Turkiet (Europa)

Onsdagen den 30 juli.

"Turkey" lyste det emot oss i neonskrift, liksom de turkiska nationalsymbolerna halvmånen och stjärnan. Liksom på den bulgariska sidan fanns det här ett cirka tio meter högt vakttorn, så att bulgarerna och turkarna kan hålla utkik över varandra. Vi stannar Blixten utanför tullbyggnaden, blir tillsagda att parkera och stiga ur. Gränsstationen är här uppdelad (liksom i hela övriga Asien, kommer vi att erfara) i två avdelningar, passkontroll och tullkontroll. Det är kö till passkontrollen, en massa turkar står framför. Man konstaterar snabbt att leta efter en turk utan mustasch är lite överdrivet nästan som att leta efter en nål i en höstack. Så kommer vi fram, får fylla i formulär och får passen stämplade. Vid tullkontrollen ser vi att en del har tullhandling. Vi tar dock inte fram vår, vet att det ej är nödvändigt och vill slippa onödigt krångel. Fler formulär, fler stämplar i passen. äntligen får vi åka.

Vägen är utmärkt. Vi kör ett hundratal meter men stannar sedan vid vägkanten. Vi beslutar att köra hela natten för att nå Miklagård på morgonkvisten. Henkan och Jolly har inget internationellt körkort, vilket erfordras här så det blir Björn och jag som får dela på sträckan. Björn kör först och Jolly håller honom sällskap medan Henkan och jag går och lägger oss där bak. Jag har svårt att somna, slumrar bara till korta stunder. När vi passerar Edirne, tittar jag ut genom fönstret. Jag ser i mörkret minareter resa sig mot himlen. Vi närmar oss de orientaliska länderna, tänker jag.

Tiden går fort. När det är 127 kilometer kvar byts vi av. Klockan har passerat tre och det börjar just ljusna. Vägen är i samma goda skick hela tiden. Tydliga skyltar och avståndstavlor. Landskapet har helt förändrat karaktär. Det är fortfarande småkulligt men den grönskande växtligheten är borta. Kala kullar, som vägen klättrar över. Branta backar, jag måste tidvis använda tvåan. Reklam längs vägarna. "Türk ticaret bankasi", "Halk bankasi", "Akbank". Nästan bara reklam för banker.

Det blir mer och mer trafik på vägen. Det är dock mest lastbilar och även en del turistbussar. Det känns lite tråkigt när vi blir omkörda av en tankbil. Backkrön och skymda kurvor är inga hinder för omkörningar enligt turkiska förare. En lastbil kör jag om fyra gånger. När det är fritt kör jag om honom, men när jag sedan ligger efter en långsammare lastbil i ett backkrön kör han om oss båda.

Så småningom når vi Marmarasjön och vägen följer kusten. Härligt blått vatten. Vi kör igenom diverse småstäder. Minareter sticker upp här och där. Volvoverkstäder. När klockan är halv sju verkar de flesta ha vaknat och vara uppe på benen.

Infarten
Borg Moské

Vägen blir dubbelfilig. Infarten till Istanbul. Vi väcker de andra. "Istanbul" står det på en skylt och två miljoner invånare. Trafiken tätnar allt mer. Jag ligger i vänsterfil och skall just köra om en lastbil i mittfilen (det är numera sexfiligt). Plötsligt svänger lastbilen utan förvarning ut framför mig, jag kastar mig på bromsen och allt går bra. En stund senare stannar jag för rött ljus. En bil stannar till vänster om mig, han ligger i svängfil. Så blir det grönt. Jag kör och han försöker köra om mig innan vägen smalnar igen men stannar i sista stund. Det är tydligen bäst att ta det lugnt i den här vansinnestrafiken, reflekterar jag. Detsamma försöker också mina oroliga medpassagerare inpränta i mig.

Man lär sig efterhand att undvika högerfilen. Där åker nämligen så kallade "dolmus", mikrobussar som fungerar som ett mellanting mellan taxi och vanliga linjebussar. Då och då stannar de för att ta upp eller släppa av passagerare och man tvingas vänta. Bebyggelsen blir mer och mer stadsliknande. Vi passerar otaliga moskéer. Så kommer vi in i centrum.

Trafiken består nästan uteslutande av stora, blankpolerade amerikanare från femtiotalet. De flesta verkar vara taxibilar. En massa bussar trängs också på gatorna. Det är fruktansvärt oväsen, alla tycks använda sina signalhorn i tid och otid. Det är trångt på gatorna och därför går trafiken relativt långsamt fram men trots detta i ett mycket hetsigt tempo. Jag konstaterar att här skulle nog inte Svensson passa, den fräckaste kommer alltid först. Vi når den imponerande Haga Sofiaplatsen och hittar en parkeringsplats. En parkeringsvakt får lite pengar för att vakta bilen. Det lär vara nödvändigt, stan är beryktad för sina bilstölder.

Så går vi till fots, det verkar vara lugnare. Vi försöker få tag på hotellrum. Vi har dock ingen tur, hotellen är antingen risiga eller fullbelagda. Vi kommer in lite på bakgatorna. Det är tystare ty signalhornen hörs mer på avstånd. Här finns tiggare, trasiga lekande barn. Försäljare vandrar omkring med korgar på magen, där det finns allt mellan himmel och jord. Med hög röst skriker de ut sina varors förtjänster. Vi köper en kam var.

Vi känner oss hungriga och slår oss ner på en liten servering för att få frukost. Det ser rätt sjaskigt ut, vi ångrar nästan att vi gick in. Så kommer kyparen in ock alla våra tvivel om stället skingras. Det är en äldre man men han rör sig otroligt elegant. Han verkar direkt tagen från en lyxrestaurang. Vi beställer in te och mackor med marmelad.

Hotell Kristal

Vi tar en taxi tillbaka till Blixten. Vi har en karta och med hjälp av den tänker vi leta oss fram till turistinformationen vid Hilton hotell. Det är Björn som kör. Det är en fruktansvärd trängsel på en smal gata, det tycks vara rusningstid. Det tar en evinnerlig tid innan vi kommer ut på Galatabron och korsar Gyllene Hornet. Efter diverse kringirrande kommer vi till informationen. Flickan bakom disken ger oss en karta, ritar ut hotell Kristal, som hon rekommenderar. Vi åker tillbaka till gamla stan, hittar så småningom hotellet. Det verkar bra och vi tar två dubbelrum. Vi får reda på adressen till VW-verkstaden.

Så tar vi en kort promenad, vi är hungriga. När kyparen ser att vi är utlänningar gör han ett tecken och vi följer efter till köket. Det kan man göra överallt i Asien, där vi var. Vi pekar på en rätt var. Maten är god liksom ölet till, räkningen långt ifrån avskräckande.

Tillbaka vid hotellet. Henkan och Jolly stannar för att tvätta kläder medan Björn och jag åter åker till Haga Sofiaplatsen. Vi parkerar och några turkiska småpojkar kommer fram till oss. De kan tyska och vi pratar lite. Jag köper en bunt vykort, vi skriver hem. Några svenskar frågar vart vi ska, de ska till Indien, säger de.

Så åter på väg, till follaservicen. Drygt halvvägs komna stannar vi, är rådvilla. Då dyker en äldre turk upp. Vi blir förvånade när han tilltalar oss på svenska. Han beskriver vägen.

Kom tillbaka halv nio i morgon, säger de till oss på verkstaden. Vi börjar vänja oss vid trafiken. Man sträcker ut en arm genom fönstret när man skall svänga istället för att använda blinkers. Man tutar när man tänker köra före (plus när man har lust till det, vilket man har ofta om man är turk). Vi glider in i trafikrytmen.

Istanbul är liksom Rom byggt på sju kullar. Trafiken går i flera fall fram i mycket branta backar. I nerförsbackar blir det alldeles tyst. Det är förvånansvärt hur smidigt trafiken flyter fram på de smidiga gatorna, hur få bilar som är smällda.

Vi parkerar Blixten tätt intill hotelldörren så att portiern har ögonkontakt med den hela natten, vi har blivit varnade för stöld. Vi plockar också med oss alla värdeföremål

Torsdagen den 31 juli.

Bosporen
Skoputsare

Björne och jag vaknar rätt tidigt. Vi klär genast på oss och ger oss i väg i Blixten. Denna gång följer vi vägen längs Bosporen norrut en bit, stannar efter ett tag vid sidan på en förhållandevis avskild plats och lagar frukost.

Det finns ett relativt stort obebyggt område som vi skall passera igenom, men det finns en väg tvärs igenom. Jag svänger till vänster på vad vi tror är den rätta vägen. Vägen smalnar efterhand, blir brantare och brantare. Jag måste använda ettan. Vägen tar slut. Jag har ett visst besvär med att vända Blixten. Motorbromsen räcker inte till på ettan, jag hjälper till med fotbromsen.

Till follaverkstaden
Vid VW-verkstaden

Så har vi kommit ut på rätt väg men vi har kommit rätt långt utanför stan. Vi får lite bråttom, hinner dock precis. Vi får löfte om att hämta bilen på eftermiddagen före sex, då de stänger. Femtio lira eller tjugo spänn skall servicen kosta.

Turkist kaffe
Cumhuriet Caddesi

Vi beslutar oss för att vandra tillbaka, fotografera lite ty vi har varit förnuftiga nog att ta med kamerorna. Så går vi. Och går. Och går. Det var visst längre än vi trodde. En liten pojke dyker upp i vårt kölvatten, vill borsta mina skor för två lira. Jag säger nej, men pojken ger sig inte utan hänger efter. Efter ett tag sänker han till en lira men jag är ståndaktig. Lite kaffe skulle inte smaka dumt tänker vi högt när en servering dyker upp på gatan. Vi slår oss ned, bestämmer oss för att pröva turkiskt kaffe. Det är en sötsliskig dryck, tjock så att den knappt flyter och med fruktansvärt mycket sump. Vi enas om att det kan inte kallas godkänt. Det är relativt dyrt, vi lyckades tydligen hitta ett av de finare ställena. Den lille killen som ville putsa mina skor har under tiden givit sig av.

Så blir vi plötsligt omringade av ett torg, massor av skoputsare omkring oss. Till slut ger vi med oss, är dock dumma nog att inte fråga om priset först. Det är en man och hans lille son. De börjar med Björne han betalar snällt de sex lira de begär, mumlar nånting om att det nog är för oss båda. Efter det han är klar med mig begär mannan även sex lira för mina skor. Nej säger jag, det är för mycket, fyra är helt tillräckligt. Det blir diskussion, mannen ser (givetvis) förolämpad ut. Några andra svartmuskiga turkar sluter upp, skoputsaren får tre lira, ser sur ut och ger sig iväg.

Återigen bekantskap med bakgator. Här är lugnt, inga skrikande försäljare. Kommer ner till strandkanten. Ensam skoputsare. Nej säger vi (han kan lite engelska). Han bjuder Björn på cigarett. "Just brush" säger han. Nåväl tänker vi. Så borstar han om skorna grundligt. Jag tänker fota honom och Björn. Nej säger han (det verkar inte vara av religiösa skäl, han ser rätt skum ut). Jag pekar på Björn, skoputsaren nickar. Jag använder vidvinklet och tar bägge. Tjugo lira säger han när han är klar. Fräckare och fräckare tänker vi och pressar snabbt ner det till fem (vilket egentligen också är för mycket).

Bazarerna
Stor trängsel Gata utanför

Vi går över bron över Gyllene Hornet och når gamla stan. Titt som tätt (mest tätt) blir vi stannade och tillfrågade om vi 0vill köpa narkotika eller växla pengar vilket vi avböjer. Utan förvarning är vi plötsligt inne bland bazarerna. Här är det verkligen affärsliv på gång. Massor av affärer längs sidorna, massor av promenerande och tittande mänskor. överallt ett livligt köpslående. Trots ivriga påtryckningar köper vi inget, tittar bara. Vi följer med en ung turk upp på ett litet rum och provar mockajackor trots att vi har sagt att vi inte tänker köpa. Men han är envis. Hursomhelst, billiga var dom.

Vi beslutar oss för att växla lite pengar, svart förstås. En anspråkslös undersökning ger vid handen att trettonochenhalv lira tycks vara max för en dollar (fast tidigare blev vi erbjudna fjorton men avböjde dumt nog). Bankkursen - vita kursen - är tolv. Vi följer efter en svartmuskig typ som ser mycket skum ut, han vill inte växla bland alla mänskor. Han leder oss till en liten avsides affär. Där står vi tre mitt i ett rum med fyra fem skumma typer omkring oss. Atmosfären är oroväckande, tänker de råna oss ? Varför var vi så dumma att vi följde med honom till den här avsides platsen, och framför allt, varför har vi så mycket pengar med oss ? Lyckligtvis besannas inte mina farhågor. Jag sträcker fram tio dollar till honom, han ger mig etthundratrettio lira. Med väl dold (hoppas jag) oro sträcker jag åter fram min tomma hand till honom. Han tvekar, ser sig omkring, ger mig slutligen fem lira till. Så ger vi oss iväg, kommer ut bland folk och drar en suck av lättnad.

Det tar en stund innan vi lyckas hitta ut ur bazarerna. Framkomna till hotellet träffar vi Henkan och Jolly, som just har vaknat. Tillsammans går vi ut och äter lunch. Vi diskuterar resans fortsättning. Vi kommer fram till att vi eventuellt inte ska skiljas förrän i Izmir. Därifrån kan sedan H och J ta en båt till Aten.

Haga Sofia-moskén

Top Kapi
Blå moskén Ahmed III:s brunn Reseguiden St Irenes kyrka Ett museum

Gülhane Park
Köket Vesirernas rådsal Inre Seraljen Ett museum Smycke

Åter i bazarerna, H och J vill också se dem. De är också mer köpsugna än vi. Så kommer vi ut, vandrar förbi Haga Sofiaplatsen och upp mot Top Kapi. Till vänster om ingången står den ståtiga Ahmed III:s brunn. Det kostar extra att ta med sig kameror, och saken förbättras ju inte att vi har fem stycken. Det är mycket att se i de gamla kalifernas residens och vi stannar rätt länge. Man har en fin utsikt över Bosporen och Marmarasjön med Üsküdar i bakgrunden. Tyvärr stördes helhetsintrycket av ett skrotupplag i förgrunden.

När vi kommer ut igen har klockan hunnit passera fem med bred marginal. Det börjar bli kärvt med tiden, det är minst en halvtimmes körning till VW-verkstaden. Vi beslutar oss för att ta en taxi. 35 lira säger chauffören, 20 säger vi. Vi enas om tjugofem. Vi ber chauffören skynda sig på, vi har bråttom. Det tycks han inte ta så hårt på, hoppas väl få köra tillbaka oss om vi kommer för sent (fåfängt hopp). Så tar han upp några liftare, alltid sinkar det väl något. Det är två amerikanska flickor. Han försöker vara rolig, låtsas inte förstå engelska (jag pratar tyska med honom). Ingen uppskattar hans skämt. Vi tycker han kör en dum väg, måste ta längre tid. Så släpper han av liftarna. När det inte är långt kvar kör han in på en bensinmack, pekar på tankmätaren, som står på fem liter. Vi ger honom fem lira i förskott.

Huvudleden
Cumhuriyet Caddesi

Äntligen når vi verkstaden fem över sex. Som tur är har de inte stängt än. Räkningen går på 82½ lira, reservdelar har tillkommit. Vi räknar våra pengar det är exakt 82 lira. Chauffören har följt med in, vi ber att få växla lite. Han ger bara elva lira per dollar, vill växla minst tio dollar. Detta vill vi givetvis inte gå med på. En av follakillarna kan tyska, han säger att en halv lira spelar ingen roll. Chauffören ser snopen ut och lommar iväg. Det känns skönt att sitta i Blixten igen. Vårt vackra växelspaksknopp av trä, som de hade sönder i morse, har de limmat ihop igen. Det håller tyvärr bara några dar. Skönt att slippa höra gnisslet från växelspaken.

Takim-platsen
Istiklal Caddesi Galata-bron Sinon Pascha-moskén

På hotellet berättar H och J att de har köpt biljetter till tåget till Aten som avgår klockan tio samma kväll. De har tvingats växla vitt för att kunna uppvisa växlingsnota vid betalandet av biljetterna.

Avskedsmiddag på den utmärkta restaurang vi först besökte. Vi pekar som vanligt ut maten i köket, dricker gott öl till. Gemensamt konstaterande att det varit en lyckad nerfärd, det kommer att kännas lite konstigt och tomt i fortsättningen. Henkan och Jolly beklagar att de aldrig gav sig tid att ta färjan över till Asien och tillbaka, så att de kunde berätta att de varit i en ny världsdel.

Tiden går och det är dags att ge sig i väg till stationen. Mycket trafik i kvällsmörkret men det är rätt nära så vi kommer snabbt fram och hittar en parkeringsplats, betalar lite till en parkeringsvakt. Han pratar lite om att växla pengar. Vi är lite tidiga, en kort väntan. Så blir det dags, Henkan och Jolly ger sig i väg. Ett sista farväl, vi lovar att skriva kort och de försvinner i folkvimlet.

Så iväg tillbaka till hotellet. Björne felberäknar lite, vänstra bakhjulet smäller i en trottoarkant. På hotellet tvättar vi kläder, vill ha det avklarat ty vi tänker lämna Istanbul i morgon. Vi hänger upp kläderna att torka på alla upptänkliga dörrar och skåp, det blir alldeles fullt i det lilla rummet. Under tiden diskuterar vi resans fortsättning. Resan skall just ha börjat, det verkar vara en fantastisk tanke efter allt som har hänt på dessa futtiga två veckor. Under planeringen talade vi om nerfarten till Istanbul, sedan börjar själva resan. Björnes små skämtsamma funderingar om att vända och köra västerut är snabbt avklarade. (Det är bara under de två tre närmsta dagarna efter vi lämnat Miklagård som jag har funderingar (säkerligen inte allvarligt menade) att korta resan.) Hursomhelst beslutar vi att göra Izmir.

Fredagen den 1 augusti.

Kläderna är fortfarande fuktiga på morgonen. Trots detta packar vi ner allting, betalar räkningen och säger adjö till hotell Kristal. Vi kör norrut en bit utanför Istanbul. Plötsligt stannar motorn utan förvarning. Vad har de gjort på verkstaden ? Efter en stund upptäcker Björne skit i tändfördelaren. Sedan går den oklanderligt.

Våt tvätt
Moské

Henkan påstod flera gånger att de alltid har otur med vädret. Det verkar stämma, ty de andra dagarna har solen bara delvis varit framme, men idag skiner den från en klarblå himmel. Vi stannar ute i gröngräset vid sidan av vägen och hänger upp de våta kläderna till tork. Samtidigt lagar vi lunch i Blixten.

Åter inne i storstadens larm och oväsen Vi är på jakt efter svenska konsulatet. Det är besvärligt att hitta, den första adressen vi fått visar sig vara felaktig. Slutligen finner vi det längst ner på den viktiga (och enkelriktade, får vi erfara) affärsgatan Isticlal Caddesi. Vi kör in och parkerar på gården. Själva konsulatsbyggnaden är magnifik. Öppet till ett står det på dörren. Klockan är redan två men vi är fräcka och går in ändå, vill inte vänta till morgondagen. Vi blir väl mottagna, frågade vad vi tycker om stan, var vi bott. Stor förvåning över att Blixten inte har blivit stulen. Vi frågade hur mycket de visste om koleran i Iran (jaså finns det kolera i Iran, det har vi inte hört talas om), om det är möjligt att ta sig över från Beirut till Alexandria i Egypten (det vet jag inget om, men det tror jag inte), om det är möjligt att utsträcka tullhandlingens giltighet så att den även gäller i Afrika (det är fullständigt omöjligt). Men varför ska ni åka ner till arabländerna pojkar, de slåss så mycket där ? Stanna i stället i Turkiet, det är ett trevligt land. Här får ni en karta över turistorter. Kort sagt, vi var lika kloka när vi kom som när vi for.

Tillbaka på Haga Sofia-platsen. Som vanligt måste vi betala extra för kamerorna för att komma in i den berömda moskén. Numera fungerar den dock inte som moské, utan som museum. Man känner sig verkligen liten när man står inne i den imponerande byggnaden.

Bosporen Fiskebåtar S-konsulatet Moské Gyllene Hornet fr. färjan Un Kopan Kapani

Så ger vi oss iväg för att ta färjan över Bosporen till Asien. Vi åker längs den gamla stadens strandväg och når genast en kö i vilken vi ställer oss Förvånande nog står det bara lastbilar och bussar i kön. Förklaringen får vi dock nästan omedelbart, då en man kommer fram till oss och förklarar att detta ej är en personbilsfärja. Han beskriver vägen till den riktiga färjan

Här är det en lång kö, eller rättare åtta stycken. Väntetiden blir lång. Givetvis springer en massa försäljare omkring bland bilarna. Hittills har vi inte vågat köpa någon form av ätbara saker av dylika försäljare - antagligen i hög grad beroende på den ström av varningar om sjukdomar som tämligen oavbrutet har flödat ur Henkans mun. Men Henkan är numera långt härifrån, hans varningar faller efterhand ur minnet och framför allt, vi är hungriga. Vi beslutar oss för att köpa en asiatisk sandwich var samt ett kex. Kexet är nästan oätbart på grund av de otroliga mängder socker de tycks ha öst in i kexhalvorna, sandvikarna däremot mycket goda. Inte ens den allra lilla minsta antydan till magont drabbar oss

Så småningom får vi då köra ombord på färjan. Tätt packade bilar, Bosporen är här så strid att färjan måste styra i trettio graders vinkel från rätta kursen för att motverka avdriften. överfarten tar inte lång tid.

[del 5]