Stockholms inre skärgård i juli 2011Stockholms inre skärgård i juli 2011
Ghislaines dotter Louise med make Marcel hade köpt ett hus på Värmdö, den stora ön i Stockholms skärgård ungefär 45 minuter från Stockholm med bil. Vi hade redan varit där flera gånger "landvägen", men vi hade lovat (dem och oss själva!) att komma dit med kajak från Stockholm nästa sommar.
|
|
Precis efter frukosten den 18 juli bar vi kajaken med all kringutrustning ner till Mälaren ungefär 100 meter från vår lägenhet i centrum. Där satte vi samman vår hopfällbara Nautiraid och fyllde den med all vår utrustning - tält, uppblåsbara madrasser, sovsäck för två personer, campingkök, navigationsutrustning, kajakutrustning, etc. Jag upptäckte då att luftblåsan (det finns två avlånga, smala sådana för bättre stabilitet) på höger sida saknade stängningsanordning och därför inte kunde blåsas upp. Detta hade hänt förra året, men jag hade glömt att reparera det. Nåja, det är en mycket stadig kajak hursomhelst. Klockan 10 var vi klara att ge oss iväg.
En hel del människor passerade med eller utan barnvagn eller hund och många joggade förbi. Jag förvånades över att ingen brydde sig om oss. Det finns många kajaker i Stockholm, men vår är antagligen den enda i sitt slag. Säkerligen måste de ha varit intresserade? Svenskarnas blyghet? En trevlig man stannade faktiskt, en invandrare.
|
Vinden var svag och solen sken, så det var mycket trevligt att paddla längs Norr Mälarstrand, huvudgatan längs Mälaren på Kungsholmen. Vi passerade Stadshuset (där Nobelprisen delas ut), Gamla Stan och var snart framme vid Karl Johanslussen mellan Gamla Stan och Södermalm. "Vår" sjö, Mälaren, är mycket stor (den 9e största i hela Europa), men det finns öar och holmar överallt med massor av små vikar och uddar, så det är svårt att få ett grepp om dess storlek. Av de tre slussarna finns det två i Stockholm och en i Södertälje. Vi åkte igenom den minsta av dem. Vi köade med ett antal motorbåtar (segelbåtar kommer inte under alla broarna här), men behövde inte vänta särskilt länge.
|
Gamla Stan |
|
|
Det är alltid mycket mer aktivitet på Saltsjön på andra sidan slussen. Stora kryssningsfartyg är förtöja och det finns ett myller av småbåtar som skyndar fram och tillbaka i hamnen. Det finns också massor av passagerarbåtar på väg ut till de många öarna i skärgården. Idag var det emellertid mycket lugnare än den hektiska scenen förra året, då vi hade passerat i anda riktningen.
Vi gladdes över många gamla båtar, bland dem en tremastare, förtöjda längs Gamla Stan. Vi passerade förbi Strandvägen och paddlade längs den idylliska Djurgårdskanalen.
|
|
Efter några timmars paddling började vi leta efter ett lunchställe. Så här nära Stockholm fanns det hus i stort sett överallt längs stränderna. Emellertid hittade vi en liten ö med några förfallna byggnader söder om Lidingö, de flesta industriella. Allt föreföll i princip övergivet, så vi smög in i en liten strand precis bakom byggnaderna.
Det började komma lite vindpustar när vi fortsatte norrut. Alldeles öster om Gåshaga (norra Lidingö) fanns det en intressant liten ö. Vi hade ursprungligen funderat på att landa där, men när vi närmade oss och såg alla fåglar som häckade, fortsatte vi snabbt och lämnade dem i fred.
|
|
|
Vinden tilltog ytterligare, så vägen österut i rak motvind innebar hårdare paddelarbete. Vi var nu i huvudfåran in till Stockholm. Alla fritidsbåtar liksom alla mindre och medelstora fartyg i ostlig eller nordlig riktning från Stockholm passerar den här vägen. Den är dessutom stadens enda inlopp för stora fartyg. Det mest trafikerade stället är antagligen Karlsudd, där alla utom de största fartygen gör en kraftig vänstersväng runt en brygga.
Det gjorde vi också och med den kraftiga giren minskade vindtrycket. Så här nära Vaxholm fanns det sommarstugor överallt omkring oss. Var kunde vi slå läger? Det var fortfarande tidigt, men när vi hittade en mycket liten strand med en hög sluttning bakom, tvekade vi inte. Det fanns bara plats för båtar i kajakstorlek och knappt det ens. På grund av alla vågor som kom mot oss band vi den så väl vi kunde och klättrade uppför sluttningen med all vår utrustning.
Vi njöt av en vacker kväll i vårt lilla läger. Vi lagade middag och tittade på alla båtar passera förbi. Det fanns också flera stora kryssningsfartyg och de vanliga stora färjorna. Kajaken klarade sig bra trots all vågrörelse.
|
|
Senare slog vi upp tältet och då upptäckte vi hur litet lägret verkligen var. Eftersom vi inte vill förstöra några träd eller buskar, hittade vi en mycket ovanlig lösning: Vi placerade ett litet träd inne i tältet. Otvivelaktligen första gången för oss!
|
|
Nästa morgon hade det mojnat betydligt. Vi tog försiktigt ned tältet utan åverkan på någon av buskarna inne i tältet. Båten hade klarat alla svallvågor utan problem. Vi paddlade förbi sommarstugorna, den vackra utsikten över Vaxholm med den gamla fästningen, som helt täckte en liten ö mitt i stan, och kom lite senare till Stegesund. Detta är en annan mycket trafikerad plats i skärgården. Det är ett mycket smalt sund och vanligtvis kaotiskt, eftersom alla fritidsbåtar och också en del fartyg passerar igenom. Emellertid var det ganska lugnt idag. Och det var jag glad för.
Efter den smala passagen blev det mycket öppnare och båtarna började sprida ut sig. Vi styrde österut mot Lindalssundet. Det är 1,3 sjömil tvärs över, av vilka hälften går rätt igenom den stora farleden för de största fartygen. Efter att vi hade paddlat en stund, såg vi också ett av dessa svänga runt en udde långt bort. Även om man vet att man har gott om tid för att ta sig över och att det inte är någon risk, är det ändå nervpirrande att se dessa stora monster växa och växa i storlek medan de närmar sig.
Vi steg i land på några flata stenar på andra sidan för att fylla på tappad energi med lite bröd och ost. En passagerarbåt med stora svallvågor gick förbi. Dessa flyttade kajaken från där det är på bilden till insidan av den lilla lagunen!
|
|
Det hade varit nästan stiltje på morgonen, men motvinden ökade lite medan vi paddlade vidare genom det långa Lindalssundet i rak ostlig riktning. När vi kom ut på andra sidan, följde vi kustlinjen och började leta efter ett bra lunchställe lite senare. I en liten vik dök en trevlig strand upp. Längre bak fanns det en stor gräsmatta och ett mycket stort, elegant hus. Det hela såg alltför perfekt ut för att vara allmänning, så vi antog att det var privat och fortsatte förbi några branta sluttningar till en annan liten strand. Denna var mindre och omgiven av stora träd. Den var helt tom och såg inbjudande ut, om än en aning mörk.
Massor av båtar i olika storlekar passerade förbi. När vi närmade oss strandlinjen, steg jag ur sittbrunnen och satte mig på däck, som jag alltid gör just före landning. På grund av allt vågsvall gjorde jag denna manöver tidigare än normalt, kanske 10 meter från stranden.
Och sedan började saker och ting att hända, långsamt men till synes oundvikligt. Jag stack mitt högerben ned i vattnet för att förbereda för landning. Därför tippade kajaken lite till höger. Den stannade däremot inte där, utan fortsatte att luta mer och mer. I ett hastigt ögonblick kom jag att tänka på den tomma luftblåsan, som inte gav någon flytkraft alls. Jag stiger alltid ut på höger sida, det är en vana jag har. Varför gjorde jag det inte på vänstersidan den dagen, där luftblåsan var intakt? En bra kajakpaddlare kan hantera sådana här situationer genom att göra en "stöttning" (hastigt smälla paddelbladet mot vattenytan) och på så sätt räta upp kajaken. Det kunde jag också när jag var förberedd, men hade aldrig pröva det oförberedd. Hur som helst fanns inte paddeln i min hand! Båten fortsatte att tippa mer och mer och GICK sedan RUNT!. Hur kunde en "osänkbar" kajak gå runt?
Som tur var, var vattnet inte särskilt kallt. Jag överblickade snabbt situationen. Inga torrsäckar flöt omkring, de var alla innanför den upp-och-nedvända kajaken. Var fanns Ghislaine? Hon hade varit inne i sittbrunnen med kapellet fastspänt. Hennes huvud dök upp efter en stund. Hon sade att jag hjälpte henne ut, men jag har inget minne av det. Instinkt? När hon hade fått andningen under kontroll, frågade jag om hon mådde bra och fick ett nickande svar. Vi simmade i land och bogserade kajaken bakom oss.
Jag lät Ghislaine gå i land, lite skakigare nu än tidigare. Hon hade inte blivit förvarnad som jag, utan hade plötsligt befunnit sig upp-och-ned och kämpat mot att suga in vatten i lungorna. Samtidigt förvånades jag över hur lugn jag hade varit från början, som om jag hade många erfarenheter av att gå runt på det här sättet. I själva verket var det första gången trots tjugo års erfarenhet av kajak i ibland rätt svåra situationer. Jag vände kajaken på rätt köl och fångade upp de få torrsäckar som försökte flyta bort. Inte mycket vatten hade kommit in och jag pumpade snabbt ut det och tog i land kajaken.
Allt var torrt i säckarna. Vi bytte snabbt till torra kläder, hängde upp de blöta till tork och lagade lunch. Ghislaine såg en liten passagerarbåt landa i området, som vi trott var privat. Uppenbarligen stämde inte detta och det måste finnas en allmän väg som ledde dit. Eftersom hon inte kände en överdriven längtan att hoppa tillbaka in i kajaken så snart efter vårt missöde, ringde hon därför sin dotter, Louise, som har en sommarstuga på Saltarö med sin man Marcel. De lovade genast att komma och hämta oss.
Vi paddlade i alla fall den korta sträckan tillbaka till "den inte längre privata" stranden. Det fanns ett café i närheten och där satte vi oss ned och väntade på räddarna!
Juli 19, morgon: Stockholm -> Lunch på liten ö söder om Lidingö 5,5 " , eftermiddag: Liten ö -> Söder om Vaxholm 7,7 Juli 20, morgon: Söder om Vaxholm -> matbit vid Lindalssundet 4,4 " , matbit -> lunch i Lillsved 3,2Totalt: 20,8 sjömil (37,9 km)
=================================================================
|