|
|
|
Asien. En ny världsdel. Spänt förväntansfulla kör vi in i Üsküdar! Det mörknar allt mer och mer. Vi fortsätter direkt ut på landsvägen mot Ankara, till en början fyrfilig. Vi kör dock inte långt. Vid en skylt med Firelli-reklam hittar vi en liten grusväg som vi kör uppför en brant backe en kort sträcka. Underbar utsikt här i kvällsmörkret över alla de tända husen. Fem minuter senare står plötsligt en massa turkar omkring oss. En lätt oro försvinner snabbt när en av dem säger "Alemania ya". Vi kan till en början inte alls förstå vad han menar. Först när han skriver orden begriper vi att han menar tyskar. Vi skakar på huvudet, kan inte förklara att vi är svenskar. Turkarna dröjer ytterligare en stund men lämnar oss sedan ensamma. Diskussion om vägval inne i Blixten. Mot Ankara eller Izmir ? Izmirvägen segrar, mest på grund av att vi via Beirut kan försöka ta oss över till Alexandria.
Lördagen den 2 augusti.
Vi lämnar Üsküdar
Marmarasjön
Izmit
Det ljusnar
När vi vaknar ser vi att en annan follabuss har parkerat i närheten av oss. Det är tre stycken som redan är uppe och äter frukost. När vi kommer ut hälsar de oss med "Guten morgen", det samma säger vi. De frågar vart vi är på väg, de ska till Ankara. Vi gör också i ordning frukost. Vi konstaterar att utsikten inte var särdeles vacker på dagen, bara en massa fula hus.
Så ger vi oss iväg. Det är en rak fin väg. Den följer mestadels den lilla vik av Marmarasjön vi är tvungna att runda (eftersom vi inte har tagit någon av de många färjor som går däröver). Izmit (90 000 invånare) kommer vi snart till. Där lämnar vi huvudvägen till Ankara och tar av mot Bursa och Izmir. Fortfarande bra väg om än något sämre. Vi beslutar att inom kort byta till dubbdäcken där bak. Då vi räknar med dåliga vägar vill vi spara sommardäcken tills vi kommer tillbaka till Europa.
Vi blir hungriga, stannar vid en liten restaurang vid sidan av vägen. Det finns inte mycket mat att välja på, stället är rätt enkelt (Henkan och Jolly skulle säkert ha vägrat att äta här). Maten ser rätt oljerik ut men smakar rätt bra. Till en början vill säga. Sedan tar oljerikedomen överhanden. Jag låter först gaffeln ligga kvar på tallriken, Björne en stund därefter. ägaren till stället ser lätt missbelåten ut när vi inte äter upp. Priset kan man inte klaga på: två rätter, bröd, läsk sammanlagt mindre än fem lira.
Så kör jag. Vägen är fortfarande av god kvalitet, men lite sämre än förut, något krokigare bland annat. På ett ställe håller de på att lägga ny asfalt. På den ännu ej helt torra vägbanan kör bilarna mycket sakta efter varanadra. Jag glider snabbt ut i vänsterfil och seglar elegant förbi kön. Plötsligt slirar Blixten till lite, det är lika halt som på glansis. Jag svänger in i kön. När vi är ute på den gamla vägbanan igen försöker vi tvätta av tjäran, får dock knappt bort någonting. Landskapet är här som överallt annars småkulligt men kalt. Vi blir omkörda av några snabba turistbussar, men kör själva om några.
Så breder en slätt ut sig inför våra förvånade ögon. I andra ändan staden Bursa (150 000 inv.). Här har vi tänkt att skaffa oss en inhemsk försäkring. Vid infarten står det en skylt med turistinformation. Vi följer dess riktning på en stor bred gata. Vi kör några kilometer utan skymten av nya skyltar. Till vår förvåning dyker plötsligt turistinformationen upp till vänster. Vi parkerar och går in. Bakom disken står en ung flicka. Vi försöker lite försiktigtvis med "Insurance". Ulu Dag är ett högt berg i närheten som det finns linbana upp till och det gröna mausoleet måste ni besöka, säger hon och överräcker en turistbroschyr. Vi drar till med "Insurance" igen. Nu dyker en ung man upp. Han beskriver välvilligt vägen till ett försäkringskontor.
Det är inte svårt att hitta och vi parkerar lite senare utanför det eleganta kontoret och går in. Det finns tre eleganta herrar därinne som genast anvisar oss stolar. Jag tar fram den gamla försäkringen, det gröna kortet, och plockar fram en knagglig franska. Deras franska tycks för övrigt inte vara så mycket att skryta med heller. Hur som helst verkar det som vi får en försäkring som skall gälla tjugo dagar från nu. Jag försöker fråga om den även gäller i arabstaterna och han nickar men om han har uppfattat min fråga riktigt är nog en helt annan sak. Priset var bara trettiofem lira. Under väntetiden blir vi frågade Cay ? och vi tackar ja undrande vad som nu komma skall. En liten pojke springer ut och kommer strax tillbaka med en bricka med fem små svängda glas på, innehållande te. Det är fruktansvärt mycket socker i. Téet är rätt beskt men gott. Björn bjuds på en Yaks, en mörkbrun turkisk cigarett. De följer också med oss ut och tittar på Blixten innan vi ger oss iväg. Trafiken är rätt livlig, körsättet äkta turkiskt.
Linbanan till Ulu Dag
Utsikt över Bursa
Vi beslutar oss för att följa rekommendationerna och ta linbanan upp i Ulu Dag, 2495 meter över havet. Vägen klättrar stadigt uppåt och blir smalare, att mötas är en hel operation. Det visar sig att vi inte kommer till linbanestationen, vi har nämligen kört upp på fel ställe. Vi hittar så småningom rätt väg. På vägen upp beundrar vi det gröna mausoléet. Så parkerar vi och behöver inte vänta länge förrän vi svävar uppåt i en linbanekorg. Halvvägs uppe får vi byta till en annan korg. Utsikten över Bursa och slätten är strålande. Naturligtvis är det mycket disigt (varför skulle det inte vara det, det har ju det varit hittills vid alla bergsutsikter). Vi fotar dock lite. Det är rätt kyligt så här högt uppe och vi stannar inte särdeles länge.
Stora vägen från Bursa leder till Izmir men då vi inte vill missa Troja tar vi istället vägen som leder förbi Bandirma. Landskapet är sig likt och olika djur ser man då och då vid vägkanten, bland annat kameler (dromedarer).
I skymningen kommer vi fram till Bandirma. Det är ett mycket rikt folkliv på gatorna. Några stängda butiker tycks inte finnas trots den sena timmen. Det är väl det första riktiga tecknet på att vi inte längre befinner oss i Europa. Vi går in i några affären och inhandlar lite förnödenheter. Man kan ju inte som i Sverige gå in i en snabbköpsbutik och köpa vad man vill ha utan går först in i en liten affär och köper sana (smör), i en annan bröd osv.
Vi kör på en liten sidoväg några kilometer utanför Bandirma. Då ser vi vid sidan av vägen en liten vik som ser perfekt ut. Vi stannar på den lilla ängen tio meter från vattnet. Middagen sitter fint. Tråkigt att vi glömde "Turen går till Turkiet" i taxibilen i Istanbul, konstaterar vi.
Söndagen den tredje augusti.
På morgonkvisten visar det sig att viken kanske trots allt inte är idealet. För människor alltså. Djuren tycker dock om gräset på ängen. Denna slutar halvannan meter lodrätt ovanför en smal stenig strandremsa. Jag bryr mig naturligtvis inte om sådana små detaljer utan tar en liten simtur, att Björne inte badar är väl onödigt att påpeka. Efter frukosten ger vi oss genast iväg.
Vi kör om en lastbil med en massa turkar på flaket. Strax efteråt ser vi en inbjudande vik till höger om vägen. Vi beslutar oss för att undersöka densamma. Det går ingen riktig väg ner utan man kör på ängssluttningen. "Vägen" sluttar rätt kraftigt åt höger och man undrar nästan om Blixten kommer att tippa. Vi stannar några tiotal meter från vattenbrynet för att byta om. Ängen övergår strax i en härlig sandstrand. Vattnet glittrar klarblått och solen skiner från en molnfri himmel. Här skulle vi tillbringat natten i stället, reflekterar vi. Lastbilen med alla turkarna på kör ner samma vag som vi men fortsätter på sanden lite längre bort. Vi, som fortfarande är genomsyrade av alla varningar om turkars tjuvaktighet, låser dörranarna till Blixten men lämnar taket öppet.
Vattnet är perfekt, svalkande men inte för kallt. Medan vi sitter vid strandkanten för att torka, kommer tre turkar från lastbilen gående mot oss på sanden. Vår misstänksamhet försvinner när de överlämnar en melon åt oss. Språkbarriären hindrar varje utbyte av tankar. Det är precis vad vi ville ha, tänker vi medan vi avnjuter melonen (det visste vi dock inte förrän vi smakat på den).
Så småningom lämnar vi den underbara viken. Vi kör dock fel väg på ängen, sluttningen blir brantare både uppåt och åt sidan. Till slut orkar inte Blixten längre. Då upptäcker vi vårt misstag och kommer sedan lätt ut på landsvägen igen.
Efter några timmars biltur når vi Dardanellerna. Soppan är på upphällningen men tyvärr har vi inga turkiska lira kvar så att vi kan tanka. Vi räknar dock med att soppan med ekonomisk körning skall räcka till Canakkale. Det gör den också, men marginalen är liten. Så skall vi växla pengar. Då plötsligt uppdagas det att det är söndag och alla bankerna har stängt. Vi går in på kontoret där man köper biljetter till färjan. Efter någon väntan får vi växla, dock till en kurs aningen under den vita (officiella). Vi tankar och handlar lite.
Troja: Romersk teater
Tempel från Troja II
Vi kör två och en halv mil och tar sedan till höger på en liten avtagsväg. Efter ytterligare någon mil når vi en av forntiden mest omtalade städer, nämligen Troja. Turismen verkar ha haft ett visst inflytande här, en massa stånd med souvenirer finns. Dessa bryr vi oss inte om utan går med bestämda steg till biljettluckan. Priset verkar inte avskräckande när man läser på anslagen, dvs. tills det uppdagas att även kamerorna kostar. Nåväl det är inget att göra åt. Min lilla färgkamera har jag i byxfickan och jag tycker inte att det är någon idé att ta fram och visa den.
Stenar överallt
Stadsmuren Troja VI
Bostäder
En massa stenar utbreder sig framför oss. Ruinerna här kommer inte från en enda stad utan inte mindre än nia stycken, som byggts ovanpå varandra. De ligger dock rätt mycket invävda i varandra. Först ser vi en gammal stadsmur. Vi passerar några bostäder och klättrar upp i ett litet torn med fin utsikt. Troja var ju en hamnstad vid inloppet till Dardanellerna men något vatten ser vi inte till (vid horisonten skymtar man det lite). Landhöjningen tycks också ha haft ett finger med i spelet, landskapet är också alldeles platt nedanför staden. Vi ser resterna av gamla tempel, passerar en liten teater. Det är tyvärr inte mycket som är bevarat. Porten, utanför vilken trojanska hästen lär ha stått, är en ruinhög. Solen skiner obarmhärtigt rakt ner på oss och värmen är rätt pressande.
Så går vi ut och fram till ett av stånden. Det är en turkisk pojke i ungefär vår ålder som säljer. Vi köper en läsk var. Då vi ser att han förvarar läsken i ett typiskt asiatiskt "kylskåp" ( vatten med isbitar i) ber vi att få lägga vårt kylelement till Alaska där, vilket vi får. Vi köper några vykort. Så ser vi att han säljer "Turen går till Turkiet", dock inte på svenska. Vi väljer "Gateway guide to Turkey". Han äger också en follabuss och frågar om vi skall byta, vilket vi avböjer. Medan vi dricker läsken vid ett litet bord skriver vi korten. Ett av dem skickar vi till vår gamle historie- resp. samhällskunskapslärare Allan Etzler. Vi hämtar kylelementet som dock inte tycks ha blivit speciellt kallare. På vägen ut till europavägen står en massa småbarn och vill sälja "äkta" saker från Troja. De ser förbannade ut när vi susar förbi.
Vägen går nu rakt söderut inne i landet. Det börjar bli sent och mörkret faller på. Vid Egeiska havet viker vägen tillfälligt av västerut. Vi börjar leta efter lämpligt nattställe. Tidvis går vägen endast några meter från strandkanten. Vid ett ställe finns en dunge några meter från vattenytan och där backar vi in Blixten. Vi sitter utan lampor och tar igen oss några minuter för att sedan laga middag. Då dyker plötsligt en turkisk vakt upp och säger till oss att sticka. Så det är bara att ge sig iväg.
Vi kör ytterligare några mil men tar sedan av till höger på en liten smal väg för att nå havet. Vägen smalnar mer och mer och växtligheten vid sidan blir tätare och kryper närmare vägen. Det är knappt vi kommer fram. Efter en stund beslutar vi oss för att vända. Vi upptäcker att högra backspegeln saknas, det har väl varit någon gren i vägen. Vi börjar tröttna på sökandet, och när vi upptäcker en smal asfalterad väg vid sidan, tydligen den gamla vägen, kör vi in på den och parkerar. Det är ingen som orkar laga middag utan vi lägger oss genast.
Måndagen den fjärde augusti.
Vi väcks av en liten traktor som passerar. Efter frukosten backar jag upp Blixten mitt på vägen så att den står jämnt. Härefter skiftar vi nämligen däcken på bakhjulen till dubbdäcken. De vanliga däcken skall sparas till Europa. De är mycket skitiga och tjäran har inte försvunnit helt än, så vi får handskas försiktigt med dem innan vi har nått havet så att vi kan tvätta av dem.
Färden går vidare. Vi viker snart av till vänster och når efter en stund den lilla pittoreska staden Bergama. Folklivet har överträffar allt annat vad vi tidigare sett. Man är tvungen att krypa fram på ettan för att komma fram, så mycket folk trängs på de smala gatorna. Efter staden klättrar vägen uppåt till det 330 meter höga berget, där Pergarmon ligger. Vi klättrar uppför en lång trappa. Där möts vi av en vakt som vill ha inträde, vilket han får, även för kamerorna.
Pergamon
Stadsport
Ruiner
Trajans tempel
Amfiteatern
Zeus tempel
Demeters tempel
Gata
Valv
Utsikt
----------------------------------------------------------------------------------------
Izmir-Efesus-Pamukkale-Antalya
----------------------------------------------------------------------------------------
Vi beslutar oss för att äta pannkakor. Det är min tur att göra den idag. Till det dricker vi det dyrare (sex lira) av vinerna vi köpte i Izmir. Detta smakade excellent. När vi nästan är klara knackar det på dörren. Det går en ilning längs ryggraden. Är det månne militärer igen ? Skall vi bli bortkörda ? Lyckligtvis visar det sig vara två fransmän eller rättare en fransman och en fransyska. De förklarar att de sett oss köra ner och följde därför efter. Tyvärr visade sig mittremsan vara för hög så att de fastnade. Vi förklarar att vi också sitter fast och vi kommer överens om att hjälpa varandra. Vi äter snabbt upp och följer med dem till deras bil.
Fransmannen talar bra engelska. Fransyskans engelska däremot verkar vara i klass med min franska. De säger att de skall till Bodrum på Turkiets sydvästspets, vi nämner tillsvidare Beirut som mål. Efter en kortare promenad i skenet från deras ficklampa når vi deras lilla franska bil. Han kör medan vi övriga skjuter på så att vänsterhjulet rullar på mittremsan. Det går bra en liten bit men sedan kör han bort sig så att hjulet hasar ner och bilen fastnar igen. Han går ut för att titta och hon sätter sig istället bakom ratten. Han säger att det är hennes bil när vi skjuter på ånyo och nu kommer vi loss helt. Hon parkerar en bit bakom Blixten. Där slår de sedan upp ett litet tält och vi kryper till kojs.
Tisdagen den femte augusti.
När vi vaknar skiner solen från den som alltid molnfria himlen. Vi äter frukost och badar. Vattnet är en aning varmare än uppe i Marmarasjön. En stund senare dyker fransmännen upp. Så här i dagsljuset ser de betydligt äldre ut än de gjorde i kvällsmörkret. Hon tar inte varning av Blixtens beklagansvärda position, utan sadlar djärvt sin lilla franska bil och sätter kurs mot sanden. Och se, det var inget problem att komma över.
Vi fyra konstaterar att vi behöver mer hjälp för att få loss bussen. Vi vandrar därför några hundratal meter till en plats där två bilar står parkerade. Det visar sig vara tysktalande tjecker och således är de genast villiga att hjälpa till. Inberäknat alla småbarn är vi drygt tio personer som skjuter på Blixten. Det hjälper emellertid inte. En av tjeckerna pratar lite om att vi behöver en ledare. Vi gräver bort sanden för hjulen och vattnar sedan så att den blir blöt och hårdare. Försök nummer två utfaller bättre och vi lyckas få ut Blixten på den hårdare sanden närmast vattnet. Vi tackar tjeckerna för hjälpen.
Eftersom vi tycker att vi har hamnat i en mycket trevlig vik beslutar vi med gemensam kraft att stanna här ytterligare en natt. Dagen skall bland annat användas till att beskåda Efesus. Då vi naturligtvis inte kan återvända samma väg vi kommit, följer vi vattnet norrut på sanden. På ett ställe står en militärbil parkerad mitt framför oss. Militärerna är inbegripna i en mycket livlig diskussion med invånarna i några fattiga hyddor. Det verkar nästan som det vore förbjudet att bo här. Turisterna bryr de sig tydligen inte om. Hursomhelst har vi ingen lust att sitta här och vänta så vi kör ut med vänsterhjulen en bit i det grunda vattnet och lyckas komna förbi. Längre fram visar det sig finnas en campingplats med stängsel kring men just innan detta leder en väg upp från sanden. Vägen är mycket ojämn i början men bättrar sig. Det visar sig vara samma väg som vi använt när vi körde nerför sluttningen från landsvägen.
Efesus
De sju sovandes grotta
Verulanusplatsen
Teatern
Buleulerium, stadshuset
Marmorgatan
Hadrianus tempel
Gymnasiet
Det tog inte lång tid att komma till Efesus på grund av den korta vägsträckan. Det visade sig att vi måste betala parkeringsplats som mikrobus. Självklart växte inträdesavgiften med antalet medhavda kameror.
Onsdagen den sjätte augusti.
Pamukkale är berömt för sina vita kalkstensklippor. Klipporna var verkligen vita, det var med svårighet man kunde titta på dem i det starka solskenet. De reflekterade så mycket ljus att de kändes alldeles kalla. Exponeringsmätaren på kameran talade också sitt tydliga språk. En varm källa finns också här. Varm och varm, vattnet är i alla fall ljummet. Hela platsen bär tyvärr tydliga tecken på att ha fallit i turismens klor. Vi beslutar därför att snarast ge oss iväg.
Efterhand börjar moln att skocka sig på himlen. Det har vi inte sett sedan Bursa. Tunga regndroppar börjar falla och i ungefär en halvtimme håller det på. Så närmar vi oss Burdur. Plötsligt är det en liten kö, det ligger en massa lera på vägen som man inte kan komma förbi. Några lastbilar, som har mycket hög markfri höjd, klarar det dock. Efter en stund upptäcks dock en möjlighet att köra lite vid sidan av vägen i lervällingen och vi kommer förbi. Någon större form av planering när det gäller placering av järnväg och landsväg tycks inte ha existerat här. Vi passerade säkert minst tjugo järnvägskorsningar med samma järnvägslinje.
Vi klättrade lite och passerade ett pass 1225 meter högt just när det mörknade. Så bär det neråt lite. Vi klättrar lite till i kolmörkret över ett 875 meter högt pass. Sedan bär det brant neråt till havet i skarpa hårnålskurvor. Då vi inte vill missa utsikten i dagsljus kör vi in i en liten glänta vid sidan av vägen och parkerar.
Det dröjer inte länge förrän några turkar knackar på rutan. Det är en man med sin lille son. De får stiga in i Blixten och sitta i baksätet. En turkisk ström flödar ur den gamles mun. Lyckligtvis förstår han rätt snabbt att vi inte begriper. Vi skakar på huvudet åt hans "Alemania ya". Vi plockar fram kartboken och pekar på Sverige. Han säger "Isvec" vilket vi lägger på minnet för att kunna begagna vid senare möten med turkar. Vi pekar ut vår färdväg för honom och visar att vi ska till Beirut.
Efter att de försvunnit lagar vi middag. Vi börjar just klä av oss då en bil med sökare kör av landsvägen och stannar utanför Blixten. De säger att vi inte får parkera här och babblar om campingplats i Antalya.
Antalaya-Aspendus-Syriska gränsen
Det är inte mycket annat att göra än att ge sig iväg. Björn som förklarar att han inte är sömnig slår sig ner vid ratten. Vägen slingrar sig ner ytterligare en bit. Efter en kortare körning på planmark glider vi in i Antalya. Vi har inte den ringaste lust att ta in på någon campingplats så vi beslutar att fortsätta en liten bit.
Vägen är rakt och går österut längs strandkanten. Vi ser något senare en avtagsväg till Aspendus. Då vår guide sagt att det är sevärt svänger vi till vänster. Vi kör ytterligare en halvmil och parkerar lite vid sidan på en sidoväg.
Torsdagen den sjunde augusti.
Vi väcks tidigt av en massa jordbrukare som för en högljudd diskussion med traktorljud i bakgrunden. Utan att äta kör vi den korta biten till Aspendus. Det finns några stånd utanför. Turister syns inte till än, fast klockan är ju inte åtta än. Så tänker vi gå in med en massa kameror. Då vi skall pröjsa uppdagas plötsligt att vi knappt har några turkiska lira kvar. Det räcker endast för oss själva utan kameror. Nå det är inget att göra åt.
Aspendus är en stor teater som rymmer 25 000 personer. Den är ett av Mindre Asiens mest välbevarade byggnader, ja så pass väl att den än i dag används vid festivaler. När vi ser detta imponerande byggnadsverk, det bästa vi sett hittills, beklagar vi verkligen att vi inte kunde ta med oss kamerorna.
När vi går ut igen känner vi av den uteblivna frukosten och styr således våra steg mot stånden. Då plötsligt erinrar vi oss bristen på kosing. Det räcker till en fruktsoda, vilken vi delar på. Konstigt nog gled det ner fint utan protesterar ifrån magen.
Så är vi ute på landsvägen igen. Snart kommer vi in i Manavgnat, en liten kuststad. Vi beslutar att här för första gången växla vitt. Så vi parkerar och kliver in på ett flott bankkontor, Yapi ve Kredi Bankasi. Det år ett mindre sus genom den församlade personalen - det är rätt många därinne - och nyfikna och förvånade blickar följer oss. Vi sträcker fram en tiodollarsedel och säger "dolaros - lira" och det tycks ta skruv. Nu blir det fart på personalen. De skriver diverse olika blanketter, tittar på våra pass, ber oss signera, har två vittnen på alla underskrifter m.m. Vi stirrar förundrade på vad vi ställt till med genom att få be att växla. Så får vi en ifylld blankett, vi blir anvisade att gå till kassan, och se där får vi till slut våra stålar.
Vi fortsätter en kort bit österut på landsvägen. När vi ser ett öde ställe vid stranden kör vi ner där och parkerar. Frukosten sitter fint liksom badet därefter. Vattnet är något varmare än utanför Efesus, maxtemperatur för den svalkande effekten. Vi undrar vad de gula skyltarna, som står uppställda här, betyder.
Efter några minuters färd på vägen passerar vi en liftande människa som jag tveklöst kör förbi. Det var visst ingen turk utan en europé, konstaterar vi och jag backar tillbaka hundra meter. Det visar sig vara en tysk som vill åka med till Alanya vilket han får. Han (som pratar engelska) skall till sin brorsa i Tarsus vilken "lumpar där. Han förklarar också att de gula skyltarna vi sett betyder att det är förbjudet att stanna för natten. I Alanya frågar tysken om han får följa med längre och inga protester hörs.
Några kilometer utanför Antalya pekar plötsligt en skylt åt vänster på en mycket smal liten gropig grusväg. Den fina asfalterade landsvägen fortsätter. På skylten står "Adana" dit vi är på väg. Vi stannar förundrade. En engelsman kommer krypande på ettan på grusvägen. När vi frågar säger han "The road is blocked". Han säger också "it's a rough road but after five miles it's a lovely road". Vägen som vi nu kör på är verkligen dålig men bara tre miles. När vi når landsvägen ser vi att en bro har rasat - en mycket vanlig syn i hela Turkiet.
Det dyker upp berg framför oss och vägen börjar klättra. Det är Turkiets randberg, bergskedjan Taurus, som ligger i vägen. Bergen som är alldeles bruna med spridd grönska på går rätt ner i havet medan vägen får slingra sig längs sluttningarna. Solen lyser från den molnfria himlen och vattnet glittrar klarblått. Hela utsikten är obeskrivligt vacker. Vägen är både kurvig och backig då den måste följa alla Taurus nycker, 14% stigning som mest gick bra på tvåan. På ett ställe tänker vi köra lite på en sidoväg för att vila oss på en kulle med bra utsikt men det går inte alls ty sidovägen visar sig leda till en radarstation. Vi kör efter en stund vidare och kommer så småningom ner i en liten dal där det ligger en by. Här stannar vi.
Hungern börjar kännas men det enda som tycks finnas är en mycket liten sjaskig restaurang. Tysken föreslår att vi äter här och vi samtycker - tur att inte Henkan och Jolly är med. Maten är inte speciellt aptitretande upplagd men smakar desto bättre och är oerhört billig. Vi reflekterar på att köpa en melon men låter bli. Vi fortsätter så småningom och vägen klättrar omgående upp i Taurus igen.
Turkiska ...
... sydkusten ...
Natursceneriet är lika vackert som förut. Vi fotograferar relativt flitigt. Efter några timmar når vi Anamur. Där handlar vi lite bland annat vin. När vi fortsätter säger tysken att han gärna vill komma till en campingplats i Silifke. Efter några timmar börjar landskapet ändra karaktär. Bergen är mörkare mer gråsvarta, växtligheten tätare. Landskapet är mer söndersprängt och inte lika mäktigt och imponerande längre. Vi passerar några campingplatser av lägre standard. Det är inte lika öde längre då landskapet börjar bli bovänligare.
I skymningen når vi Silifke och strax efteråt campingplatsen, som visar sig vara av det exklusivare slaget. Här tar vi in. Det visar sig att tysken tänker sova i hängmatta. Vi föreslår att han binder ena änden i Blixten och andra änden i en tysk follabuss, vilka det finns gott om. Alla tyskarna vägrar dock. Vi hittar en liten ställning och två meter från den parkerar vi Blixten. Hungern börjar kännas och tysken erbjuder sig att bjuda oss på middag på restaurangen som finns i närheten, något som tacksamt tas emot. Björne och tysken besöker köket och en stund senare kommer maten in plus sallad till mig. Det smakar utsökt.
Under våra intresserade blickar spänner tysken upp sin hängmatta och lägger sig sedan och sover, Bjöne och jag pimplar lite vin innan vi anser dagen vara avslutad.
Fredagen den åttonde augusti.
Vi bjuder tysken på lite morgonmål. Ett morgondopp hör också till bilden. Vi köper några vykort och skriver hem.
Det finns nu en strandremsa på något hundratal meter som är alldeles flack och där går vägen. Man ser bergen lite på avstånd. Det vimlar av olika ruiner längs vägen. Landskapet blir allt flackare bergen försvinner. Vi passerar Mersin och når så Tarsus där tysken skall träffa sin bror. Utanför turistinformationen stannar vi. Tyvärr är det ingen där för tillfället. Tysken kliver då av och säger att han väntar där för att få karta och anvisningar om hum han skall hitta adressen.
Vi fortsätter ensamma till Adana (250 OOO inv.). Det är ett viktigt ekonomiskt centrum för jordbruket. Detta tar vi dock ingen större hänsyn till utan kör rätt igenom den tråkiga staden. Vid utfarten kör vi över en antik romersk bro med sexton valv. Vägen är nu fantastiskt bra , bred rak jämn, snabb. Fast det dyker förstås snart upp fem skördetröskor framför oss som vanligt upptar tre fjärdedelar av vägens bred. Nåväl vi kommer om dem. En halvtimme efter vi passerat staden Ceyhan stannar vi vid vägkanten vid en liten lokanta (restaurang) och beställer in lite lunch.
Just när vi ätit upp dyker en blå follabuss upp och en man dyker upp och slår sig ner vid vårt bord. Han visar sig vara finne som skall till Beirut för att där träffa sin familj. Efter bussen släpar han en husvagn där han har en bastu. Jag frågar om det verkligen behövs i den här värmen. Så ger han sig iväg med en rivstart. Blixten gör sin stämma hörd lite mer än vanligt, den ljuddämpande effekten är kraftigt reducerade.
Vid ett vägskäl lämnar vi den stora fina vägen och svänger till höger rätt söderut på E-femman. Staden Dörtyol försvinner bakom oss. Det var här Alexander den store i slaget vid Issos år 555 f.Kr. besegrade perserkungen Darius den tredje. En polis i en bil vid sidan av vägen vinkar åt mig. Vill han att jag skall stanna? Hursomhelst jag fortsätter. Det lär visst bara vara sjuttio här för mikrobussa. Nåväl inget händer.
Jag kör om en ombyggd jeep som gör ungefär femtiofem för andra gången under glatt tutande. Jeepen som är schweizisk ser förskräckligt ful ut. Så kommer vi till staden Antakya. Den är känd i historien som Antiokia, varifrån Paulus startade de flesta av sina resor. Björn och jag beslutar här definitivt att göra Syrien idag. Några visum har vi givetvis inte brytt om att skaffa oss än. Finnen trodde dock inte att det skulle bli några problem, inte heller att det skulle behövas fotografier.
Landskapet blir småkulligt och vägen klättrar långsamt uppåt. Det tycks utgöra en naturlig gräns. Det börjar skymma. Några liftare som står vid vägkanten kör vi hjärtlöst förbi.
Lite senare dyker gränsstationen upp. Vi får visa våra pass och fylla i ett papper med lite uppgifter om oss själva och ett om Blixten. Det blir bara en hastig titt i Blixten och vi är ute ur Turkiet.
|
|
|
[del 6] |
