Färjan till Biak

         I alla fall kom vi till Bitung ½8 och Sinabung [färjan] ½11. Vid den tiden var salen proppfull. Folk började välla ut ur fartyget och lite senare välla in från vårt håll. Överallt myllrade det av människor och bärare med sina otroliga lass (inklusive vår kajak).
         Vi hamnade i en hall och försökte krypa ihop så mycket som möjligt så att inte bärarna, som passerade som kanonkulor, skulle meja ned oss. Folk låg och satt överallt. Det var så många av dem att det inte fanns någon möjlighet att hålla dem undan från gångarna längs förstaklasshytterna.
         Till slut lyckades jag köpa biljetter (med god hjälp av indonesier). Fartyget avgick och vi bytter till oss förstaklassbiljetter. Vi hittade två lediga platser utomhus, solen sken över det inbjudande havslandskapet och alla svårigheter var glömda.
         Förstaklassmiddagen lämnade en hel del att önska. Till exempel kaffe. Men när vi lite slokna var på väg ut ur expressrestaurangen, räddade en vänlig man oss. Han pratade någorlunda engleska och trollade snabt fram lite kaffe.
         Till vår glädje upptäckte vi att skynket bakom dansbanan drogs undan och en orkester uppenbarade sig. Tyvärr mycket kortvarig, ty efter en stund började ett femtontal människor röra lite på läpparna i ett beklämligt försök att producera religiösa sånger till ett ointresserat klinkande på ett av instrumenten. När musiken stannade och någon började mässa gick vi.

Lördag den 19 maj: (på färjan)

         Passerade ekvatorn under natten.
         Ris, ägg och grönsaker till frukost. Under dagen skrev vi vykort, spelade crapette och satt ute längst upp. Flera indonesier prövade sin stapplande engelska, något mindre än min dito indonesiska (som dock långsamt blev aningen bättre). Vi träffade flera som var på väg till Papua för att söka jobb.
         Musikunderhållning till lunch, dock var volymen för hög för att äta samtidigt. Det måste vara kineser (indonesiska sådan) som står för maten. Varje måltid anordnas på samma sätt: ris, grönsaker, 1-2 rätter, vatten. Ris och vatten serveras om, men ej själva maten. Fyra personer delar på bord. Kommer man sist, kan det hända att allt är slut i stort sett. En liten melonklyfta, te eller kaffe till frukosten. Allt går med raketfart. Det skulle vara svårt att hitta på ett tråkigare sätt. Det enda de lagt ned en gnutta energi på är klädslen.
         Anländer Sorong i Papua klockan 4. Bärare rusar in och börjar lasta av det mesta. Minst tusen stiger av och något färre stiger på igen.
         I vacker solnedgång ger vi oss av klockan 7. Ghislaine vinner crapette den här gången. Kaffe på rummet.

Söndag den 20 maj 2007: (på färjan)->Biak

         Högtalare som vanligt 10 över 4, men jag lyckades somna om. Frukosten än eländigare. Ris och ett ägg. Landade i Manakwari - mycket på gång, men inte alls lika mycket kalabalik som i Sorong.

Bitung        10-13       18/5

Ternate                   "

Sorong        16-19       19/5

Manokwari     6:40-8:40   20/5

Biak          15:40       "

Papua
Biak

         Det hade tömts ännu lite mer med folk på båten - men trots det fanns de överallt (utom i matsalen). Vi anländer Biak 15:40. Hittade bärare och lyckades utan allt för stora problem traggla oss ut ur båten bland myllret av folk. En taxi tog oss till mycket trevligt hotell, det tredje vi besökte. Bestämde att han skulle hämta oss i morgon klockan 10.
         Jag var fortfarande förkyld och huvudvärken blev mer märkbar. Så tog en paracetamol. Jakarta Restaurant kinesisk och OK, men knappast en 60-årsmiddag. Somnade mycket tidigt med huvudvärk.

Måndag den 21 maj: Biak

         Tog ny paracetamol på morgonen och huvudvärken blev bättre. Jagade runt stan hela morgonen. Hittade efter vissa svårigheter postkontoret. En man körde oss till poliskontoret i närheten, där vi fick tillstånd att stanna i Papua.
         Taxi till turistinformationen vid flygplatsen, som i stort sett var tomt och informations-löst. Dock berättade de att man kunde flyga med militären deras Herkules-plan direkt till Wamena för endast 29.000! (normalpris 1.100.000). Där fick vi vänta 10 minuter på en utexaminering. Men tyvärr fick inte turister flyga med dem. Till Merpati-kontoret vid flygplatsen. Första personen som pratar bra engelska! Ock så tillbaka till hotellet. Lunch först på tråkigt ställe, sedan - eftersom jag fortfarande var hungrig - på mycket god restaurang. "Capurceino", OK.
         Jag försökte växla pengar. Bestört konstaterade jag att banken bara växlade $! (vi hade bara € med oss). Tur att det fanns bankomat, annars hade vi fastnat här!
         Den trevlige hotellmannen sa åt oss att betala 782.000 rupias. Det var betydligt mer än vi väntat (hotellet 520.000 för två nätter + tvätt + eventuellt lite mat), men han var så trevligt att jag gav honom 800.000. Lite förvånad var jag att jag inte fick kvittot och att han inte erbjöd mig växlen utan bara gav sig iväg.
         Middag där vi hade ätit lunch, ty maten är mycket god. Men vilken tråkig stämning! Finns det ingen trevlig restaurang i stan?
         Organiserade allt för den stora avfärden i morgon. Jag tog ingen paracetamol på kvällen, eftersom huvudvärken i stort sett var borta.

Tisdag den 22 maj: Biak->Ön Auki

         Det började regna ungefär 4 på morgonen. Det öste och åskan dundrade. Åskan försvann men inte regnet.
         På morgonen gick jag ned på marknaden för att leta frukt. Den var verkligen ynklig! Ingen frukt (förutom små citroner), lite grönsaker, halvfullt (knappt) stånd. I Manado brusade marknaden av liv, här stod de tysta vid sina varor utan att säga ett ord. Jo, det duggregnade, men ändå …
         Vi ville checka ut, men då ville personalen ha de 532 rupias, som var avtalat. Efter kortare diskussion åkte mannen iväg på sin motorcykel och hämtade den före detta trevlige mannen. Nu var hans uppsyn helt förändrad och han slokade när han kom in. Han visade en annan räkning, tvätt på 36 rupia, men det var uppenbart att ingen trodde honom. Vi fick tillbaka de svindlade pengarna - och konstaterade att tre mål mat ingick!
         Lång väntan på att boka biljett till Jayapura på Merpati. Ock så till Bosnik. Vi hamnade på en trevlig strand med regnskydd - men till slut hade det nästan upphört.
         Viktor, chauffören, stannade kvar och hjälpte till. Efter en stund tillstötte också några barn och några vuxna. Några felgrepp, och jag fick göra om flera gånger, men det tog "bara" 1 timme 40 minuter - betydligt smidigare än på Bunaken trots att träet hade svällt lite och var svårt att sätta fast på flera ställen.

Auki

         Kursen ut till högra udden av Auki. Då såg man en liten ö alldeles till höger, men med en luftspringa emellan. Jag upptäckte ganska snart att vi hade sjösatt rätt långt väster om där jag trott, och velat. Därmed ökade korsningsavståndet från 4.4 till 5.9 sjömil (8,1 till 10,9 kilometer). Lite mer än jag trott när jag först uppskattat avståndet. Inte första gången en sådan där feluppskattning …
         När vi kom en bit bort från land, var det klart att det var strömt. Hålet mellan öarna blev mindre och mindre och försvann till slut. Vid det laget hade jag börjat motverka det genom att styra 20-30° ur kurs och lyckades få tillbaka en springa mellan öarna.
         Närmare på andra sidan kom ett stim delfiner, som hoppade och roade sig. Det kändes trögt - speciellt med strömmen - men efter 1 timme och 50 minuter var vi till slut framme. Klockan var ½4 och jag hade hoppats hitta ett trevligt ställe för natten. Men det var lågvatten och alla korallere var torra på baksidan av Auki. Så styrde vänster i längs framsidan i stället. Här var det mest ogästvänligt med fantastiska kalkstensformationer - bra för ögat men inte för landgång!
         De få stränderna verkade försvinna under högvatten. Men på en kunde man med lite god vilja slå upp tältet på en liten öppning i skogen innanför. Vi blev lite oroade när vi såg luftrötter och lite vatten på marken. Men vattnet var sött, inte salt, det var inte mangrove-träd, det fanns två kokosnötsträd - som inte tycker om saltvatten - samt massor av grenar som inte hade flutit ut. Definitivt inte en höjdare som tältplats, men den fick duga. Vi rensade undan grenar och satte upp tältet.
         Det var lågvatten, så vi kunde laga middag på några trevliga hällar nära vattnet. Vi hade flera imponerande kalkstensformationer, delfiner kom och hälsade på igen och solnedgången var magnifik.

Onsdag den 23 maj: Ön Auki->Auki

         Delfiner besökte oss igen, när vi åt frukost på hällen. Vi tyckte inte att den här campingplatsen var värd mer än en natt, så vi tog ner tältet och gav oss iväg. Jag lät strömriktningen bestämma vår riktning - det blev österut.
         Fortfarande mycket ogästvänligt - och vackert. Vi passerade en strand, som nog skulle vara bra att campa på. När ön tog slut och vi styrde söderut, blev kalkstensformationeran allt djärvare. Lite längre bort såg vi en sandstrand full med kokosnötspalmer. Men hur komma dit? Dyningarna från Stilla Havet tornade upp sig och bröt med skumkaskader överallt. Jag studerade en stund och försökte räkna ut om det fanns någon lucka, där vi kunde smita in. Men efter en stund bestämde jag mig för att det var för riskabelt. I stället hittade vi en strand en bit därifrån som var mer skyddad - men inte lika vacker.
         Vi åt lunch och tog det lugnt en stund. Sedan drev vi omkring en stund för att titta på landskapet. Sedan vände vi och paddlade tillbaka till stranden vi sett på morgonen. Delfinerna kom ganska nära - det var fjärde gången vi såg dem.
         Det fanns en bra plats för tältet - dock på sanden. Vi bredde ut den gröna, tunna presenningen och tog det lugnt. Vi simmade ut och snorklade. Det var så lätt här - på med mask och fenor och fem meter från stranden började korallerna. De var också mycket fina, nästan i klass med de bästa i Bunkaen, tyckte jag.
         Jag hade feber på eftermiddagen.

Torsdag den 24 maj: Ön Auki->Biak

         Snorklade igen på morgonen, den här gången lite längre ut. Här var korallerna fantastiska, definitvt i klass med Bunaken. Men det fanns mycker mer fisk här.
         ½10 gav vi oss iväg tillbaka mot Bosnik med kompasskursen 310°. Vi hade lyckats pricka in tidvattnet helt rätt, för nu fanns inte en strömgnutta (och det var också halvmåne). Inte en vindpust rörde på vattenytan.
         Lite längre ut konstaterade Ghislaine att det bara var här på havet som man hittade den riktiga stillheten, ty på land hörde man alltid ljud från fåglar, insekter och andra djur. Bara någon minut senare tillrättavisades hon av delfinerna! En av dem kom mycket nära den här gången.

Biak

         Ganska tidigt började vi bli trötta vi bli trötta och det var lite motigt att paddla. Men till slut kom vi fram i alla fall 11:45. Vi landade mitt i Bosnik i stället för vid badstranden i närheten. Genast kom det fram beredvilliga att hjälpa till att bära iland kajaken och upp på en pytteliten gräsmatta.
         Restaurang fanns inte i byn, men man serverade gott ris från ett litet stånd. Jag plockade isär kajaken och fick god hjälp. Det kom en bemo som accepterade att transportera hela vårt lass - till dörrporten! En service otänkbar i västerlandet. Vi fick samma rum på hotellet som förra gången. Vi hade bägge fått för mycket sol - speciellt jag.

Fredag den 25 maj: Biak

         Jag hade varken feber eller ont i huvudet på morgonen, men kände mig ändå inte helt återställd. Men det blev långsamt bättre under dagen. Det hade regnat och åskat kraftigt under natten.
         Det duggregnade fortffarande när vi gav oss ut under paraplyerna. Vi kollade först internet och började sedan leta efter Viktor, taxichauffören som trodde att han skulle möta oss i Bosnik i morgon klockan 3. Vi hittade honom i bemo-terminalen.
         Så han fick köra oss till Merpati vid flygplatsen igen. Vi köpte biljetter Jayapura-Manado. Det finns alldeles för många nollor i pengarna här, och alldeles för låga valörer. Vi betalade 2.952.000 (ungefär 250€) och behövde använda 60 sedlar. Vi hade varit på samma kontor för fem dagar sedan och då fått prisuppgift på 3.396.000. Vi var inte riktigt säkra på varför priset sjönk med 13%, men brydde oss inte om att undersökaa varför!
         God fisk-lunch på hotellet (alla måltider ingick). Åkte senare till marknaden, som var större än väntat. Men den var väldigt trång och mörk (och Ghisllaine sa att det stank).
         Packade om en del av kajaken på eftermiddagen. Till middag gick vi till Biaks finaste hotell - med simpöl. Det var fint därinne, men restaurangen var inte lika vacker. Men maten var god och inte dyr. Vi åt Nasi Goreng med ägg.
         Vi var bägge mycket pigga på kvällen. Jag hade inte varit så pigg på länge.

Lördag den 26 maj: Biak

         Det åskade och regnade mycket kraftigt under natten, och det fortsatte på förmiddagen. Det verkade då inte vara slutet på regnperioden. En man berättade, att det var mycket ovanligt med så här mycket regn så här års.
         Bankomaten funkade inte längre, och vi planerade att sova på flygplatsen. Men efter ett antal manipulationer lyckades vi växla 300€ med en man, vars familj skulle resa till Europa.
         God fisklunch igen. Efter lunch torkade vi och packade färdigt allt bagage. I Footprint stod det om ett museum, så med många förfrågningar och god hjälp av en kille, kom vi till slut dit. Låst!
         Vänta, tecknade killen. Och efter några minuter kom en man, som pratade god engelska, och öppnade för oss. Han beklagade det dåliga underhållet på grund av avsaknad av medel från Jakarta. Och det var verkligen i tämligen erbarmerligt tillstånd.
         Vi skickade en bild med Ghislaine i kajaken och Manado Tua som bakgrund till alla vänner. Sedan köpte vi två öl och åt middag på samma ställe som igår. Helt ensamma. Något dyrare, kinesiskt i stället för indonesiskt, och inte lika gott.
         Drack ölen på hotellet. Där fanns en guide, som berättade lite om vad han gjorde och hur turismen hade sjunkit i Biak (vi hade sett två turister i 20 sekunder ungefär). Han ringde också och organiserade någon som skulle hämta oss i Jayapura.

Söndag den 27 maj: Biak->Wamena

         Vaknade 3 och vi steg strax upp. Viktor var där och vi kom till flygplatsen redan ½4. Incheckningen gick lätt, men vi fick betala för 21 kilo övervikt 5.500/kilo (50 centimes) = 115.000 rupia. Det avgick inte förrän ½6, så vi var lite onödigt tidiga.
         Blev mycket riktigt mötta. Vi fick lämna kajaken på ett hotell mot att vi lovade bo där en natt på vägen tillbaka. Vi köper biljetter till nästa flyg som går till Wamena. Sedan sitter vi på ett kafé och pratar med en guide i väntan på flygets avgång. Han säger att det är högsäsong och svårt att hitta guider i Wamena men erbjuder sig att guida oss. Dock måste vi i så fall betala hans biljett - otänkbart för oss. Så han ringer en kompis som ska möta oss.

Wamena

         Redan klockan 9 anländer vårt andra flyg för dagen (det måste vara rekord för mig). Rasmus står och väntar (och ca 10 andra guider kastar sig över oss). Men vi har redan nästan slut på pengar. Två T&R biljetter, ytterligare 500.000 försvann som på ingenting i morse (flygplatsavgifter, övervikt, taxi, bärare, mm). Så Rasmus tar oss till en bankomat, men pengar får vi inte.
         Han lyckas hitta en penningväxlerska. Hon pratar mycket bra engelska, men jobbar också på det finaste hotellet ($100 per natt). Hon säger att bankerna växlar bara US$, bara 100-sedlar och man får bara 7.000 i stället för 9.000 rupias/$ (-21%)! Hon ger 10.000/€, också det med dålig kurs (-15%). Vi växlar 300€ och ger allt till Rasmus.
         Först till marknaden för att köpa lite frukttill vår lunch. Sedan parkerar han oss på vår första lilla by. Även om vi sett bilder härifrån tidigare, är vi knappast förberedda när den nästan helnakna bybefolkningen kommer fram och hälsar på oss, tar i hand, klappar på axeln. Nåja, helt nakna är de ju inte. Männen har en lång penisslida som går rakt i himlen. Kvinnorna har något över livet. Alla är mycket vänliga. Det är som om det skulle kännas konstigt att ta bilder, men där har vi inga problem. De vill ha betalt och vi betalar av princip inte för att ta bilder. Men alla är mycket vänliga och verkar mycket otvungna.
         Vi blir inplacerade i en byggnade i närheten. Att döma av de sex rummen är det avsett för större grupper än "vår" på två turister! Rufus åker tillbaka till stan för att ordna med mat mm. Vi äter en del av frukten (passionsfrukt, bananer och apelsiner).
         Lite senare följer vi med en annan man på en vandring runt nejderna. Stammen som bor här heter "Dani". Det finns tre olika stammar i Wamena-dalen. Stigen är inte särskilt bra, den går över stenar och lera. Vi hamnar i en liten by. En kvinna bjuder in oss i sitt hus och mannen följer med. Efter en stund berättar han att det är hans fru. Lite senare ber de om 10.000. Vi är förvånade och vägrar betala. Visst vill Dani ha betalt för allt, men att en guide ska be om pengar för sin fru är att gå väl långt.
         Vi är 1.600 meter över havet och klimatet här har inget med det svettiga låglandet att göra. Det äår inte alls lika fuktigt och varmt ute, men rätt behagligt. Det är molnigt, men vi vet att det finns snötäckta berg bakom molnen.
         Husen i byn påminner om lappkåtor ordnade i en crikel.
         Vi är rätt glada att ta det lugnt på eftermiddagen. Dricker te, äter frukt, skriver vykort och dagbok. En trevlig liten pojke är i närheten och titta på oss, men han stör inte. Vid något tillfälle kommer en kvinna och begär 10.000, vi vet inte varför men vägrar.
         Middagen är mycket god. Ris, grönsaker, kokt sardin i sås. Men det är alldeles för mycket för oss. Rufus har kommit tillbaka, och vi frågar ut honom lite om vanorna hos stammarna. Eftersom vi gick upp 3 i morse är det inte svårt att somna mycket tidigt. Elekriticitet finns det inte här, ej heller rinnande vatten.

Måndag den 28 maj: Wamena

         Sov mycket bra under natten. Frukost 7 - ett ägg, crackers, marmelad och frukt. Lite senare hade dansen förberetts för oss. Det började med att en man hade klättrar upp på en för ändamålet avsedd pelare utanför byn. Han sjöng för oss när vi kom, men strax kom de andra männen med spjut i högsta hugg.
         Dansen flyttade sedan in på bygården, och där var också kvinnorna med. En av dem hämtade upp mig, så att jag fick vara med i dansen en stund. Ghislaine hämtades lite senare. Vi kunde fotografera allt utan att betala extra pengar.
         Vi ger oss sedan iväg på en "liten" vandring igen. Vi följer vägen först, och det är ingen brant klättring som igår. Men det finns andra svårigheter! På ett ställe är det en bred spång, minst 2 meter, och några meter ovanför floden nedan, som ska överbryggas. Ghislaine får hjälp av de två Dali-erna, och även jag accepterar en liten hand.
         På förfrågan om levnadsåldern hos Dali, svarar Rufus att de mycket sällan blir över 60. De jobbar hårt och tar sällan hand om små skador i t ex ögonen. Solen fräter också hårt på synen. De kvinnor som ser ut att vara 40-50, är bara ca 30 år gamla.
         Efter över tre timmar är vi tillbaka igen och kan pusta ut. Strax kommer mycket god Mie Goreng. Jag äter 5 stora portioner, Ghislaine 3. Jag började bli hungrig klockan 10, och nu är hon 2.
         Tar det lugnt på eftermiddagen, läser och skriver vykort. Till vår förvåning kommer middagen före 6. Vi har naturligtvis inte hunnit bli hungriga än. Spelar crapette.

Tisdag den 29 maj: Wamena->Manado

         Dagens etapp kommer att bli svårare än gårdagens. Igår hade vi redan bestämt att bara stanna tre dagar i stället för fem. Idag bestämmer vi att inte vandra alls idag, att inte ta in på hotell här, utan att åka direkt till flygplatsen.
         Men innan det får vi se en mumie. Vi går in till yttergården till byn alldeles bredvid "vårt" hus. Plötsligt dyker 3 taxi upp och ut kliver 6 turister, uppenbarligen mer välansade än vi. När såg vi egentligen sist turister? Förutom de 2 turister vi såg under 15 sekunder i Biak, har vi inte sett en enda turist sedan vi lämnade Bunaken den 15 maj eller under två veckor!
         Mumien påstås vara 267 år gammal. Det finns 5 stycken i områden, men numera görs inga fler. Den här kommer från en betydande hövding.
         Efter att 2 fraktplan passerat, kommer vårt neddimpande. Det är fortfarande ganska mulet ute, men på en hög kam skymtar vi snö. Det finns ett 4700 meter högt berg i närheten.
         Vi går direkt till Merpati när vi landat. Det går ett plan om 2 dagar och det går ett idag. Hinner vi det idag? Det går inte förrän ½4, så det borde gå. Jag rusar iväg med en kille i släptåg utan att kunna namnet på hotellet, där vi kajaken finns. Men tillsammans lyckas vi klura ut det. Vi hade lovat att bo en natt här, och jag har dåligt samvete att bara ta kajaken och gå utan att säga något. Men vi har helt enkelt inte råd, inte heller i Jayapura kan man växla euros.
         Allt går bra och vi blir incheckade - på vanligt, krångligt indonesiskt vis. Efter att vi betalt flygplansavgift och övervikt (264.000 rupia) återstår inte mycket - det är knappt vi har råd med det.

Sulawesi
Manado

         Växlingskontoret är stängt på Manados flygplats, men taxin tar oss till en money changer, så att vi kan betala taxin.
         Samma rum som tidigare, och alla verkar glada att se oss igen. Hittar god restaurang.

Onsdag den 30 maj: Manado

         Efter frukost till postkontoret, där man också har internet. Hittar sedan till Silk Air. Enda möjligheten att ändra biljetten hem, är att åka i morgon den 31st. Allt annat är fullbokat till den 6e juni, vår normala avresedag. Efter lite funderande ändrar vi biljetten till i morgon.
         Äter tidig lunch och sedan hästtaxi till marknaden. Men vi hittar inte samma kläder vi köpt tidigare.
         Tar det rätt lugnt. Handlar lite saker på turistaffären och lite på andra ställen. Middag på samma ställe som i går med öl.

Torsdag den 31 maj: Manado->Singapore

         Posten på morgonen. Skickar e-post till Leif, köper Doxy-Cyclin.
         Tidig lunch, Gado-gado, Mie Goreng. Vilar oss på på rummet tills det är dags att ta taxi ut till flygplatsen. Regnar, men upphör när vi kommer fram. Behöver ej betala övervikt.
         Planet går strax efter 3. Ser Borneo ganska bra från luften. I Singapore ½7. Planet till Paris avgår 23:40.

Fredag den 1 juni: Singapore->Paris->Arles