Puri पूरी

Onsdag den 20 februari: (på tåget)->Puri

         Sov hyfsat bra. Kom till Puri 8 och hittade till vår glädje idli på stationsrestaurangen. Auto-ricksha till Puri Hotel vid stranden, där alla indier badar, rider kamel, etc. etc. Surain och jag hade tänkt "där borde vi bott", ty vårt hotell hade legat långt därifrån. Ghislaine och Leif blev genast övertygade och glömde snabbt alla krav på varmvattensdusch. Fick ett rum högst upp på 7:e våningen med vidunderlig utsikt över Bengaliska Bukten.
         Vandrade sedan längs stranden och sedan upp mot det stora templet på jakt efter god restaurang. Handlade kläder på vägen. Det blev en lång promenad innan vi hittade en nära det kaotiska templet. På vägen passerade en stor grupp sjungande "Hare Rama Hare Krishna", alla västerlänningar med indiska kläder. Ricksha tillbaka och vilade oss på hotellet. Mer "people watching" på stranden. Hotellrestaurangen såg inte så spännande ut, så ny ricksha till en som var rekommenderad i Footprint. Vacker trädgård, men mycket mygg och maten rätt god men av blandad kvalitet.
         Stod och njöt på terrassen och såg ut över havet och stranden.

Torsdag den 21 februari: Puri

         Sov gått till bränningarnas dån. Klockan 4 när jag gick på toa fanns det fortfarande 4 indier på stranden. Vi tog in frukosten som "room service" på terrassen och kände oss som kungar. Det var varmt och skönt och vi stängde aldrig balkongdörren under natten.
         Bokade tågbiljetter på stationen och åt sedan lunch och kollade email i turistkvarteret. Vi gynnade en tredje cykelrikska tilbaka till hotell och sedan, äntligen, blev det dags för bad. Vågorna var ännu kraftigare än det föreföll från ovan. Bränningarna rullade in med våldsam kraft och vi vågade inte gå särskilt långt ut. Fler och fler indier tillströmmande och vi tröttnade aldrig på att titta på olika pars beteende. Det var som att se på indisk film fast i verkligehen.
         Åt senare middag på hotellrestaurangen.

Fredag den 22 februari: Puri->Chilka lagun->Puri

         Dagen för den förväntade indiska utflykten till Chilka-lagunen! Kvart i 6 ringde klockan och efter påtryckningar fick vi "6 am wake-up tea" klockan 615. Punktligt på plats klockan 630 på resebyrån, som just höll på att öppnas. Bara 15 minuters väntan tills vi plus 10 andra beledsagades till väntande bussar några minuters promenad längre bort. So far so good!
         Men där vart det tvärstopp och inget hände under lång tid. Jag borde vara luttrad och resinerad försöka somna om i bussen. I stället försökte jag anta kinesisk attityd och låtsas som det regnade i 1½ timme. Sedan rullade bussen igång och krånglade sig in bland diverse smågator för att hämta passagerare ½9 på morgonen - 2 timmar efter vår inställningstid.
         Som tur var blev båtturen mycket fin och efterhand sjönk morgonens minnen undan. Vi var en av de sista båtarna och den långsammaste - men vad gjorde det? Vi var 13 turister på båten - 10 indier och vi - och det dröjde inte länge förrän vi såg små delfiner. Under hela dagen såg vi gott om fåglar - massor av egretter, flera stora hägrar, örnar, fiskljusar, skarvar, etc.
         Internet och sedan öl på rummet. Åt dosa på hotell-restaurangen.

Lördag den 23 februari: Puri->Konarak->Puri

         Frukost på rummet medan vi beskådade spektaklet nedanför oss. Badade i än större vågor. En varm dag, den varmast hittills med massor av folk på stranden. Gick sedan och letade kläder till Helen och Johan. Fortsatte med ricksha till Jagganath-templet, ett av Indiens heligaste och dit många vallfärdar. Det är mycket imponerande, men bara hinduer släpps in. I stället fick vi fin utsikt från biblioteket tvärs över gatan. God dosa-lunch i närheten.
         En överfull buss tog oss till Konarak. Det var som att gå igenom skärselden att oskadd passera väggarna av turistaffärer, som hade blommat upp sedan mitt senast besök år 2000 - då fanns mycket få och det hade inte varit så långt att gå från busstationen. De löjligt höga mastodont-avgifterna för utländska turister kunde inte förstöra intrycket av detta mycket vackra Soltempel från 1200-talet. Men tyvärr hade reparationer börjat bli nödvändiga. Hela templet omgravs nu av en mycet vacker trädgård.
         Bussen tillbaka var än överfullare, och inte ens en kinesisk tunnelbane-infösare skulle ha lyckats få in de passagerare som fick vänta på nästa buss.

Söndag den 24 februari: Puri->(på tåget)

         Morgonmålet på terrassen började bli en fin vana, liksom skådespelet nedanför. Badade sedan. Vågorna verkade vara en aning mindre, så Leif och jag vågade oss utanför bränningarna. Därute var del skönt att simma bland de stora dyningarna. Leif försvann ur blicken. Lite senare under en serie med lite mindre vågor kom jag lätt in till strande igen.
         Men var fanns Leif? Ghislaine hade varit lite orolig, när hon sett honom bollas bland jättebränningar. Var var han nu? Svaret kom någon minut senare, när han berättde attt bränningarna inte var att leka med, och att han fått ett antal kallsupar under flera vågor i rad.
         Ricksha till fiskebyn. Hela området omkring den hade vuxit betydligt, och den hade tappat all sin charm. Leif hade mycket goda minnen av den från vår gemensamma resa till Puri 1976. Mina egna minnen var från efter supercyklonen 1999 - mycket trevligare än nu. Så det blev ett kort besök och vi vandrade sedan bort till en trevlig restauran.
         På eftermiddagen hyrde vi en stol på stranden för att sitta och läsa där. Det blev en timme till, men ändå lyckades vi inte ens läsa 5 sidor. Jag vet inte vilken bok som skulle kunna slita våra ögon från alla försäljare, folk som rider kamel, andra som rider häst, en ung kille på en galopperande häst, alla badande, inklusive alla kvinor i sina - en gång torra - färgsprakande saris, te-mannen, kaffe-mannen, lata kor på sanden, tjurar som stångas, etc etc.
         En sista öl tillsammans, och sedan packade Ghislaine och jag och bjöds sedan på avskedsmiddag av doktorn. I den sista handskakningen befann vi oss på olika cykel-rickshor, vi på väg till tågstationen och Leif till sista natten på hotellet.
         20 över 9 gick vårt tåg. Vi köpte några apelsiner och stålsatte oss för en lång, lång resa ...

Måndag den 25 februari: (på tåget)

         Sov bra den första natten. Med idli på morgonen klarade vi oss bra ett tag och kunde njuta av landskapet från i tur och ordning West Bengal, Jharkand, Chhattisgarh, Madya Pradesh. Jag hade bara åkt hälften av den här sträckan en gång tidigare, och det med Leif 1976.
         Annars en lugn och halvsovande dag. Folk steg på och av hela tiden. En kort sträcka ett antal trevliga studenter med oss - vi tog bilder. Delade på en biriyani till middag.

Tisdag den 26 februari: (på tåget)->Agra

Agra आगरा

         Rätt kall natt och vi frös bägge en del. Fick god omelette till frukost. Vi ankom Agra klockan 12, vilket borde vara exakt den tidpunkt Leif steg av flygplanet på Arlanda! Hittade idli på stationen, pratade med Nathalie på telefon och bokade sedan den sista tågresan för den här Indien-vistelesen från Jodhpur till Delhi.
         Det trevliga hotellet Tourist Rest House, rekommenderat i Foot Print, hade ett rum åt oss. Tog det lugnt en stund, drack citron-te. Gjorde upp med cykel-ricksha att ta oss till Taj Mahal nästa morgon. Bad en skräddare kapa min dhoti till lämplig storlek och sy en skjorta till Ghislaine av resten.
         Gick sedan till posten och köpte frimärken. En annan cykel-ricksha tog oss till ointressant marknad. Kollade internet på hotellet och åt sedan god middag där.

Onsdag den 27 februari: Agra Taj Mahal I’timad-ud-Daulah

         Ingen sovmorgon i dag heller. ½7 hämtade Santos oss med sin cykel-ricksha till Taj Mahals västra ingång, som nästan var öde så här tidigt. Efter att vi pungat ut med 750 rupees per person (14 euros!) trädde vi in. Man kunde skymta toppen av Taj och sedan gick man runt och genom ingångsportalen - och där blev man stående i stum förundran inför mästerverket av vit marmor i harmonisk omgivning av röda sandstensbyggnader. Priset var 375 gånger högre nu än när jag såg det med Surain i november 1977 och antalet människor var också ungefär 375 gånget så stort, men bortsett från det var soluppgångsupplevelsen i stort sett oförändrad.
         Vi åt frukost högst uppe på taket på en närbelägen restaurang - med fin utsikt över Taj Mahal. Vår chaufför Santos tog oss sedan till I’timad-ud-Daulah, ett mindre mausoleum på andra sidan Yammuna-floden, som uppenbarligen påverkat Taj mycket. Men konstigt nog är stenarbetet här finare och mer intrikat och med fina stenbilder. Och här fanns nästan inte en människa!
         Kom tillbaka klockan 12 efter 5½ timmars färd. Två timmars vila blev allt vi fick, sedan var det dags att bollas mellan ricksha, restauranger, turist-affärer och annat. Men både lunch och middag var goda på trevliga välbesökta och turistfria restauranger.
         Jag kunde med glädje konstatera, att det fanns gott om apor i Agra. Man ser inte alls lika många sådana som förr i tiden i andra städer. Leif påpekade också att de stora gamarna var nästan helt borta från Indien. Vid det här laget borde han redan ha tillbragt sin andra dag på jobbet.

Torsdag den 28 februari: Agra->Jodhpur

         En dag på tåget ...
         Ingen sovmorgon idag heller - vi steg upp klockan 5. Santos hämtade oss ½6 i kolmörkret. Som önskat var vi framme på Agra Fort tågstation 545 för en aviserad - men knappast väntad - avgång 615. Inte så förvånande visade anslagstavlan en ny avgångstid 730. Vi satte oss och väntade med 2 japaner och fick en god kopp masala chai var. Solen gick upp och vi upptäckte en stor moské tvärs över spåren. Apor klättrade både där och inne på stationen. Under tiden ändrades tågavgången till 745 och tåget avgick till slut 815, två timmar försenat. Indien i ett nötskal.
         Agra kring tågstationen och vägen ut ur stan visade definitivt inte upp Indiens bästa sidor. De mångtusentals turister som kommer till Taj Mahal kan inte undgå att se åtminstone en del av slummen här och det är lite synd att de kanske bara ser några av Indiens sämsta sidor.
         Vi hade bokade platser vid fönstret och satt och såg ut över landskapet och omväxlande försökte sova. Bägge var vi rätt trötta. Vi var inte hungriga och åt inget före Jaipur. Där steg de flesta av och vi fick gott om plats. Men alla försäljare steg också av, så de sista 7 timmarna på tåget blev på svältkost.

Jodhpur जोधपुर

         Till slut anlände vi i alla fall strax efter 9, tre timmar försenade. 13 timmar på tåget plus 2 timmar väntan. Så tog en 12-timmarsresa 15 i stället. Prakash hade lämnat en lapp åt oss och vi fick god middag av en betjänt.

Fredag den 29 februari: Jodhpur->Pabupur->Kalaron

         Skottdag i dag - det hade vi glömt bort och fick nu en extra dag i Indien. Ingen sovmorgon i dag heller. Men vad gjorde det - det här skulle bli en dag då vi snabbt skulle glömma alla tågbesvär. En dag då Indien inte tog av våra krafter, utan i stället gav rikligt av sitt överflöd.
         Först med Prakash till खेजरी (Khejri) norr om Phalodi. Det här är en av de torraste delarna av Thar-öknen och det var hit Tyagi Ji hade tagit mig 2002. Då hade bussen dit behövt vara fyrahjulsdriven (!) men sedan dess hade “vägen” blivit en riktig väg. Idag var det ett viktigt möte där om vatten och verktyg för att bättre bevara det lilla regn som faller med thanka och kadin. Förutom alla bybor - inklusive kvinnorna med sina vackra kläder - fanns det ett antal digniteter, till vilka vi räknades. Som sådana förärades först jag en turban och sedan Ghislaine en mycket vacker scarf.
         Som alltid en massa tal - alltför många och långa - men efter 3 timmar där var allt över och vi kunde njuta av en mycket god måltid. Varmt ute – varmare än Puri. Det var för varmt att gå barfota i sanden! Efteråt upptäckte jag att jag hade blod i urinen.
         Körde sedan ut till ett arbetsfält, där man grävde en stor bassäng. För detta ändamål bars sand i ämbar upp på en liten kulle och vräktes öfer på andra sidan. Med hjälp av turbanen kunde jag placera ett ämbar på toppen av huvudet och bära det likt indiska kvinnor.
         Vi åt sedan middag och sov i Kalaran Center, där vi också sovit 2004. Och slutligen började jag anstränga mig lite mer för att använda lite Hindi. Lätt var det inte, men genom att lyssna noggrant började jag känna igen en del ord. Men det hjälpte förstås inte att de talade Marwari, en nära släkting till Hindi.

Lördag den 1 mars: Kalaron->Moda->Rampura->Jodhpur

Här rapport från en indier:

START FROM Kalaron Center on 01.03.08 to:

  • 1st Picked up trees from nursery
  • 2nd Lauwan and Pick up Mr. Sita Ram
  • 3rd Fuel fill in the vehicule at Pokaran 1000 Rp of petrol
  • 4th Mandai village & took lunch at Mr. Tola Ram teacher
  • 5th MODA village, where Mr. Robert's support for flood ffected people (Magnihar/Mrashi communities) Tanka, Houses and planted two Neem trees by Mr. & Mrs. Robert
  • 6th Balasar Center, for tea break, refreshments
  • 7th Rampura village seen previously planted tree memorial for Surain at Deva Ram family & Pura Ram
  • 8th Attend meeting with Rampura people
  • 9th Dinner at Pharlodi before Baleshev
  • 10th Night stay at GRAVIS Guest House at Jodhpur

             En dag vi aldrig kommer att glömma, en dag då viljan att ge känns starkare än någonsin, eftersom vi fick så mycket tillbaka av det.
             Morgonen inleddes med morgonbön, eller snarare sång. Frukost och iväg klockan ½9. Ett tillägg till rapporten ovan: Vi fick punktering, så efter att de bytt däck åkte vi in till en liten verkstad för att få det reparerat – och vi fick en kopp te under tiden. Mr. Sira Ram ji är en man som inte har gift sig, utan ägnat hela sitt liv åt att hjälpa de fattiga. Han hade stort och intressant buskigt hår och såg mycket intressant ut. Jag förstod inte ett ord av vad han sa, men indierna hade inga problem. Stark dialekt antagligen.
             Vi åt lunch i byn Mandai hos en trevlig skollärare. De berättade för oss om den stora översvämningen i juli 2006. Svårt att tro när man tittade ut i det här ökenlandskapet. Hela byar hade sopats bort och många hade dött av malaria (som normalt inte finns i de här torra områdena). Just den här byn hade klarat sig bättre, eftersom den låg lite högre och hade stabilare hus. Folk hade undkommit vattnet genom att sitta på hustaken.
             Härnäst stannade vi i byn MODA. Mycket av de pengar vi givit förra året hade använts här, eftersom de inte kunde få stöd från regeringen utan att själva bidra med en de. Pengar, och de hade inte haft tillräckligt. Det var byborna själva som ville att vi skulle komma och besöka dem, så att de kunde tacka oss. Och nog blev vi tackade! De hade satt upp ett plakat, på vilket det på Hindi tackade mig. Jag satte mig under plakatet för fotografering, några barn ställde sig i närheten, och till min stora tillfredsställelse kom jag på att säga बैठिये (baiThiye = sitt ner) och alla satte sig genast omkring mig.
             Några musikanter hade spelat. Med dem gick vi upp och satte oss och alla flockades kring oss. De spelade vackert, men den unge mannen som sjöng var otrolig. Efter ett tag sjöng en pojkkör till vänster. En liten flicka dansade för oss – vi kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna. Jag fick min andra turban och Ghislaine sin andra vackra scarf.
             Som kronan på verket hjälpte vi sedan plantera 2 Neem-träd till vår ära.
             Solen stod redan lågt på himlen när vi kom till byn Rampura. Här fick jag för första gången se ett av de träd som planterats över Surains aska 2002. Jag satte mig ner med Shashi i vänstra handen och Ghislaine i den högra och mindes, än en gång gråtande. När mannen som tog hand om trädet såg hur rörd jag blev, kom han fram och lovade att ta väl hand om trädet i framtiden. I gengäld fick jag lova att komma tillbaka 2011!
             Till sist ett möte med Rampura-borna, de som så hade hänfört Surain och mig 2000. Jag fick min tredje turban och Ghislaine sin tredje scarf.
             Vi vände hem just när det mörknade 7:15. lång färd och kom inte hem förrän ½12.

    Söndag den 2 mars: Jodhpur->(på sjukhuset)

             Efter 6 dagar i rad med tidig uppstigning (7 eller tidigare) kunde vi äntligen ta det lite lugnare. Gick till en skräddare och beställde kläder, ringde Nathalie och Leif Fredebo och köpte lie frukt. Sedan till GRAVIS kontor och läste ner bilderna från kamerorna och kollade och sände e-post. Lite senare ringde vi Dan och Leif Maseng. Jag hade fortfarande blod i urinen, 48 timmar senare, och Leif tyckte att jag borde bli undersökt.
             Klockan 6 kördes vi till ett moderna sjukhus, där jag prompt fick veta att jag skulle tillbringa natten där. Ett antal undersökningar tillstötte. Ghislaine blev senare hemkörd, så hon kunde hämta medicin, tandborste, mm. Det fanns en extra säng i mitt rum åt henne. En mycket sympatisk doktor sa, att han trodde att varan-doseringen var fel, men han undersökte allt som gick att undersöka.

    Måndag den 3 mars: (på sjukhuset)

             Alla utom den gamla kvinnan som sopade golvet mycket trevliga. Och alla uppskattade de att jag kunde lite Hindi och försökte prata Hindi med mig. Doktorn hade rätt – mitt INR-värde var på tok för högt – 5,5 i stället för 2-3 och tillräckligt högt för att orsaka blödningar.
             Så det blev en dag på sjukhuset. Trots alla åtgärder hade jag fortfarande blod i urinen. Läkaren blev orolig för att jag tappade allt för mycket blod, och gav mig därför 3 säckar blodplasma. Äntligen hade jag indiskt blod i mina ådror! Prakash kom över och pratade med oss ett längre tag vid 6-tiden. Klockan 8 kom Shashi med egenhändigt gjord mycket god middag – sjukhuslunchen hade varit ett skämpt och vi hade klagat.

    Tisdag den 4 mars: (på sjukhuset)->Jodhpur

             Inte en av de nätter jag minns med glädje. Plasman hade haft önskad effekt, så blodet började levra sig inne i kroppen. Så det blev små klumpar som skulle ut genom urinen. Några av dem tog lång tid och gjorde mycket ont.
             Fler prover på morgonen. Läkaren, Prakash och flera andra i rummet ca 9. INR-värdet nere till 3,3 (borde vara högst 3) och läkaren tyckte det var OK. Han ville ha mig kvar på sjukhuset en natt till, men gick med på att jag skulle komma tillbaka på kvällen. Han ville inte släppa mig helt så länge blödningarna fortsatte.
             Tillbaka till Tyagis och fick god dahi (joghurt) som frukost. Bestämde avbeställa kvällens tågresa till Delhi och i stället flyga dit nästa dag klockan 18:30. lite senare kom en man och visade fina kläder och vi köpte en del. God lunch tillsammans med fyra andra. Gick lite senare och köpte apelsiner, drack te, Ghislaine fick sitt hår klippt och hon beställde ytterligare en skjorta till Dan. Frisören var handikappad på vänstra foten och gick med svårighet, men gjorde ett utsökt jobb med klippningen.
             Vid 6-tiden började jag se fram emot en god middag. Men då blev jag snabbt återförd till sjukhuset för mer tester. Men doktorn tillät mig åka hem ½10 på kvällen.

    Onsdag den 5 mars: Jodhpur->Delhi

             Ett sista läkarbesök för mig 9 på morgonen, innan doktorn till slut gav mig respass. Fortfarande blod i urinen (dock mindre än från början) men allting annat var perfekt. På läkarens råd tog jag det lugnt hela eftermiddagen.
             Klockan 5 kördes vi till flygplatsen – med Shashi, som också skulle till Delhi. Allt gick som smort.

    Delhi दिल्ली

             Möttes på flygplatsen i Delhi av Paul André med chaufför. De bodde i ett av de finaste kvarteren i sta'n, vägg i vägg med EUs ambassad. Paul André och Nathalie hade bett sin kock förbereda indisk middag – god men lite svag (som dock blev starkare, för var dag vi var där). God ost!

    Torsdag den 6 mars: Delhi

             Gick på toaletten ½5 på morgonen – inget mer blod i urinen!
             Paul André och Nathalie hade två av tre barn boende hos sig – plus sex personer för att hjälpa dem. En chaufför för Paul-André, på plats dygnet runt, en chaufför för Nathalies bil tillgänglig normala arbetstider, en portvakt, en kock, en hushållerska plus en trädgårdsmästare en timme om dagen. Direkt efter frukosten till ett sjukhus, eftersom jag behövde kolla min INR-nivå. Nathalie tog oss sedan till en nästan glömd gammal moské ej längre använd. Den låg inklämd mellan byggnader, men var mycket intressaant.
             På eftermiddagen tittade vi på Qutb-Minar med Nathalie. Mitt tredje besök men fortfarande lika intressant.

    Fredag den 7 mars: Delhi

             Inom 6 timmar hade jag mycket stor avföring fyra gånger! Det måste ha varit blockad när jag hade blod i urinen. Gjorde också ont kring tarmarna, men det gick över mot kvällen. Vad värre var, att det då och då gjorde mycket ont kring urinblåsan, och ingen urin kom ut. Ghislaine konsulterade med Philippe, och därefter skickades jag omedelbart till sjukhuset igen. Fick tid med en urolog tre timmar senare, ½7 på kvällen.
             Jag kände mig inte i from under dagen, så följde inte med Ghislaine och Nathalie för att leta kläder, gåvor till Louise, Marie-France mm. Senare under inskrivningen för min tid med urologen släppte plötsligt blockaden av urinblåsan och ut med urinen kom en liten blodpropp. Sedan gick jag på toaletten fyra gånger under en timme. Skönt!
             Efter god middag med god ost och hyfsat indiskt vin (!) tog Paul-André oss till flygplatsen ½12 på kvällen.

    Lördag den 8 mars: Delhi->Milano->Charle de Gaulle->Marie-France

             Stora indiska internationella flygplatser är aldrig lätta att åka ifrån, men den mycket tidiga morgonen här tog priset.
             Steg #1: Det började med en lång väntan för att ta sig IN i byggnaden, ty man var tvungen att visa pass och flygbiljett för att kunna göra det.
             Steg #2: Därefter skulle allt bagage som senare skulle checkas först x-rayas här och markeras med bred remsa omkring sig. Under hela den här processen skötte sig indierna berömvärt och försökte knappast att tränga sig. De måste ha erfarenhet.
             Steg #3: Checka in – men var? Vi möttes av ett hav av människor och massor av incheckningsfält med långa köer. Fram och tillbaka letade vi innan Alitalia till slut behagade visa sig för oss. Det blev rätt lång men ordnad väntan. Data-förbindelsen med Europa funkade inte, så vi fick handskrivna biljetter och blev ej incheckade sträckan Milano-Paris.
             Steg #4: Visa passen och bli utstämplade ur Indien. En ny lång kö, som strax blev som en sick-sack-bana i 8 led.
             Steg #5: Gå igenom X-ray-kontrollen av handbagaget och personkontroll. Sådant brukar normalt gå ganska fort, men inte här. Nästan alla framför oss hade massor av handbagage, behövde en korg för dem som inte alltid var tillgänglig, tog av sig jackan, bälte, nycklar, osv. osv. Därefter lång väntan för personkontrollen, eftersom X-ray-kontrollen följdes av handkontroll för samtliga passagerare.
             Steg #6: Hitta vår gate och ta sig ned dit. Nu hade det gått 3 timmar.
             Första gången jag flugit med Alitalia och jag hoppas att det också är den sista gången – mer behöver inte sägas. Planbytet i Milano blev inte så smärtfritt som man hade kunnat hoppas. Vi ville checka in till Paris så fort som möjligt – men var? Vi passerade en helt obemannad ”transfer desk” och hamnade i en jättekö för X-ray- och pass-kontroll. Sedan gick vi och gick vi. Var kunde vi checka in? Jag hade nästan gett upp hoppet, när vi till slut hamnade i ytterligare en kö och till slut fick våra ”boardin passes” till Paris. Nu hade det gått en timme. I de två flygplatserna hade vi gått eller stått i kö i 4 timmar!
             Sedan återstod det bara att gå ned för trappan och liksom i Delhi ta en av dessa vedervärdiga bussar ut till flygplanet och trängas upp för trappan. Att flyga blir bara sämre och sämre!
             Vi var så trötta på alla dessa flyghelveten att vi lyxade till och tog taxi direkt från Charles de Gaulle till Gare d'Austerlitz, där vi genast hamnade på snabbt tåg till Marie-France.