|
|
|
Sverige
Fredagen den artonde juli.
Blixten körklar
Instrumentbrädan
Klockan var tio ungefär när jag vred om startnyckeln för att köra Blixten till Sticklinge. Där väntade Björne och Janne. Samma morgon hade Björn hämtat sina muckpengar på posten som lyckligtvis hade anlänt. På Odenplan lämnade vi Janne, han skulle ta bussen till Arlanda för att flyga till Spanien. Så fortsatte vi till Hornsplans kreditbankskontor, där vi växlade till dollar. Ungefär halv tolv lämnade vi storstaden och accelererade på motorvägen. Tyvärr visade det sig vara motvind så Blixten ville inte göra mer än ungefär sjuttio kilometer i timmen. Jaså kommer det att gå så här långsamt i fortsättningen tänkte vi. Snart tog motorvägen slut men jag körde oförtrutet vidare.
Vi hade varit på väg i ungefär en timme. Radion var givetvis på. Musiken skvalade. Då hände det. Nyheterna bröt in, en minut lång. Plötsligt lystrade vi till. "Idag stängde Iran sina gränser på grund av koleraepidemin" sade dom. Kul, tyckte vi. Resans slutmål ouppnåligt. Tur i alla fall i oturen att vi i sista stund lät vaccinera oss mot kolera. Nåväl vi fortsatte.
Strax innan Norrköping kände via alla fyra på en gång en malande hunger. Så vi körde en liten väg några tiotal meter vid sidan av e-fyran. Där plockade vi ut matbordet på några klippor och satte igång köket och stekte de ägg vi stulit hemifrån. Rätt blåsigt var det.
Sedan körde Björn. I Linköping stannade vi nästa gång. Stängningsanordningen till lilla bakrutans sidofönstret hade gått sönder Så vi köpte en ny för det hutlösa priset av tretti spänn vilket vi delade på. Där upptäckte vi också att vi hade tappat de bägge navkapslarna där bak. Då frågade någon plötsligt. Var är portföljen? Dvs. portföljen där Björn och jag förvarade alla pass pengar och övriga papper. Ett lika ivrigt som resultatlöst letande satte igång. Stämningen blev ganska tryck. Som tur var letade då Henkan ännu en gång i garderoben och där längst in vida sidan av de hängande kläderna satt portföljen fastklämd.
Nåväl vi fortsatte och passerade Jönköping. Vi vek sedan av till Växjö där vi frekventerade östers bar för en middag. Det var rätt gott om än ej särdeles aptitretande tillrätt. Färden gick nu rätt söderut men utanför Karlshamn vek vi av västerut. Vi stannade ett tag och gjorde i ordning liggställning åt Henkan och Jolly. Ebersprächern satte vi igång för baksätespassagerarna sade att de frös. Mörkret började snart falla på och cirka tjugo minuter över tio nådde vi Ystad.
Efter ett kortare letande hittade vi hamnen med färjan till Swinoujscie. Vi satt i en fel två köer en kvart så där men då kom en man fram till oss och såg våra biljetter så vi fick köra ombord direkt. Just när vi körde ombord tog dom våra biljetter och sade till mig att släcka lysena. På färjan blev bilarna ordentligt packade. För att komma in där bak var vi tvungna att öppna taket och klättra in den vägen.
Då det var mycket rökigt bland bilarna gick vi genast upp. Färjan som utifrån sett riktigt hygglig ut visade sig nu från sitt rätta polska ansikte. Den var mycket risig och mycket smutsig. Vi ställde oss dock efterhand i den rätt långa kön för att ordna visum. Vi lämnade in passen och ett antal ifyllda formulär men till skillnad från de flesta andra inga svenska pengar att växlas till polska zlotys.
Så blev klockan tio och färjan backade ur hamnen. Vi satt kvar i "serveringen" och drack bärsa och kaffe. Henkan och Jolly avvek efter en stund för att vi fixa vilstolar för natten vilka uthyrdes. Då Björn och jag snart tröttnade på atmosfären där uppe gick vi ner till Blixten för att intaga ryggläge. Luften nere bland bilarna befanns dock vara outhärdlig på grund av kvarblivna avgaser. Ventilation saknades tydligen helt. Så vi gick upp igen. Där uppe i serveringen började en polack tilltala oss om allt möjligt, svart växling m.m. Vi satt väl en halv timme så där, sedan gick vi ner igen och fann till vår lycka att luften hade förbättrats. Vi hade just slagit oss ned i Blixtens baksäte då det dök upp en skåning med en flaska vodka, vilken vi delade broderligt på inne i Blixten. Björn och han rökte även så länge de polska vakterna inte såg på. Skåningen som körde en gammal amerikanare med två körkortslösa kompisar skulle dock bara tillbringa tre dagar i Polen och sedan återvända hem igen. Klockan började närma sig tresnåret när vi till sist lyckades somna.
Stockholm-Ystad
Inne i den polska färjan
Polen
Lördagen den nittonde juli.
Det hade gått ytterligare några timmar när vi tidigt på morgonkvisten väcktes av att Henkan och Jolly kom nerdimpande.
Vi gick då alla fyra upp på däck i den härliga morgonsolen. I horisonten hade den polska kustremsan dykt upp. Vi lyckades också få lite snuskigt morgonmål i oss. Under tiden berättade H och J att dom hade fått tag på numrerade vilstolar på kvällen. Enda problemet var att stolarna var upptagna av personer som också hade numrerade biljetter till dom! Efter att ha bråkat lite fick dom dock tag i egna stolar.
Swinoujscie-Lysa Polana
Tullstationen
Så lade färjan till och vi satt i Blixten för att köra ut. Bilarna omkring oss började också strömma ut men tyvärr i bilen som stod framför fanns ingen förare. Han dök upp först när färjan var nästan tom så vi kom nästan sist i kön vid tullen. Så där fick vi vänta ett tag. Kommentarer från grannarna om Blixten: En sådan där skulle man förstås ha i stället! Framför åsåg vi hur bli bilarna i mer eller mindre grad genomsöktes och räknade givetvis med att vi skulle drabbas mycket hårt. Vi var väl också en aning oroliga då vi i Björns reservplånbok hade gömt undan en hundralapp för att kunna växla svart (all valuta måste deklareras). Så småningom blev det också vår tur. Vi fick visa passen deklarera alla värdeföremål vi hade med oss. Bussen genomsöktes inte särskilt noga (tulltjänstemännen tyckte säkerligen att det verkade för ansträngande.).
Så äntligen körde vi in i Swinouscjie på kullerstensgator. Det kändes precis som om vi hade flyttat oss tjugo trettio år tillbaka i tiden, så gammalmodigt verkade allting. Då det var en helt liten stad var vi snart ute på den smala landsvägen söderut. Vi körde några mil och stannade sedan på en liten äng tio meter från vägen för att äta ty hungern hade smugit sig på. Björn lagade pannkakor. Några små barn vid vägkanten satt och stirrade på oss minst en halvtimme.
Plötsligt stannade en bil och en man kom fram till oss och frågade om vi ville växla svart, tvåtusen zlotys för hundra kronor - den officiella kursen var åtta hundra. Då vi inte visste hur mycket vi kunde få ut och ville försöka få ut maximalt avböjde vi dock.
Henkan och Jolly var lite trötta så dom kröp ner i sina etthundratiokronorssovsäckar för att vila en halvtimme. Sedan körde vi vidare.
Vi beslöt att köra en liten omväg och köra in i Szczecin för att försöka växla där. Sagt och gjort. Vid infarten smalnade den kullerstensbelagda vägen ihop så att det knappt blev plats för möte mellan de omgivande gamla risiga planken. Till på köpet var det kö så infarten tog närma en halvtimme. Staden var hemsk att vistas i. Efter några försök hittade vi en växlare (rättare han hittade oss) som gav oss tvåtusen zlotys för en hundring. En polis i närheten tittade lite misstänksamt på så vi gav oss snabbt iväg ut på landsvägen igen.
Vi var på väg mot Tjeckoslovakien då någon råkade nämna ordet Warzawa varefter vi styrde mot den polska huvudstaden. Vägen genom det polska slättlandet var otroligt rak och omväxlande asfalterad och kullerstensbelagd. Vägmärket "slirig vägbana" betydde att asfalten tog vid. Vi passerade några polska småstäder - som vanligt utan ordentliga in- eller utfarter - då hungerkänslor började göra sig märkbara. Vi letade frenetiskt i varje stad efter restaurang men utan resultat tills vi kom till Lipno.
Vi seglade in där och slog oss ner på ett ledigt bord. En tjock men gladlynt servitris kom fram till oss. Tyvärr visade sig polskan vara allenarådande härinne. Då dök en ung polack fram svängande sig med en - som han trodde - elegant franska. Mötet med min likaledes eleganta franska blev dock inte vad det borde. Vi förstod nämligen inte ett ord av varandra. Slutligen hjälpte oss teckenspråket till en god, riklig måltid med god bärsa till. Vi blev lätt chockade då det visade sig att räkningen för oss fyra endast belöpte till fem svenska spänn. Efter måltiden försökte Henkan och Jolly få tag i natthärbärge hos en privatfamilj vilket dock misslyckades. Ett par flickor försökte få lift - vart förstod vi aldrig - men Jolly som körde var hård och nekade. Så körde vi iväg lämnande en stor folkmassa efter vårt succéliknande framträdande där.
Ute på landsvägen igen. överallt fanns det hästskjutsar och slöa motorcyklar. Bilarna körde inte mer in 60-70 km/tim så vi kände oss nästan som fartdårar (när det var fritt på vägen djur passerade nämligen ofta). Den polska parkeringskonsten var inte heller särdeles högt utvecklad. Den bestod helt enkelt i att man stannade fordonet på samma plats på vägbanan som där men körde. Det mörknade så småningom. Det där med lysen eller ens reflexer på cyklar eller hästskjutsar tycktes ingen ha hört talas om. Fotgängarna gick tre fyra i bredd och brydde sig aldrig om att flytta på sig om det kom en bil bakom dem inte ens när det var möte. En bit ifrån Warzawa kom vi ut på en större väg och trafiken tätnade.
Så gled vi in i Warzawa på en relativt stor infart (det fanns faktiskt sådana här). Plötsligt tog dock vägen slut vid en trafikplats. Några skyltar syntes inte till och vi chansade på en väg för att lite senare befinna oss någonstans i utkanten utan möjlighet hitta in till centrum. Vi lyckades dock hitta en man som vi kunde göra oss förstådda med och han beskrev vägen. Fem minuter senare gled vi in i city och försökte leta efter natthärbärge.
Nä, det här duger inte, sa Henkan, vi stannar och frågar någon så vi stannade utanför en lite kiosk och frågade en ung polack. Han visade sig vara en slags turistguide och talade en utmärkt engelska. Han förklarade att det nog skulle bli svårt att få tag på rum, ty det var ett slags studentjubileum just nu. Vi körde dock runt till några hotell men det var tji. Vi beslöt ta in på campingplatsen mitt i stan.
Vi skulle just köra in dit då det upptäcktes. Den bruna portföljen var borta. Vi letade grundligt genom hela bussen men förgäves. Situationen var kritisk. Vi körde tillbaka till hotellen där vi stannat men förgäves. Så körde vi upp till polisstationen när klockan närmade sig midnatt. H och J stannade i bussen medan Björn och polacken och jag gick upp till snuten för att anmäla stölden. Polacken tolkade från engelska till polska medan snuten som verkade rätt hygglig - skrev rapport i tre exemplar för hand utan kalkerpapper. I slutet av förhöret uppdagades det dock att vi hade tyskan som gemensamt språk.
Vi fortsatte härefter att leta på de platser vi varit i W. H och J lade sig att sova medan polacken, Björn och jag körde vidare. Just denna natt for en militärkolonn rätt igenom staden och den fick man inte korsa vilket försvårade orienteringen. (Tur att polacken var med.) Så småningom kom vi till de ställe dit vi först kört efter ankomsten till W. Just där råkade Björn köra mot enkelriktat, ej sätta ut blinkers m.m. Medan vi tankade kom en snut fram som såg riktigt kommunistiskt sur ut. Det tog tio minuter innan han gav sig iväg. Vi hittade ingen brun portfölj i W. så i vi lämnade av polacken för att fortsätta letandet utanför. Medan vi ensamma tog oss ut ur W. med kompassens hjälp dök det upp snutar lite här och var. Vi inväntade dock inte dessas ankomst utan stack iväg.
Det började regna lite grann men i och med att det ljusnade upphörde regnet. Efter ungefär åtta mil stannade vi och letade på en plats där vi tidigare varit men återigen med negativt resultat. Vi vände tillbaka men körde snart in Blixten bakom några träd (det är förbjudet att campa vid vägkanten i Polen). Klockan var ungefär fyra när vi somnade in där bak alla fyra (trångt.).
Söndagen den tjugonde juli.
Vid åttasnåret vaknade vi. Jag njöt av morgonteet medan de andra pressade ner sitt snuskiga kokkaffe. Vi körde sedan in till W. till hotellet där polacken bodde dit vi hittade utan större svårighet. Söndagstrafiken i staden var inte alltför besvärande. De största vägarna var åttafiliga och spårvagnar och delade bussar rusade fram lite kors och tvärs.
Väl framme vid hotellet fick vi veta att polisen sökte oss. Var det på grund av vårt vårdslösa frånåkande av snutarna på natten, eller hade pengarna, mot all förmodan och sannolikhet blivit upphittade? Bussen blev alldeles packad när ytterligare några hotellmänninskor ville följa med. Något spända klev vi in på polisstationen och visades in till en tydligen rätt hög kille. Vad skådade våra ögon på hans bord om inte en brun portfölj? Efter något letande med ögonen upptäckte man också en bunt dollar. Polismannen bad oss att återigen beskriva innehållet i portföljen vilket vi också gjorde efter bästa förmåga. Därefter pekade han på en gammal man, sade att denne hade hittat portföljen och skulle ha tio procents hittelön. Så vi tog med oss mannen i bussen till hotellet där vi gav honom femtio dollar på gatan (varför inte på polisstationen?). Några pengar för checkerna fick han dock inte.
Vi blev tillfrågade om vi ville ha rum nu, det fanns lediga. Vi svarade att vi dock bara hade transitvisum och därför inte hade tid att stanna i W., tog farväl och gav oss iväg.
Det fanns två huvudvägar söderut från W. och mitt i mellan dessa en mindre och kortare, vilken B och jag beslöt att ta under H och J:s milda protester för att tjäna tid (det där med att tjäna tid var dock ett högst sak kom det att visa sig). H och J ville naturligtvis som alltid fråga om vägen men vi svarade vi har ju M. En stund senare körde jag (hoppade fram) på en smal kullerstensbelagd (med stort K) väg. Att mötas här var det ju naturligtvis inte tal om, man körde åt sidan och släppte fram varandra. Efter några mil gled vi ut på huvudvägen och lite senare ville Jolly köra. Jag stannade elegant Blixten vid sidan av vägen och Jolly klev in bakom ratten. Sedan kom vi tyvärr inte längre. Blixtens båda högra hjul hade nämligen fastnat i sanden.
Polackerna, som är ett mycket hjälpsamt folk, lämnade oss som tur var inte åt vårt öde. Ett tiotal hade strax samlats kring Blixten. Efter några misslyckade försök med bland annat en avsliten liten som följd, kläckte en tysktalande idén att lägga kvistar under hjulen och skjuta på med friläget i. Och si, det gick.
Någon timme senare började inte helt oväntat hungerkänslor att anmäla sig. De matställen som vi hittade var dock långt ifrån acceptabla platser. Slutligen hittade vi ett högklassigt motell vid vägkanten. När vi letade efter ett ledigt bord blev tilltalade på svenskar. Det var två som skulle till Grekland. Dom skulle just gå så vi kunde ta deras bord. Middagen smakade utmärkt. Henkan vågade förstås knappt äta den goda salladen. Efter att ha klarat av H och J:s vanliga diskussion om att stanna för natten fortsatt vi.
Vackra Krakow ...
... spårvagnar
Vi passerade Krakow. Det var en vacker gammal stad med många bevarade medeltida kyrkor och andra byggnader. Mörkret föll på och lite senare anlände vi till Zakopane. Vi parkerade Blixten och såg oss lite omkring. Då stötte vi på ett par engelsmän. Dom sa att dom skulle visa oss till ett trevligt ställe. Det misslyckades dock. Det enda vi fick tag på var ett glas juice, allt annat hade stängt. Så började vi leta efter natthärbärge. Efter en timmes letande fann vi ett. Björn och jag föredrog dock att sova i Blixten.
Måndagen den tjugoförsta juli.
På morgonen var H och J ute och handlade souvenirer tillsammans med engelsmännen medan B och jag sov vidare. Vid tiosnåret fortsatte vi de få milen till gränsstationen Lysa Polana. Vi hade ännu inte gjort av med alla våra polska pengar. Så vi beslöt att äta lite på en restaurang. Vi var lite tidiga, tydligen, för dom serverade ingen mat. Vi fick nöja oss med olika slags mineralvatten och korv och bröd. Korven smakade utsökt.
Medan vi satt och åt, kom en man fram till oss, som hade suttit några bord längre bort, och tilltalade oss på svenska. Det visade sig vara en finne som hade bott åtta år i Polen. Vi sade, att vi just skulle åka över gränsen. Va, sa han, ska ni åka ut ur Polen utan att ha varit vid dess vackraste utsikt. Vi förklarade att våra visa gick ut om en timme. Han följde då med oss till gränsvakten, talade med denne, och sa att våra visa gick ut först vid midnatt. Vi handlade då upp för våra sista zlotys och åkte tillsammans med honom och hans fru upp för bergssluttningen i Blixten. Efter en stund tog vägen slut och ytterligare en kvarts promenad förde oss till Morskio Oko, som stället hette.
Det låg 1410 m.ö.h och de högsta topparna var 2500 meter höga. Platsen var verkligen mycket vacker. Vi fotograferade flitigt och skrev kort hem. Jag körde ner igen och hade snart förvärvat en suverän teknik att köra i alpvägar med. Vi tog adjö av finnen och körde tillbaka till gränsstationen Lysa Polana.
|
|
|
[del 1] |
