(södra Irak; tisdagen den nittonde augusti) (på väg mot Siba)

Är det månne förbjudet att vistas här också eller har vi gjort något annat dumt? Någon orsak borde väl militärerna ha att kidnappa Gustaaf så där utan vidare. Just snygg belägenhet vi hamnat i. Vad ska vi göra när jag väl nått Blixten, leta efter Gustaaf förstås, men hur och var? Frågorna är många.

Att stå här i mörkret kan dock inte leda till någonting, så jag vandrar vidare vägen framåt. Det är lika tyst och öde ute som förut. Promenaden blir lång, jag uppskattar att Gustaaf blev upplockad ungefär halvvägs. - Så äntligen skymtar jag någonting där framme vid vägkanten till vänster. Jo, mycket riktigt, det är en folkabuss, måste vara Blixten. äntligen slut på promenaden.

Bakom mig hör jag ett motorljud. Typiskt, när man är framme så erbjuds man naturligtvis lift. Bilen stannar bredvid mig just när jag är i jämnhöjd med Blixten och skall korsa vägen. På taket har den en kraftig sökare. Ut hoppar några militärer. Till min förvåning och glädje kliver även Gustaaf ur jeepen.

Så hörs ytterligare ett motorljud men denna gång norrifrån, från vägen mot Basra. Gustaaf hinner berätta att han varit i Siba, Björn att det varit två militärer hos honom som tagit kamerorna. Så stannar bilen vid Blixten, låter strålkastarna vara tända och lysa mot Blixten. Ur den vitmålade bilen stiger ytterligare några militärer och civilklädda.

Vi finner oss plötsligt omringade av åtta araber. Det verkar inte finnas någon som talar ett begripligt språk, hur som helst är det ett förfärligt tjatter på arabiska. Några är beväpnade, andra är det inte. Man tittar på motorn, undersöker den lite, jag häller i bensinen från dunken under sträng uppsikt. Mer prat, fler smärre operationer, man tittar bland annat lite i Blixten.

Så gör man klart för oss att vi ska ge oss iväg i bussen. Men ensamma och vart vi vill? å nej. Vi får två militärer med oss och blir beordrade att köra tillbaka till Basra. Militärerna kliver in därbak. Någon städning har vi inte hunnit med sedan morgonens uppvaknande, de får sätta sig på madrasserna på bordet mitt i all röran. Björn vänder Blixten och styr kosan norrut igen.

Tillbaka till Basra

Björn berättar att han suttit och väntat i Blixten. Några personbilar passerade som han dock inte stoppade, då han väntade att vi snart skulle återvända med bensin. Ungefär tio minuter efter mörkrets inbrott stannade emellertid en jeep utan förvarning. Två militärer argsint och hotfullt viftande med k-pistar, ville något. Den ene som var lång, stack geväret i magen på honom, medan den andre, mycket kortväxt, började rota överallt, tydligen letade han efter något speciellt. Arabiskan flödade hela tiden ur deras munnar. Ur hans plånbok tog de femtio svenska kronor och en och en halv irakisk dinar, tog med sig alla våra kameror och gav sig sedan iväg. - Tur att de inte upptäckte de 180 dollarna som jag hade i ett annat fack i plånboken, tillade han.

Gustaaf berättar att han fördes till ett hus i Siba. I jeepen hade han sett våra kameror ligga, tydligen har vi träffat på samma militärer. I huset fick han sitta i ett rum ett tag medan man diskuterade vilt omkring honom. Sedan kördes han tillbaka till Blixten.

Jag undrar var våra stackars kameror befinner sig för tillfället, får veta att militrärerna i baksätet har dem med sig. Så kör vi åter in i Basra, det är nu tredje gången den här dagen. Vi fortsätter vägen fram mot centrum, sedan börjar våra beledsagare att dirigera oss. Vi kommer strax ut i en stor rondell. Till höger går en stor dubbelfilig väg. Björn blir först dirigerad att köra rakt fram, mitt för den högra avtagsvägen, så pekar man plötsligt till höger, så han vrider tvärt på ratten för att komma till vänster om mittmarkeringen. Protester bakifrån från poliser - de är poliser visar det sig, man pekar ånyo rakt fram. Björn stannar lite förbryllad. Poliseraa lyckas förklara att han ska köra till vänster om mittmarkeringen på den dubbelriktade gatan, mot enkelriktat alltså. Inte lätt att begripa sådana förklaringar när de kommer från en stadens polis - man är ju inte direkt van vid sådant från sitt fädernesland.

Björn fortsätter in på den anvisade vägen. Det dyker just upp en vit bil därifrån, det är rätt nära att det blir en liten kyss. Efter endast något tiotal meter svänger vi in till vänster på en liten gård. Några hundra meter längre fram på stora vägen ser vi en rondell - poliserna tycker tydligen att det är för lång omväg att köra runt den för att komma till polishuset. Blixten får vila sig mellan några stolpar, över vilka det är flätat ett litet tak. Det är trångt på gården - endast några motorcyklar får plats.

Så blir vi visade in i huset, låser dock först noga bilen, ty man kan inte, som Gustaaf påpekar, lita på någon här, inte ens på poliser. Vi leds in i ett rum, får en bänk att sitta på. En civilklädd man kommer in, tydligen chefen. Han visar sig tala en tämligen hygglig engelska och börjar ställa frågor. Vi sticker dock emellan och undrar vad som är meningen med hela saken, vad har vi här att göra. Man måste ha tillstånd för att vistas på vägen Basra-Siba, får vi veta. Så vill han ha passen.

Dessa ligger ännu i Blixten, så Björn går och hämtar dem. Ytterligare några frågor får vi besvara, sedan säger polisen till oss, att vi ska fortsätta i morgom, nu är det för sent. Vi protesterar naturligtvis, vill komma iväg tidigt imorgon för att fortsätta till Persien. Det är dock helt lönlöst. Chefen lovar dock att se till att vi får middag och någonstans att sova, och med det låter vi oss nöja.

Några civilklädda poliser i en ryskbyggd bil skall tydligen ta hand om oss. Vi blir instuvade i baksätet medan de själva tar plats där framme. Efter en kort biltur är vi åter inne i centrum. I utkanten av - synbarligen - fattigkvarteren stannar man utanför en liten restaurang som ser rätt sjaskig ut. Poliserna går ut och talar med någon där, återvänder sedan och bilturen går vidare. De hade tydligen just stängt där.

Någon minut senare stannar vi igen, denna gång förefaller omgivningarna något mer välbärgade. Denna restaurang, som ser riktigt anständig ut, har öppet. Poliserna stannar vid dörren. Vi får tvätta händerna, slår oss sedan ner vid ett hörnbord. Kebab kommer in och vatten att dricka till. Hungriga hugger vi in på maten. Undrar vad de kommer att göra med oss - troligen släpper de väl oss efter ett antal frågor. - I restaurangen sitter även några andra och äter, de flesta verkar välklädda. Några utlänningar finns till och med, dessa verkar vara japaner.

Poliserna betalar och vi sätter oss åter i bilen. I närheten av den sjaskiga restaurangen parkerar de. Så leder de oss uppför en lång smal brant trappa. Vi kommer in i något som väl ska föreställa hotell, men som är det smutsigaste och sjaskigaste jag någonsin sett. Efter ett kort samtal med innehavaren leds vi till ett litet rum med tre sängar i.

Vi lämnas först ensamma, men sedan kommer den ene polisen tillbaka. Han vill veta hur mycket pengar vi har med oss. Vi tar fram dessa och visar dem. Med de lätt räknad engelska ord polismannen behärskar förklarar han att han vill ha dessa för att låsa in dem i ett kassaskåp i hotellet. Annars kan det komma tjuvar. Vi tycker hela saken låter mycket misstänkt, vill först inte alls lämna ifrån oss några pengar. Polismannen insisterar dock. Då vill vi se kassaskåpet och ha hans signatur på ett papper. På den papperslapp vi räcker honom skriver han upp summan av dollarna han har i handen. Vi visar honom att han även ska skriva sin autograf där. Då verkar han bli irriterad, ger tillbaka dollarna och avlägsnar sig muttrande något. Hursomhelst, vi blir nöjda.

Toaletten visar sig vara helt i klass med om inte överträffa övriga "hotellet". Under min vandring dit möts jag av misstänksamt stirrande. Väl tillbaka på rummet skjuter jag min tunga säng för dörren, som går inåt. Nu bör ingen kunna ta sig in i rummet utan att jag vaknar. Trötta somnar vi nästan genast.

Onsdagen den tjugonde augusti

På morgonen kommer samma poliser och hämtar oss. Vi körs tillbaka till polisstationen. Tydligen dags för nya förhör. Undrar om det bjuds på någon frukost, men det lär väl visa sig.

Blixten står kvar där vi lämnadd den och tycks ha klarat natten utan vår beskyddande sömn inuti. återigen leds vi in i huset. Diverse grönklädda mänskor springer omkring. Vi slår oss ner i samma rum som vi var i igår. Cheten kommer in, vi får tillfälle att studera honom närmare. Han är rätt mörkhårig och håret är tämligen kortklippt men med västerländsk frisyr, mörka ögon i ett ovalt ansikte. Han har en blå skjorta utanpå sina svarta byxor. Han verkar ha lite anlag för att stamma, detta framkommer dock inte särdeles tydligt.

Så börjar förhöret. Chefen sitter bakom ett stort skrivbord, några militärer sitter på stolar, andra åter får står upp. Gustaaf och Björn sitter i en liten träsoffa på den andra kortväggen mittemot chefen, jag sitter i en stol till höger mitt emot dörren.

Många frågor har dock inte avfyrats eller snarare ställts, så värst rå är inte tonen, förrän Gustaaf sticker emellan med att undra hur det blir med frukosten, förklarande att han inte tänker svara på en massa frågor på fastande mage. På chefens order försvinner en av araberna ut ur rummet.

Verkligen, efter en stund kommer samma person tillbaka med en liten bricka. Men vadnu, han serverar bara Björn och Gustaaf i soffan. är det inte meningen att jag ska få någonting? Jag är dock inte särdeles hungrig, så jag bryr mig inte om att påpeka saken. Så tar man ut brickan igen.

Förhöret är rätt rörigt i början, vi har lite svårt att förklara våra tre skilda förhavande under kvällen. Vi får tid över att diskutera händelseutvecklingen, Björn och jag på svenska, Gustaaf och jag på tyska för att inte ovidkommande personer skall förstå. - Efterhand börjar i alla fall chefen få klart för sig gårkvällens förlopp, vi berättar i tur och ordning vad som har hänt oss, förklarar att man tagit tre kameror för oss, beskriver dessa, säger att man dessutom tagit pengar, "one and a half dinar and fifty swedish crowns, together five dinars", vi trycker ordentligt på dessa saker. Till slut verkar i alla fall chefen nöjd, säger till oss att vänta och lämnar rummet.

Efter en stund kommer han tillbaka, leder ut oss till Blixten, ger oss tillbaka kamerorna. Det märks att man har varit och kladdat på dessa, en arm på färgkameran har låst sig i ett onormalt läge. Har man månne tagit ut filmerna? Hemska tanke, det gäller Bagdadfilmerna. På vår förfrågan lugnar oss dock chefen, man har inte alls gjort något sådant. Det är inte mycket annat att göra än att nöja sig med det svaret, så vi stoppar in kamerorna i Blixten.

Så pratar araben om kostnaderna för oss igår kväll, mat och rum. Maten kan vi nog tänka oss att ersätta, även om det verkade som om vi var bjudna, men rummet, nej aldrig utan hård strid. Han säger också att vi sedan är fria att ge oss iväg. ännu har vi inte fått tillbaka våra pengar. "But the money", säger vi "where is our money?". Polisen ser mycket förvånad ut. "What money?" Och det har han mage att fråga som vi har berättat om det. Vi berättar återigen om pengaran.

Men der kan ju gå jämnt upp mot gårdagskvällen försöker chefen med. Vi ser förolämpade ut. "One and a half dinar and fifty swedish crowns together five dinars" drar vi till med igen. Polisen tvekar igen. Det ser ut att bli jobbigt Ett tag funderar vi nästan på att skippa allting för att komma iväg från poliserna och värmen till Persiens svala högland, men nej det rör sig i alla fall om sjuttio kronor, dessutom tagna på ett sådant ohyfsat sätt. Inte minst Gustaaf driver på hela saken.

Till slut resignerar chefen och leder oss tillbaka in i huset. Mer prat, så ringer han någonstans på telefon. Så säger han till oss att vi ska på en liten biltur. Någon polisbil står inte till förfogande, utan vi får ta Blixten. Han visar oss vägen tillbaka till centrum. Vi kör över floden och svänger sedan till vänster för att parkera utanför en stor imponerande vit byggnad. Gissningsvis Basras stora polishus, kanske ryms det fler instanser härinne. Så leds vi in i huset, det står även en vakt vid ingången.

Vi kommer in i ett rum där det finns några andra mänskor också. En kort väntan, så kommer en högre person in, återigen får vi berätta vad som hänt oss. Polischenfen fungerar som tolk. Så efter ett tag är förhöret slut, vi får åter vänta. Vi ber om vatten, det är rätt varmt. Man visar oss på en korridor längre bort till vänster.

Det visar sig finnas någon slags kylmaskin för vatten här. Underbart iskallt vatten svalkar våra torra strupar. Vi återvänder till rummet. Björn och jag tänker, det vore nästan idé att skaffa visum till Kuwait, när vi ändå måste vänta så här.

Snart kommer någon och hämtar oss, vi leds in i ett något finare rum, dvs. rummet är något större men framförallt, fläkten i taken är effektivare. återigen får vi berätta vad som hänt. Det verkar som vi långsamt klättrar uppför stegen mot ledningen, dvs. de som har något att säga till om, och dit lär vi väl behöva komma om vi vill ha några pengar.

Snart är emellertid audiensen slut. Vi får veta att vi ska åka till Siba. Lite förvånade undrar vi vad vi ska där att göra. Man säger att fallet kommer att ledas därifrån. Vi börjar tröttna på behandligan, vi kanske skulle skippa allt i alla fall? Efter ytterligare lite iskallt vatten är vi redo at fortsätta till Siba.

Till Siba, slutligen

Två militärer kliver in därbak i Blixten, inte ska vi åka på egen hand, inte. Fast det är kanske. säkrast, inte omöjligt att vi skulle sticka till Persien om vi fick åka själva. Våra protester mot att använda Blixten har inte haft någon verkan. Bensinen börjar ta slut, men varför ska vi betala för resorna med militärerna? Det är väl inte mer än rätt att polisen betalar, tycker vi. Vi beslutar göra ett försök.

Snart har vi nått en mack och ber att få tio liter bensin. Sedan förklarar vi för våra beledsagare att de ska betala. Dessa ser lite förvånade ut, dock inte alls förargade, men gör med sina tecken klart för oss att de inte har några pengar. Sedan väntar de, tydligen på att vi ska betala. Inte verkar de ha bråttom heller. Det tycks inte vara så värst mycket annat att göra, så till slut betalar vi själva. Nu har vi inte mycket irakiska pengar kvar, poliserna tog ju det mesta.

Så kör Björn ut ur Basra samma väg som i går. Under vägen berättar Gustaaf för oss lite om vad som hänt i världen. Det har varit gränskonflikter mellan Irak och Iran, så de bägge länderna ligger officiellt i krig. Det hade vi ingen aning om. Det kanske kan försvåra den kommande gränspassagen. Fast tyskarna vi mötte i Bagdad kom tydligen igenom utan svårighet.

Det är som vanligt mycket hett ute och att kryssa omkring den gropiga asfaltvägen i snigeltakt gör int precis saken bättre. Vi passerar den plats där vi igår kväll fick soppatorsken. På min begäran tittar Björn på vägmätaren. Sex kilometer längre fram dyker de små husen upp, där Gustaaf och jag blev avsläppta. Vi tyckte väl att det var mer än tre kilometer. Vi svänger till vänster in på vagen mot Siba.

Gustaaf förklarar att vägen snart blir bättre. Det är bara några hundra meter fram till skogsranden. Mycket riktigt, strax innan kommer vi efter en mycket gropig bit ut på en jämn nylagd väg. En militärjeep dyker upp på vägen, vi blir tillsagda att stanna. Diverse snack på känt irakiskt manér, vi passar på att kliva ur och sträcka så benen - vi har kört cirka fyra mil sedan Basra. Det är tydligen dadelpalmer som växer här. Gustaaf och jag smakar på dadlarna. De smakar precis som de man äter hemma under julen. Så har araberna pratat färdigt och vi fortsätter.

Siba

Snart dyker det upp några bruna små hus. Siba, förklarar Gustaaf. När vi passerar ett stort hus till vänster om oss, berättar han att han fördes dit igår kväll. Så kör vi igenom en stor öppning i en låg mur som omger några låga men rätt vidsträckta hus. Vi svänger till vänster och parkerar Blixten, lyckligtvis finns det träd med härlig skugga. Till höger om oss finns det en öppen plats som det bara växer grönt gräs på. Här och var finns några militärer. Hundra meter längre bort slutar platsen i floden Shatt-al-Arab, gränsen till Persien.

På andra sidan floden ligger alltså Persien, vårt resmål, som så nära men ändå så avlägset mer och mer förefaller som det ouppnåeliga himmelriket. De vaga föreställningarna man fått om detta "sagoland" bidrar i hög grad till intrycket.

I realiteten ser vi Abadan tvärs över floden. Mest framträdande är några stora oljecisterner. Några tankers ser vi också. Då och då passerarr en bil på kajen. Ett jetplansbuller gör oss påminda om den internationella flygplats som också hör till staden. Någon bilfärja eller liknande ser vi inte till, och vi väntar oss defintivt inte att hitta någon sådan.

Emellertid tillåts vi inte stanna kvar och rekognosera utan leds in mellan två hus, liksom alla andra synbarligen av lera, bruna till färgen. Gaveln till det högra huset som vi passerar tätt förbi, saknar vägg. Här finns i stället ett stort galler. Några mänskor, uppenbarligen i fängelse, hänger mot gallerstängerna och glor på oss. Längre in i mörkret kan man urskilja ytterligare några gestalter.

Vi kommer inpå en öppen plats, omgärdad av låga hus. Diverse män i militärkläder sysselsätter sig med olika ting. Något gräs finns inte här, det är väl alldeles för upptrampat för detta. Så går vi in i ett rätt stort rum, det är ljust på grund av några stora fönster. Vi får slå oss ner på varsin stol. Bakom ett rätt sjaskigt skrivbord sitter en militär, av döma av strecken på armarna är han väl officer av något slag. Ansiktet är rätt kalt. Han har rätt tjockt men kort och krulligt hår, ovanligt ljust för att vara arabiskt. Näsan rätt markerad och en aning utstående öron. Han verkar vara van att befalla.

Han tilltalar oss på en hyfsad engelska, förklarar att han är Commander of Siba och att han ska ta hand om vårt fall. är vi kanske törstiga, det kan vi ju inte neka till, snart kommer det in härligt svalt vatten. Så får vi berätta våra namn. Commander of Siba visar sig vara mycket artig, hädanefter tilltalar han oss bara med "Mr. Gustaaf", "Mr. Björn" eller "Mr. Robert".

Förhöret börjar. "Please Mr. Gustaf tell us everything that happened". I tur och ordning redogör vi för vår version av händelseförloppet. I början har Commander lite svårt att hålla isär våra skilda händelseförlopp, men tredje gången vi börjar om med "please Mr. Gustaaf tell us everything that happened" börjar det klarna. Han verkar inte alls ha fått några upplysningar om sakförhållandena. När vi förklarar att militärerna måste ha stulit pengarna för oss, verkar det som om hans attityd förändras. Han förklarar att vi måste åka till Basra.

Inombords suckar vi. Verkligen lustig organisation här. Björn och jag minns allt tydligare vår föregående konfrontation med militärerna och hur smidigt och smärtfritt allt klarades av där. Givetvis visar det sig till råga på allt att vi ska ta vår bil. "Why our car?", protester lönar sig förstås inte. Så lämnar vi åter Siba.

Commander ställer flera fråga under bilfärden. När vi närmar oss "bensinstationen" berättar Gustaaf för honom att han inte fördes till samma ställe första gången han kom till Siba. Fastän det inte är första gången Gustaaf berättat detta, verkar Commander alldeles bestört när han hör det, måste inte ha förstått innebörden förra gången. Han säger till Björn att stanna och sedan att vända tillbaka. Vi undrar om vi hört rätt, men han blir otålig och det är tydligen inte mycket annat att göra. Vi får parkera på samma ställe som förut.

In på rummet igen, fler frågor. Commander försvinner på ett tag men återvänder sedan igen. Vi bjuds på vatten, vi konstaterar samfällt att Commanders bästa egenskap är att han ständigt förser oss med svalt vatten. Vi väntar tydligen på något, ty Commander börjar småprata med oss, frågar lite vad vi gör, om vår resa, resmål och annat. Gustaaf passar på att fråga om eventuell järnvägsförbindelse med Teheran, den skall finnas enligt kartan. Men Commander skakar på huvudet. "That was before the war" säger han.

Så kommer en arab in och säger något till Commander på arabiska. Denne förklarar då att vi måste åka till Basra. Han och en annan officer kliver in i oröran i Blixtens bakre medan vi sätter oss därfram. Med Björn vid ratten lämnar vi åter Siba. Snart når vi den hemska gropiga vägen. Vid bensinstationen tar vi till höger norrut mot Basra.

Tillbaka till Basra

Vi möter några lastbilar. De flesta av dessa kör inte uppe på vägen, utan i stället vid sidan av densamma i diverse spår i sanden och rör upp en massa damm. Kanske är det jämnare därnere eftersom så många kör där. Björn styr ner för den ganska branta men korta sluttningen och ut i sanden. Faktiskt, det verkar jämnare här. Men man får se upp, visst finns det förrädiska gupp och tvättbrädesparier. - Efter ett tag tar sandspåren slut så vi får köra upp på vägen igen. Ytterligare någon mil längre fram delar sig vägen, vi tänker ta till höger samma väg som vi kommit. Då ingriper Commander och säger att vi ska ta till vänster.

Den här vägen är betydligt bättre, verkar vara alldeles nylagd. Blixten får sträcka lite på benen. Landskapet blir efterhand sumpigare, vägen går lite upphöjd i förhållande till marken. Här och var ser man ansamlingar av öppet vatten. Till slut når vi en rondell, samma rondell vi tidigare besökt. Norrut går vägen till Bagdad, västerut till Kuwait och Nasiriya samt till österut till höger till Basra, dit vi alltså åker.

Staden dyker strax upp, återigen befinner vi oss på den långa infarten. Sex och en halv mils väg från Siba parkerar vi återigen utanför det stora polishuset. Vi får gå in, passar på att dricka lite vatten, får vänta lite, men leds sedan in i ett rum med den hittills behagligaste temperaturen. Vi börjar tydligen komma upp oss. Commander ser vi inte till.

Det börjar bli tjatigt att berätta samma sak igen, vi trycker på pengarna som vi aldrig fått återse. Förhöret blir emellertid inte så långvarigt, vi får gå ut igen och vänta i ett annat rum. Här sitter Commander och några andra som tydligen också är officerer och kan lite engelska. Vi frågar hur vi ska göra för att ta oss och bilen över floden. Här verkar man vara oenig. Någon föreslår Siba, någon annan Basra. På vår stilla undran om det inte finns en bro någonstans tvekar man, någon föreslår att den har nog rasat. När Commander, som suttit lite vid sidan av, kommer in i disskussionen så tror han inte på något av dessa alternativ. Han säger att vi måste tillbaka till Bagdad först. Hemska tanke! Skulle alltså hela resan med alla straptser från Bagdad vara meningslös? Framtiden verkar i ett slag mycket dystrare. Mot strapatser kämpar man ju gärna, men är dessa meningslösa kan kampaglöden lätt falna.

Men det kan väl ändå inte vara sant? Kan man verkligen inte få ett ordentligt besked av någon här? Vi får bestämt ta och undersöka saken på egen hand. - Jag påminner mig att det står i våra irakiska visa i passen att "bearer should register within fifteen days of his arrival", undrar om detta är nödvändigt när man endast har visum för två veckor. Commander sitter lämpligt till, så det är till honom jag riktar frågan. Denne verkar alldeles bestämd när han förklarar att så är fallet.

Så leds vi in i ett nytt rum, ytterligare något svalare på grund av mer än en fläkt i taket. Vi tar om den gamla vanliga visan. Gustaaf verkar särskilt förtjust över vår klättring uppåt i rangskalan. - Vi börjar närma oss säger han. Snart träffar vi på någon som är hög nog att hjälpa oss.

Vi väntan bland diverse officerare. Gustaaf och jag diskuterar utvecklingen på tyska. Commander undrar då varför vi inte talar engelska, jag finner mig snabbt och säger att vi har tyska som modersmål.

Inne för nästa förhör. Den här gången är det en civilklädd man som ställer frågor. Han verkar speciellt intresserad av de två militärer vi först träffade på, de med k-pistarna. Han frågar om vi skulle kunna känna igen dem och peka ut dem. Jag nekar, men Gustaaf och Björn tror sig kunna göra det. Då verkar araben nöjd. Vi frågar om vi kan göra det nu meddetsamma. Nej, ni måste åka till Siba och göra det där blir svaret.

Vi börjar snart resignera. Kommer vi någonsin att få tillbaka våra pengar och i så fall när då? Kommer våra irakiska visa att räcka, det är bara några dagar kvar på dem, eller kommer vi att få problem med dem också? Gustaaf berättar att han hade väldiga besvär med att få nytt visum till Irak när han var i Kuwait. Fast vi har inte så värst mycket att säga till i den här affären - vi lär nog få återvända till Siba vare sig vi vill eller inte. Commander och hans följeslagare tänker tydligen göra oss sällskap.

Tillbaka till Siba

Vi inleder med de vanliga diskussionerna om val av färdmedel. Irakierna tänker sig ytterligare en tripp i Blixten, vi protesterar högljutt, föreslår en militärjeep. Utgången är naturligtvis given, efter ett tag får vi ge oss. Björn vägrar köra, han har kört hela tiden sedan vi befanns oss bland oljefälten, säger att det är så tråkigt att köra när man måste krypa fram med hänsyn till Blixtens välbefinnande, så jag får äran.

Snart har vi den långa infarten bakom oss. I rondellen tar jag till vänster söderut mot Siba. Blixten sträcker ut, men jag tycker det går trögt. Motorn börjar väl inte säcka ihop? Men det var ju några dar sedan jag sist körde på bra väg så jag kan ju missta mig. Dessutom var vi två stycken då, nu är vi inte mindre än fem (plus en massa oönskad sand). Efter ett tag tar den fina vägen slut så det blir till att zick-zacka fram. Ut i sanden ännu något senare.

Vi passerar bensinstationen. Snart är vi åter i Siba. Vi får gå in till Commanders fina rum igen. I Basras stora polishus verkade han inte ha så värt mycket att säga till om, det verkade mest som om han löd de andras order och annars höll sig ur vägen. Men nu är han som förbytt, åter är han den allsmäktige i Siba, och det tycks han trivas bra mycket bättre med. På hans order kommer det in svalt vatten. Han börjar prata lite med oss, vi försöker luska ut om vi inte kan ta och peka ut de skyldiga snart, att det blir senare är det enda vi lyckas få reda på. Så verkar det som audiensen är slut, vi får tydligen rå om oss själva ett tag.

Det ligger diverse militärer i gräset utanför byggnaderna. En liten stig leder tvärs över gräset lite längre bort. Den slutar vid ett litet skjulliknande hus vid floden. Utanför står några bord med stolar runt om. Den iranska sidan av floden ser likadan ut som förut. Kommer vi någonsin att komma dit, dvs. tvärs över vattendraget? Inte minst med tanke på den pressande hettan, det skulle vara skönt med lite drägligare klimat uppe på det persiska höglandet. Under den korta promenad vi tar, märker vi att vi hela tiden har två militärer på diskret avstånd. Vi hålls tydligen under ständig uppsikt, man tänker inte ta några risker.

Emellertid känner vi att det var ett tag sedari vi sist åt och enas om att en måltid väl aldrig kan skada. Ur Blixtens innandöme lyckas vi få fram primuskök, konservburk och potatismos. I gräset bredvid tillreder vi och avnjuter även denna enkla måltid. När vi sedan mätta dåsar till lite behagligt, börjar skymningen sänka sig över bygden, snabbt som alltid på de här sydliga breddgraderna.

Nu kommer en militär och hämtar oss. Vi förs in till Commanders rum, får några stolar att slå oss ner på. Förutom Commander finns det tre andra militärer inne i rummet. De hälsar oss välkomna, det visar att två av dem talar engelska. Det verkar inte längre som Commander är högsta hönset utan Bossen tycks vara en lite äldre man, storvuxen med ovalt ansikte och lite längre och rakare hår. Han ser trevlig ut och av glimten i mungiporna att döma har han humor.

Han förklarar att man kommer att ta in alla militärer och så ska vi peka ut vilka det är som har tagit pengarna för oss. Strax därefter träder dessa in i rummet och radar upp sig längs bortre väggen. Vi blir ombedda att titta noga och sedan tala om vilka de skyldiga är. Efter en stund förklarar Björn och Gustaaf, som bägge till skillnad mot mig såg hur tjuvarna såg ut, att det var ingen av dessa. På Bossens order får de gå ut ur rummet. Sedan säger han att det var alla militärerna som finns på det här stället, är ni verkligen säkra på att ni minns hur de såg ut.

Gustaaf tar till orda. Han förklarar än en gång ("I told you") att det inte var detta hus han fördes till första gången utan ett annat inte långt härifrån och beskrever dess läge. Men det är ju polishuset säger någon av militärerna. Gustaaf vidhåller dock sin åsikt, varpå bossen genmäler att man ska hämta poliserna också så att vi kan få en titt på dem. Han verkar inte speciellt förvånad över att det skulle vara poliser som var gärningsmännen. - Det verkar ju riktigt eftersom vi första kvällen fördes till en polisstation.

Så kommer poliserna in och radar upp sig längs bortre väggen. De är fler än militärerna så de får det lite trångt. En av dem, som står en aning till vänster om mitten, utmärker sig för sin ringa längd och sin huvudbonad, en liten röd mössa, nertryckt rätt långt ner i pannan. I övrigt saknas klädespersedlar ovanför axlarna. På vänstra överärmen har alla en liten metallbit fäst på kläderna - tydligen enda skiljetecknet från militärklädseln. Björn påpekar att sådana hade tjuvarna också på sig.

Tystnaden lägrar sig över rummet. Kommer Björn eller Gustaaf att kunna identifiera de skyldiga? De verkar noga sysselsatta med att granska alla arabiska ansikten. Själv har jag ingen som helst minnesbild av hur förövarna såg ut. - Gustaaf säger att det är svårt att se ordentligt. Kan inte den lille ta av sig mössan? En kort order på arabiska och ytterligare ett huvud blir bart. Jag börjar också granska poliserna, undrar om jag av deras uttryck kan lista mig till vilka som är skyldiga.

Jag börjar från vänster. Fasta stadiga blickar möter min. Ingen som helst rädsla eller nervositet tycks dölja sig under de fasaderna. Jag skulle bli förvånad om någon av de första var skyldig. Den lille polisen som genom sitt uppträdande redan verkar lite skum, möter visserligen min blick men verkar påtagligt nervös. Jag går vidare. åter stadiga blickar. En fem sex stycken har inta fått plats mitt på kortväggen mitt emot oss utan står längs högra långvägen. En av dessa verkar högeligen misstänkt. Han vågar inte möta min blick, tittar sig hela tiden oroligt omkring, vågar inte låta blicken fastna någonstans.

Så undrar Bossen om vi kommer fram till något resultat. Gustaaf förklarar att det var mycket mörkt så det var svårt att se ordentligt. Han har i alla fall kommit fram till två som han tror är tjuvarna. Björn förklarar också att han bestämt sig men inte han är helt säker. Bossen säger att de måste vara helt säkra, på så lösa boliner kan man inte döma en mänska. Gustaaf talar om vilka han tror det var, men bossen avbryter honom och säger till honom att gå fram och peka på dem istället så att det inte blir några missförstånd.

Gustaaf reser sig från stolen och lägger handen på först den lille med mössans axel, sedan på den långe och nervöses. De ser inte speciellt mycket lyckligare ut för denna hans handling. Sedan introducerar han procentbegreppet. Han säger att sannolikheterna är "80 percent för the small one and 50 for the tall one", Björn håller med honom både vad det gäller personerna och procenttalen. Bossen vidhåller att de måste vara helt säkra. "But I told you it was dark" försvarar sig Gustaaf med.

På Bossens uppmaning blir poliserna åter skärskådade. Efter ett tag börjar Björns procenttal "for the tall one" stiga lite, efter hand når det också åttio. Gustaaf verkar inte så säker på "the tall one" däremot ökar på lite för "the small one". Flera "but I told you it was dark" från Gustaaf. Talen stannar på "almost 100 percent for the small one and 80 for the tall one . Bossen verkar nöjd, så han skickar ut poliserna. Strax efter stiger åter den långes aktier, Björn säger sig vara nästan "sure".

Så får Commander säga något också. "Please Mr. Gustaaf tell us every thing that happened". Denne ser lite förvånad ut. "From the beginning" frågar han. "Yes from the beginning". Jaså ska vi behöva traggla om allt det där nu igen. Gustaaf börjar berätta.

Som vanligt betonar han stölden av pengarna, "one and a half dinar and fifty swedish crowns together five dinars", kommer till vårt lilla nattliga möte med den irakiska krigsmakten, "suddenly there were eight men around us". Till slut är han färdig. Då sträcker han fram ett papper till honom som man vill att han skall underteckna. återigen frågar bossen om han är säker, "but I told you it was dark" blir svaret. Så ska Gustaaf rita dit sitt namn. Då är det bara en liten hake. Allt är skrivet på arabiska med arabisk skrift. Vi protesterar, men militärerna viftar bort det. Nå man lär väl knappast lura oss nu så Gustaaf skriver under.

Så blir det min tur. "Please Mr. Robert tell us everything that happened" säger Commander till mig. Jag drar min version, som dock i allt väsentligt överensstämmer med Gustaafs, jag anknyter också till denna, då ingenting av vikt hände när jag promenerade ensam i mörkret. Jag får också skriva under. "Please Mr. Bjorn tell us everything that happened" prövar Commander med. Björn berättar och skriver sedan under.

Vi undrar om vi kan få våra pengar nu och ge oss av. Det vore givetvis att begära för mycket, "tomorrow" blir svaret. Vi insisterar inte, inser att det är lönlöst. Vi går ut ur rummet. Utomhus är det alldeles mörkt. Vi anar dock att någon står och hänger mot gallerstängerna när vi passerar förbi ut mot Blixten.

Det är betydligt behagligare ute nu, borta är den tryckande hettan från dagen eller den kvalmiga känslan just efter solnedgången. Vi tar en liten promenad. Vi är alla på ett strålande humör, vi tycker att vi har kommit långt. I morgon bär det iväg till Persiens svala högland, till det Persien som för övrigt prisades mycket av tyskarna vi mötte i Bagdad.

Ifrån det lilla huset vid Shatt-al-Arabs strand strömmar ljus från några svaga ljuspunkter och man hör glada röster. Vi styr stegen dit för att utröna om det kan vara något skoj därborta. Vi märker att vi fortfarande har två militärer i bakhasorna. Bossen kommer gående, han verkar ha samma mål som vi. Han ger oss ett litet mångtydligt leende, snarare är det en extra glimt i ögat som om han medelade "det där gjorde ni bra pojkar". Vi får det intrycket att han redan förut anat vilka förövarna var och har fått bekräftelse på sina misstankar.

Vi slår oss ned på några stolar, bord saknas framför dessa. En shabi beställer vi in var, njuter sedan i små klunkar. Det sitter en sju åtta araber i närheteb och ser på TV. Ja alldeles riktigt, en liten TV står uppställd mitt emot oss och visar någon form av arabiskt underhållningsprogram. Som vanligt spar man inte på volymen. Bossen sitter alldeles i närheten av oss. Jag kommer att tänka på att han kanske sitter inne med viktiga informationer, han verkar lite mer pålitlig än andra araber, så jag frågar honom om färja över till Persien. Det visar sig att det faktiskt finns en båt som krossar floden då och då, men givetvis är det ingenting för Blixten.

Däremot säger Bossen att det finns en bro norr om Basra som vi kan använda. Det låter som musik för våra hårt prövade öron, på Bossen litar vi mer än alla andra informationskällor tillsammans. - Efter en stund kommer det in tre Shabi till utan att vi beställt. En blick mot bossen säger oss vem den vänlige donatorn är.

TV:n dånar och skräller men vi är inte speciellt intresserade av den, tittar istället ut mot den lugna floden i den övrigt stilla kvällen. Den persiska sidan är upplyst och några bilar passerar förbi på kajen. Undrar vad det landet har i beredskap åt oss.

Till slut tycker vi i alla fall att det är dags att tänka på återtåget. Redan förut har Commander sagt att det inte finns några myggor eller andra obehagliga djur här i Siba. Det verkar faktiskt som om han har rätt och här och var i gräset ser man militärer som har lagt sig till ro för natten, Commander rekommenderar oss att göra likaledes. Gustaaf är emellertid tveksam, frågar om han får sova i Blixten, något som vi inte vill neka honom. Det blir en aning trångt där bak.

Torsdagen den tjugförste augusti

Solen har hunnit klättra en bit på himlavalvet när mina ögonlock så sakteliga särar sig för att låta mig ta del av den nya dagens händelser. Gustaaf rör också lite på sig men Björn njuter fortfarande den ostördes sömn. Eller förefaller i alla fall göra det.

Gustaaf och jag stiger upp och kliver ut ur Blixten. Det verkar vara en härlig förmiddag, det har inte hunnit bli så varmt ännu. Det är liv och rörelse på platsen, militärerna sysslesätter sig med olika ting. Commander dyker upp och hälsar oss godmorgon och frågar om vi sovit gott. Han verkar vara på gott humör, det bådar ju gott inför framtiden. På vår fråga var vi kan ordna morgontoaletten pekar han inåt gården och säger att det finns vattenkran i bortre hörnet.

Vi hämtar nödvändiga attiraljer och går in på gården förbi det alltid mörka fängelset. Några araber tittar ointresserat på oss. Vi hittar en kran på angiven plats. Nedanför är det cementerat en fyrkant några decimeter hög som tydligen skall fungera som ho. Vattent håller en behaglig temperatur. Björn förefaller lika ointresserad av omvärlden när vi återvänder till Blixten. Våra magar påfordrar att vi undersöker möjligheten av att få en bit här i Siba.

Efter militärområdet tar genast Sibas huvudstråk vid. Det är bara omkring tio hus på vardera sidan av gatan, sedan tar palmskogen vid, dock rätt gles i början. Vi möter en liten militär, som tittar lite överlägset på oss. Gustaaf förklarar att det var "the small one", något jag inte lade märke till. Han är tydligen inte fängslad än, för det blir han väl senare får man förmoda.

Kring de bruna husen finns tämligen gott om folk trots Sibas moderata storlek. Bebyggelsen förefaller ämnad åt skilda ändamål, affärer, någon gummiverkstad, vi ser även tvätt hänga. En bit fram till vänster ser vi en anhopning av bord och stolar i en mörk sjaskig lokal. Det ser ju lovande ut. Vi slår oss ner och prövar med "kebab". Men tyvärr, innehavaren skakar på huvudet, det verkar inte vara öppet än. Övertalningsförsök fungerar inte heller.

Alldeles intill finns en liten affär. Vi börjar köpa två Shabi. Det enda ätbara som finns är kex, men det får duga. Sålunda utrustade slår vi oss ner vid ett bord. Strax efteråt får vi sällskap av affärsinnehavaren. Så gott det går försöker vi föra en form av konversation men humöret är det inget fel på. Intresserat studerar vi det lugna folklivet omkring oss.

När vi kommit tillbaka har Björn hunnit stiga upp. Han förefaller in alls road av tanken på kex och läsk till frukost. Commander kommer ut och hälsar, dvs. han står och pratar med Björn när vi återvänder. Sedan följer vi med honom in på hans kontor.

Commander berättar att vi skall vara inne vid Basras stora polishus klockan ett. Där skall vi träffa något högdjur och sedan få pengarna. återigen börjar vi misströsta. Att allting ska ta sådan tid. När kommer vi egentligen att få lämna Irak. Det här kan ju ta hur lång tid som helst. - Vi frågar om tjuvarna har erkänt. Det har de inte, pengarna har med andra ord inte heller kommit tillrätta. Vad kommer att hända dem, döms de som skyldiga? De blir satta i fängelse och pengarna dras på deras lön, blir svaret.

Commander kommer in på sina personliga förhållanden efter att vi fått det sedvanliga svala vattnet. Han säger sig vara löjtnant för tillfället men har gott hopp om att inom en snart framtid bli kapten. Han har läst engelska några år och håller fortfarande på med det, vi passar på att berömma honom för kunskaperna i detta språk.

Ute på gräset igen vid Blixten. Det är tydligen bara att vänta tills det blir dags för avfärd. Långsamt blir det varmare och varmare, vi söker oss till skugan. Ute i floden ser vi en liten båt. Långsamt närmar den sig den irakiska sidan. När den kommer närmare, ser vi att det sitter en turist i den förutom några andra. I vimlet hörs att det är en turist och en persier som är på väg över. Så når den stranden, turisten och följeslagaren går fram till oss.

Turisten ställer ifrån sig sin stora ryggsäck och slår sig ner på en soffa. Han har vitt långt hår, ljusa byxor och blå tröja. Att döma av utseende och uttal är han tysk. Efter att vi har utbytt några hälsningsfraser, inleder han emellertid konversationen med att undra från vilka land vi kan tänkas komma. Jag svarar lite undvikande, han han kanske gissa det. En liten paus sedan "Sweden". Kunde han verkligen gissa det så snabbt? Han såg nog nationalitetsskylten, så jag säger "that was no guess". Han hörde nog inte denna min kommentar, för han ser lite undrande ut och säger efter en stund "no"?

Mot Basra igen

I samma ögonblick ropar Commander på oss att vi skall komma. Han verkar mycket otålig. Vi säger att vi är svenskar och tar skyndsamt farväl. Ingen av oss tre har klocka men det verkar som vi har bråttom.

Äntligen är det dags att bege sig till Persien.

[del 12]