Roberts resedagbok från Indien 2004

KIRGISTAN

När vi flög över Kirigistan öppnade sig efterhand ett mycket vackert panorama, där alla bergen till höger var täckta av mycket snö. Tullpassagen gick som en dans och vi fick våra visa där - så mycket enklare än de tre andra länder vi redan passerat. Lyckades också växla alla sum från Uzbekistan, låt vara till dålig kurs.

Bishkek

Gick runt en stund. Bishkek var mycket behaglig som huvudstad. Lätt trafik, många parker, kaféer mm. Drack te och gick sedan på restaurang. Denna var rekomenderad av Lonely Planet och var ganska trevlig.

Tisdagen 24 maj: Bishkek

         Sov mycket bra. Frukost nere i kafeterian på hotellet, där det efter en stund också började dyka upp studenter (hotellet var en del av en skola). Efter en stund dök också Alison upp. Växlade sedan mer pengar. På turistbyrån sa de bara att vi skulle titta på deras hemsida. Så buss till Osh-marknaden.
         Det var en mycket stor och intressant marknad, den bästa vi sett under den här resan. Utan svårighet hittade vi schampoo, toalettpapper och tandkräm. Det småduggade lite. Hittade liten restaurang, där jag åt köttfri (nåja) mycket god pilaf, medan Ghislaine åt okryddat ris (magen lite i olag). Buss tillbaka till postkontoret, som också hade internet. Gick sedan till historiska muséet i sta’n, en stor och pampig byggnade mitt i centrum.
         Till får förvåning gick vi först igenom rum efter rum med bilder från andra världskriget i Europa, bilder av Stalin mm. Det verkade som hela muséet var ägnat åt ryska saker, utan ett ställe, utom ett ställe ägnat åt landets hästhistoria. Men sedan kom vi till översta våningen och den var mycket intressantare. Här fanns många fornminnen, som var helt förskonade från ryskt inflytande.
         Gick tillbaka till hotellet och drack te. Det började efterhand regna och blixtrade och åskade också. Åt middag i hotellrestaurangen med Alison, och spelade sedan kort med henne på rummet.

Onsdagen 25 maj: Bishkek->At-Bashi->Bolshevik

         Kirgistan är så annorlunda från Uzbekistan. Inga poliser överallt, inget pass behövs för att växla pengar, inga pass för att sova på hotell. Överallt vackra snötäckta berg. Livet år myckete lugnare här och vi trivs redan mycket bättre. Det enda som är bättre i Uzbekistan är alla de vackra moskéerna.
         Efter frukost med Alison tog vi tre taxi till busstationen och kom genast på minibuss till At-Bashi. Allt gick förvånansvärt smidigt. 9:10 var minibussen fullpackad så att vi kom iväg. Bussen stannade några gånger - en gång med Kazakstan 20 meter längre bort tvärs över en liten flod. Folk var mycket vänliga ombord. Snart började vägen klättra och klättra. Långt nedanför till vänster skymtade vi sjön Issyk-Kol. Vi åt god lunch ca 11, ris och gränsaker blandade.
         Passerade Kochkor utan att stanna, och sedan klättrade vägen alltmer för att till slut nå passet Doloon Ashou, 3028 meter högt. Tyvärr mulet och snöade till och med lite på toppen, så vi såg ingenting. Ner till Narin - där vi bytte några passagerare - och sedan upp igen till ett nytt pass för att till slut hamna i At-Bashi. En familj hade frågat om vi ville bo hos dem och det nappade vi genast på. Kvinnan köpte lite på marknaden, och sedan gav vi oss iväg i en taxi (eftersom vi inte fick plats i en skraltig gammal buss som just gav sig iväg.
         Det var längre än väntat, 15-20 minuter i ett hänförande vackert landskap. De bodde i ett välbyggt hus med mark omkring, eftersom de hade får, höns, kor, hästar mm. Vi fick genast te och nybakt bröd med god marmelad. Mannen var mycket pratsam och kastade ryska frågor mot oss hela tiden, av vilka vi förstod en del. Men det gjorde ingenting, det var mycket munter stämning runt bordet. Vi träffade en ström av människor förutom hustru, son, sonhustru och ena dottern.
         Det blev kallt när vi var ute och tittade på ägorna, men jag fick låna välbehövlig jacka. Vi fick höra att det var 2.400 meter över havet, och att temperaturen kunde gå ner till -40° under vintern. Det fanns värmeelement och dubbelfönster överallt. Överhuvud taget föreföll bygden välmående. Det kom in middag senare, med massor av te förstås. Först köttsoppa, sedan mycket god potatis, naturligtvis med bröd, marmelad, smör, småkakor, mm. Och vodka kom också fram.
         Vi drog oss tillbaka 9, när det verkade tunna ut (och också enda chansen att inte bli itrugad mer mat) och spelade kort på rummet. Men vi hörde att det kom fler människor och var god stämning i matsalen.

Torsdagen 26 maj: Bolshevik->Koshoy Korgon->Tash Rabat->Bolshevik

         Vi var trötta alla tre och sov gott. Men vi var inte vana vid den lite tunnare luften så här högt upp. Familjen var uppe tidigt och verkade ha mycket att bestyra, men så är det ju på en lantgård. Solen sken och det var skönt ute, med vackra berg runt oss. Dock syntes inte topparna. Frukost ½9, te och bröd och marmelad. Just när vi trodde vi var färdiga, kom det in kött och potatis, rediga portioner! Vi ursäktade oss och lämnade tillbaka köttet. Efter vissa svårigheter lyckades vi sedan få ner det mesta av maten.
         Zarel, mannen i huset, hade lovat oss att köra oss till Koshoy Korgon och Tash Rabat, två platser rekommenderade i Lonely Planet. Så efter en stunds väntan på att sonen skulle komma tillbaka med bilen och kort mechande därefter, gav vi och Bazareul (hans fru) oss iväg. Vi kom först till Koshoy Korgon via en dålig grusväg. Det var en gång ett citadel mellan 900 och 1100-talet e.Kr. Ruinerna bestod av av några knappt igenkännbara högar, av föga intresse utom för edsvurna arkeologer - och jag undrade verkligen varför Lonely Planet rekommenderade dem. Däremot var utsikten vidunderlig, med snöklädda berg runt omkring uppe från toppen av högarna.
         Vi fortsatte vägen mot Kina, som snart övergick i grusväg. Vi stannade för lunch - bröd, kokt ägg, yoghurt, kokt potatis. Det var gott men som vanligt alldeles för mycket. Lite senare steg vägen långsamt till passet Ak-Bevil (?), och en stund senare fanns avtagsvägen till Tash Rabat. Vi var nu ca 20 km från gränsen till Kina.
         Det var 15 jn jvar gebin eb snak dakgpbg ned vägen klättrande stadigt uppåt. Halvvägs dit passerade vi en skock yak-er, lugnt betande. Meeeeer klättrande upp tills vi till slut nådde Tash Rabat, en stor karavanserai från 1400-talet. Vi är nu ca 3000 meter högt och kylan biter i skinnet. Det är än kallare inuti med snö här och där på golvet. En ung kvinna som kan någorlunda engelska guidar oss.
         Caravanserai har ett otroligt fint läge, inklämt bland bergen men i en liten dalgång mellan dem. Vi går runt huset, och jaga sprintar upp lite för en backe för att ta en bild av huset med de snöklädda bergen i bakgrunden. Nästan genast börjar jag pusta och bli anfådd, och minns då höjden över havet. Efter en stund åker vi tillbaka. Зарел (Zarel) och Базаре (Bazare) stannar i At-Bashi och fyller bagageluckan med flaskor av olika de slag, inklusive vodka. Det är nu vi inser att de har en liten affär i Bolshevik, så här mycket kan de omöjligen dricka själva.
         Det som sedan följer är en av dessa kulturkrockar, som ibland är omöjliga att förute. Vi var ca 10 minuter från deras hus och vi såg verkligen fram emot att få sätta oss ned vid deras bord. Vi var alla tre frusna. Det var kallt ute, mellan 8 och 10 grader. Solen hade försvunnit, vinden ven och det började dugga en aning. Då körde de av vägen och parkerade på en grässlänt. Vi förutsatte att de ville tvätta av bilen i den lilla bäcken där. Men till vår oerhörda förvåning började de skära upp sallad och duka upp mat ute i kylan. Ingen av oss tre hade den minsta lust att förfrysa därute, så vi stannade inne i bilen utan att förmå säga ett ord, bara titta stumt på varandra.
         Utan tvekan förolämpade (bättre ord?) vi dem. De bar in maten i bilen och stämningen var tryckt i början. Och det efterlängtade teet ersattes av vodka! Och vi fick inget te när vi kom hem heller, men alla verkade mycket sysselsatta med annat. Men någon timme dukades det upp i alla fall. Vid bordet fanns tre eller fyra kvinnor vi inte sett tidigare. Jag tyckte det var otroligt att sitta där med alla mongol-ansikten tittande på oss. Kvinnorna stannade inte länge, och vi antog att det var nyfikna grannar som kommit för att titta på oss!
         Den tidigare tryckta stämningen försvann rätt snart, och det var muntert igen på kvällen.

Fredagen 27 maj: Bolshevik->Naryn

         Strålande solsken! Efter frukost diskuterades betalning. Det satte lite smolk i bägaren att de ville ha $200 för oss för tre dagar. Vi visade dem normala priserna enligt Lonely Planet, och de gick med på att minska de 8.000 sum till 2.500. Sedan vandrade vi uppför sluttningarna upp till betesmarker för kor och får. Fantastisk utsikt och mycket skönt väder ute.
         Tog sedan "taxi" från Bolshevik in till At-Bashi, en tur på ca 20 minuter. Trots att klockan bara var 12:10, hade sista bussen för dagen redan gått. Motvilligt steg vi in i taxi, som snabbt körde oss till Naryn på knappt en timme. För det betalade vi 300 sum, precis lika mycket som för den första taxin. Ghislaine och jag hade tänkt fortsätta direkt till Koshkor, men även här hade sista bussen för dagen redan avgått. Däremot strömmade det massor av hungriga taxi-chaufförer mot oss. Men vi var trötta på taxi, och bestämde oss däreför att stanna här med Alison.
         Ala-Tuv hotellet var av typiskt rysk stil, men var nu ännu mer förfallet än Lonely Planet beskrivit det. Men lyx-sviten kostade bara 700 sum, inte 1000, och där tog vi in. Det var enda rummet med varmvatten. Vi var alla smutsiga, eftersom det inte funnits dusch-möjlighete i Bolshevik. Så jag erbjöd mig att börja, klädde av mig och satte på det eftertraktade varmvattnet. Den jämna stråle vi nyss beskådat avmattades snabbt i styrka och blev snart ett knappt drocppande. Trots idoga försök att få igång det igen, blev jag tvungen att klä på mig och hotellpersonalen tillkallades. Dags för försök #2. Avklädning, men snart droppade det igen. Påklädning och hotellpersonalen anlände igen. Den här gången tog de mer tid på sig och lyckades till slut få ordning på det.
         Solen sken och vi satt utomhus på den spartanska terassen och läste på eftermiddagen. När vi sedan letade restaurang, visade det sig alla var barer med högljudd musik och dansande. När vi satt på hotellrestaurangen, blev vi snarft uppbjudna alla tre att vara med i modern kirgis-dans. Det var fyra kvinnor, och en man som bara dansade ibland.

Lördagen 28 maj: Naryn

         Frukost i hotellet blev inte vad vi önskat: Inga ägg, inget smör, ingen mjölk; så vi fick bara te och bröd. Hyrde sedan taxi för att ta oss till sjön Song-Köl, som enligt uppgift skulle vara fantastiskt vacker, 3016 meter över havet. Vi hade hört att den skulle fortfarande vara frusen och att det sku8lle vara kallt däruppe - och att det skulle ta 2½ timmar dit.
         Det gick bra i början, klockan 1 stannade chauffören för att fylla kylaren med vatten och det fanns flera bilar parkerade vid ett ensligt hus. Sedan började zick-zack vägarna på allvar, och vi klättrade stadigt uppför. Det var fortfarande klart ute och mycket vackert, och man började se snöfläckar här och där. Vi passerade en på vägen, det gick bra, men vi fastnade i den andra. Och där satt vi, och började försöka få loss bilen. Men ju mer vi försökte, ju fastare satt vi. Vi började plocka bort snö, men det var inte lätt utan spade (!). Föraren verkade inte alls van vid snö, och vi tyckte inte alltid att hans metoder var särskilt intelligenta.
         Vi höll på i 2 timmar att försöka få bort snö utan verktyg, att ibland försöka skjuta bilen, och att ibland vänta på att han meckade för att få igång bilen. Vi kom långsamt några decimeter några gånger, men sedan var det helt stopp och ett berg av snö under bilen.
         Vi hade inte sett skymten av några andra fordong, men till vår förvåning dök en snötracktor upp. Med hjälp av två män lyckades vi med svårighet få loss bilen, som mot slutet kämpade mot lera och en liten sluttning farligt nära branten. Snötraktorn fortsatte nedåt utan att ta ta bort snön (!) och vi andra upp en timme utan att nå till passet och sedan körde han oss hem igen. Klockan var 7 och vi var vrålhungriga, eftersom vi inte haft så mycket mat med oss.

Söndagen 29 maj: Naryn->Koshkor

Hittade genast minibuss till Kochkor. De väntade till och med på oss medan vi åt "frukost" - te och bröd. Även denna gång regnade det lite när vi på körde över passet. Koshkor mycket vackert med snötäckta höga snötäckta berg i närheten. Där gick vi på CBT (Community Based Tourism) och fick en "home stay" ordnad - ett charmerande hus, där en kvinna bodde med tå döttrar. Mycket mer välordnat här än i Bolshevik, men inte samma atmosfär. Varmt ute, men kallt på vårt rum.
Åt god lunch - ris, grönsaker och ägg - och ägnade oss sedan åt att tvätta kläder (vi kunde värma lite vatten). Senare drack Ghislaine och jag kaffe på liten restaurang och såg på TV med mycket intressant sångerska och en sångare. God middag. Vi såelade kort sedan på kvällen.

Måndagen 30 maj: Koshkor

         Fick god frukost av mer normala portioner (bröd, smör, sylt, ägg, te eller kaffe). I At-Bashi hade vi dessutom fått mersylt, honung, yoghurt, lagad mat, vodka (!). Gick sedan och läste internet.
         Ghislaine och jag gick sedan och handlade lite i marknaden och vandrade upp i riktning mot bergen. Vi följde en väg som aldrig verkade ta slut. Men till slut kom vi i alla ut längs åkermark. Så vackert ute! Så småningom passerade vi en väg och nådde efterhand en by, som också verkade oändlig. Åt lunch i en grön fläck där, och fortsatte sedan till slutet av byn. De snötäckta bergen hade kommit närmare, men än var det långt kvar. Här vände vi och strosade tillbaka.
         Vi betalade för taxi upp till Sarala-Saz och för att bo i yurt där en natt på 3000 meters höjd - trots vår änglsan att det skulle vara kallt däruppe.

Tisdagen 31 maj: Koshkor->Sarala-Saz->Yurt

         God frukost - blinis. Kvinnan hade värmt vatten i tvättrummet, så vi tog alla skön dusch och hårtvätt med vatten skopande. Ghislaine och jag gick till marknaden för att köpa grönsaker, äpplen mm till två luncher.
         Taxin kom punktligt strax före 10. Mycket dålig väg tidvis, men vi kom efter ca 1 timme till byn Sarala-Saz. Sedan körde han en kvart till och stannade vid en plåthusvagn, tämligen rostig. På den stod det "Welcome" och "Yurt", B&B "to Sarala-Saz". Vi bävade alla 3 av oro, och vår oro blev snart bekräftad, när chauffören antydde att det var där vi skulle bo.
         Chockade protesterade vi alla tre. Vi ville bo i yurt som vi betalt för, och högre upp. Chauffören antydde att det skulle var mycket kallare där uppe, men det visste vi redan. Mannen där sa att säsongen började inte förrän i juni. Men vi stod på oss. Här ville vi inte bo. Så mannen följde med oss ned till Sarala-Saz, och där hittade de en telefon. Diskussion med CPT, både av Alison och kirgisen. Vi fick höra att en yurt skulle byggas åt oss hägt upp och vara klar klockan 5. In i bilen utan kirgisen och tillbaka upp på berget, men denna gång mycket högre upp och med mycket bättre utsikt. Chauffören stannade bilen och pekade ut var vi skulle sova - men för tillfället fanns inget alls där, bara en ofantlig sluttande grässlänt. Runt oss fanns hjordar av får, kor och hästar. Vi åt medhavd lunch och strövade sedan uppåt sluttningarna.
         Efter 20 minuter hade vi nått den första kammen med mycket vacker utsikt, några av molnen såg en aning hotande ut, så vi satte oss ned och tittade omkring - och väntade på att molnen skulle bestämma sig. Det tog lång tid, men till slut började det blåsa mycket och det mörknade mer, så vi skyndade tillbaka. Till vår glädje såg vi en traktor på väg till bilen. Den avlastade en plåthusvagn. Det fannns fem-sex människor som febrilt organiserade allt möjligt. Det rökte redan om skorstenen. Det blev kallt och duggade ett tag, så vi satt inne i bilen.
         Men solen kom snart igen och det blev helt klart. Ensam gifk jag upp igen liten längre bort för en strålande utsikt. På vägen ner såg jag en traktor på väg, och efter den en lastbil släpande en plåthusvagn. När traktorn anlände, påbörjades en febril aktivitet igen. På en släpkärra fanns alla delar till en yurt, och ca 10 personer började bygga yurten. Först band man ihop fyrkantiga träribbor till en cirkel-rund pallisad (med öppning). Därefter bands ena änden av ca 60 stänger mot pallisaden. Stängerna lutades upp i 45° vinkel mot ett runt tak, ca 1½ meter i diameter. Därefter täcktes pallisaden av "felt" filt, som virades runt den. Därefter virades filt kring stängerna, och till slut täcktes taket också. Med ett snöre kunde man öppna halvet taket för att släppa in ljus.
         Under tiden hade lastbilen anlänt. Släpandes efter sig fanns samma plåthusvagn vi sett tidigare med "Welcome Yurt" B&B to Sarala-Saz. Men på flaket fanns material till ytterligare en yurt, och 7-8 människor satte sig genast i arbete. I den här yurten, där vi skulle sova, var väggarna också dekorerade.
         Vi stirrade i förundran. Allt det här arbetet måste ha igångsatts bara för att vi ville bo i en yurt i natt. Det måste ha funnits 20 människor jobbande. Vi insåg samtidigt att det här var sommarlägret, det var här alla skulle bo under sommaren. Det fanns gott om får omkring oss, och många hästar hade dykt upp. Ur en liten låda trippade 4 kycklingar, en tupp och några höns. Hur kunde vi haft en sådan tur att få vara med om allt detta? Att titta på yurt-konstruktionen i Karakol var ingenting i jämförelse.
         20 i 8 var allt klart. Gott nybakt bröd serverades först - hur hade de haft tid att baka det? Sedan god middag tillsammans med chauffören. Sedan somnade vi snart. Det var inte lika kallt ute som vi fruktat.

Onsdagen 1 juni: Yurt->Sarala-Saz->Yurt

         Steg upp 8. Solen sken och det var skönt ute. Gott bröd till frukost och goda sylter, direkt från korna och sto-mjölk. Den senare var sur och ovanlig, men inte svår att vänja sig vid. Vi bestämde oss för att försöka stanna en natt till, och körde därför ner till byn Shamshi igen för att ringa CBT i Koshkor. Det var inga problem alls.
         Tillbaka upp vid yurten gick vi sedan samma väg som jag gått igår. Strålande utsikt igen, och vi satt där och tog det lugnt rätt länge. Men tilltog vinden i styrka och molnen såg hotande ut, så vi vandrade tillbaka. Det blev kallt ute, så vi satte oss i yurten och spelade kort. Vinden tilltog i styrka.
         Men till slut tröttnade vi, tog på oss mer kläder och gick ut och tittade på när de mjölkade hästarba, sedan gick vi upp till den andra yurten som låg några minuters promenad upp i sluttningen. Vi blev genast inbjudna på te och mycket gott bröd, gjort på rågmjöl. Denna yurt var lite mindre, men hade öppen spis inuti (varav också skönt därinne!). Det fanns också klädhängare, lådor mm. Fortfarande kall och blåsigt ute, så vi gick tillbaka till vår yurt och väntade på middag.

Torsdagen 2 juni: Yurt->Koshkor

         Mycket kallare ute denna natt, inga 8 grader. Helt stjärnklart ute och vintergatan syntes tydligt. Det var länge sedan jag sist sett den!
         Fantastiskt fint väder på morgone! Efter frukosten vandrade vi upp till en liten bergsrygg, till vänster i stället för till höger, som vi gjort tidigare. Dn verkade inte lika intressan, men vi ville pröva på något nytt. Efter en stund passerade vi en flock hästar, några med föl. Vi fortsatte och kom till slut till toppen av ryggen.
         Vilket fantastiskt panorama som öppnade sig för oss här! Det var mycket vackrare här än vad vi sett igår. Vi började genast drömma om att komma tillbaka hit med tält, men kanske några veckor senare under säsongen.
         Chauffören körde oss tillbaka till Koshkor, och vi återvände till samma hotell. Det kändes nästan som att komma hem igen. Åt sallad på en liten restaurang. Försökte sedan växla pengar, men lyckades bara växla $40 (de tog inte euros, och godkände inte resten av $-sedlarna). Tvättade kläder och oss själva på eftermiddagen. Drack öl till god middag. Spelade sedan kort för sista gången med Alison, i morgon skulle våra vägar skiljas.

Fredagen 3 juni: Koshkor->Balikchi->Karakol
         Tog farväl av Alison efter frukosten. Vi hittade ingen buss till Balikchi, så efter minst en ½ timmes väntan kom vi på bekväm taxi med 2 andra. Förvånande torrt om kring oss, det var i stort sett ren öken det mesta av vägen. I Balikchi kom vi genast på microbus till Karakol (men hann dricka te medan de andra väntade).
         Vi tyckte bussen var fullpackad när vi gav oss iväg, men de lyckades klämma in fler passagerare under vägen. En gång räknade jag till 26 personer i microbussssen, men det var nog fler senare. En gång när vi stannade, hördes ett ljud, som påminde om när ljuddämparen ramlar av. Men när man tittade på de tre personer som jobbade under bilen, verkade det mer som en drivaxel gått av. I alla fall fick de ihop allt efter 15 minuter.
         Massor av stopp och på-och-avklivning under vägen. Men till slut, efter 4½ timmar, anlände vi till Karakol och alla gick av. Folk knallade iväg och lämnade oss ensamma på en tämligen öde plats med några byggnader på och några sömniga stånd. Var var vi?
         Jag kunde inte låta bli att än en gång jämföra med Indien. Där finns lastbilar överallt på vägarna, här nstan inte en enda. Fraktas det inte varor mellan städerna? Där skulle en sådan här stad ha en "bus stand" fylld med bussar och sjudande av aktivitet, antagligen mitt i centrum. Här är det nästan folktomt (fast det visade sig senare att vi bara var 500 meter från centrum). Karakol är en stad i Sovjet-stil med stora breda avenyer, där det knappt finns några bilar alls.
         Vi hamnade på ett CBT-hotell, som såg trist ut utifrån, men var fint på insidan med en mycket vacker trädgård. Middagen vi fick var mycket god, särskilt salladen.

Lördagen 4 juni: Karakol
Fick gott mannagryn till frukost. Sedan började internet-dagen. Tre gånger var vi på internet-kafé och tillbragte ca 4½ timmar där. Men vi hann göra CD med alla våra bilder och uppdatera hemsidan med 11 bilder. Under dagen åt vi god fisklunch och besökte bägge turistkontoren.
Det var mycket varmt under dagen. Salladen till middagen var utsökt. Vi fick soppa igen (lite trist, tyckte jag) men den var god men vi fick alldeles för mycket. Det var nationalrätten med nudlar och potatis och ett förlorat ägg.

Söndagen 5 juni: Karakol->Kadzhi-Say

         Tidig frukost 7:45 och sedan stats-minibuss 102 till den stora marknaden. Den var nog så intressant, men var fanns alla djur som köptes och såldes? En person sa att det var långt obrt och att vi skulle ta en taxi. Det verkar som om all säger till turister att ta taxi. Men det ville vi inte, och nu klämde någon ur sig att buss 102gick dt. Så ny buss ganska långt bort, tills vi kom fram till den verkliga djurmarknaden.
         Här var det intressantere, och vi såg och hörde får överallt. Vi såg inte så mycket kommers, men folk stod och höll sinna får överallt rep. Vi flyttade oss vidare till kor och kalvar, och nu ersattes bräkandet med råmande. Stax senare kom vi till den intressantaset delen av marknaden, den gnäggande.
         Det var första gången jag sett en häst bli skodd. Jag blev verkligen förvånad över att de kunde spika fast hästskon utan att hästen reagerade. Flera kirgiser, galloperade runt omkring oss och vi antog att de ville pröva hästarna för eventuellt inköp.
         Buss 102 tillbaka till B&B. Senare väntade vi på buss 101 att ta oss till busstationen. En bil stannade och sa att de skulle ta oss dit för samma kostnad. In bilen, som snart stannade vi en busstation, men FEL busstation. Duskussion med chauffören, som sa till oss att ta en taxi. Till slut kör oss bilen till den andra busstationen, vi betalar självmant dubbelt och alla är lyckliga.
         Här finns t o m tidtabell, och det visar sig t o m att vi avgår enligt den. Det var första gången vi var på en reguljär buss (minibuss) och ej en mikrobuss. Det tar knappt tre timmar att komma till Kadzhi-say. En gång ryker det våldsamt från motorn och luktar bränt. Föraren stannar, öppnar motorluckan, petar på några sladdar. Sedan är det bara att fortsätta. Under tiden har solen långsamt försvunnit. Långa sträckor har vi kört helt nära vattnet. Den södra stranden av Isyk-köl (sjön) är inte alls lika bebodd som den norra, och det är mycket torftlig växtlighet.
         Tredje förslaget att ta taxi idag, och den här gngen följer vi det och hamnar snart på en B&B. Vi har kört igenom ett område som verkar som en bombkrater från andra världskriget. Överallt finns det sand, stora högar eller smala vägar. Allt verkar helt overkligt. Instoppade bland sand och förfall finns här och där väbyggda hem. Och runt omkring oss breder ett magnifikt landsskap ut sig, mer kriss-krossat av ledningar av alla de slag.
         Mitt inne allt detta finns vårt vandrarhem inplacerat som en oas med massor av fruktträd och grönsaksodlingar. Och som pricken över-et mannen som är örnexpert. Han tar upp oss till en bur, ur vilken han placerat en stor kungsörn. Jag får hålla den ett tag, definitivt första gången mitt liv.
         Mannens dotter var inte alls lika trevlig. Vi promenerar runt omkring en stund bland bråte, sand och hus. När vi kom tillbaka, träffade vi en kvinna till, ännu otrevligare. Vi hade bett om middag 7, men hade gått med på 8. Det började regna rätt kraftigt. När det lättade 20 8, gick vi - hungriga - ner för att kolla in meddagen. Vi blev åter upplysta om klockan 8, och att vi skulle bli tillkallade. Detta hände ½9. Det var den yngre kvinnan. Det kändes som att äta middag en stengrav. Middagen vi fick var mindre riklig än vi var vana vid, men passade oss perfekt - potatis med god dill.

Måndagen 6 juni: Kadzhi-Say->Bishkek->Almati

Molnigt ute. Vi träffade till slut hans fru, som serverade frukost. Hon var mycket trevlig. Under frukosten sprang mannen förbi, uppklädd i arbetskläder. Han sa inte ett ord, varken till oss eller sin fru. Lite senare gick vi ned till busstationen. Några andra väntade där. Den vanliga diskussionen - skulle det komma en mikrobuss? Eller var det bara en stor buss? En taxi kom, och man sa till oss att vi borde betala 50 sum någonstans och ta taxi. Men kvinnan på hotellet hade sagt att de skulle komma en mikrobuss, så vi stod kvar. Mitt under diskussionen kom denna mycket riktigt och vi var glada att vi litat på kvinnan.
Snabb färd, men det tog ändå 5 timmar till Bishkek inklusive lunchstopp. Det stod Almati på en buss där, så vi klättrade helt enkelt över där, och var väg inom 10 minuter, klockan 3. Vi var glada att slippa hitta hotell i Bishkek. Vägen till gränsen var tidvis rätt hoppig och dålig. När vi passerade gränskontrollen ur Kirgistan, ändrade de datum på den stämpel som användes för att stämpla passen. Vi var med andra ord de första turistere som passerade idag. I hela Kirgistan hade vi under 2 veckor sammanlagt sett högst 7 turister, inklusive Alison!

KAZAKSTAN

         Vi gick över till den kazakiska sidan. Det var rätt många i kö, men de tog oss åt sidan som en egen kö med ytterligare en gränsvakt som tog hand om oss. Det kändes nästan som att vara en VIP.
         Vi blev glada när vi snart körde ut på en lång rak bred asfaltväg. Den glädjen varade inte så länge! Undeer säkert halva färden till Almati sniglade vi oss fram på mycket dålig grusväg. Trafiken är ganska tät, nästan kö några gånger. En sådan drastisk skillnad mot Uzbekistan och särskilt Kirgistan. Många bilar är ganska nya och inte billiga att köpa. Jämfört med det Kazakstan vi sågt från tåget är det som natt och dag. Föraren var mycket försiktig och körde tidvis mycket sakta. Men strax före 9 kom vi i alla fram efter nästan 6 timmars färd (vi hade hoppats på 4).
         Taxichaufförerna kastar sig över oss. Alison hade sagt till oss att man borde ta in på Almati hotell. Det blev en oväntat lång taxiresa dit. Men till slut kom vi i alla fall fram till ett lyxhotell, som ville ha $70 per natt. De hänvisade oss till "det billigaste hotellet" i stan inte långt bort. Nu befann vi oss i ett MYCKET tråkigt ryskt hotell mitt i horkvarteren. De utlovade 3000 teng blev 5500 för ett dubbelrum ($42). Men här tog vi in i alla fall, tämligen missnöjda med situationen.

Tisdagen 7 juni: Alma-Ata

         Jag sov som en stock. Krångel i lunchrummet - vi hade inte ett litet papper. Så gick den långa vägen till receptionen och fick kupongerna av den mycket otrevliga kvinnan där. Frukosten var inte särskilt inspirerande, trots att vi var vrålhungriga på grund av svältkost i går. Träffade en italienare som körde bil till Korea. Han hade fastnat i Kinesiska tullen eftersom något papper saknades. Han hade varit en vecka i Alma-Ata redan.
         En skotte berättade för oss om andra hotell, som är trevligare. Han är gift med en kazakiska och har bott här 9 år. Så ut och leta hotell. Alma--Ata har inte mycket gemensamt med de andra centralasiatiska städer vi sett, inte ens med Tashkent den påminner snarare om en europeisk storstad som haft oturen att formas av det forna Sovjetunionen. Breda avenyer, överallt fula byggnader. Massor av trafik.
         Vi når hotellet och bestämmer oss för att flytta dit. Inte billigare, men mycket trevligare. Sedan ut mot marknaden. Vi äter en dålig och dyr lunch. Marknaden är bara full av kläder. Men sedan hittar vi kött-avdelningen. Jag vet om jag någonsin sett ett sådant köttberg till salu tidigare. Fisken ser mycket trevligare ut, liksom grönsakerna. Men grönsaksavdeloningen är inte ens en 20-del av hela marknaden.
         Efter letande hittar vi det rätta stället att köpa souvenirer (man letar alltid i den här staden, ingenting är utmärkt för turister, och det verkar avsätt att man alltid skall guidas fram). Det är samma stora affär vi redan passerat flera gånger. Med ett glädjerop hittar Ghislaine en bankomat för att ta ut pengar, mödar sig upp till högsta våningen i affären och ger sig i kast att göra av med pengarna. Hon hittar t o m fula vykort - det verkar vara enda stället i stan som har dem.
         Äter middag på hotellet men är inte så imponerade. Massor av lyxbilar kör förbi utanför.

Onsdagen 8 juni: Alma-Ata

Frukosten är något bättre, men inte fantastisk. Ett franskt par har adopterat en son från Kazakstan och är på hemväg, också på fredag likosm vi. Vi vågar ta trådbussen för första gången. Vi stiger av i närheten av Panfilov-parken, som är stor och mycket grön. Här hittar vi också den berömda (?) katedralen Zenkov. Enligt uppgifter skall den helt vara byggd av trä, men det är bara dörrarna och diverse andra detaljer som är gjorda av trä. Är det möjligt att vi är på fel plats? Inte enligt kartan i alla fall.
Vi hittar till slut British Airways kontor, posten mm. Allt måste man leta efter, det är så myucket tid man slösar bort på det. Tillbaka till hotellet och fick till vå glädje höra att vi kunde stanna kvar i samma rum. På kvällen gick vi tillbaka till centrum och hittade en trevlig restaurang med gott öl, låt vara att maten bara avar si-så-där, men bra service.

Torsdagen 9 juni: Alma-Ata

Hörde svenska röster i frukostrummet, de första vi hört under resan. De var här för att hålla kurs med hjälp av tolk. Läste sedan internet, och sedan med bussen för att ta gondo-banan upp till TV-tornet. Man såg en del vackra berg, men tyvärr också mycket luftföroreningar. Restaurangen mm för turister var stängda och såg mycket fallfärdiga ut.
På eftermiddagen handlade vi mer saker. Åt både lunch och middag på samma restaurang som i går kväll.

Fredagen 10 juni: Alma-Ata->Hem!

         Sov dåligt, tänkande på avresan och på min domain som plötsligt förvunnit - hemsidan fanns kvar i en server i Californien, men det gick inte att komma åt den.
         Vaknade av ringklockan 6:15 ur djup sömn. Vi åt snabb frukost och checkade ut. Under den korta väntan läste jag ett litet anslag. Där stod att man måste registrera sig inom 5 dagar. Det hade jag glömt bort, men eftersom vi bara varit här 3 dagar, spelade det ingen roll. Det stod också att de som inte registrerat sig "fick ta konsekvenserna"! Man behövde också ett tullpapper- det hade vi aldrig fått, så det måste vara ett förlegat anslag. Trodde jag!
         Taxi till flygplatsen, dit vi kom 5 i 8. Dags för en imponerande invecklad byråkrati! Vi fick omedelbart visa pass och flygbiljetter och allt bagage kördes genom en maskin för säkerhetskontroll. Sedan gock vi 3 meter och stannades där av 3 uniformsklädda män, som kontrollerade pass och biljetter en gång till för säkerhets skull. Dags för incheckning. Kvinnan tittade länge på våra biljetter. Tittade i en data-monitor ett antal gånger, gick och frågade en kvinna en bit bort. Diskussion där, sedan kom bägge tillbaka och sade att vi måste betala $50 per biljett, eftersom vi ändrat datum. Den andra kvinnan tog visa-kortet (Jag hade hoppats att de skulle "glömma" dessa $100). Till slut incheckade. Gick till kvinnan bredvid, där jag efter en stund fick tillbaka visa-kortet.
         Dags att gå igenom passkontrollen (det verkade inte finnas någon tullkontroll). En kvinna tittade på pass och boarding-pass och hävde sedan ur sig en ström av ryska ord. Vi förstod inte ett dyft, kvinnan fortsatte prata. Efter en stund gav hon upp i alla fall och släppte fram oss till lucka #2 för kontroll. Kvinnan där kunde lite engeska. Först ville hon ha pappret på att vi registrerat oss, men verkade acceptera att vi varit i landet mindre än 5 dagar. Sedan ville hon ha tullpappret. Ja, det hade vi ju inte, försökte förklara att vi inte fått det när vi passerat gränsen landvägen.
         Hon gav oss tillbaka pappren och hänvisade oss till en lucka på andra sidan. Proceduren upprepades. Den andra kvinna sa sedan till oss att vänta på att "hennes kollega" skulle anlända. Det blev minst 10 minuters väntan. Vi kunde fundera på varför ett så pass fattigt land lade ner så mycket energi och därmed pengar på att kontrollera européiska turister, som måste vara ett så otroligt mindre hot mot den nationella säkerheten än personer från COMECOM, som slapp undan med så mycket lindriagre kontroll.
         Till slut fick vi komma till luckan #8. En i taget fick vik titta in i en kamera, och det tog 3 minuter per person att passera dennaa kongtroll. Vi var nu igenom kontrollen, men hade inte fått tillbaka pass och biljetter än. Det tog yterligare en väntan på nästan 5 minuter. Klockan var nu 10 i 9. Allt som allt hade det tagit 55 minuter!
         Ingen av världens större flygplatser - nästa flyg efter vårt klockan 10 skulle avgå mer än 6 timmar senare! Innan vi gick ombord, kördes bagaget genom säkerhetsksontrollen en gång till.