Måndag den 7 maj:
Arles->Hotell vid Charles de Gaulle flygplats
Åkte 17:00 från Arles - tåg till Nîmes och sedan TGV till CDG. Första gångne jag
rest med kajaken och åkt så långt till flygplatsen!
Taxi från CDG till hotell Mercur, längre än väntat. Och jag börjar vänja mi att
kånka med ´bagaget, det blir mindre och mindre ansträngande. Bekvämt hotell.
Tisdag den 8 maj:
Charles de Gaulle->(på planet)
Kaotiskt med incheckningen som vanligt vid CDG. Vi fick vänta 40 minuter på navetten
i stället för 20 - tur att vi var ute i god tid. Vid terminal 1 måste man gå över
gatan med allt bagage. Vi hamnar i Ankomsthallen med noll skyltar till Avgångsdito.
Men väl frame vid Singapore Airlines går allt mycket smidigare. Fast - mitt
kreditkort har förnyats sedan jag bokade biljetterna och det tar ca 10 minuter
att reda ut det. Men alla är mycket vänliga.
Jag som kämpat i två månader för att få ta med kajaken utan att betala övervikt,
som föreslagits att frakta den,l men som till slut fått tillstånd att ta med 30 kilo
per person i stället för 20: Det var inte bara så att de godkände våra 63 kg utan
att ställa frågor, de VÄGDE inte ens två av de tre säckarna!
Vad skönt att åka med ett bolag med oklanderlig service! Vi flyger över Luxemburg,
Frankfurt, Prag, Ukraina (där det envisa molnen försvinner), Moldova, Svarta Havet
(nya moln), Georgien (med fantastiska Kaukasus när det lättade igen, Azerbaijan,
Kaspiska Havet, Turkmenistan … Har aldrig sett Kaukasus förr, och kunde inte
ana att det kunde vara så vackert.
Onsdag den 9 maj:
(på planet)->Manado
Vi flyger alldeles på andra sidan Iran och nära Mashad, sedan tvärs igenom Afghanistan,
Pakistan och Indien och över Andaman-öarna - men det är för mörkt att se något.
Anländer i förtid ½7. Vilken välordnad flygplats! Vilka fantastiska orkidéer!
Silk Air är halvtomt, bra service, men vi är bägge mycket trötta, eftersom
vi knappt sov alls.
INDONESIEN
Sulawesi
Manado
Punktlig ankomst. Väntan i kö för att växla pengar, betala för visa, samt till
slut få visum. Villig taxi kör oss lång väg till hotell Manado Bersehati, där jag
bodde för tio år sedan. Det verkar finnas betydligt fler bilar än då, och de
flesta är av den större modellen.
Första punkt på dagordningen är att kontrollera färjan. Den går inte längre! Nåsta
båt avgår inte förrän den 18 maj. Vad göra? Det tar nästan hela dagen i anspråk
att reda ut det. Flyga? Dyrt, och man kommer fram mitt i natten efter lång omväg
och byte i Makassar.
Det är inte lätt att hitta matställen i början. Vi försöker beställa te i ett litet
hak, där ingen förstår någonting. Tills jag säger ???minum teh, vilket förstås och
jag blir lyckligare.
Middag? Vi hamnar i en taxi som tar oss långt iväg, till superlyx-restaurang med
välklädda kypare. Vi ryggar tillbaka, och går istället in i en-av-hundra längs
vattnet. Ingen förstår efter försöker förstå något, men matne är mycket god.
Torsdag den 10 maj:
Manado->Bunaken
En muslimsk böneutropare väcker oss klockan 5. Ghislaine somnar om men inte jag.
Mycket fuktigt i luften hela tiden. Vid 7 tar vi oss upp, duschar indonesisk stil
(man skopar vatten över sig) och får frukost på terrassen. Och bestämmer oss att
åka ut till Bunaken, en marin nationalpark.
Vi handlar all mat och 21 liter vatten. Och Ghislaine tvättar redan kläder. En
taxi hämtar oss - och kajaken - för färd till båten ut. Det är definitivt inte Pelni
Lines, som med sina stora båtar går från ena änden av Indonesien till den andra
varannan vecka. Det är inte heller en av de betydligt mindre, men ändå kraftiga,
båtar som går från hamnen. Nej, det här är en liten 20 meters skorv som går från
floden, med en smal liten planka som landgång. Inuti är den full med människor och last.
Kaptenen lyckas till slut ta bort plankan för att ge sig iväg. Några klättrar in
från fören. Sakta glider vi ut med hjälp av en ofta strejkande utombordare. Skorven
vänder sakta, men stannar snart för att ta upp mer folk, som kommer ut på bräckliga
farkoster. En , två, tre … den större utombordaren brummar igång och vi komme till slut iväg.
Bunaken
En timme tar det ut till Bunken - den enda egentliga orsaken till att turister
kommer till Manado, står det i vår bok. Vi lastas iland vid det andra stoppet.
Det är bara att börja sätta ihop kajaken. Jag blir snart omsvärmad av åskådare.
En man, som bor där, säger att han aldrig någonsin sett någon komma med sin egen kajak.
Tänk att det fortfarande finns något man kan vara först med här i världen! Det var vi
också på Banggai Islands för 10 år sedan. Det tar betydligt längre tid än normalt,
saker passar inte som de ska. Det börjar regna lite och vi skyddar oss under
paraplyerna. Slussas in till en födelsedagsfest.
Regnet upphör och till slut lyckas vi komma iväg. En halvtimmes färd till ett litet
trevligt hotell mitt bland mangrove-träsken - otroliga och nog de mest intressanta
jag sett från en kajak. Te och senare middag. Pratar mycket länge med mycket trevligt
par från Californien. De har avslutat utbildning som marinbiologer och skall söka
jobb när de en gång komme tillbaka.
Fredag den 11 maj:
Bunaken->Manado Tua
Kall hinkdush igen. 10 kommer vi iväg efter att allt är på plats i kajaken. Följer
Bunaken-ön västerut till slutet och paddlar sedan över till Manado Tua-ön. På vägen
snorklar jag bland korallreven, som jag inte tycker är lika fina som i Banggai eller
på Fiji.
Manado Tua
Vi parkerar på sanden och äter torkad frukt. Tidvis många människor omkring
oss. Vandrar runt i byn lite. ½6 lagar jag middag - ris, sardinkonserver och
indonesiska kryddor, som tyvärr inte var så goda. Det är några som sitter med oss
hela kvällen. Någon gör en brasa. Stjärnklart. Vi går in i det varma och fuktiga
tältet tidigt. Somnar 8.
Sover bra till 11:45. Folkröster ute, kanske fiskare.
Lördag den 12 maj:
Manado Tua
Regn på morgonen. Lagade indonesiska nudlar på morgonen (med torkade tomater). Den
innehöll också goda kryddblandningar. Vi frågade en kvinna bredvid vad allt var för
något. Massor av barn stod också bredvid och tittade på. Alla dessa oskyldiga barnögon,
som tyckter om att spela fotboll, bada, leka i sanden, fiska - eller titta på oss.
Ett liv så otroligt mycket mindre komplicerat än vårt eget. Barnen har ingen TV,
video, dator, fordon. Rika är de säkert inte, men ingen svälter på den här ön. Och
utan tvekan är de mycket lyckligare än barnen hemma hos oss.
Vi sjösätter kajaken ½10 för att paddla runt ön medsols. Vi passerade massor av byar.
Flera personer har pratat om att det kan vara strömt och vi ser flera tecken på det.
Tyvärr i fel riktning, så det blir lite motigt att ta sig fram. Vid en udde vi
passerar, uppskattar jag den till en knop. På väst - och nordsidan glesnar
bebyggelsen allt mer.
Manado Tua är en vulkanö (820 meter hög) och ingen mangrove här. Till vänster om
oss ser vi bara havet, inte en enda ö.
Vi stannar för att äta lunch (bara lite torkad frukt) och snorklar. Det är
första gången Ghislaine snorklar med mask och fenor i sitt liv, och det går som
en dans. Det bereder oss bägge en oerhörd glädje. Kanske mest för henne, men mycket
för mig också.
Närmare nordpunkten vänder strömmen, och skönt känns det. På nordudden verkar det
vara 2 knop. Men det är betydligt längre än än jag trott, och vi är ordentligt
trötta när vi till slut hittar tältet igen.
Vi lagar tidig middag - ris och tonfisk med torkade tomater och spiskumming.
Ghislaine är inte nöjd, men jag tycker det är OK. En lärarinna kommer fram till
oss. Hon pratar någorlunda engelska, så det är trevligt att få den första
riktiga konversationen på ön. Emma går efter en stundo och hämtar något som ser
ut som vit liche, små runda frukter, mycket goda.
En annan kvinna, Sandli, kommer med bananer. Så gott att få äta färsk frukt.
Och nu klarar vi oss utan att laga en andra middag.
Det mörknar och vi bär in allt i tältet. Indonesierna ger sig iväg och vi sitter
ensamma på presenningen. Himlen har sett hotfull ut ut en tid. Vinden friskar i
lite. Det brukar förebåda regn, och detta kommer mycket riktigt några minuter
senare. Vi flyr in i tältet. En timme regnar det kraftigt.
Söndag den 13 maj:
Manado Tua->Bunaken
Inte många barn på stranden idag, men det är kyrkdag och vi har sett många
kyrkor, bl a Maranatha. Nudlar till frukost. Sandli kommer med fler bananer,
välbehövliga eftersom nudlarna var lite knappa. Avfärd ½10 och paddling tillbaka
till ön Bunaken.
Bunaken
Till skillnad från Manado Tua är det en låg ö omgiven av mangrove. Vi följer
nordkusten och där fanns dock många stränder. Reven går här mycket långt ut, och
vi stötte i det några gånger, så jag gick ut och ledde kajaken.
Så fort vi rundade till östsidan började turisthotellen. I och för sig var det
inte så många, ett tiotal. Alla låg gömda bland mangroveträden. Trötta stannar
vid det andra, som verkade helt övergivet, så vi satte oss i skuggan. Lite senare
kom en båt med två indonesier. De började snart bära iland öl mm. Så vi beställde
två öl och åt upp rester medan vi samspråkade med dem. Det kom en båt till med
fyra dykande finnar, alltför turistklädda tyckte vi.
Vi vill till Daniels Homestay och stannade längs nästan alla hotell söderut tills
vi kom dit. Vi blev omedelbart charmerade av det - och det var också rekommenderat
av vår bok. Till råga på allt fick vi bästa rummet med utsikt över "hamnen" - en
liten strandremsa mellan mangroveträden.
Tog det lugnt och väntade på middagen, eftersom vi var hungria redan klockan 4.
Middag ½7 - fantastiskt god och vackert upplagd waho (släckt med makrill).
Spelade crapete senare.
Måndag den 14 maj:
Bunaken
Upp tidigt. Gick till byn alldeles i närheten. Inte mycket aktivitet där
och ingenting för turister - antagligen eftersom alla hotell serverade
fullpension. Många kokosnötsträd, bananträd och durian-träd längs vägen.
Mycket lågt tidvatten - här skulle vi inte kunna komma in. Köpte kokosnötter.
God lunch - kokta ägg i god tomatsås, ris, grönsaker mm.
När tidvattnet kom tillbaka snorklade vi ut till de fina korallreven. Andra
gången för Ghislaine, och de här korallerna var finare.
God fisk till middag. Spelade crapete i restaurangen, ty där var ljuset bättre.
Trötta igen och slocknade tidigt. Lyssnade på eländig sång och gitarr i flera timmar.
Tisdag den 15 maj:
Bunaken
Upp strax efter solen. Jag hade upptäckt, att jag glömt lämna tillbaka nyckeln
till det första hotellet, Panorama Homestay. Så efter frukost gick vi den korta
sträckan in till byn. Och därefter mot detta hotell. Mannen vi först pratade med
hade sagt att det skulle vara 20 minuters promenad. Så vi gick genom skogen.
Och gick. Den breda, fina stigen vi börjat med blev sämre och sämre. En timme
efter vi lämnat Daniel’s Homestay stannade vi till.
Vi hörde en man med motorsåg i närheten och gick dit och frågade om vägen. Med
indonesisk konversation förstod vi att det bara var att fortsätta och att det
var 50 (!) minuter kvar. Så vi beslöt vända och mannen pekade i andra riktningen.
Några personer tillstötte och indonesierna började diskutera fram och och tillbaka,
pekandes och gestikulerandes fram och tillbaka. Sedan pekade de på en liten kille
och sa till oss att följa denne.
Det var ingen stig vi följde, bara en liten förtunning bland löven. Lerigt och
stenigt bar det snabbt utför för att i stället bli MYCKET lerigt och tidvis såg
jag inte skorna när de sjönk ned i dyn. Vart tog den lille killen oss? Till
helvetet? Det glesnade lite och jag såg havet nära. Och plötsligt insåg jag att
vi pulsade genom mangrove-trädens lera under lågvatten.
Pojken pekade åt höger och Voilà! En kilometer längre bort är Panorama Homestay.
Men det var ju inte dit vi ville. Så genom leran i en annan riktning och efter
en stund var vi ute på den stora stigen igen. Stannade och drack en öl inne i
byn.
Snorklade igen på eftermiddagen. Den här gången bogserade jag ut Ghislaine ända
tills där revet stupade brant ned i avgrunden. Här var korallerna otroligt fina,
och vi stannade länge därute. Och vad upptäckte vi när vi kom tillbaka? Att jag
hade förlorat nyckeln ner i havet. Redan den TREDJE på sex dagar!
Vi pratade lite med två fransmän, som just kommit till hotellet. Satt också vid
samma bord vid middagen. Ghislaine mådde inte bra (hon hade mått si-så-där dagen
innan) och åt ingenting. På rummet var hennes panna brännhet och hon hade 104 i
puls. Så vi beslöt ge henne amoxicillin.
Onsdag den 16 maj:
Bunaken->Manado
Under natten var hennes panna inte fullt lika het, och pulsen minskade något.
Klockan 4 fick hon sin andra tablett. Vi gick upp när det ljusnade 20 över 5
och då var hon fit-for-fight igen.
Det var mycket stilla ute - förutom några vågskvalp - när vi gav oss iväg
klockan 6. Det gick som en dans att ta isär kajaken. Några av båtpersonalen
kom och hjälpte till. Te och lite kakor gjorde pricken över i-et.
Manado
Kom till Manado klockan 10 och sedan taxi till hotellet. Vi åt tidig lunch -
Ghislaine var hungrig. Sedan långt letande på supermarket efter shorts till
henne. Ny lunch klockan 12, internet.
Somnade på eftermiddagen på hotellrummet. Hittade mycket god fiskrestaurang
till middag på mindre ställle, mycket som thailändsk mat. Starkt!
Gatorna utanför vårt hotell de trevligaste hittills i Manado.
Torsdag den 17 maj:
Manado
Tog bente (hästtaxi) till marknaden. Vilken livlig marknad! Här brusade till
slut verligen Manado inför våra ögon. Mest grönsaker, men också tyger och kläder.
Och fisk. Vi köpte två shorts och nya solglasögon till mig. Ny hästtaxi tillbaka.
Som igår åt vi lunch två gånger, ½11 och ½1. Hittade till slut vykort. ingen
lycka med att köpa biljetter till Pelni idag heller - kontore i Jakarta stängt
på grund av helgdag. Handlade mer mat inför kajaktur #2 och 18 liter vatten till.
Åt nasi kuning till middag i liten restaurang alldeles bredvid.
Bitung
Fredag den 18 maj:
Manado->(på färjan)
Taxi hämtade oss klockan 7 för färd till Bitung. Pelni-kontoret proppfullt, så
beslöt köpa biljetter ombord i stället. Ingen båt hade kommit än, så in i
vänthallen. Den var redan rätt full, men fylldes oupphörligen på.
När skeppet Sinabung egentligen skulle ha avgått, är jag inte riktigt säker
på. På hotellet sa de 10, på Pelni-kontoret i Manado 11, någon person vi
frågade om ankomst under väntan sa 1 och slutligen stod det ett litet anslag
med 11 på båten (men är inte riktigt säker på att det var aktuellt).