon idén att det kanske är ett tåg, och mycket riktigt, när det kommer närmare i den kolsvarta natten ser vi röken från loket. Det minskar hastigheten när det når oss, för att stanna några tiotal meter framför oss och ungefär. lika långt till höger. Vägen har tydligen oss ovetande följt järnvägen. Det verkar som om man fyller på vatten till loket.

Lite senare ger sig tåget iväg igen och väntan fortsätter. Faktiskt, det dröjer inte så länge ytterligare innan ljus blir synliga bakom oss. Nu är det de karaktäristiska hoppande ljusen. Efter några sekel är de framme vid oss och stannar, det visar sig vara två jeepar med en massa mänskor, en del militärklädda.

En talar till och med engelska och vi förklarar vår belägenhet. En dunk med soppa dyker upp i vimlet och fylls på Blixten, om betalning är det inte fråga. Spännande ögonblick när vi prövar att starta. Men tyvärr, ingenting händer. Motorn är lika död som förut.

En av araberna öppnar motorluckan och lyser med ficklampan där. Ytterligare en bil anländer. Det är en Landrover som visar sig vara belgisk (kapitalister!). Ur den stiger en gubbe och två pojkar. Gubben, som pratar engelska, erbjuder oss omgående släp till Nasiriya. Vi tackar men förklarar att vi först ska försöka få igång bilen. Belgarna verkar dock ha bråttom.

Den engelsktalande araben förklarar att det kommit en massa sand in i tändfördelaren, men att nu fungerar nog motorn. Björn prövar startmotorn. Batteriet verkar fruktansvärt dåligt. Nåväl, det är gott om folk som kan skjuta, och nästan omgående startar Blixten. Belgarna ger sig iväg. Vi tackar för hjälpen och får de sedvanliga varningarna om rövare. Därefter ger sig araberna iväg och sist vi själva.

Vi kör upp på den lilla kulle vi tidigare sett. Plötsligt dyker inför våra förvånade ögon upp ett litet teställe till höger. Vi parkerar bland några lastbilar. Inte dåligt med dygnetruntöppet. Teet smakar underbart, det känns skönt att sitta bland andra med en fungerande Blixten i närheten.

Då vi parkerat Blixten i en liten sluttning är det lätt att rulla igång igen. Nasiriya kryper närmare. Det börjar bli lite buskvegetation omkring oss och ett och annat träd. Det är tydligt att vi närmar oss Eufrat. En skylt dyker upp. Nasiriya står det till vänster, "Basra" och "Ur" till höger, varför vi svänger till vänster. Träden tätnar lite, en kort och brant backe och vi är uppe på en annan väg.

Nasiriya

Konstigt, vägen är ju asfalterad, enligt kartan är det en väg av betydligt sämre kvalitet än den som vi kommit på. Vi skall just fortsätta till vänster, då det dyker upp en militärklädd vakt som hindrar oss. Han verkar sträng och begär passen. Därefter frågar han vart vi ska. Vi pekar först på Nasiriya och därefter på vägen mot Basra. Han skrattar då och ger tillbaka passen. Man börjar vänja sig vid irakiernas ombyte av humör.

Vi kanske skulle försöka få tag på en bensinmack, börjar leta. Plötsligt dyker belgarnas Landrover upp, de undrar om vi vet var det finns hotell (kapitalister!), vi undrar om mack, bägge får vi nekande svar, skiljs åt.

Vi ser en ensam vandrare, pekar på vår bensindunk, han följer med. Strax därefter stannar vi vid en mack, liftaren går ur och väcker föreståndaren. Usch, det märks att vi kommit längre söderut. överallt - nästan - på marken befinner sig nämligen jättestora insekter, på taken finns de, och då och då hoppar de ner. Som tur är verkar de inte vilja attackera oss, fast vi är rätt rädda. Araberna tar ingen som helst notis om dem. Det verkar som om bensinpumparna är låsta så här sent på natten, men föreståndaren försöker hitta annan soppa. Först tycka det gå vägen, men tyvärr, ingen lycka.

Vi känner oss konstigt nog inte trötta, så vi beslutar att fortsätta den "lilla" - asfalterade - vägen tvärs över flodsystemen för att nå huvudvägen Bagdad-Basra. Vi räknar med att kunna köpa soppa i någon av de mångtaliga småstäder vi skall passera.

Militären i utkanten av Nasiriya skrattar när han ser oss. Vi pekar på asfaltvägen och säger Basra, han pekar däremot på den lilla grusvägen. Efter en stund ger han med sig och pekar på bägge vägarna sa vi accelererar på den fina vägen. Undrar varför han pekade på den risiga sandvägen.

Från Eufrat mot Tigris

Efter en stund når vi en liten stad som verkar alldeles öde vid den här tiden. När vi kör ut ur den visar det sig att vägen övergår i någon slags smal jordväg. Det här är tydligen kartans dåliga väg.

Vi befinner oss nu på den andra, nordöstra sidan av Eufrat, ty i den lilla staden fanns en smal bro som huvudvägen tycktes följa och således även vi. Den smala jordvägen löper alldeles intill floden och går i kringelkrokar upp och nerför små kullar.

En hund skäller någonstans i närheten. Vi hör en till och ytterligare en. Efter en stund hörs det hundskall från alla riktningar. Det är tydligen vilda hundar som håller till i flodområdena. Plötsligt ser vi framför oss på vägen en hund, som tydligen ligger och sover. När den hör bilen vaknar den ock kastar sig i sista stunden in i den skyddande palmskogen, som står tät längs flodstränderna. Man får visst hålla utkik för att inte köra över något djur.

Det är en sällsam atmosfär här, så vitt skild från sandvägarnas. Blixten arbetar sig fram på den slingriga jordvägen, massor av skällande hundar, det känns som om morgonen inte är alltför avlägsen. Man anar en massa hyddor till vänster inne i skogen, det är antagligen relativt tättbefolkat här. Undrar om det finne rövare här, vi skulle då inte ha stora möjligheter att fly. Men det är väl ändå inte så troligt, det är nog uteslutande fattiga lantbrukare.

Plötsligt tystnar motorn utan förvarning. Hundarnas skall dominerar nu helt över den annars så fridfulla efternatten. Björn går ut för att undersöka felet, klagar på att det står en massa hundar tio meter från Blixten. Medelst försiktiga steg konstaterar han dock att dessa inte vågar sig närmare och lyckas rengöra tändfördelaren.

Det hörs motorljud och en bil stannar framför Blixten. Araberna låter oss förstå att de vill att vi ska flytta på oss, så att de kan komma fram. Vi tecknar först att vi kunde tänka oss köpa lite soppa, vår börjar tryta, och så får de nyfikna en förklaring till varför vi stannat. En slang dyker upp i vimlet och en av araberna suger lite ur bensintanken, för att fixa lite tryck så att det kan rinna över i femlitersdunken. Sedan får han sina pengar. Vi är inte helt säkra på var vi är, så vi pekar på vår karta och ger honom en penna. Han tar då fram en papperslapp och skriver några arabiska bokstäver på denna. Vi pekar ånyo på kartan. Araben verkar irriterad, griper pennan igen och skriver samma bokstäver fast på kartan. Vi ger upp och rullar undan Blixten.

Soluppgång mellan floderna

Det börjar försiktigt ljusna lite på himlen. Hundarna har dragit sig tillbaka. Luften känns underbart sval och uppfriskande. Vi upptäcker att det ligger några små hus alldeles i närheten. Men titta, över palmtopparna på andra sidan Eufrat börjar en guldgul solskiva göra sig synlig. Landskapet börjar åter anta sina naturliga färger, det blir en betagande vacker soluppgång. Kamerorna åker genast fram.

Man känner redan hur solens strålar värmer. Från ingenstans dyker en pojke upp, antagligen några år yngre än oss själva. Han kan några ord engelska, frågar om vi vill ha frukost, vi tackar givetvis ja. Han försvinner bort men återvänder strax med lite dadlar. är det hela frukosten eller bara en inledning? Vi tackar och börjar äta, det vill säga Björn smakar dem knappt.

Eufrat är förvånansvärt smal här men det verkar vara en synvilla för vassen går långt ut i vattnet. Mellan vägen och stranden ligger några fält som verkar brukas. Vi ser en svartklädd kvinna komma gående. Hon stannar vid fälten och börjar jobba med dem. Klockan är ännu bara halv sex på morgonen. Vilket liv att börja så tidigt varje morgon, vilken skillnad mot vår semesterresa - som man väl får kalla den trots alla bekymmer vi haft.

Vi kanske skulle ta och fortsätta. Dadlarna var tydligen hela frukosten. Batteriet är fortfarande dåligt, men vår vän hjälper oss skjuta igång Blixten, som genast startar. Då är det desto svårare att stanna den genom att vrida på nyckeln, den glödtänder i det oändliga.

Eufrates

Vi har inte kört särskilt långt förrän vi rullar in i staden Garmat Bani Sa'jd. Betongvägar igen. Vi letar dels efter bensinmack, dels efter vägens fortsättning, ty vi befinner oss på någon slags kajanläggning. Det är gott om folk ute så vi stiger ur för att fråga någon till råds. Efter en stund hittar vi någon som kan lite engelska, som säger att vi kan inte fortsätta, "it is water on the road", alltså på vägen som är farbar året runt. Med ett slag inser vi vårt öde, att ta den andra vägen till Basra, som är farbar bara under torrtider och som går rätt igenom öknen. Den är betydligt längre och vi har förut klassificerat den löst som karavanstig och ryggat tillbaka inför bara tanken att köra den. Nu får vi förklaringen till vaktens beteende. - Någon bensin verkar inte finnas här, man pekar tillbaka på vägen från vilken vi kommit.

Det går en bro över Eufrat här, staden breder ut sig på bägge sidor om floden. Vi kör över för att undersöka om det går någon bättre väg tillbaka till Nasiriya på andra sidan vattendraget. Vägen visar sig vara av tämligen exakt samma kvalitet som den andra.

Efter halvannan mil kommer vi till en annan stad. Vilket liv, vilken rörelse och köpslående det verkar vara igång här. överallt skränande mänskor och så fullt av husdjur, husgeråd och annat att vi har svårt att ta oss fram. Folk tittar storögt på oss, turister kan inte vara en särdeles vanlig företeelse här.

Äntligen ute på landsvägen igen och fri från alla stirrande irakier. Men, femtio meter längre bort, stannar motorn. Det är uppenbart att soppan har tagit slut, men hur kan det vara möjligt, vi har inte på långa vägar kört fem mil. De irakiska barnen upptäcker oss snart och strömmar till, ställer sig i en klunga kring bussen och storstirrar på oss, verkar inte ha den minsta känsla för andra personers integritet.

Hur få tag på soppa? Enda sättet verkar vara att promenera in i staden igen med en dunk i handen. Vi singlar slant, det blir Björn som får gå, medan jag sitter kvar för att vakta bussen. Nu gäller det bara att hitta en lämplig vägvisare. - Det är mest småbarn kring oss men är lite äldre och på något sätt lyckas vi förklara vår belägenhet för honom. Efter en stund visar han upp en liten pojke som är villig. Han sträcker fram handen för att ta emot pengar och dunk, men Björn stiger ur för att följa med honom. Men se, det var tydligen inte populärt, för vägvisaren vägrar om han inte får gå ensam, och det kan vi inte gå med på, litar inte på honom.

Vi sitter kvar för att begrunda situationen. Ingen vill visa vägen. Lite senare går en äldre man förbi med sin lille pojke. äntligen en vänlig person. De ger sig iväg med Björne. Alla småbarn står kvar kring Blixten. De börjar lite på skämt öppna vänsterdörren, där jag sitter men jag håller emot. Högerdörren har jag redan tvingats låsa. Plötsligt sträcks en liten hand fram ur mängden med Björns cigarretttändare. Hur har han lyckats få tag i den? Tur att tjuven ångrat sig i alla fall.

Barnen blir allt djärvare i att dra i dörren, så jag lyckas låsa den. De tigger cigaretter men får inga, de är alldeles för många. Jag får en idé, bjuder den store, likaledes tiggande pojken på en. Kanske han håller reda på de mindre då.

Det verkar som om min önskan går i uppfyllelse under några minuter men sen är det som vanligt igen. Alla tigger cigaretter, även den store pojken. De klättrar på Blixten. Från början höll de sig utom synhåll, men efterhand börjar de också klättra på framsidan.

Jag tecknar åt dem att de får inte hålla i vindrutetorkarna eller antennen, är rädd för att dessa inte håller för påfrestningarna. Jag ser en vuxen karl gå förbi. Tänk om han kunde köra bort ungarna, vilken lättnad det vore! Han måste ju inse min situation.

Var är Björn med bensinen? Det var en hel evighet sedan han gav sig iväg. åtminstone förefaller det så. Barnen blir allt djärvare. Lustigt nog är pojkarna passivast, det är småflickorna som driver på. De större tittar bara på. De bryr sig inte om mina tillsägelser om att inte klättra i antennen, så gång efter annan tvingas jag öppna sidorutan och med våld dra ner dem på marken. Att skydda torkarna är desto svårare, fast jag funderar nästan på att låsa och gå ut.

Jag avhåller mig dock på grund av min skyddade ställning. Här inne blir man ju bara utsatt för alla blickar från de skrattande och skränande ungarna. Kameran ids jag tyvärr inte ta fram.

Äntligen dyker Björne upp tillsammans med den gamle mannen och den lille pojken. Soppa har de lyckats få tag i, vilken Blixten girigt konsumerar. Vägvisarna frågar om de kan få följa med till Nasiriya, något som de givetvis får. Konstigt, småungarna hjälper faktiskt till att rulla i gång Blixten.

På den jämna asfaltvägen når vi snart Nasiriya. Vakten bara skrattar när vi kör förbi. Vi passerar bron över Eufrat och är inne i staden, släpper av liftarna. Då är det bara att uppsöka bensinmacken vi var på igår. Men var är den? Trots letande hittar vi inte. Vi frågar några mänskor som står utanför en affär. Förvåning de pratar tyska, och kan beskriva vägen.

Alldeles innan stationen tar bensinen slut, så vi får rulla in bilen. Konstigt, hur kan den ha dragit så mycket? Vi har tvåhundratretton kilometer att avverka till Basra. Våra växlade irakiska pengar räcker till tjugotre liter bensin, vilket normalt bör räcka, men nu vet man ju inte. Emellertid finns några städer några mil innan Basra, och dit bör vi under alla omständigheter komma. Innan vi sätter kurs Basra köper vi en stor melon. Vattendunken är halvfull, så den bör ju räcka.

Från Nasiriya mot Basra i en väglös öken

Ökenvägen

Vi passerar vakten och tar till höger ut i buskvegetationen. Vi ser skylten "Basra Ur", snart är all växtlighet försvunnen, det vill säga även de små tuvor som utmärker halvöknen. Runt horisonten ser vi bara sandöken. Vi stannar för att äta lite melon, är hungriga. Det är en stor och saftig melon, så mer än hälften rår vi inte på. Vi har parkerat Blixten med vindrutan mot solen så att vi får lite skugga längst bak, det är fruktansvärt hett ute. En lastbil kör förbi.

En strapatsrik färd

Vi öppnar motorluckan och skådar in. Efter en stund vänds våra ögon mot sprakaren. Dropp, dropp säger det från en liten kran. Inte underligt att det har gått åt soppa! När man vrider åt kranen slutar lyckligtvis droppandet. - Jag tycker inte om känslan av svettiga kläder som klibbar sig fast vid kroppen, så jag nöjer mig med badbyxor på. Det känns som en bastu i solskenet, det är faktiskt svalare med kläder på. När det kommer en vindpust som pressar den heta luffen mot kroppen blir det nästan outhärdligt.

Vi startar Blixten. Björn kör bort en bit medan jag filmar när han åter närmar sig med dammet rykande om bilen. Sedan fortsätter vi färden.

Vi har inte kommit så långt förrän vi ser ett stort hus till höger om oss. Utanför det står en man och viftar. Vad kan han vilja? Antagligen titta på passen, så det är väl bäst att köra dit. På vägen ligger några järnvägsspår som vi kör över. Så stannar vi utanför det risiga huset och går in. Mannen blir nöjd när han får se passen och vi sagt "Basra". Sedan bjuder han på härligt uppfriskande vatten.

Det verkar stå några pinnar i sanden för att utmärka vägen. Men mannen säger på teckenspråket ätt det är mycket hoppigt, det är bättre att körs över spåren igen och ta en annan väg, vi följer hans råd. Vi kan ju inte riskera att köra fel så länge vi är på denna sida järnvägen.

Snart dyker åter halvöknens karaktäristiska tuvor upp. Vi följer en imponerande kraftledning som dock snart försvinner längre söderut. Vägen, om man nu kan kalla den så, består av flera spår som löper längs tuvorna, och det gäller att snabbt bedöma det som är jämnast när det delar sig. Man får också se upp så att man inte kör rätt ut i geografin, gränserna är tämligen diffusa.

Vägen är trots allt mycket hoppig. Förutom den allmänna småhoppigheten har vi märkt två huvudtyper av hopp. Dels små korta, som närmast kan liknas vid ett tvättbräde, och det är närmast med tanke på bilen som man minskar hastigheten, dels stora mjuka. Ser man inte upp med dessa flyger man med hjälp av Blixtens mjuka fjädring ofelbart i taket, något som vi gjorde tämligen ofta i början av färden.

Blixtens bakre utrymmen tycks inte heller gilla guppen. Ryggstödet åker fram, madrassen börjar så sakteliga hoppa efter, det börjar likna sovställning. Däcken hoppar omkring, kläder flyger, allt löst blandar sig i en salig röra på golvet. Det ser närmast ut som en bärsärk hade varit i farten.

Det har nu gått tämligen exakt en månad sedan vi lämnade Stockholm bakom oss. Landskapet har hunnit med en ordentlig ansiktslyftning på den tiden, vi känner oss oändligt långt bort från de dagliga rutinerna.

Björn kör i början. Då och då stannar vi till för att dricka lite vatten, man blir hemskt törstig. överallt är man klibbig av svett. Värmen har gjort att vi håller sidofönstren stängda, det blir svalare så, så hett är det ute. Soltaket får stå för ventilationen. Tyvärr smakar vattnet i dunken som vatten från varmvattenledningarna, men vad gör det, det är ju vätska man behöver.

Det ödsliga enformiga landskapet, motorns monotona dunkande, allt bidrar till att göra oss trötta. Björn säger att han inte orkar köra längre, så jag tar över, snart har han somnat in.

Inte en bil, inte en rörelse, ingenting som bryter enformigheten. Björn har vaknat igen. Sanden har blivit något mjukare. Normalt kör man omkring fyrtio kilometer i timmen på trean, blir det mjukare underlag orkar inte motorn, så man vräker i tvåan. En gång håller vi på att köra fast, tvåan orkar inte, jag får i ettan (tur att den är synkad) och vi kommer precis ut på fastare mark.

Björn bakom ratten igen. Han har kört en stund. Plötsligt säger han att Blixten går mycket sämre, det går inte att köra på trean längre. Vad har hänt? Kan det ha kommit in för mycket sand? Men, nej det hände ju så plötsligt.

Vad göra? Försöka börja mecka i den här värmen förefaller inte särskilt skojigt. å andra sidan, ta sig fram på tvåan med en motor som kanske försämras ytterligare. Ingetdera alternativen förefaller lockande, tills vidare fortsätter vi oförtrutet.

Sand, sand och åter sand är vad vi ser. överallt de karaktäristiska tuvorna som vägen slingrar sig emellan. Mjukare sand, som man undviker för att inte riskera att köra fast, det vore verkligen inte särskilt trevligt och hårdare sand, där man kan stanna för att dricka lite vatten.

Men varför går motorn så dåligt? Vi kryper fram på tvåan, det verkar gå oändligt sakta. Inte en bil dyker upp för att bryta ensligheten, man undrar nästan om man kommit till världens ände.

Körsättet här ute i öknen verkar dra rätt mycket bensin, det ger mätaren besked om. Vi kommer så småningom på det klara med att det kommer inte att räcka till Basra, troligtvis inte heller till närmaste bebyggelse. Vi måste med andra ord försöka skaffa lite soppa här ute i öknen. Kommer det att gå? Landskapsbilden inger inte något större hopp, det är kartans gröna punkt som vi får sätt vår tillit till.

Tuvorna försvinner åter och sand syna överallt. Den har blivit lite hårdare, man riskerar knappast att fastna. När vi stannat för att dricka vatten, stannar vi Blixten för att låta den vila. Det skulle vi tydligen inte ha gjort, det är mycket jobbigt att skjuta igång den igen.

Men vad är det som vi ser i fjärran? Verkligen, det är några hus. Den gröna punkten kan det inte vara, så långt har vi inte kommit. Husen ar omgivna av en låg mur, vi stannar utanför och stänger av motorn. Hoppas verkligen de har soppa här, vad skall vi göra annars.

Men nej, det har de inte. Dock säger de att det finns fem kilometer längre fram, så vi får ny livskraft. Ut och skjuta igång Blixten. Det är mycket jobbigt, speciellt i värmen, men till sist går det i alla fall.

Det brinner i batteriet

Björn kör. Snart når vi en liten backe, uppförs. Björn stannar, vänder Blixten och stänger av motorn, förklarande att han vill titta på motorn, och att det är lätt att rulla igång i nerförsbacken.

Så går han ut och jag följer efter. Han öppnar motorluckan men släpper den nästan genast. Hans trötta, svettiga ansikte har fått nytt liv. "Det brinner i batteriet!" säger han med ovanligt svag röst. Hjälp, vad gör man nu? In i Blixten och hämta filtar. Lägga dem runt batteriet. Som tur är, är inte elden så livskraftig, den kvävs snabbt. Vi tittar en stund, den verkar inte flamma upp igen.

Vi sätter oss där fram igen och lutar huvudena i händerna. Jag tänker på den ombonade atmosfären där hemma (just nu förefaller den ovanligt ombonad), undrar vad det är för vansinnesfärd vi har gett oss in på. Eld i batteriet alldeles under den rätt tomma bensindunken. Vad som helst hade ju kunnat hända.

Det dröjer ett tag innan vi åter rör på oss. Vi går tysta ut och kontrollerar batteriet, det ser dött ut. Så rullar vi lätt igång i nerförsbacken.

Björn som kör öppnar efter en stund munnen och säger att Blixten går bättre, som den brukar gå. Det var tydligen batterilocket som orsakat kortslutning, som satt i gång brand och stulit ström från generatorn. Nu har vi inte något "skyddande" lock på.

Sålunda skakar vi fram kilometer efter kilometer. Sidofönstren är givetvis stängda, det blir varmare om man öppnar dem. Vi undrar var gröna punkten är, vi har kört drygt fem kilometer. Vi ser järnvägen till höger närma sig. Men titta, där borta står ju några hus.

Det visar sig vara ett avlångt hus tio meter från järnvägen och parallellt med denna. Vi stannar något tiotal meter från byggnaden och kliver ur. Det finns några människor här. Vi går in genom en liten dörr till vänster, blir anvisade några stolar och slår oss ner. Man bär in vatten i en skopa, den gör vi snabbt slut på. Underbart med lite svalt vatten som omväxling. Det kommer snart in ytterligare en skopa, den försvinner lika snabbt. Det vore inte dumt med ytterligare en, men vi vill inte be om det, de har kanske ont om vatten.

Till vår förvåning är vi alldeles våta av svett här inne där de är så svalt - åtminstone förefaller det så men tydligen bedrar man sig. Vi försöker fråga om bensin, man kan tydligen en aning engelska här, men tyvärr det finns ingen. Vi frågar om avståndet till Basra, man vet ju inte eftersom vi inte har använt "huvudvägen". Nittio kilometer säger man. Nej det kan inte vara möjligt, enligt våra beräkningar skall det vara över tolv mil. Men om det trots allt är så, så skulle soppan räcka. Ett litet hopp får man ju alltid att leva för.

Så går vi ut igen för att fortsätta. Man hindrar oss dock, säger att tåget kommer om tio minuter, vi får vänta till dess, eftersom vi ska över spåren. Vi går ut och sätter oss i bussen. Vilken hetta i solskenet! Till och med bakugnen Blixten känns sval. Men vad nu, vi är ju alldeles torra på kroppen, nyss var vi genomsvettiga? Det måste ha torkat under de tio metrarna i solen.

Vi frågar oss varför vi sitter här, under husets uppbyggnad är det ju skugga. Några snabba steg leder oss till skuggan. Skönt! Man erbjuder oss vatten igen. Vi vill dricka det men hindras. Man håller i skålen, vi tar vatten i handflatorna och lutar oss ner så att ansiktet får vattensvalka. Underbart för den torra spruckna huden, araberna är nog inte då dumma.

Man hör tåget, det kommer från Basra. Det stannar, loket får dricka lite vatten, man lastar av lite från vagnarna. Så ger det sig av igen. Vilken skillnad, vårt färdsätt mot luftkonditionerade vagnar.

Vi får hjälp att rulla igång Blixten. Knappt hundra meter tillbaka, sedan svänger man till vänster över spåren. Vilken mjuk sand just vid själva spåret, det går en aning uppför. Det är tydligen för mycket för den stackars motorn, vi kör ohjälpligt fast. Vi skjuter och knuffar, men vad hjälper det mot den här sanden. Lyckligtvis ser man snart vår belägenhet och strömmar till. Med gemensamma krafter får vi loss bilen och över spåren till fast mark tjugo meter på andra sidan.

Vår oro skingras när vi märker att sanden bara var lokal. Färden går vidare. Här och var står det pinnar för att märka ut vägen. Efter ett tag dyker en vägskylt upp. "Basra 120km" står det på den förutom de arabiska bokstäverna. Vi hade rätt i alla fall. Nu står det fullkomligt klart att bensinen inte kommer att räcka ut ur halvöknen.

[del 10]