Al-Kadhimiya aka (Den Gyllene moskén i Bagdad)

(Tisdagen den tolfte augusti)

Jordanien

Vägen sträcker sig nu tämligen rak framför oss. Några problem med slocknande helljus har vi inte längre. Vi kör om en del fordon, mestadels långsamtgående sådana, bland annat dragare. Jag susar fram med en avskräckande hastighet av nittio kilometer i timmen. Det är skillnad mot Polen, där jag med mitt färska körkort nöjde mig med cirka sextiofem (Jolly med sitt likadedes färska tyckte det var femton för fort, Björn tyckte det var femton för långsamt). Förvånansvärt mycket trafik på ökenvägen så här på kvällen, konstaterar vi. Efter ett tag tycker vi att vi kört nog för kvällen, och jag kör åt sidan på sanden en så där hundra meter. Vi äter middag och utbyter tankar om att passen blivit kontrollerade inte mindre än trettiofem mil från gränsstationen. Inte dåligt.

Onsdagen den trettonde augusti.

Vi vaknar tidigt på morgonen. Det kan behövas, och det är meningen, ty vi har en lång dagsetapp framför oss, genom hela öknen åtminstone. Om vi når Bagdad eller inte får bli ett senare problem. Vi studerar kartan och konstaterar att vi fem mil utanför staden Mafral hamnat haver. Vi stökar undan frukosten och styr Blixten ut på asfaltvägen.

Vägen sträcker sig spikrakt genom landskapet så lågt ögat kan nå. Landskapet är till en början alldeles svart och kalt. Det övergår emellertid till ett mycket torftigt sådant, enda växtligheten tycks vara små tuvor. Ett rör, det tycks röra sig om en (från geografiboken bekant) pipeline, löper hela tiden alldeles invid vägens vänstra sida. Vägen, som i våra drömmar skulle gå rakt genom hela öknen, visar sig vara lite nyckfull här och var, dvs. små partier där den är lite kurvig. Lyckligtvis är alla dessa ställen utmärkta med varningsskyltar. Här och var varnas för gupp. Dessa visar sig bestå av små sänkor och endast en obetydlig hastighetsnedsänkning är av nöden för att undvika alltför mycket flygande. Vanliga hederliga gupp ges det däremot ingen upplysning om.

Vägen är som sagt rak och tämligen jämn, men man ville tydligen spara på asfalten för den är också smal. Det är nätt och jämt det går att möta lastbilar och bussar (den huvudsakliga trafiken, som för övrigt är tämligen gles, några bilar i timmen) utan att köra ut högerhjulen på sanden invid (eller vänsterhjulen vid omkörningar). Och minska hastigheten vill man ju inte med den mediokra accelerationen som Blixten är mäktig. Vi ser för övrigt, att en buss, som ska köra om en lastbil, delvis är tvungen att köra ut i sanden. Vi undrar för övrigt om det finns gott om bensinmackar här ute i öknen. Än har vi ju visserligen inte sett till några dylika. Soppan, kommer enligt våra beräkningar, kommer att räcka drygt till en (eventuellt) ort, kallad H 4 en sex sju mil från den irakiska gränsen.

Man konstaterar förvånad, att det inte är så fruktansvärt hett här ute i halvöknen, som man befarat. Visserligen är det bara förmiddag men i alla fall. Tiden går under den mycket enahanda körningen. Under en gång i timmen stannar vi för att låta Blixten vila sig lite från den påfrestande körningen (90-95). Ensligheten avbryts någon gång av en liten byggnad, som i allmänhet ser tämligen övergiven ut.

Så när klockan närmar sig tolv, dyker en annan syn upp i öknen bland ensligheten. Först ser vi inte vad det än men när vi kommer närmare konstaterar vi att det verkar vara en samling hus. Vi har vid det här laget ungefär fem liter soppa kvar, så en mack vore verkligen välkommen.

Så kommer vi in i byn, eller vad man skall kalla den. Den bär tydligen det vackra namnet H 4. En del mänskor är på gatorna, dock inte på långt när så mycket som är brukligt i arabiska städer. Husen verkar samtliga bestå av lera. Ungefär mitt i byn är det en spärr och där stannar vi. Vi tycks vara framme vid själva gränsstationen om inte gränsen än.

Vi tar med oss bruna väskan och stiger ur. En våg av hetta slår emot oss. Inte kunde vi drömma om att det var så varmt när vi satt inne i Blixten. Det är inte många steg till den lilla veranda, till vilken vi går och får härlig skugga under taket, men det känns verkligen som en befrielse. Bakom ett bord på en stol sitter en arab. Han ser också arabisk ut, mer än vi är vana vid, ty han har hätta på huvudet som skydd mot solen. Det är en svartmuskig individ och under den luftiga hättan ser man ett kraftigt svart skägg. Vi visar fram passen, han pekar in i huset, i vars veranda vi sitter.

Det är rätt svalt inne i huset. Efter ingången viker vi till vänster, kommer in i ett rum där det sitter en gubbe bakom ett stort skrivbord. Han tar emot passen, öppnar dem, stämplar samt räcker tillbaka dem. Vi visar fram tullhandlingen, men han skakar på huvudet och pekar längre fram på gatan.

Så är vi ute under den obarmhärtiga solen igen. Tio meter längre fram hänger en skylt, "Customs". Vi går således in där och sträcker fram tullhandlingen. Araben stämplar, river och följer med oss till Blixten. En hastig titt och vi får tillbaka tryptiquen. Vi blir tillfrågade om vi kan ta med en man i militärkläder sex mil. Det kan vi. På min förfrågan om bensinstation pekar man längre fram längs gatan.

Mycket riktigt. På höger sida dyker snart en mack upp och vi får tillfälle att tanka fullt. Innan vi lämnar H 4 kontrolleras passen åter. Snart därefter försvinner byggnaderna bakom oss och vi är ute i halvöknen.

Militären där bak i öknen kan lite engelska. Han frågar efter vatten. Så vi stannar och bjuder honom lite. Det visar sig vara varmare än ljummet, ty det har stått i solen när soltaket har varit tillbakaskjutet. Det är ändock en befrielse för den torra strupen. Vi stänger också taket till hälften med tanke på vår stackars liftare, som hittills haft solen i hjässan.

När jag kört sextiosju kilometer från H 4 dyker några hus upp längs vägens högra sida och militären säger till mig att stanna där. Militären stiger ur, en man flyttar på sig utanför ingången och vår militär tar hans plats. "Passports" säger han därefter till oss. Något häpna räcker vi honom dessa. Han bläddrar intresserat, undersöker vilka länder vi varit i och ger sedan tillbaka passen. Det verkar som vi det här laget var ute ur konungariket Jordanien.

Irak

Jordanska gränsen-Bagdad

Det står en annan man bredvid. Han tar emot passen och tittar i dem. Efter att (antagligen) kontrollerat våra visas giltighet säger han, i det han ger oss dessa, att vi måste vänta på att det kommer en man och följer med oss i Blixten till gränsstationen.

Vi behöver emellertid inte vänta länge, utan strax därefter kommer en man i brun uniform och stiger in i Blixtens baksäte. Till skillnad från jordaniern, som var mycket kortklippt, för att inte säga snaggad, och såg tämligen trevlig ut, är detta en bister man med kort hår, dock inte lika kort som föregående passagerares.

Så rullar vi ut på de irakiska vägarna. De är något skumpigare än de jordanska, något som dock inte föranleder oss att minska hastigheten. De jordanska vägarna är förresten de hittills bästa i Asien. Det börjar dyka upp lite mystiska skyltar längs vägarna. Det står 80 på dem, det är väl troligtvis fråga om hastighetsbegränsning, men det bryr vi oss inte om, det är ju fortfarande femtiosex mil till Bagdad, och militären i baksätet tycks inte bry sig om det.

Plötsligt breddas vägen utan förvarning. Den blir väl omkring trettio meter bred och jämnast tänkbara. Nu förklaras varför vi har vakt med i bilen. Det hemliga flygfältet får inte upptäckas av dumma turister. En stund senare passerar vi ytterligare ett flygfält. Kilometer efter kilometer lägger vi bakom oss och snart är det bara en så där två mil till H 5, vilket vi antager vara den irakiska gränsstationen. På vägen har vi blivit stoppade en gång, och på samma ställe tagit upp en liftande militär för vidare befordran till Rutba.

Plötsligt upptäcker vi att vägen är spärrad. Det står några bockar tvärs över och en pil "Rutba" till vänster. Det som är till vänster, en sträcka i halvöknen som saknar tuvor, skall tydligen föreställa väg. Vi stannar till, undrar varför vi inte får fortsätta vägen rakt fram. Då säger militärerna i baksätet till oss att vi är tvungna att köra till vänster, vilket vi alltså gör.

Vägen i ett hav av sand

Ett hav av sand utbreder sig framför oss. Vi stänger snabbt om Blixten för att undvika att få in sanden. Det är tämligen småguppigt, men vi möter några bilar, som kör på sidan av "vägen" bland tuvorna, och vi följer deras exempel. Där är något jämnare och vi kan öka farten lite. I övrigt förefaller det alldeles öde när vi tuffar fram med en fyrtio femtio kilometer i timmen. Inga skyltar existerar och vi får fråga militärerna om råd några gånger. Vi är lite oroliga över hur länge det här skall pågå. Då ser vi till vänster någon kilometer en anhopning av militärer och gissar att det är H 5 och får förklaringen varför vi är här ute och cyklar. Det blåser också lite varför jag tar en bild av den öde öknen just när det virvlar upp lite sand. Omedelbart får jag tillsägelse bakifrån att det får jag inte göra.

Så småningom dyker det i alla fall upp några hus framför oss. När vi stannar finner vi oss plötsligt omringade av en tjugo trettio militärer, som tydligen alla vill ha skjuts in till Bagdad, vi skakar på huvudet, men vad hjälper det, här öppnar man bara dörren och kliver in, så plötsligt sitter det fyra främlingar i bilen. Sedan frågar de och vi säger Rutba. En man går fram till mig vid förarsätet. "Passports" säger han och får beundra dessa. Han ser kamerorna, frågar om vi har tagit några bilder under vägen. Jag tvekar, vågar inte neka öppet på grund av liftarna. Då säger han till mig att ge honom kameran, han tänker tydligtvis slita ut filmen, samma film, på vilken vi har alla Damaskusbilderna. Situationen är med andra ord kritisk. Då rycker lyckligtvis en av liftarna till vår hjälp, säger något på arabiska och jag återfår kameran med filmen i. Så, äntligen får vi åka, sex personer i, ut på sandvägen. Som tur är blir det inte långvarigt, vi får åter igen styra ut på asfalten. Ungefär samtidigt ser vi en sandväg av samma kvalitet stöta på i riktning från Damaskus, vilket stämmer med kartan. Det var nog tur att vi träffade Zehur i Damaskus i alla fall.

Rutba

Framför oss ser vi till vår glädje en anhopning av hus. Rutba står det på en skylt. Det verkar vara en lite större plats än de föregående. Det dyker snart upp en spärr på vägen, men de liftande militärerna dirigerar oss in bakom en stor byggnad. Den har en ful brun färg. Så stiger vi ur med bruna väskan under armen.

En mördande hetta slår omedelbart emot oss. Vi har ju inte varit ur Blixten sedan H 4 eller på ungefär två timmar. Det är bara tre meter till husets skugga men det känns underbart svalt att komma dit. Vi träder så in i ett tämligen stort rum. Mitt i detsamma finns en trekvartscirkelsdisk, vid vilken det sitter några uniformerade män. Vi letar oss utan större svårighet fram till passavdelningen. Tjänstemannen tar med ett uttryckslöst ansikte emot dem, slår upp dem, kontrollerar visat samt stämplar dem. Så konfronteras vi med nästa tjänsteman, den som har hand om tullangelägenheterna. Vid åsynen av tullhandlingen, säger han "insurance" och pekar mot en liten disk. Jag plockar då fram vår eleganta turkiska, ännu i Turkiet åtminstone, gällande försäkring. Men får ett nekande i form av en skakning på huvudet till svar.

Det tar inte lång tid att få en försäkring ordnad. Det kostar en dinar, eller ungefär fjorton kronor. Vi, som ännu inte har hunnit växla, sträcker fram dollar. Men det fungerar inte alls. Då kommer en av militärerna till räddning i det han sträcker fram en dinar.

Så blir det dags för tullinspektion i den pressande värmen. Irakiern tittar lite här och var som alla andra fast kanske en aning noggrannare. På en punkt skiljer han sig dock från sina föregångare. Han öppnar nämligen ett av de hittills oöppnade torrmjölksförpackningarna, och hittar (väl till sin oerhörda förvåning) inget annat än torrmjölk.

Vidare genom öknen

Äntligen får vi åka och kan på allvar känna oss inne i Irak, landet i vilket det sagoomspunna Bagdad ligger. Vår påtvingade vakt har under tiden försvunnit, och vi ger snart efter för de resterande tre begäran om vidare lift, dock inte till Bagdad, utan endast till första större stad, Rahmadi. Vi blir anvisade ett växlingsställe och kör dit.

Två av liftarna i baksätet

Växlingsstället visar sig också vara restaurang med engelsktalande föreståndare. Så får vi våra dinarer, jag lämnar tillbaka den lånade. Vi kastar en blick in i restauranglokalen, känner den malande hungern, och beslutar att intaga en styck lunch vardera, även om det ser relativt dyrt ut. Men vi är ju vana vid Turkiets och Syriens låga priser.

En av liftarna beledsagar oss till ett bord där vi slår oss ner. Matsedeln dyker in, det är avskräckande dyrt, inte långt ifrån en ordinär svensk grillbars. Hursomhelst beställer vi in något kött, araben någon grönsakstallrik. Efteråt tar vi tjaj. Notan presenteras med ordentliga pålägg för serveringsavgifter m.m. En häftig men kortvarig diskussion utbryter mellan araben och restauranginnehavaren. Vad kan den röra sig om månne? Innehavaren verkar hursomhelst vara en otrevlig typ och vi tre skakar i samförstånd nedvärderande åsikter om densamma.

Vi är på väg ut ur Rutba men påminner oss om att det kan vara lämpligt att tanka, vänder alltså en liten bit tillbaka och får soppan. Den är åtminstone billig, 42 öre liter, bottennotering. På utvägen visar vi ånyo passen och lämnar så ett av, I vårat tycke, jordens helveten bakom oss. Nu är det bara femtio mil kvar.

Landskapet är lika enahanda som förut. Små tuvor överallt, spikrak väg, något skumpig och smal. Vid möten är man tvungen att köra med högerhjulen längst ut till höger på asfaltremsan för att få plats och då skumpar det förfärligt på grund av vägens ytterligare förvärrade hoppiga karaktär.

Efter att ha kört någon timme stannar vi vid ett stort skjul. Blixten kan behöva lite vila. De tre araberna erbjuder sig att förära oss lite tjaj, vi tackar ja och undrar varifrån det skall komma. Det är svalt och skönt inne i skjulet (för oss förefaller det i alla fall vara det), vi bjuds på underbart vatten. Efter en kortare väntan dyker det faktiskt upp te i en liten hög och smal, sirligt utformad glasskål med sked i och något vitt på botten, troligtvis socker.

Jag smakar på teet utan att röra. En av våra värdar sträcker då genast fram handen för att visa mig tillrätta, men jag viftar avvärjande med handen, det är tillräckligt sött ändå, om ej direkt störande. Teet är rätt starkt och beskt, inte alls som man är van vid hemifrån. Vi går ut i solskenet igen med den föraningen att det skall värma än mer med det varma teet i magen (eller åtminstone på väg ner dit) men ack vad man bedrog sig. Hettan känns inte alls lika besvärande längre. Araberna är kanske inte så dumma i alla fall.

Färden går vidare. Ungefär en gång i timmen stannar vi och bjuds på tjaj. Någon kilometer har vi ytterligare två liftare i bilen. Vid femsnåret stannar jag vid vägkanten för att låta Blixten vila lite, det har gått en timme utan paus. Det är fortfarande mycket hett ute. När vi ska starta igen gör en av liftarna klart för oss att han gärna vill köra, och det kan han väl få, tycker vi, så jag sätter mig bredvid honom.

Nu är det inte längre fråga om att framföra Blixten på halv gas i en så där 90 - 95, nej ta ut vad som går, dvs. 100 (fast han kanske inte körde med full gas). Det där med att växla förefaller inte vara så överdrivet viktigt, fyran går ju "utmärkt" att använda ner till fyrtiofem och har man väl fått i trean så finns det ingen anledning att lägga i fyran förrän man konstant börjar köra över åttio.

Jag passar på att fotografera de två araberna i baksätet, de verkar glada över detta mitt förfaringssätt. Den arabiska musiken, som enligt uppgift sänds från Saudi-Arabien, behagar våra liftare i högsta grad, vi själva är väl inte så där överdrivet förtjusta i den så här i början.

Grästuvorna försvinner de också efterhand och omkring oss har vi bara sand. Det är inte riktigt lika flackt längre, små kullar dyker upp. Den riktiga öknen varar emellertid inte så länge, snart dyker halvöknens karaktäristiska grästuvor åter upp.

Det börjar efterhand skymma lite. Hettan börjar ge vika. Vattnets, som vi har i plastdunken, temperatur är betänkligt i närheten av normalt svenskt vattenlednings (varmt alltså) men har ändock druckits av tämligen flitigt. - Plötsligt dyker vägmärket "Lämna företräde" upp. Vi kommer så ut på en större väg. Den är betydligt bättre, bredare och mycket jämn. Vi börjar tydligen närma oss civiliserade trakter igen.

Det är mörkt nu och araben kör med lyset på. Det blir diverse möten och det är tydligen en ny upplevelse för chauffören. Avbländning bryr han sig inte om utom i enstaka fall alldeles för sent, eller så slår han på helan för tidigt. Ilskna blinkningar möter, och ibland förekommer över huvudtaget ingen avbländning från någondera bil. Jag, som trots allt har en viss åstundan att komma hem med livet i behåll, gör klart för araben att jag skulle tycka det vara kul att får köra lite, så han stannar.

Björn undrar varför jag har stannat, jag förklarar situationens allvar och han sätter sig bredvid mig i förarsätet. Han säger också att araberna försökt säga något till honom, eventuellt har det rört sig om betalning för liften. Det är klart, lite pengar tackar man väl aldrig nej till.

Vägen är underbart rak, bred, fin och jämn. Bagdad kryper närmare. Plötsligt ser jag ett ljus vid sidan av vägen, någon vinkar åt mig att stanna. Vad kan det vara? Passkontroll kanske. Männen, de är två stycken, bär uniformer. Det visar sig dock bara vara liftare. De tar tydligen för givet att de erbjudits lift och på känt irakiskt maner klättrar de genast in i Blixtens baksäte. De inser dock att detta blir för trångt, kanske till en del med hjälp av våra vaga protester. De kliver alltså ur, men så lätt ger man naturligtvis inte upp. Den tjocke klättrar helt fräckt upp i förarsätet, den smale blir lämnad efter.

Vår nye liftare visar sig besitta vissa mindre kunskaper i engelska och ett mindre samtal begynner. Det är tydligen meningen att vi ska till Bagdad i kväll, åtminstone har vi för närvarande fyra liftare i bilen som vill dit. Man ser fler vinkande militärer vid vägkanten men numera är man förvarnad, och kör helt fräckt förbi när man förvissat sig om att det bara rör sig om liftare.

Till slut är det i alla fall en riktig koll, vi får visa passen och säga att vi ska till Bagdad, sen är det klart. Vi har nått Rahmadi, den första staden på omkring ett dygn. Här går det livligt till på trottoarerna, det fullkomligt väller av folk. överallt lyser det, ingenstans verkar det vara stängt. Det är en viss skillnad mot den öde jordanska staden (fast det är väl något tidigare nu). När vi verkar vara inne i centrum ber förarsätesliftaren oss att stanna. Det är utanför en liten restaurang.

Vi stiger ur allihop och slår oss ner vid ett bord. Liftaren bjuder oss på Seven Up, som är en starkt kolsyrad läskedryck som i övrigt smakar som fruktsoda. Sedan frågar han om vi är hungriga, det kan vi inte förneka att vi är. Han beställer då in någonting. Snart kommer maten in, vår värd förklarar att det är kebab. Det består av grillade köttstycken invirade i tunnbröd (alldeles färskt och något grönt till.) "Seven Up again, again Seven Up" undrar araben så och det nekar vi inte heller till. Maten smakar underbart gott. Precis vad vi behövde efter en lång dags körning.

Så småningom ger vi oss av igen alla sex efter att först ha tvättat händerna inne på restaurangen (någon kniv eller gaffel ansågs tydligen överflödigt vid ätandet). Det är även en poliskontroll utanför stadens andra sida. Vi beslutar i alla fall att på denna goda gratismiddag utsträcka våran vänlighet i det att vi tänker köra liftarna in till Bagdad i kväll.

Så kör vi åter på den fina landsvägen med Björn vid ratten och tjockisen till höger därfram. Det märks att vi åter är inne i civiliserade trakter, här och var dyker små byar och städer upp. Och flera poliskontroller. Vad är det egentligen för ett land vi har kommit till? Vi kommer ut på en stor bro. Det är tydligen Eufrats mörka vatten vi har under oss. Vi undrar lite hur det kommer att vara att komma till Bagdad så här sent, tvärtemot alla ritningar. Hur skall vi hitta någonstans att bo?

Vi kör över krönet på en kulle. Långt framför oss vid kullens fot strålar en enorm massa ljus emot oss. Bagdad, säger tjockisen och pekar med armen.

Bagdad

Bagdad vid Tigris strand

Äntligen är vi alltså framme vid Bagdad, den sagoomspunna staden, man tänker då bland annat på Tusen och en natt. Det har tagit tjugosju dagar sedan den artonde juli tills idag, den trettonde augusti. Vägmätaren visar att vi hittills har avverkat niohundra mil.

Vi är ännu bara i utkanten när de tre liftarna i baksätet ber att få stiga ur. De tackar så vänligt för skjutsen, det där med betalning hade Björne tydligen missförstått. Vi kör snart över en stor bro, tydligen den över Tigris. Araben undrar om vi inte vill roa oss lite, det tackar vi givetvis ja till. Vägen verkar visserligen inte leda direkt genom centrum, men fullt med folk är det på gatorna och bjärta färger lyser emot oss överallt.

Så blir Björn tillsagd att parkera. Det verkar relativt öde här, vi undrar om Blixten verkligen står säkert här, vår värd försäkrar att så är fallet. Han frågar också om han inte kan få låna min skjorta, den som jag alltså för tillfället har på mig. Det är jag ju inte speciellt pigg på, men han insisterar som tur är inte, så hela saken förfaller. Vi går något femtital meter och kommer till ett hus, utanför vilket det står lite folk. Vi blir ledda in genom en dörr.

Nu kommer vi in i en atmosfär, ungefär likadan som vi har föreställts om de österländska städerna. Vissa James Bond filmer har väl inte varit den minst bidragande orsaken härtill, det är i alla fall slående likt. Vi går rätt igenom huset och kommer ut till en helt inhägnad öppen plats (öppen i taket alltså). Borden står mitt i rätt på grusgolv. Belysningen är mycket dunkel men i mycket skiftande och brokiga färger. På andra sidan finns en estrad där en orkester spelar arabisk musik. En tämligen lättklädd yngre kvinna sjunger orientaliska visor.

Vi slår oss ner vid ett bord ungefär mitt i. Likheten med James Bond atmosfären blir än mer påfallande, när kyparen visar sig vara en tjock men mycket kraftig arab, svartmuskig till på köpet. Det kommer in öl, gott starkt och ej särdeles kolsyrat. Vi pratar om lite ditt och datt, tjockisen lär oss några arabiska ord. "Detjda'scha" skjorta, "lebnia" flicka. "Tjaj" bedune tschecker" te utan socker har jag redan hunnit fråga om förut.

Ali (för att för enkelhetens skull kalla vår värd för någonting) undrar plötsligt om vi skulle vilja ha sångerskans skjorta. Vi tvekar om vi har hört rätt. Men han upprepar frågan. Vi talar om för honom att det skulle vi nog uppskatta. Ali ropar då på kyparen och säger någonting. Ungefär tio minuter senare kommer flickan förbi. Hon stryker tätt förbi vårt bord, lutar sig lite mot oss och säger hastigt och lågt, tydligen för att inte Ali ska fatta det, "after tomorrow". Ali verkar inte heller ha förstått. Undrar vad som skall hända då? Orden uppfattade vi nog rätt, i alla fall likadant.

Ali undrar om vi vill komma hem till honom sedan och sova där. är han bara gästvänlig, eller, som en liten tärande misstanke börjar antyda, är han homosexuell? Hans ovanligt stora frikostighet, hans kärvänliga sätt att leda oss in i restaurarngen, att han vill låna min skjorta, han vill absolut sitta mellan oss, och nu bjuda hem oss, allt verkar lite misstänkt. Jag bestämmer mig halvt om halvt att vägra följa med honom in utan bara skjutsa hem honom.

Men bortsett ifrån denna lilla malört i glädjebägaren trivs jag underbart för tillfället i den orientaliska stämningen. Den arabiska musiken passar så utmärkt in här, att jag börjar uppskatta den på allvar. Sångerskan har kommit tillbaka in på scenen, men har hunnit byta kläder.

Så småningom blir det dags att bryta upp. Ali visar vägen. Det är relativt långt på tämligen öde gator. Till slut svänger vi i alla fall in bland några gränder och parkerar. Trots allt följer jag med in för att se hur det ser ut.

Mina tvivel försvinner när vi kommer in. Här sitter några människor på de kala träbänkarna längs väggarna i det kala rummet. Det är både kvinnor och män, tydligen hans familj. Det utväxlas några ord, först på arabiska, sedan på engelska, plus diverse svenska emellan förstås. Sedan blir vi anvisade vårt rum. Det får vi tydligen ha för oss själv, ty det ligger bara två madrasser på golvet. Jag är inte orolig längre, så vi hämtar sängkläder från bussen (lakan och pyjamas).

Det finns diverse småkryp i handfatet, som är hela tvättplatsen, belägen i hallen. På toaletten däremot finns det desto fler. De största, som kryper på golvet, är några centimeter. Brr! Hemskt! Det är tydligen Alis rum vi fått ty på väggen hänger diverse bilder som han har från militärförläggningar. Han sitter rätt länge och undrar om vi inte ska klä av oss snart. Visst, säger vi, strax. Han klär under tiden ogenerat av sig, liksom en yngre man i närheten, men det är kanske inte så konstigt. De tar nämligen bara av sig ytterkläderna, behåller underkläderna på och trär på sig en vit lång nattdräkt utanpå.

Ali väntar fortfarande på att vi ska klä av oss, men det nöjet tänker jag inte unna honom. Till slut ger han sig iväg i alla fall, men återvänder efter fem minuter (när vi redan ligger mellan lakanen), verkar lite besviken, säger godnatt och försvinner.

Torsdagen den fjortonde augusti.

Jag sover inte så länge. Det är fortfarande alldeles mörkt ute, och att jag överhuvud taget vaknat, beror antagligen på att Ali just kommit in i rummet. Han hukar sig ner över mig och säger att han inte kan sova. Efter en stund försvinner han lyckligtvis. Jag somnar om men väcks igen en eller två gånger på samma sätt.

Plötsligt väcks jag av jag trängs lite åt sidan på madrassen i det att Ali lägger sig bredvid mig. Han säger att han inte får plats där uppe i huset. Jag klättrar genast upp och lägger mig i den lilla obekväma träsoffan, trots Alis lama försök att hindra mig, och förklarar att jag sover lika bra här. Alis övertalningsförsök är givetvis till ingen nytta. Till slut ger han sig iväg och jag somnar om på madrassen. Ytterligare en gång upprepas proceduren.

Jag funderar allvarligt på att väcka häpnadsväckande djupt sovande Björn och säga till honom att vi ska ge oss av. Men tanken på den ännu tidiga timmen, den bastanta ytterdörren, antagligen låst med nyckel och vilket liv det skulle bli, hindrar mig till sist. än en gång lyckas jag somna om.

Det är ljust ute när jag väcks nästa gång av Ali, som dock genast ger sig iväg. En gång till störs jag under ca fem minuter. - Folk börjar visst vakna i huset. Den hemska natten är äntligen till ände. Efter ytterligare något sekel vaknar även Björn. Diverse småflickor har stått och stirrat på oss lite då och då.

Vi klär på oss och bär ut grejerna till bussen. Det verkar som Ali och hans brorsa har tänkt följa med oss i Blixten. Jag förklarar för Björn att jag inte tänker sova här en natt till, och skulle föredra att bekantskapen snarast upphörde. Björn säger att det kan den ju göra, men det är väl inte så bråttom, vi kan väl vänta till kvällen och låta Ali guida oss under dagen och betala för oss. Jag ger med mig.

Det är Björn som kör. Det är givetvis alldeles molnfritt, inte så hemskt varmt. Nästan alla byggnader i Bagdad är bruna. Alla moskéer är underbart vackert ornamenterade. Vi leds av Ali genom centrum ock sedan ut igen på en lång rak väg i ett platt landskap. En likadan väg löper parallellt. Snart säger Ali till oss att stanna. Just innan har vi uppfattat en skylt om camping.

På ölservering med Ali och hans bror
Lummig grönska Mycket öl Brodern

Vi kommer in på en uterestaurang. Det känns underbart svalt i skuggan under de talrika palmerna. Vi slår oss ner vid ett bord alldeles vid ett räcke. Ali till höger, brorsan till vänster och vi på långsidan så att vi kan titta rakt ner på Tigris' vatten. Förvånade ser vi att det är alldeles smutsbrunt. På andra sidan ser man bara massor av palmer. - Till skillnad från Ali, som är tjock och svartmuskig med relativt tjockt hår, är brorsan smal och spinkig och praktiskt taget snaggad. Båda har ljusbrunt skinn.

Ali beställer in öl. Usch! Så här tidigt på förmiddagen utan frukost. Vi är dock så pass artiga att vi inte tackar nej. Det kommer in tre stycken stora flaskor, en till Ali, en till Björn, en till mig medan brorsan får nöja sig med vatten. För att förbereda Ali på att vi tänker lämna honom senare på dagen förklarar vi för honom att vi tänker åka till Basra i kväll. Brorsan förstår inget ord engelska.

Ali frågar om vi vill ha mer öl, det vill vi förstås inte. Trots detta kommer snart en öl till in, och senare ytterligare en. Björn vägrar dricka mer än sin första flaska, jag får ner en halv till. Jag frågar Ali om jag får fotografera honom. Senare i bussen säger han. Jag riktar då kameran - givetvis med vidvinklet på - mot Tigris och säger att jag bara ska ta floden, men får med Ali längst ut i kanten. Brorsan vill inte heller bli fotograferad förrän i Blixten, jag hänvisar till palmerna när jag tar honom.

Det kommer in en öl till. Ali och brorsan pratar lite med varandra. Därefter börjar även den senare dricka öl, han verkar inte heller vara särskilt måttlig av sig. Ali börjar verka smått berusad. Det blir allt varmare ju längre vi sitter. Palmerna hjälper inte, det är hett i skuggan. På Alis förslag går vi därför in i själva restaurangen.

Här är det betydligt drägligare temperatur. Arabisk musik ljuder ur en högtalare. Ali beställer in ytterligare en öl, den åttonde. Han frågar vad min kamera kostar, gissar på fem dollar. Mycket mer, säger jag, han hugger till med åtta. Att döma av hans min är det tydligt att han inte tror mig, när jag säger att den går på etthundrasextio dollar. Han undrar också om vi inte kan skänka honom en kamera, vi har ju så många. Det kan vi ju inte gå med på.

Ali och brorsan delar på ytterligare två öl. Ali förefaller tämligen påverkad. Så småningom betalar han och vi lämnar restaurangen. Undrar vad de tänkte om Ali, och om turisterna, som bara drack vatten.

Det är fruktansvärt hett ute. Vi kör in i Bagdad igen och lämnar av brorsan någonstans. Därifrån skall han tydligen fotledes ta sig hem. Ali frågar om vi är hungriga, det är vi. Han dirigerar då vägen till en restaurang, tydligen var den förra för dyr. Han säger till oss att parkera inne i en gränd. Vi är dock förståndiga nog att flytta Blixten till skuggan i närheten.

Vi kommer in på en liten restaurang. Det blir kebab idag igen. Det smakar lika gott som förut. Köket eller tillagningsplatsen och matplatsen är inte skilda åt, men det är rent och snyggt här inne. I taket hänger någon mystisk grej, på vilken det har fastnat en mängd av insekter. Den förefaller effektiv.

Rashid Street
Gatuliv

Så är vi ute i solskenet igen. Ali dirigerar oss till Rashid Street, huvud- och affärsgatan. Hela vägen är den kantad på bägge sidor av pelare, så att fotgängarna kan gå i skugga. Här finns inga bruna byggnader längre, utan västerländskt gråa. En stor cylindrisk blåvit byggnad känner vi igen från fotografier. Tät trafik och mycket mänskor. De röda tvåvåningsbussar, som man ser överallt, verkar vara gamla londonbussar.

Utsikter
Moské

Vi parkerar alldeles vid Tigris' strand. En parkeringsvakt vill ha en liten slant. Så går vi uppför en mängd trappor högst upp i ett närbeläget hus. Ali bjuder som vanligt på Seven Up. När vi druckit upp den första frågar han Seven Up again, again Seven Up? Vi nekar inte. Under tiden tittar vi ner på badlivet vid flodstranden. Det står ett litet hopptorn ute i vattnet, tydligen alldeles innan det brant blir djupare. En mängd små brunbrända irakiska pojkar tycks ha hjärtligt roligt i det att de på olika sätt tar sig ner från tornet i det smutsbruna vattnet.

Vi går ut på den lilla smala balkongen. Härifrån har man fin utsikt över Bagdad, så vi fotar och filmar lite. Man ser hur gott om moskéer det finns, ty kupolerna och minareterna sticker upp över den övriga bebyggelsen. På grund av värmen går vi snart in igen. Så småningom går vi också ner för trapporna.

Nu vill Ali visa oss basarerna, som finna alldeles i närheten. Medan vi vandrar vill han absolut ha min fina kamera hängande på axeln i remmen. Det är jag absolut inte pigg på, men han är väldigt envis, så till sist ger jag med mig. Eftersom objektivlocket för tillfället har fastnat i fodralet, är objektivet helt oskyddat. Ali har naturligtvis ingen känsla för att vara aktsam, så jag är tvungen att hålla ett öga på honom i folkträngseln.

Vi kommer in i basarerna. Vilken skillnad mot dem i Istanbul! Där gällde det att skrika så högt som möjligt för att dra till sig kunderna. Här råder det en helt annan stämning. Försäljarna är alldeles tysta, bara visar fram vad de har. Tyst och stilla sker alla transaktioner. - Vi kommer in bland mattor. Nästan öde på folk. Ali förklarar att vi tyvärr har kommit lite för sent på dagen för att se det roligaste. Jag får tillbaka min kamera av Ali för att fota några mattförsäljare, bryr mig inte om att ge tillbaka den.

Vi kommer ut igen. Några arabiska småpojkar vill absolut bli fotograferade. Plötsligt dyker brorsan upp. Det börjar bli lite sent på eftermiddagen. Vi förklarar för Ali att vi snart ska åka till Basra. Vi vill nämligen ha gott om tid på oss för att hitta campingplatsen. Vi har cirklat alldeles för mycket för att komma ihåg var vi såg skylten om camping.

Snart säger Ali, jag ska bara visa er det viktigaste av Bagdad. Vi stiger in i bussen igen. På hans enträgna begäran kör jag nu, efter att ha suttit i baksätet under hela dagen som gått.

Ali torkar som vanligt av svettpärlorna i pannan med näsduken. Han verkar betydligt mer besvärad av värmen än vi. En termometer, som jag ser visar på fyrtiofem positiva grader. Under Alis ledning cyklar vi runt vi lite kors och tvärs i mellanösternmetropolen. Massor av rondeller, alla med något - oftast - vackert krafs i mitten. Moskéer, byggnader av annat slag förevisas oss. Det hela går dock i tämligen rask takt, så något bestående minne av Bagdads sevärdheheter skaffar vi oss knappast.

Tiden rinner iväg, så vi förklarar ånyo för Ali att det börjar bli dags för oss att ge oss av. Alldeles strax svarar han. Vi kör åter över bron över Tigris till den mindre delen av staden. Jag tar av till höger norrut och har till höger järnvägsstationen och till vänster flygfältet. Det verkar rätt långt, vi undrar vart vi är på väg. Till slut säger Ali till mig att svänga till vänster tillbaka mot Bagdad. Efter en stund pekar han mot en byggnad.

Nu förstår vi till fullo avsikten med utflykten. Det vi ser är nämligen Gyllene Moskén (Al-Kadhimiya aka), så kallad på grund av dess guldkupoler. I den nedåtgående aftonsolen glänser och skiner det underbart vackert. Vi stirrar helt fascinerade tills den försvinner bakom oss. Tyvärr ser vi den hela tiden på rätt långt håll.

Så är vi åter inom stadens hank och stör. Vi verkar köra tvärs igenom den nästan till södra ändan. Vid en rondell säger Ali till mig att stanna. Han pekar på en gata och säger "Basra", några skyltar säger samma sak. Så stiger han och brorsan ut, vi tar farväl. Snart är de utom synhåll, så vi kan lämna basravägen och börja sökandet efter campingplatsen.

Vi beslutar att först åka till den infart, genom vilken vi först kom till staden. När vi kör över bron hör vi ett högljutt och taktfast tutande, tydligen någon som vill att de andra ska flytta på sig för honom. Jag tutar i takt med honom för att i någon mån spegla mitt glättiga humör, beroende på befrielsen från Ali.

Vi kommer ut på en stor nordgående väg. Var det månne här vi körde tidigare idag? Vi beslutar följa vägen en bit. Det är nu alldeles mörkt ute. Plötsligt blir vi stoppade. Poliskontroll. Det blir emellertid ett kortvarigt avbrott. Vi kör rätt långt men röken av en campingplats ser vi inte till. Till slut vänder vi därför. Denna gång blir vi inte stoppade vid kollen.

Vi återvänder till infartsrondellen, där vi hittat skylten om camping, som hänvisat oss norrut. Kan den måhända ha varit lite vriden? Vi letar i omgivningarna. Men inga fler skyltar ser vi till. Vi har väl kört omkring en timme. Det är fortfarande varmt ute, så vi stannar och köper en läsk var. Innehållet kostar tjugoen öre per styck.

Så är vi ute på en väg. En poliskontroll dyker upp. Det är samma som förut. Ingen framtid här så vi vänder. Tydligen vaktavlösning med nya gubbar, för vi får åter visa passen. Vi är snart inne i Bagdad igen. Vi stannar för att fundera. Vi tänker tillbaka på ölstället, flodens läge i förhållande till solens klockan. Vi kommer underfund med att det måste vara på andra sidan floden norr om Bagdad.

Vi beslutar gå systematiskt tillväga. Vi kör över en av broarna och följer Tigris' strand norrut. Det är rätt besvärligt på grund av de krokiga vägarna. Vi kommer ut ur Bagdad. Efter ytterligare något kringelkrokande kör vi ut på en större väg. Vilken glädje när vi känner igen den raka breda vägen med vägen bredvid. Snart ser vi en skylt som omtalar att vi nått campingplatsen.

[del 8]