|
|
|
Rumänien
Den här gränsstationen var något helt annat än de tidigare, vi passerat igenom, betydligt större och elegantare. "Romania" lyste emot oss i stora bokstäver i neonbelysning från Bors, den rumänska sidan. Vi fick ställa oss i en kö på omkring tio bilar. Väntan, i viss mån bedriven i samspråk med andra turister, blev inte alltför lång. Vi fyllde i papper om oss själva vilka stämplades och lades i passen. Mitt körkort ville dom också se (vilket dom fick). Några hundra meter efter gränsen fick vi återigen visa passen.
Det var inte långt till Oradea. Där körde Björne med friskt mod mot enkelriktat. Han kom dock inte långt, ty det stod en polis i vägen. Han ledde Björn till vägmärket och pekade på det. Sedan var det bara att fortsätta. När vi lämnat slätten och började klättra uppför, stannade vi för natten.
Torsdagen den tjugofjärde juli.
Björne och jag steg upp först. Vi tog med oss kamerorna för att gå och fotografera slätten. H och J skulle ta Blixten och komma efter när de var färdiga. Så vi vandrade tillbaka en femhundra meter, klättrade över ett stängsel och upp på en kulle. Där träffade vi på ett par hästar, som dock inte tycktes ta illa upp. Vi plåtade lite och återvände sedan. Vi stötte nästan genast på H och J. Färden gick nu mot Cluj. Solen hade titta fram ordentligt nu, det var den första varma dagen. Soltaket sköt vi bak och satte oss ovanpå taket. Det rumänska landskapet var ännu vackrare än det tjeckiska. Vägen slingrade sig mellan vackert grönklädda berg och här och där (mest här) dök en slingrande flod upp. Zigenare fanns det här också, hölass dök upp, liftare fanns det gott om. Här, som överallt annars i öststaterna bestod trafiken mest av lastbilar och bussar.
Så körde vi in i Cluj. Det var en vacker stad och verkade rätt trevlig (tvärtemot vad Nisse och Benga hade påstått). Infarten ledde oss rätt till stora torget, där vi tyckte det verkade vara bra att parkera. Det var emellertid kanske inte idealet. Ty inom några få minuter stod det en folkhop på trettio till fyrtio människor och trängdes kring Blixten. Det var tydligen populärt med utlänningar här, speciellt om de kom i en folkabuss (tänka sig samma sak hända i Sverige!) Några kunde lite engelska och försökte prata lite, de mindre ville ha tuggummi men de flesta tycktes bara stå där för att titta på oss. Så efter ett tag tröttnade vi på det hela och körde till ett lugnare ställe och parkerade. Vi låste Blixten och skildes åt för att försöka växla svart. Just när vi återförenades efter våra misslyckanden dök en ung rumän upp och en äldre. Den äldre köpte min klocka för etthundrafemtio spänn. Därefter åkte vi tillsammans med rumänen, som hette Octavius men ville bli kallad Tava, till en växlingsvillig kille.
Sedan åkte vi hem till Tava. Det visade sig vara ett relativt förnämt hem. Där blev vi bjudna på konjak. Tava, som var 21 år gammal, talade en utmärkt engelska. Det berodde på att han studerade till engelsklärare. Tava frågade entusiastiskt om vi inte ville stanna över natten. Han skulle ordna en fest till kvällen sa han. Vi ville dock hellre fortsätta. Så frågade Tava om han inte kunde få följa med oss till Mamaia. Det blev en kort pinsam tystnad. Sedan sa vi varför Mamaia, varför inte bulgariska kusten i stället. Den är mycket bättre. Det ville Tava naturligtvis inte (patriot) hålla med om. Dessutom hade han ansökt om pass men ännu inte fått det. Vi gav så slutligen vårt samtycke.
Tava visade oss till en trevlig liten restaurang med god mat. Vi blev till och med uppmärksammade av personalen med en liten blombukett. Just när vi högg in på maten, ursäktade sig Tava och försvann. Han kom tillbaka just när vi hade ätit klart. Så tankade vi Blixten. Det visade sig att priserna var högre än M:s PM hade utlovat.
Ut från Cluj med Tava ...
Henkan på taket
Landsvägen
Björn kör
Ute på landsvägen. Tava skulle visa oss vägen till Medias, där han hade en kamrat. Vi var lite oroliga, så en del av avfartsvägarna från huvudvägen visat sig var kostigar. Vi litade också mer på M:s kartor än på Tava, som förresten här inledde sin senare så ofta använda frågeteknik (en var så pass enkel att vi också lade oss till med den). Den bestod i att man, utan att minska farten, skrek ut platsens namn, som man skulle till, till en fotgängare och pekade i olika riktningar. Denne pekade då i rätt riktning. Octavius, som hade verkat vara en så bestämd ung man, när vi träffade honom i Cluj, ändrade helt karaktär, när han fick åka med oss i Blixten. Han satt oftast uppe på taket (på grund av solen och värmen var taket öppet) och vinkade åt alla som ett litet barn. Han kastade ideliga blickar på hastighetsmätaren och kände sig tydligen som en mindre kung. När han satt bredvid i förarsätet, ville han också gillade högt ville han hålla i ratten och styra, något som han dock endast fick göra i mycket begränsad omfattning. Kort sagt, han verkade mycket stolt över att vi ville ha honom med oss i bussen. Slutligen nådde vi Medias, som lågt nere i en dal vackert omgiven av grönska. Geografiskt sett var vi nu precis mitt i Rumänien. Inne i Medias använde Tava åter sin frågeteknik. Som överallt i landet såg det relativt rikt ut, mer västerländskt, med snabbköpsbutiker och liknande.
Tavas kamrat bodde i ett lägre höghus. Tyvärr var han inte hemma. Vi fick dock reda på att han var vid Medias friluftsbassäng. Dit for vi alltså. Där hittade vi honom också mitt i en hop av skrikande rumänska pojkar, som lekte med en boll (hej vad det tittas tänkte vi medan vi strosade fram mellan mänskorna). Tava och hans vän kom överens om en senare sammanstrålning. Så vi for in i centrum igen för att parkera. Kan vi parkera här, frågade vi Tava. Det spelade ingen roll vilken plats man menade när man frågade Tava om det, han svarade nämligen alltid ja. Fast, det är klart, är man utlänning behöver man väl inte ta så hårt på det där med parkering. Nåväl, vi hittade en parkeringsplats. Vi låste snabbt Blixten och gav oss iväg, ty mänskorna visade vissa tydliga tendenser att vilja skocka sig kring bussen.
Där är Medias lutande kyrktorn, sa Tava och pekade medan vi vandrade. Faktiskt, det lutade. Så nådde vi en restaurang, som Tava hade visat vägen till. Där tyckte han att vi skulle äta. Vi hade dock högre krav på standard än han, och ledde honom bryskt till närbelägen finare restaurang. Vi slog oss ner och beställde in mat och bärs. Tava blev tilltalad av några rumäner vid bordet bredvid. De tyckte att jag såg ut som en rumän, någon av oss hade en snygg näsa m.fl. - som de tyckte - lustiga kommentarer översattes av Tava. Hur som helst sade de att de hade ett rum för två personer som vi kunde låna för natten. Maten kom in, det var en rumänsk specialitet. Det smakade rätt gott. H och J uppskattade det tydligen inte, de åt inte upp allt. Sin vana trogen lämnade Tava oss medan vi åt och återvände när vi var klara och åt sin kalla mat.
Vi tittade på rummet, som vi hade blivit utlovade. Där bestämde sig Henkan och Jolly för att tillbringa natten. Sedan åkte vi alla fem till Tavas kamrat, som nu var hemkommen. Sedan H och J i tur och ordning lånat badrummet, åkte de med Tava för att hämta mänskor. Det skulle bli fest här. Badrummet var rätt just. Hastigheten hos avloppet i badkaret blev man dock inte direkt imponerad av. Så satt vi och väntade, Björne och jag, tillsammans med Tavas kamrat med flickvän. Vi lyssnade på en bandspelare. Ljudkvaliteten var inte direkt överväldigande. Jag bläddrade i lite papper om hifi, som fanns här. Sluligen kom Tava tillbaka ensam och sa att det blev tyvärr inget av med festen. Så gick vi och la oss, B och jag i en kort dubbelsäng i finrummet.
Fredagen den tjugofemte juli.
Vi steg upp rätt tidigt. Vi åsåg hur Tava slängde i sig en massa mackor. Vi blev dock inte erbjudna någon mat. Sedan åkte B och jag samt Tava och hans kamrat till en fabrik där vi skulle få köpa billig bensin. Väntan blev rätt lång och vi erbjöds kallt (!) kaffe till frukost men avböjde. Så fick vi den mystiska soppan. Lite olja hällde dom också i motorn, det kunde aldrig skada. Emellertid hällde de i lite för mycket. En livlig diskussion utbröt om detta kunde vara skadligt för motorn eller ej. Sedan började ett ljushuvud suga ut oljan med hjälp av en smal slang. Det tog närmare tre timmar innan någon kom på att det fanns en oljeavtappningsplugg under motorn. Hjälpsamheten var rörande, men har man magar som formligen skriker efter mat av hunger, uppskattas inte denna alltid till fullo. När allt var klart, hämtade vi Henkan och Jolly, som inte heller hade ätit frukost. Sedan skyndade vi oss ut ur Medias, körde vid sidan av vägen och stannade och åt frukost.
I staden Brasov återförenades vi med huvudvägen. Vi närmade oss nu bergen, transsylvanska alperna, och vägen började klättra. Moln dök upp och täckte snart hela himlen, det blev rätt kyligt. Vi stannade till ett tag och drack öl. Strax efter höl1 Björn på att krocka. Så var vi uppe i passet, hela niohundrasexton meter över havet.
Lång väntan ...
... på flera tåg
Vid staden Ploiesti kom vi ut på slättlandet. Solen återkom dock inte. Här var det slut med det vackra rumänska landskapet. Vid en järnvägskorsning fick vi vänta närmare en halvtimme. Att vänta vid järnvägskorsningar, var för övrigt något som man lärde sig i öststaterna. Lunchen idag bestod av kött uppträtt på spett (gott) som vi åt på en liten restaurang vid vägkanten.
Bukarest
Hotell
Ölpaus
Trafik
Kyrka
Vid skymningsdags kom vi så in i tvåmiljonerstaden Bukarest. Trafiken här var betydligt livligare än man hade vant sig vid. Det var ungefär som i Stockholms city. Bukarest hade också en egen specialitet, nämligen "rondellerna". Dessa bestod av en jättestor öppen plats utan filmarkeringar (det hade säkert fått plats 30-40 stycken) med en liten rondell i mitten. Till denna ledde ett tiotal stora vägar och bilarna strömmade över med god hastighet kors och tvärs. En polis stod i mitten och blåste i sin pipa när någon gjort fel. Det var visst meningen att man skulle stanna, men det var det ingen som gjorde. Tava började genast leta efter hotell. Våra vaga protester om att vi kunde sova i Blixten tog han visst mest som ett skämt. Efter att först ha använt frågetekniken, fick han sedan tag på en guide, en ung pojke, som visade vägen till studenthotellet Nord. Tava tyckte det räckte med ett rum för oss fem, vi däremot ville ha tre rum. Vi enades så om två rum sedan Tava lovat sova på golvet i sovsäck. Vi drog lott och enades om att han skulle sova i B:s och mitt rum.
Senare på kvällen tog vi Blixten in till centrum och parkerade den där. Vi strosade omkring lite där och gick sedan in på en restaurang. Det visade sig vara en fiskrestaurang, men trots Björns milda protester slog vi oss ner här. Till maten beställde vi in gott vitt vin. Tava förvånade oss alla med att sitta stilla under hela måltiden.
Så återvände vi till hotellet och gick upp på våra rum. Tava kom lite efter, och sa att han eventuellt inte tänkte sova där. Han instruerade oss att, om någon frågade oss, säga att han hade varit där hela natten. Så försvann han och dök inte upp mer den natten (undrar var han höll hus).
Lördagen den tjugosjätte juli.
Björn och jag vaknade först. Då H och J tycktes sova djupt, gick vi ner och åt frukost, det ingick i rumspriset. Tava syntes fortfarande inte till. Vi tog då Blixten och letade oss in till VW-verkstaden (det fanns faktiskt en sådan här). Det var kö så vi fick vänta en stund. Just när det var vår tur, dök Tava upp (som gubben i låddan). Det framkom, att vi inte kunde få någon service utförd, förrän på måndag. Då backade vi ur, så länge ville vi inte vänta. Vi slank istället in på en liten servering och beställde in bärs. Tava dessutom mackor.
Då vi insåg, att Henkan och Jolly tänkte sova länge än, åkte vi på en fotorond. Jag körde med Tava bredvid och Björne satt på taket med ett antal kameror i högsta hugg. Tava hade den egenheten, att han aldrig talade om att man skulle svänga i en korsning, förrän man är mitt i den. Därför inträffar följande. Jag närmar mig en korsning i vänsterfil. Då säger Tava plötsligt: Sväng till höger! Det står en polisman i korsningen men det tar jag ingen hänsyn till, utan korsar fräckt en heldragen vit linje och svänger. Polisen blåser i sin pipa. Ingen annan stannar ju när snuten blåser, varför skulle just jag göra det ? tänker jag och fortsätter således helt lugnt. Efter en stund dyker det dock upp en snutbil som stoppar mig. Tava och snuten har ett långt samtal, jag får visa mitt körkort. Till slut får vi köra igen. Tava förklarar, att jag egentligen skull böta 100 lei (50 kronor), inte för förseelsen, utan för att jag inte stannade. Tava hade dock sagt till snuten, att jag endast kört i Stockholm som är en liten stad, och därför inte är van vid trafiken.
Vi hämtade upp Henkan och Jolly, betalade och begav oss ut på den till en början spikraka vägen till Constanta. Det börjar regna men det går snart över. Vi stannar lite vid sidan av vägen och lagar lunch i Blixten. Lite senare stannar vi för att fylla på vatten. Tava visar oss på omogen majs. Vi frågar Tava, var han tycker vi ska ställa en full skräppåse. Här, svarar han och ställer den bredvid sig. (Miljövårdsdebatten har tydligen inte spritt sig hit.) Så småningom dyker Svarta Havet upp och just när det mörknar rullar vi in i Mamaia.
Vi körde först runt och tittade lite, hittade dock ingen bra plats för Blixten trots flera campingplatser. I brist på annat kan vi alltid ställa den bland de tomma turistbussarna, tänkte vi. Där får vi nog vara i fred. Fast å andra sidan finns det ju bara turister här. Turister och åter turister. Hemskt ställe. Benga och Nisse hade rätt. Under tiden har H och J och T letat rätt på ett rum att sova i. Björn och jag lagar först mat i Blixten, när de andra kommer tillbaka lagar de åt sig. Vi stötte på några libaneser. Vi drack lite bärs och sökte sedan upp något trevligt ställe. Vi såg dock bara till tråkiga turistställen, med svensk slagsida. Så småningom kör vi H och J och T till deras rum. Alldeles i närheten hittade vi en liten övergiven strandremsa, där vi parkerade Blixten. Konstigt att det inte finns några hotell här, tänkte vi.
Söndagen den tjugosjunde juli.
Vi insåg nu varför vi var så ensamma. Vi hade nämligen hamnat på stadens soptipp. Solen lyste med sin totala frånvaro. Detta bekymrade dock inte vikingen mej. Jag klättrade ner ungefär tjugo meter för den branta sluttningen till den smala strandremsan. Det fanns en del badande där, dock bara rumäner. Jag förstod snart varför. Det var tydligen inte fint nog här för turisterna. Jag tog mig en simtur och återvände sedan upp. De andra hade också kommit, men naturligtvis var det ingen annan som vågade bada. Vi återvände till Mamaias centrum där vi smet in på en campingplats och fyllde på färskvatten. Så tog vi farväl av Tava. Vi undrade lite till mans vad han skulle göra i Mamaia och hur han skulle komma tillbaka till Cluj. Vi tog kustvägen mot Bulgarien. Enligt M:s PM skulle det inte finnas någon gränsstation här, men den här gången litade vi på Tavas uppgifter, vilket visade sig vara välbetänkt. Efter ett tag öppnade sig himlens portar över oss.
Vi tar farväl av Octavius
Gränsvakt
Så närmade vi oss den gemensamma gränsstationen Vama Veche. Några hundra meter innan blev vi som vanligt stoppade av en uniformerad vakt med gevär. Med bestämda rörelser grep han våra pass och studerade dem med beslutsam min. Därefter slet han med en elegant gest ut våra stämplade och ifyllda formulär, rev itu dem och lät dem falla till marken. Vi var alla överens om, att han nog hade sett för många James Bond-filmer (eller den rumänska motsvarigheten). Med ett glatt flin på läpparna ryckte han så upp bakdörren och tittade in. Jag passade på att fotografera honom. Så återfick vi våra pass, en liten vink från vakten och vi fick fortsätta.
|
|
|
[del 3] |
