(Irak; torsdagen den fjortonde augusti) (fortsättning i Bagdad)

Avsked och mot campingen

Hela campingplatsen är inhägnad av ett staket, bestående av tjocka palmstockar. Även själva grindarna är gjorda på samma sätt Vi känner på handtaget. Det är inte låst, så vi öppnar bägge dörrarna och kör in. Inte en enda människa syns till. Palmer ser man överallt och några bilar skymtar mellan träden. En liten asfaltväg leder in i mörkret.

Då det inte finns någon, som verkar villa säga något särskilt till oss, stänger vi grindarna efter oss och kör några tiotal meter på vägen. Efter dess nittiogradersvänstersväng stannar vi efter ytterligare några tiotal meter. Till höger om oss finns en ledig plats med icke besvärande närhet till övriga turister. Björn kör in, ångrar sig, backar ut och backar sedan in igen, förklarande, att han tycker att Blixten skall visa nosen mot övriga campinggäster.

Plötsligt hör vi att grindarna ånyo öppnas. En follabuss passerar in. När den kommer närmare ser vi, att den liksom Blixten är röd och vit, dock med en något intensivare röd färg. Vi konstaterar också snabbt att det inte är en lyxbuss som vår. Mitt på framsidan står ett "D", som i Tyskland. Bussen stannar och en skäggig tysk kliver ur. Han frågar mig - givetvis på sitt nationalspråk - om vi vet någonting vettigt om denna campingplats. Jag förklarar att vi liksom de just anlänt.

Den andre tysken parkerar bussen lite längre bort men i närheten av Blixten och förenar sig sedan med oss. Det är lite kärvt att tala tyska så här I början, men det lättar allteftersom samtalet fortskrider. Tyskarna kommer just från Persien. (Bra att kunna få lite information). De har tydligen inte haft någon som helst svårighet att hitta hit till campingplatsen. Det första de såg i Bagdad var en turistinformation, som låg alldeles vid vägen hit. En viss skillnad mot vårt kringcyklande. - Vi beslutar hursomhelst att i morgon gemensamt titta på Bagdads alla sevärdheter.

Fredagen den femtonde augusti.

Campingplatsen

Vi vaknar så småningom. Vädret är givetvis lika vackert som vanligt. Vi avverkar morgonmålet ute i det fria med tyskarna, som sitter och pimplar läsk. Vi sitter kring ett litet runt bord, i vars mitt en stång löper vertikalt för att uppbära ett litet runt tak. Det hela påminner med andra ord om en liten palm.

Tyskarna, som är bröder och lika skäggiga bägge två, berättar att detta är deras tredje längre resa. Den första gick till Norden och den andra till Marocko. De har varit i de större och närmare persiska städerna och skall nu åka via öknen närmaste vägen hem. De förklarar att de tänker åka direkt till Damaskus, på vår avrådan inser de dock att de måste ta vägen via Jordanien. - Vi undrar lite om det är så väldigt varmt i Persien som alla resehandböcker varnat oss för. Det förefaller vara överdrivet, inte mer än 30 - 35 grader. Tyskarna bleknar lite när vi omtalar att temperaturen snart kommer att stiga till fyrtiofem.

Vi undrar vart vi ska åka efter Bagdad. Norrut till Turkiet, österut till Persien eller söderut via Babylon och Ur till Kuwait. Jag har dock på känn att det blir Kuwait eftersom det är den länga vägen. I så fall kikar vi nog på Shiraz och Isfahan på vägen. Vi gör dock nog inte som tyskarna, dvs. bara kör på de största och bästa vägarna, så att man blir tvungen att köra tillbaka femtio mil på samma väg.

Rondell
Kyrka Bro över Tigris

Så småningom när värmen börjar stiga bestämmer vi oss för att köra in till staden för att fixa jordanska visum åt tyskarna och närmare bese densamma. Vi tar då givetvis Blixten, dels på grund av soffan därbak men framförallt på grund av soltaket. Innan vi åker rådfrågar vi en karta om lokaliseringen av den jordanska ambassaden.

Efter att ha kört den långa breda raka vägen år vi snart inne i Bagdad. Vi börjar med att som vanligt cirkla runt i en rondell. Igår cirklade vi runt varenda rondell vi kom till minst en gång för att försöka hitta rätta vägen. Det är rätt livlig trafik, och man måste vara fräck för att ha en chans att komma fram. Det påminner på sätt och vis om Istanbul, fast det naturligtvis går något lugnare till.

Vi svänger till höger på en gata. Det hörs ett tutande bakifrån. En stor svart bil kör om oss under ytterligare tutande, svänger in framför oss och girar sedan tvärt höger in till en byggnad, stor elegant och med gott om utrymme omkring. Då det det står en CD-skylt på bilen och den dessutom är försedd med tvenne stycken svenska flaggor, drar vi slutsatsen att vi just passerat svenska ambassaden.

Efter en stund har vi hittat jordanska ambassaden och parkerar utanför densamma. Vi kommer in till diverse mänskor som snackar och bråkar men i alla fall hänvisar oas till en kö. Det blir snart tyskarnas tur. Visana visar sig kosta femton kronor stycket, jämfört med tjugoen för våra vid gränsen. Då tyskarna ska betala visar det sig att den irakiska valutan är otillräcklig. De försöker då med sina tyska mark, men se det går inte alls. Jag lånar dem lite dollar och nu går det bättre. Tyskarnas tro på markens allomstädes gångbarhet har fått sig en allvarlig knäck och de förklarar att de till nästa gång kommer att ta med sig dollar i stället.

Den stora moskén
Närbild Den gyllene moskén

Vi beslutar att först titta på Gyllene moskén i Kahdimain utanför Bagdad lite närmare. Det är den moskén som Ali i hastigheten hade visat oss. Vi lyckas också utan större svårighet ta oss dit och närmar oss moskén på en rak väg så att vi har den i blickfånget under en längre period, lämplig för filmning och plåtning. Vi parkerar så alldeles utanför den och närmar oss den med kamerorna i högsta hugg.

Detaljbilder

Det är gott om mänskor utanför och innanför. Det kommer en vakt fram till oss och visar oss hur långt vi får gå innan religionen sätter stopp. Det är till det första trappsteget ner - det är några steg ner till inre gården - så att vi kan kika in och se det mesta av moskén. Men vi är ändå rätt besvikna. Tur i alla fall att vi får fotografera. Det är det verkligen värt i all sin guld - och färgprakt. Tyskarna verkar inte riktigt lika imponerade. De förklarar att alla moskéer i Iran är lika vackra eller vackrare och att man där får gå in och titta om man vill.

Vi återvänder till Bagdad och börjar cykla omkring för att fota. Vår vana trogen tar vi ett extra varv kring rondellerna. Björn som kör klagar över att Blixten blir lite ostyrig när han trampar på bromsen för hårt. Vi stannar och tar några läsk vår vana trogen.

Ung man
På stan

Så kör jag på Rashid Street med alla sina pelare. Björne och tyskarna klagar på att det ligger en stor bil framför så att de inte kan ta en acceptabelt bra bild av gatan. Jag girar då givetvis snabbt och fräckt ut i vänsterfilen som är tom på mötande bil och glider förbi i åsynen av en likgiltig polis. Blixten börjar bli än mer ostyrig.

Vi beslutar därför att snarast åka tillbaka till campingen för att undersöka saken. Det går inte längre att motorbromsa utan att Blixten slänger våldsamt, så jag är tvungen att köra mycket försiktigt. Vi når dock snart destinationsorten utan missöden och jag parkerar på asfaltvägen.

Vi tar av oss onödiga kläder i värmen för att sålunda lämpligare kunna ta itu med kommande arbetsuppgifter. Ur Blixtens innandöme plockar vi fram domkraften. Så börjar vi hissa upp den högra bakdelen. Det går långsamt och är ansträngande men efterhand börjar resultat göra sig märkbart i det att man märker en viss skillnad i höjd mellan Blixtens olika delar.

Så äntligen har vi triumferat över värmen och fått upp bilen på en anständig höjd. Huvuden sticka ner under för att söka utröna felet. Efter en stund upptäcks, att av tre skruvar, som fasthåller det högra bakhjulet på plats, återstår endast en så att hjulet lätt kan röra sig fram och tillbaka. Vi konstaterar att det måste vara ökenvägens hoppiga högerkant som är roten till det hela, och tydligen har ytterligare en bult gett vika idag.

Vi ser i alla fall att det inte är mycket vi kan göra själva så det blir väl till att uppsöka en verkstad i morgon. Då vi inte vill riskera att även den sista bulten skall gå sönder med därmed tillstötande komplikationer, erbjuder sig tyskarna att agera bogserbil.

Tyskarna och jag slår oss ner vid vår lilla palm för att skriva några kort, samma kort som vi i dag köpt i Bagdad. Björn förklarar att han är för slö för sådana övningar. Vi har så efterhand fått korten skrivna och då inställer sig genast frågan om frimärken. Vi beslutar uppsöka den närbelägna restaurangen, samma restaurang där Ali druckit så många öl.

Vi vandrar därför inåt campingplatsen i lämplig riktning. Snart dyker ett stängsel upp. Som tur är finns det ett hål i detsamma lagom stort för en hukande mänska. Inne i restaurangen träffar vi snart på en engelsktalande kypare som leder in oss i ett avskilt rum. Där plockar han fram lämpligt antal frimärken och börjar prata lite, mest med Manfred, den äldre tysken, ty han verkar intresserad av Tyskland och Reinhard kan inte engelska.

Vi slår oss sedan ner vid ett bord under palmerna och beställer in en öl var. Det är inte längre så varmt ute och ölen sitter fint i halsen. Tyskarna förklarar att ölen inte är oäven, om än ej - givetvis - som det i Tyskland. Det är förhållandevis dyrt, fem och sextio. Ali betalade tydligen femtiosex kronor igår under sitt ölande.

Tillbaka på campingplatsen. Det börjar kvällas lite ute och middagen börjar bli aktuell. "Chicken" tycker tyskarna och det kan man väl gå med på. Björn förklarar dock att han inte vill ha någon middag. Han har lite ont i magen och tänker gå och lägga sig och sova. Nåväl, i så fall kan han inte ha någon nytta av vårt sällskap tycker vi så vi tar den tyska bussen och sätter kurs på Bagdads restaurangrika - hoppas vi - centrum.

Denna soltakslösa buss är ej inredd för sittplatser därbak så vi tar alla tre plats i framsätet, avskild medelst glas från bakre delar av fordonet. Man märker nu tydligt hur mycket mer spartanskt inredd den är än vår lyxbuss. Däremot förvånar jag mig över hur tyst den går, jag är ju van vid avsaknad av ljuddämpare från Blixten.

Vi kommer in på Rashid Street och kör omkring lite för att rekognosera. Vid en öppen plats i anslutning därtill parkerar vi. Ett kortare sökande för oss till en liten restaurang. Här går vi in och slår oss ner. Chicken och öl säger vi till en undrande arab. Några araber från restaurangen dyker upp och slår sig helt fräckt ner vid vårt bord.

De frågar på engelska varifrån vi kommer, vi upplyser dem vänligen om sakförhållandena. De säger då att de alltid tyckt mycket om Tyskland och tyskar. Det märks då sannerligen inte, att Tyskland brutit sina diplomatiska förbindelser med arabländerna på befolkningen!

Maten kommer in och strax efteråt ger sig våra påtvungna gäster sig iväg. Kycklingen, som har en rätt mörkt jämn brun färg är relativt välkryddad, den verkar vara först marinerad och sedan grillad. Det smakar gott. - Stället, i vilket vi sitter, är i princip en avbalkning, dvs. väggen mot gatan är borttagen. Mitt i den så uppkomna tomma platsen befinner sig köket eller riktigare grillplatsen. Längre in sitter gästerna i halvdunklet, det är sparsamt belyst.

Vi stannar inte alltför länge på platsen, utan beger oss hemåt. Grinden är icke heller idag låst.

Lördagen den sextonde augusti.

På morgonen förklarar Björn att han mår bättre nu. Ett par godhjärtade tyskar (som kanske undrade, varför vi lämnat honom så där) erbjöd honom på kvällen middag, något som han dock avböjde. Vi inmundigar så frukost. Därefter plockar vi ut ur Blixten det viktigaste för dagens behov, kameror, mat m.m.

Vi binder ett rep mellan de bägge bussarna, tyskarnas först för att bogsera. Björn och jag har tidigare sett en skylt om follaverkstad dit vi alltså tänker bege oss. Jag sätter mig hos Manfred i D-bussen för att visa vägen. Synnerligen dum kombination förresten eftersom Reinhard inte kan engelska och Björn inte tyska.

Utanför en av infarterna stannar vi för att konsultera, Reinhard klagar på att brorsan kör för fort, och fortsätter in till en rondell. Här är det livlig trafik och någon follaverkstad syns inte till. Då bogsering avsevärt försvåras i trafikvimlet lämnar vi den låsta Blixten för närmare sökande. En tillfrågad fotgängare hänvisar oss till en mindre verkstad, förklarande att det är mycket billigare.

Utan större svårighet hittar vi den angivna platsen. Mekanikern är lyckligtvis engelsktalande så vi förklarar vårt dilemma. Han, Manfred och jag åker till Blixten. Han förklarar att det går att köra om man är mycket försiktig. På hans begäran låter jag honom köra. Han använder tvåan istället för ettan, trean istället för tvåan, tydligen i avsikt att skona bulten från extra påfrestningar.

Trots den blygsamma hastigheten är vi snart tillbaka hos de övriga. Björn och Reinhard har under tiden på grund av hungrande magar intagit ett styck macka under på grund av språksvårigheter sparsam konversation. Mekanikern säger att vi kan hämta Blixten på eftermiddagen men inte alltför tidigt. Härpå återvänder vi till campingplatsen.

En lunch skulle sitta fint för tillfället konstaterar vi alla tillsammans med en känning i maggropen. Vi slår därför våra påsar ihop, dvs. våra påsar med liknande hönsnudelsoppa, användande oss av tyskarnas gasspis. Det sitter fint och en slöperiod inträder. Dock inte så länge varade för arbetsmyran mig. Jag begynner nämligen tvätta mina kläder. Sedan hänger jag dem på tork lite här och där på de ikringliggande buskarna.

Läskedrycksförrådet visar oroväckande tecken på en tilltagande hastighet av förintelse. Sålunda sadlar vi D-bussen till närmast belägna lilla ställe, inköper ett antal 28-öres läsk - dyrt; normalt kostar de endast 21 öre. Så kan vi åter slappna av under våran lille palm och utbyta vidare tankar om våra respektive resor och planer.

Sysslor på campingen
... tvätt ... Trotjänaren

Tyskarna har bara sex veckor på sig för sin färd och medför inte mer än knappt femtonhundra kronor, vilket vi tycker verka vara lite, men de säger att det räcker gott och väl, och någon speciell snålhet hos dem har vi inte märkt. Vi funderar på att göra följe till Babylon, ty tyskarna tycker att det är värt omvägen. Björn och jag börjar - givetvis - komma underfund med att vi åker nog till Basra i alla fall, på den västliga, enligt kartan något sämre men i alla fall fullt farbara vägen via Babylon och Ur.

Tyskarna plockar fram sin filmkamera, skruvar fast den på stativ, öppnar bakdörren till bussen, ställer upp alla flaskorna i bussen och förevigar en massa drickande. Vi lånar stativ och buss och gör likadant. - Tiden förflyter behagligt slött i värmen under palmen.

Så sitter vi åter i bussen med Manfred vid ratten på väg till Bagdad. Han har ett rätt ryckigt körsätt, lillbrorsan kör bättre konstaterar vi bägge. Blixten visar sig vara klar. Mekanikern förklarar att han även bytt stötdämparen mot en begagnad, det var nödvändigt. Han har inte borrat upp större hål vid de trasiga bultarna utan i stället skruvat ur dem. Vi diskuterar priset, han säger en ny dämpare kostar fyra dinarer. Slutligen enas vi om tre dinarer för jobbet och en för materialet dvs. summa femtiosex kronor.

Vi ska just åka därifrån då en irakier dyker upp. Vi förstår av hans sätt att han vill växla pengar, och det kan han väl få, vi är i behov av den nationella valutan. Istället för den officiella kursen som är 0,375 dinarer per dollar får 0,400. Vi följer således med honom till ett närbeläget hus, går upp för några trappor och in genom dörr. Inne i rummet, i vilket vi inträder, sitter några mänskor. Rummet verkar elegant, vi har tydligen kommit till en välsituerad mans hus. En äldre man gör tecken till oss att slå oss ner. Det kommer in tjaj på en bricka och det smakar gott. Efter en stund, då inget tycks hända, reser vi oss upp och tar fram dollar. Den gamle mannen tar fram dinarer, vi växlar i samförstånd, skakar hand och ger vi oss av.

Det har hunnit bli middagsdags. Vi har blivit rekommenderade en restaurang att äta på, en som är till för ingenjörer. Dit beger vi oss alltså med bägge bussarna. Det visar sig inte vara allt för svårt att hitta dit och snart står bussrna prydligt parkerade utanför.

Nattliv i Bagdad

Vi går in genom en dörr och kommer in i en lång korridor med en massa dörrar till vänster. Vi vandrar fram en bit, är rådvilla, blir hänvisade att gå tillbaka en bit och till vänster. Vi gör så och kommer ut på en öppen inhägnad plats (av murar). Det står en massa bord där, är sparsamt belyst och få gäster. Vi slår oss ner vid ett bord till vänster, kyparen kommer in och tar upp våra beställningar.

Maten kommer in. Vi har alla beställt kötträtter, givetvis en öl var. Det är behagligt billigt. Det smakar mycket gott konstaterar vi under avnjutandet. Vi dåsar givetvis till i mättnadens tecken. Det strömmar in ytterligare några gäster.

Det kommer fram några araber och frågar om vi inte vill slå oss ner vid deras bord (på engelska). Det är vi benägna till, och flyttar oss till högra änden av restaurangen, medtagande våra ännu ej uppdruckna öl. Vid åsynen av denna milda förbrödring, växer modet hos fler araber, de strömmar till. Två bord skjuts ihop för att bereda plats. Efter en stund sitter det åtta stycken irakier runt omkring oss.

De är tydligen ingenjörer allihopa. Språkkunskaperna verkar goda överlag, de kan engelska eller tyska eller båda. Våra öl tar slut efterhand, men då bjuds vi genast på en ny var. Vi blir utfrågade om allt möjligt förutom resorna, om vart vi är på väg osv. En av dem talar en ovanligt bra engelska, det låter som en engelsman. Jag påpekar att han givetvis varit i England, visst, genmäler han, elva år. På "engelsmannens" fråga, svarar vi att vi ska till Basra i morgon. Han säger att det finns rövare, vi får endast åka under dagsljus och stanna mitt i städerna. Jag ska själv till Basra i övermorgon tillägger han, vi bryr oss inte om att erbjuda lift, har haft tillräckligt mycket liftare på sistone.

Engelsmannen, som sitter mittemot mig, undrar vad vi vet om alkoholstyrka i öl. Det tjeckiska är starkast, säger han, l7%, sedan det irakiska med 14½%. Vi tvivlar dock en aning på dessa astronomiska siffror, men det är nu i alla fall en ingenjörs ord. - Det dyker upp en fråga om vi sett de orientaliska danserna, de är de bästa som finns, varpå följer en uppräkning av arabländerna. Jag insticker en fråga Israel?, men ingen reaktion, bara nej de är inte lika bra. Då vi givetvis inte får missa danserna beslutas att vi omedelbart ska bege oss till lämpligt ställe.

Irakierna stuvar in sig i en bil, alla får dock inte plats, så vi skjutsar några. Därefter startar en procession längs Bagdads gator, vi måste följa tätt efter för vi hittar inte. Efter en stund är vi framme och parkerar utanför ett stort hus.

Det står en vakt utanför vid dörren. Oss utlänningar släpper han in utan vidare. Våra vänner däremot visiterar han noggrant och känner tydligen efter vapen. Här inne är det fullt med folk. Längst fram är det en stor scen och alldeles invid den lite till höger får vi plats vid ett bord. Antalet har krympt till tio som sitter kring bordet. Bredvid mig har jag fått en knubbig person. Han talar både tyska och engelska men fördrar tyvärr tyska. Uttalet lämnar tyvärr en del övrigt att önska men är dock fullt förståeligt. Han är i alla fall mycket pratsam och rätt underhållande.

Något att dricka har vi ännu inte fått. En röst i vimlet undrar om vi tycker om whisky, det kan vi ju inte neka till. Snart dyker en hela whisky upp på bordet och tio glas. Stämningen verkar underligt nog stiga lite vid bordet. Skålar utbyta, på engelska. Jag misslyckas att få reda på det arabiska ordet.

Men våra blickar koncentreras på scenen och uppträdena. Det är två lättklädda arabiska flickor som dansar till den upphetsande arabiska musiken, som jag bara tycker mer och mer om. Så försvinner flickorna och det kommer in andra. Ibland är det solouppträdande, ibland är hela scenen full av svängande färgsprakande flickor. Alla rör de sig mycket hastigt, svängande, viftande på olika kroppsdelar, virvlande vridande sig, allt för att verka så upphetsande och eggande som möjligt. - Vi blir upplysta om att nu kommer kvällens höjdpunkt. In kommer två dansöser som går sina föregångare i fotspåren men vad beträffar skicklighet överträffar dem, det märks inte minst på applåderna som följer. Härefter avslutas uppträdet.

En av dansöserna dyker under kvällens lopp upp och slår sig ner vid vårt bord och börjar prata med en av irakierna. Hon har inte bytt om från arbetsmunderingen så hon sitter inte så länge.

Det börjar bli dags att röra på sig. Notan kommer in. Det verkar som araberna först hade tänkt bjuda oss, men ångrat sig, när de väl märkt, hur mycket det kostade, nämligen inte mindre än tio dinar eller etthundrafyrtio kronor. Jag halar fram fyra dinarer för oss turister.

Så är vi åter på väg i alla tre bilarna. Vi kör över Tigris och stannar någonstans utanför järnvägsstationen. Vi blir ombedda att vänta en stund medan våra vänner undersöker läget. Efter en stund återvänder de, skakar på huvudet och säger att det inte fanns någonting att hämta här. Vi återvänder därför in i centrum.

Här släpper vi av engelsmannen som följt med oss. Han önskar oss lycka till på färden, vi tar farväl utan att utbyta adresser. Vi fortsätter ut till campingplatsen. Klockar har nu passerat midnatt med god marginal. Vi känner på låset till grindarna. Det är låst. Efter en kortare rekognosering klättrar Björn över stängslet och kan, som tur är, öppna dörrarna inifrån, så det är bara att köra in och parkera för natten.

Söndagen den sjuttonde augusti.

Min tvätt har hunnit torka så den plockar jag ner. Vi betalar för oss på campingplatsen, det är rätt dyrt. Av tyskarna erhåller vi så reseguiden "Reiseführer - Persien", vi utbyter adresser, vi säger att vi eventuellt kommer förbi på hemvägen och så skiljs vi. Dvs. vi åker samma väg in till Bagdad innan vi ned ett tut svänger åt olika håll.

Till Babylon

Vi ser en skylt med "Basrah" men åker förbi, vi ska ju till Babylon. över en bro och strax kommer vi till en rondell. På en skylt står det "Hilla" och det faller oss i smaken så vi tar av dit. Bagdad försvinner så småningom bakom oss. Alldeles i utkanten dyker en elegant moské upp med ett för oss ovanligt utseende, vilken vi således avfotograferar.

Vacker moské
Kameler

Vi befinner oss på en asfaltväg, rätt bred och jämn. Konstigt att den är så bra, huvudvägen går ju inte här. Rätt mycket lastbilar ser vi också till men det är en rak väg för underlättande av omkörningar. Landskapet är flackt, utan större mängder av växtlighet och ganska grönartat.

Under enahanda körning når vi så småningom Hilla. Det verkar vara en rätt stor stad. Rondellerna är liksom i Bagdad utsmyckade med någonting mitt i. Värmen börjar öka och därmed törsten i våra strupar så vi stannar till och köper en läsk var. Lite mänskor mest mindre sådana, vad beträffar åldern, strömmar till för att titta på främlingarna.

Vi är emellertid för tillfället inte närmare intresserade av Hillas eventuella sevärdheter så vi kör bara rätt igenom. Det står lite skyltar om närliggande städer men lustigt nog ingen om Basra. Vi fortsätter dock oförtrutet på den alltjämt asfalterade vägen. Enligt kartan skall det snart komma en avtagsväg till Babylon till vänster.

Babylon

Babylons ena lejon

I sinom tid dyker också vägen upp men lustigt nog till höger. Nåväl vi låter oss inte hindras av sådana petitesser utan girar höger. Några kilometers färd och vi når ett stort hus som förefaller vara något slags turisthotell, hur som helst verkar det elegant. Utanför är det en öppen rondell med något grejs mitt i och på andra sidan verkar ingången till själva Babylon befinna sig.

Det har hunnit bli mycket varmt nu och vi är törstiga. En tanke dyker upp att det vore nog inte dumt med lite tjaj nu, så vi beslutar undersöka hotellet lite närmare. Det är alldeles öde på mänskor såvitt vi kan bedöma. Vi parkerar Blixten i rondellen i solskenet, ångrar oss och kör upp den och parkerar i stället alldeles invid hotellet så att vi får stå i skuggan. För säkerhets skull låser vi. Det är en liten trappa upp till en liten balkong runt hotellväggarna. Vi vandrar upp de få stegen och når en dörr, vilken vi öppnar och inträder till en behaglig skugga.

Det är ett rätt stort rum som vi kommit in i. Närmast oss finns en massa bord, rätt långa med stolar kring. Längre fram finns några få trappsteg upp och sedan en disk med vägg strax bakom. Det verkar vara dörrar till vänster och höger om disken. Inte en enda människa syns till. Rummet går i en ganska mörkt blå färg, ser mycket elegant ut och är sparsamt belyst.

Vi går fram mot trappan för att se om vi kan få syn på någon men inte går det inte. Vi slår oss därför ner vid ett bord och väntar. Vi börjar ångra att vi gått in, det verkar dyrt, kanske skulle vi gå ut igen. Då dyker en vitklädd arab upp, vi beställer tjaj, som strax därefter kommer in på bordet. Därefter försvinner kyparen eller vad han kallar sig.

Teet är serverat i de vanliga glasskålarna, som denna gång dock är utformade med extra finess och något bredare och rymligare än de vanliga. Sked saknas. Vi läppjar lite på det. Hemskt sött, blir det bestående intrycket. Det är tydligen fin service här, sockret är redan omrört till förtret för oss ej sockerälskande utlänningar.

Vi undrar lite vad det kommer att kosta. Genom att resa på sig och gå några steg mot trappan, titta lite och sedan gå tillbaka till bordet, kan man tydligen påkalla kyparens uppmärksamhet. Han dyker nämligen upp strax efter nyss nämnda motionsövningar. Det kostar ungefär sextio öre per kopp, inte så avskräckande trots allt, vi har Rutba i gott minne och även Efesus, men trots allt mer än det normala femton öre.

Ishtar-porten
Reliefer

Det har blivit dags att närmare beskåda Babylon. Ingången består av en stor imponerande blå port. Ett närmare skärskådande visar dock att den inte är äkta. Men det vore ju att begära för mycket, att utgrävarna skulle lämna den kvar här, den finns numera på ett museum i Berlin. En liten gångstig leder vidare inåt, kantad av träd. Till höger ligger en enplansbyggnad med många fönster. På en pil som pekar mot densamma står det "Museum". Vi fortsätter dock förbi.

Under några träd till vänster syns plötsligt ett läskedrycksstånd. Vid det står några småpojkar och en äldre man. Med bestämda steg vandrar vi även denna frestelse förbi. Vi är förresten väldigt förvånade att de inte tagit något inträde, det märks att vi inte är i Turkiet. Så är vi ute i solskenet igen. Det är fruktansvärt hett, så hett att övriga värmeupplevelser tidigare förbleknar inför detta. Vi kanske skulle ha tagit en läsk i alla fall reflekterar vi.

Vi har emellertid inte hunnit långt förrän vi blir upphunna av den gamle mannen. Han är rätt liten, går något framåtlutad, har en rätt framskjutande näsa i ett övrigt fårat ansikte. Håret är alldeles vitt. Han börjar genast berätta för oss om de olika ruinerna på engelska. Det är inget fel på hans språkkunskaper, och fort går det att få fram dem också. Han har tydligen tänkt fungera som guide för oss och på detta vis förtjäna en hacks. Vi låter honom hållas.

Ruinerna vi ser verkar tämligen raserade och är helt bruna. Vi ser att det överallt finna skyltar, på vilka det, på engelska, står angivet vad det är för några rester av byggnader vi ser. Vår guide förefaller i ljuset av dessa upptäckter tämligen meningslös, men det är ju så dag att komma på det nu. Han har också mycket bråttom och skyndar på oss hela tiden - dock till föga hjälp i vad mån värmen inte sköter om det. Han verkar också besvärad trots sin vana därvid som han måste ha.

Processionsgatan

Vi går ned för en tydligen nyanlagd trappa och befinner oss på Processionsgatan. Vår guide pekar på olika byggnadsrester och säger "original" eller "not original", och man kan tydligt se var man försökt restaurera vissa delar. Av själva byggnaderna är som sagt inte mycket kvar, men det finns underbara reliefer på vissa ställen och gott om olika inskrifter.

Vi viker åt höger och står inför en rätt stor byggnad med en port på sidan. Guiden tar fram en stor nyckel och låser upp, vi går in. Här är det underbart svalt. Det mesta av huset tycks dock vara rekonstruerat, endast grunderna och vissa väggar är "original" som guiden påpekar och visar.

Så går vi ut och fortsätter rundvandringen. Vid en palm dyker ett lejon i grå sten upp. Från skolan minns man ju så väl lagstiftaren Hammurabbis två lejon, som stod utanför porten till hans magnifika palats för att vakta det och skrämma bort fiender. Av det andra lejonet tycks det dessvärre inte finnas någonting kvar av. Det andra är desto bättre bevarat, stort och imponerande höjer det sig över våra huvuden, nästan helt oförstört. Vi fotograferar givetvis, guiden verkar otålig, vilket vi inte bryr. oss om, men han lider synbarligen av värmen.

De en gång hängande trädgårdarna

Här låg en gång de berömda hängande trädgårdarna, säger guiden och pekar på en massa ruiner, kringströdda på ett område. Man ser tyvärr mest brunt tegel staplat i meterhöga väggar. Det finns ingen chans att försöka föreställa sig hur det en gång såg ut.

Så är vi tillbaka vid utgångspunkten. Guiden stannar. "Finito, money" säger han - tämligen kärnfullt sätt att få fram vad han menar kan tänkas. Vi diskuterar priset, enas om ungefär tre kronor för hans ytterst värdefulla hjälp - han låste ju i alla fall upp porten för oss.

Vid läskedrycksståndet är det som någon yttre kraft stannar våra steg - en viss skillnad mot den bestämdhet med vilken vi passerade förra gången. Läsken är härligt sval, fastän den bara är kyld i det vanliga isvattnet. Ytterligare en läsk får också med lätthet plats.

Utanför muséet sitter en arab. Vi går in, araben följer med och släpper oss inte ur synhåll. Längs väggarna finns det små glasskåp med diverse skiftande innehåll i. Mest rör det sig om gamla redskap, men man ser även till mynt, gamla skrifter och liknande ting. Det i vårt tycke intressantaste är nog hursomhelst en miniatyrrekonstruktion av hela området, så att man får en uppfattning om hur det en gång såg ut. Det saknade vi på de gamla turkiska fornminnesplatserna. Innan vi lämnar muséet sticker araben till oss en liten vit broschyr var.

Vi fotograferar den blå imponerande Ishtar-porten, som den heter. Ishtar var ju en av de gamla babyloniernas gudar. Porten är full med vita reliefer av djur. - Skönt att komma till en sval buss för en gångs skull.

Vidare söderut

Med Björn vid ratten är vi snart åter ute på landsvägen och jagar vidare söderut. Jag läser i häftet vi fått. Det är avfattat på engelska. Till min förvåning visar det sig bara vara propaganda för Irak. Nu får man en förklaring på de många poliskontrollerna. Det står nämligen att en militärjunta övertog makten 1968. Det står givetvis att den är jättebra på alla vis för landets bästa och att den inte tycker om judar, tänker bekämpa dem och liknade. De är tydligen mycket måna om att få sitta kvar vid makten, därav alla poliser och kontroller.

Vi har inte kört så långt på landsvägen förrän en stad dyker upp. Det visar sig vara staden Hilla. (Jag råkade visst tidigare skriva att vi kom till Hilla men det var alldeles fel, det var bara den lilla hålan Mahawil, som vi helt fräckt endast åkte förbi.). Utfarten från Hilla leder rakt västerut.

Vi rådgör på detta stadium med kartan. Den väg vi nu åker på är den bästa sorten, den är tjockt röd med kanter på och leder till staden Najaf mitt ute i öknen. Dit är vi emellertid inte alls på väg. Alldeles efter Hilla börjar en väg som går rakt söderut till Nasiriya, dit vi ska. Den är utmärkt med tjockt röd men utan kanter, den näst bästa sorten. Vi är alltså på det klara med att det är en asfalterad väg av något sämre kvalitet än den utmärkta väg vi nu befinner oss på.

Vi har inte kommit långt förrän vi blir stoppade av en militärklädd man i brun uniform. Han sitter på en liten bänk i ett litet skjul som påminner om en grön svensk busshållplats. Den asfalterade vägen fortsätter spikrakt fram västerut tills sikten skyms av en liten kulle, och den verkar inte i fullt lika bra skick. Till vänster, precis vid vakten, börjar en väg söderut. Det är en grusväg, och den verkar vara i ett miserabelt skick. Det kan väl ändå inte vara vägen till Basra? Jag tror det inte, men en liten gnagande misstanke finns.

Vi stannar vid vakten. Han ser mycket sträng ut med sin militäriska hållning och bistra uppsyn. "Passports" säger han. Vi plockar fram dem och kliver sedan ur för att sträcka lite på benen. Vakten ger tillbaka passen och frågar "where do you go?". Basra, säger vi. Nu förändras plötsligt vakten som genom att vrida på en knapp, det verkar vara efter alla formaliteterna är avklarade.

Han skrattar och frågar "cigarette?", bjuder Björn på en. Med samma glada uppsyn tittar han lite på Blixten för att se hur vi har det. - Med viss bävan frågar jag honom "Basra?" och pekar mot de olika vägarna.

Han pekar söderut på grusvägen.

[del 9]