Tjeckoslovakien

Att komma igenom den gemensamma gränsstationen var lätt avklarat. En hastig titt i Blixten, ifyllandet av några papper, stämpling av pass och så iväg.

Planering

De tjeckiska vägarna visade sig vara bättre än de polska. Kullerstenstiden var klart förbi. Landet verkade rikare och att hitta en bra restaurang var ingen svårighet. Efter att ha stannat, smakat på det nyinköpta vinet och gjort upp planer fortsatte vi. Vi försökte ta in på ett av turisthotellen men samtliga visade sig vara fullbelagda. En linbana var stängd för dagen. Där dök emellertid en tysktalande tjeck upp. Han ville växla pengar. Då kursen var tre gånger bättre än den officiella, slog vi till. Vi växlade dock inte så mycket som han ville, men lockade växla mer om han kunde hitta ett bra hotell åt oss. Något hotell hittade han inte men väl ett privat hem där vi fick hyra ett rum för 24 spänn. Huset såg sjaskigt ut utifrån men rummet var förvånansvärt rent och snyggt. Vi betalade till och med trettio spänn. Gumman var gladlynt, gubben däremot sur. Båda visade dock en rörande omsorg att Blixten blev inkörd på gården så att inget skulle bli stulet. Vår middag bestod av vin och mackor. Vi jämkade även pengarna mellan H och J å ena sidan och B och mig å den andra.

Huset vi bodde i
H, J sätter in film Min klocka

Tisdagen den tjugoandra juli.

Morgonte

Gratis tvättning

Vi låg och drog oss rätt länge på morgonen. Tanten tittade försiktigt in men drog sig tillbaka när ingen rörde sig. Vi steg så småningom upp och åt morgonmål. Tanten tittade åter in och vi sa "omnitz" (= tvätta) och pekade på kläderna och såg frågande ut. Då blev det fart på tanten. Hon grep snabbt kläderna och började tvätta dem för hand med en otrolig hastighet för att sedan hänga dem på tork på gården bland hönsen. Därefter började vi tvätta oss i omgångar, en rätt omständlig och tidsödande procedur. Jolly och Björne använde badkaret i badrummet. Vattenmängden i det samma var dock enligt samstämmiga uppgifter inte alltför överväldigande. Varmvatten fanns inte, utan allt vatten måste värmas på vedspisen. Henkan och jag tvättade oss vid ett handfat i köket, iklädda endast badbyxor. Familjen såg rätt bestört ut under denna procedur då de satt och åt en spaghettiliknande rätt, särskilt då badrumsdörren öppnades och en person iklädd endast kalsonger rusade förbi. Vid ettsnåret var vi alla färdiga. Konstigt nog sken alla familjemedlemmar upp då vi for ( dom hade en tioårs son). Stadens alla ungar hade samlats utanför fönstret under morgonens förlopp. De ropade "honken" och "heja". Vi svarade då med "dzurilla" och "chappa ha".

Så körde vi ut ur Vel'ka Lomnica, som staden hette, och passerad strax därefter Poprad. Det tjeckiska landskapet var vackert grönt och småkulligt, något helt annat än det polska slättlandet. I staden Presov parkerade vi bilen och betalade lite till en parkeringsvakt. Så slog vi oss ner på en fin restaurang. En av kyparna kunde tyska och vi beställde in något som verkade gott. Efter att ha väntat tjugo minuter frågade jag lite försiktigt, men kyparen sa att det strax var klart. Tio minuter senare kom maten in. Det visade sig att vi tydligen lyckats välja ställets finaste mat. Det var kött uppträtt på spett och det smakade verkligen gott Till det drack vi det förrädiska tjeckiska ölet. Särskilt dyrt var det inte (växelkursen).

Kyrka
Typisk väg Landskap Tåg

Kosice

Så fortsatte vi och nådde snart Kosice. Det verkade vara en tråkig stad så den körde vi bara rätt igenom. Gott om spårvagnar fanns det här. Förarna av dessa bestod nästan uteslutande av kvinnor även yngre. Dom stannade mycket hyggligt och släppte fram oss utlänningar i korsningarna under våra kringirrningar (vid tredje mötet med en yngre chaufför körde hon dock först). Så småningom hittade vi ut och körde de tjugofyra kilometrarna till den ungerska gränsstationen Tornyosnemeti.

Hotell Hutník
Vin och vykort Utsikt

Henkan och Jolly hade inga ungerska visa, det skulle vi snabbt och enkelt fixa vid gränsen, hade vi tänkt. Det började också bra, tills tjänstemannen ställde frågan Fotografier? och därmed var det klippt. Henkan hade några gamla fotografier som han helt mygligt rev loss men Jolly kunde inte uppbringa några liknande. Så det blev att återvända till Kosice. Väl där blev vi via frågor hänvisade till hotell Hutnik. Det var ett bra hotell, om inte direkt lyxklass så inte långt därifrån. Vi tog två dubbelrum, vilka kostade oss tjugotre spänn per styck. Efter att ha lämnat in våra pass tog vi med oss lite grejor upp på rummen på sjätte våningen. Rummet såg verkligen trevligt ut med två bekväma sängar, dusch, radio, telefon, två bekväma fåtöljer och bord, läs- och taklampa. Vi installerade oss, drack lite vin och skrev brev. Henkan och Jolly gick ner och lyckades växla svart (vilket snart spred sig över hela hotellet). Då klockan var över sex, fanns det ingen chans för Jolly att låta fotografera sig denna dag. Senare på kvällen gick vi ner i baren och satte oss. Vi beställde in drinkar och lyssnade på den inhemska underhållniningen, som var förvånansvärt bra. Det var precis som i vilken väststat som helst.

Onsdagen den tjugotredje juli.

I dagsljuset upptäckte man att man hade en fin utsikt över Kosice. Frukost ingick i rumspriset, så det gick vi ner i restaurangen och beställde in. Därefter for Jolly och jag in i stadens centrum för att låta fotografera Jolly (han var för trött att köra sade han). Det visade sig att fotografierna inte skull bli klara förrän nästa dag, något som vi inte alls gillade. I vår optimism försökte vi då en annan utväg. Vi köpte framkallningsattiraljer för att kunna göra egna bilder, varefter vi återvände till hotellet. Där träffade vi tillsammans med H och B på en av hotellpersonalen, som påstod att han hade fotograferat sig på ett ställe där man fick bilderna samma dag. Han visade oss villigt dit. Bilderna skulle bli klara på några timmar, lovade man. Under väntetiden for vi ut en bit ur Kosice och parkerade Blixten på en äng vid sidan av vägen. Sedan lagade vi två paket spaghetti, vilket det inte var någon större svårighet att göra slut på.

Lunchpaus
Pittoreskt tåg

Så hämtade vi fotografierna och körde till gränsen. Det tog ungefär en halvtimme att fixa visum, och kostade tjugoen kronor per styck. Under väntetiden köpte vi bärs i den lilla serveringen på baksidan, där för övrigt hönsen sprang omkring lösa. Då plötsligt påminde vi oss Bengas brev, som vi hade lovat lägga på i Tjeckoslovakien. Det fanns ingen möjlighet att lägga på det här, men öststat som öststat tänkte vi. Så blev då visana äntligen klara. Passen stämplades. Undersökningen skulle börja. Det blev dock inget letande efter förbjudna varor utan snarare undersökning gemensamt av tjecker och ungrare hur vi hade det och bodde i Blixten. Alltsammans skedde under muntra skratt. Så var det hela över och vi var inne i Ungern.

Ungern

Gränsstationen ...
... med skratt

Resan genom Ungern skulle snabbt vara avklarad, var meningen. Vi hade nämligen ingen lust med att bråka med att växla valuta, tillåtna uppehållstiden var begränsad m.m. Så vi körde några hundratal meter från gränsstationen tills vi blev tvungna att stanna och vänta tio minuter. Det var nämligen vägarbete på gång. Man parkerade nämligen en lastbil på den ena väghalvan medan man med spadar öste över asfalt från flaket på den andra.

Vägarbete

Så fortsatte vi på europavägen. En hastig titt på husen vid vägkanten i byarna tycktes ge vid hand att ungrarna var ett rikt folk. Husen var nämligen alla mycket snyggt målade. En noggrannare titt föranledde dock hjärnan att dra helt andra slutsatser. Det var nämligen så att bara fasaderna var målade, tydligen för att göra ett gott intryck på förbiilande turister. Djurlivet var verkligen rikt på de ungerska vägarna. Svin, getter, kor, hästar, höns m.m. dök upp överallt.

Zigenare såg man till lite här och var.

Så närmade vi oss Miskolc. Plötsligt breddades vägen till motorväg vid infarten. Helt utan förvarning. Efter att ha passerat Miskolc bredde sig den ungerska pustan ut sig inför våra betraktande ögon. Nog var det slätt där alltid. Vi körde förbi en radarstation utplacerad mitt i bland alltihop. En skylt om att fotografering var förbjuden här hörde också till bilden. Så började skymningen falla.

Björn tankar bilen

Soppan tog slut. Vi tankade då i den risiga polska soppan som vi hade i dunkarna. Jag körde vidare i mörkret. En cyklist höll på att få sig en liten smäll under en av mina mindre eleganta omkörningsmanövrar. Det där med vägskyltar hade tydligen inte slagit igenom i Ungern än. Kompassen och vägmätaren blev våra förnämsta orienteringshjälpmedel. Vi midnatt dök det plötsligt upp en massa ljus framför oss, och uniformerade vakter tittade i passen. Vi var framme i Artand, gränsstationen mot Rumänien.

[del 2]