Måndag den 2 maj:
Uzes->Marseille flygplats
Buss från Uzes till Avignon klockan ½7. Hittade efter lite virrande matarbussen
från stationen i stan till TGV-stationen - mycket ny, stor och totalt känslolös.
Snabbt tåg till Marseille. För sent insåg vi att vi fått felt biljett i Avignon
- tåget gick till Marseille och inte till flygplatsen. Så det var bara att sätta
sig i en buss ut dit.
Ingen buss därifrån till det Formule-1 hotell vi beställt, så vi tog en taxi. Försökte
reservera taxi för morgonen men chuffören sa att vi skulle ringa på morgonen.
Det tog ett tag innan vi lyckades ta oss in i hotellet, det var inte bemannat
så här dags (10 på kvällen) och man måste ge beställningskod, mata in kreditkortet
och ge kod. Men till slut gick det i alla fall. Ock sedan kom vi också in i rummet,
som fungerade utan att göra anspråk på någon som helst charm.
Tisdag den 3 maj:
Marseille->Bryssel->Москва(Moskva)
10 i 5 ringde klockan, och 5 över gick vi ut därifrån. Ghislaine hade försökt ringa
efter taxi kvällen innan, men hade fått telefonsvarare, och den ville vi inte lita på.
Jag hade sovit dåligt under natten.
Vi hittade rätt och anlände flygplatsen ½6. 5 minuter senare var vi incheckade på
vårt 6:45 flyg. Hittade kaffeautomat under väntan. Hyfsad service ombord - inte som
RyanAir, EasyJet eller Sterling.
Försökte växla pengar i Bryssel, men jag ändrade mig när jag hörde att $->€ kursen bara
var 1,17 (borde vara 1,30). Hittade heller inget jod, klor eller liknande för att göra
vatten drickbart. Inga missöden på flyget till Moskva, dit vi anlände 3:25. Det tog ett
tag innan vi kom igenom passkontrollen, men inga problem. Kvinnan tittade länge på
alla mina visa innan hon bestämde sig för att stämpla det (Ghislaine kom igenom mycket snabbare).
RYSSLAND
Москва
Snabbt tåg in till sta’n, men det tog ändå 45 minuter. Och sedan började tunnelbanecirkusen.
Vi förstod inte systemet och irrade runt ett tag innan vi kom rätt.Mycket folk på tågen,
och vi trängdes som sillar. Men fram kom vi a alla fall. Och sedan började hotell-cirkusen.
Bottenvåninge, 13:e, 15:e, 5:e, botten och till slut 11:e, där vi till slut hittade vårt rum.
Fin utsikt, rätt litet men med allt vi behövde.
Gick lite senare till kafét och beställde in vin, kaviar och varsin sallad. Kaviaren (röd)
var fantastisk, mycket bättre än den svenska stenbits-dito. Försökte beställa in svart lite
senare (lite dyrare), men de hade ingen så vi tog en röd till.
Onsdag den 4 maj:
Москва
Frukosten var inte så spännande - lipton te,, cornflakes med mjölk, rätt söt yoghurt och
mycket söt bulle - inget vanligt bröd. Det var nu två kvinnor i hotellreceptionen, som
var minde intressanta än männen, men som gav oss uppgifter om bank och tunnelbanekort.
Tog sedan tunnelbanan till
Кузнеций Мост
(Kuzhnetsij Most). Så många ryssar har mobil-telefoner. Men
ingen pratar på tågen. Lite mindre fullt nu, men fick fortfarande stå.
Steg av vid
Кузнеций Мост.
Tog en bild av en stor regeringsbyggnad. När jag försökte ta
en till, hindrades jag av en militär. När vi tvekade lite, kom en engelsktalande ryss fram
och hjälpte oss. Gick ned för en - som många gator i Moskva - ofantligt bred gata ner till
Болшой Театре
(Bolshoi-teatern). Flera ryssar försökte sälja oss biljetter. Men det var inget problem att
få bibljetterna när vi lämnade över internet-koden. Strövade sedan ned mot Röda Torget. Nu
kunde man se lite vad som hänt sedan 1983, sista gången jag var här. Så mycket utländska
bilar, men det fanns också Volga. Maserati såldes mitt i centrala Moskva. Snopna kunde vi
konstatera att ingången till
Röda Torget var stängd - till den 10 maj på grund av ett stort regeringsfirande. Vid den
stängda grinden kunde man se de fantastiska kyrkorna långr bot. Men in kom vi inte.
Det fanns en liten kyrka mellan de låsta järngrindarna. Vi gick in och blev helt betagna
av de vackra sångrösterna där - den av prästen, men särskilt av kvinnan bredvid. Sång som
man sällan i sitt liv får nöjet att njuta av. Kyrkan var helt liten, men det fanns rätt
många ikoner i den.
Åt lunch, och kunde konstatera att det blivit dyrt i Moskva. Det gick knappt att hitta mat
för under 3€, och cappucino kostade lika mycket. Åt en pizza var, de var goda. Massor av
folk ute och vandrade. Vi köpte biljetter för att komma in i Krems, och fick sedan nöjet
att stå en ½ timme i kö för att gå in.
Men det var det väl värt! Vilka fantastiska kyrkor det fanns där inne (men ej längre använda
som kyrkor). Lite overkligt med det stora området med vakter överallt och massor av
turister (som betalade minst 100 ruble för att komma in).
Gick sedan genom en park, fär Ghislaine somnade ett tag (och jag började bli kall, solen
började försvinna). Åt sallad och drack te, och gick sedan upp till Bolshoi - ett
stort ögonblick för mig, hjär hade jag misslyckats att ta mig in med Surain 1983. Mycket
storslaget och magnifikt. Hörde baletten "La Bayadère". Andra akten var mycket bra, men
det applåderades alldeles för mycket och var rätt störande.
Tog vin på hotellet klockan 11. Tunnelbanan gick fortfarande mycket ofta så sent på kvällen.
Torsdag den 5 maj:
Москва
Stängt på kontoret när vi ville försöka hämta frukost-kuponger. Till restaurangen
utan kuponger - men vägrades blankt frukost. Ner till receptionen och diskuterade
- innan kontoret på 5e våningen öppnades och vi fick våra kuponger. Sedan dags för
internet. Vi bollades än en gång upp och ner mellan våningarna - med hjälp av mycket
vänlig städerska, mycket vänligare än alla andra - tills vi till sist hittade det
på 14e. Öppnade inte förrän klockan 5.
Så ut till banken och - efter lång väntan - lyckades växla dels E-$ (mycket bättre
kurs än i Brussel) och dels till rubel. Till vår förvåning hittade vi jod i ett litet
apotek. Det fanns mycket annat också, t ex gott om färsk coriander!
Tunnelbana till
Таганская
(Taganskaja) och gick därifrån till Andrei Rublev-galleriet. Köpte bröd
och ost i en liten affär på vägen och åt det på en bänk utanför. Muséet var fantastiskt,
men tyvärr motades vi ut klockan 2 eftersom bara en kvart - tidigare stängning än normalt
idag. Gick också in i kyrkan. Flera kvinnor försökte prata med oss och en skrattande präst
stänkte lite vatten på oss.
Vandrade tillbaka till Taganskaja och stannade vid en stor kyrka på vägen.. Massor av
bilder och målningar på väggarna, mycket mer även än i katolska kyrkor. Drack cappuccino
och tog sedan tunnelbanan till hotellet. Köpte 2 bananer medan vi vandrade i marknaden.
Och kunde bara förundras över priserna: 120 ruble för en cappuccino och 6 för ett äpple.
Senare på kvällen tog vi en flaska champagne för 180. Alltså nästan 4 euros för en
cappuccino, 18 centime för entt äpple och 5eur för champagen. Cappucino-priset är
verkligen inflaterat.
Försökte använda internet igen. Nu var det öppet. Kvinnan där kollade alla våra papper,
kollade i sin dator och sa till slut Nej, ni får inte använda det eftersom ni inte
betalat 500 ruble i receptionen! Förutom sedan 70 ruble/timme. Vi gav upp …
Drack champagnen delvis med tre isländare, som skulle ta tåget till Irkutsk (Bajkalsjön)
på kvällen. Åt rysk kaviar till.
Fredag den 6 maj:
Москва->(på tåget)
Bad att få bröd till frukosten - mycket bättre än den söta runda saken de serverar!
Gick till posten och lyckdes efter ett tag köpa frimärken - bara sura miner hos tanten
som sålde dem till oss. Köpte också ost, bröd och två äpplen.
Tunnelbana in till
Китан Город
(Kitan Gorod). Det fanns en park där, så åt bröd och ost till
lunch.Gick sedan till Vasilij-katedralen. Nu kände jag till slut igen Röda Torget bakom
- avstängt för de kommande festligheterna. Massor av militärer där, och man kunde
fotografera så mycket man ville.
Gick sedan över bron till Trejakov muséet. Många mycket fina målningar. Alla porträtt
där vi först hamnade var lite tråkiga, men många landskapsteckningar var fantastiska.
Hittade sedan ett internet-ställe långt ner i en källare. Det var fyllt av folk och
mycket trångt och inte särdeles trevligt, så vi stannade inte så länge där.
Tågresan
Tunnebana
tillbaka, lade på breven (fler sura ryska miner på posten), köpte mer bröd och gav oss
iväg till
Казанский
Вокзаl
(Kazanskij tågstation).
Först var vi helt vilse där och undrade lite hur vi någonsin skulle kunna hitta rätt.
Men det var bara pendeltågen vi såg. Vilken glädje när vi hittade den riktiga stationen,
fylld av folk och äventyr. Drack gott kaffe - det bästa och billigaste vi fått hittills.
Jag gick ut och rekognoserade och hittade till min oförställda glädje ett plakat, där
Tashkent fanns längst ned! Tog massor av bilder.
Tåget kom så småningom, och vi fick vandra förbi 13 vagnar. Ståhej där, men biljettkontrollanten
verkade mycket trevlig. Mycket förvirring därinne och skrik och rop, men till slut
kom vi iväg 23:35, 20 minuter försent. Vi delade kupé med en ung kvinna från Uzbekistan,
som bott 5 år i Moskva och nu åkte tillbaka för första gången.
Svårt att somna, låg vaken länge. Kaffe? Upphetsning?
Tågtidtabellen
Lördag den 7 maj:
(på tåget)
Vaknade och var sedan omväxlande vaken och solv. Vi steg upp circa 8. Shasha bjöd
på te. Vi vandrade sedan bort till restaurangvagnen och drack kaffe (gott) och åt
bröd och
боршть
(borsht). Mycket trevlig personal där.
Varm dag. Träden höll på att slå ut överallt. Tog många bilder under dagen. Shasha
berättade att hon betalt 4.000 ruble för tågbiljetten, inte så stor skillnad mot
våra $179. Läste lite under dagen, men stod mest och tittade ut. Lunch på restaurangen,
ris och gryn plus bröd och kaffe respektive te.
Läste/sov på eftermiddagen, litee trötta efter föregående natts somnbrist. Mot
kvällen stannade tåget ½ timme i
Самара
(Samara), så gick ut och sträckte på benen och
köpte te, en flaska vitt vin från Moldova och lite kola. Pratade länge med uzbekiskt
par i kupén bredvid och blev inbjudna att hälsa på dem i deras hus i Fergana.
Bjöd Shasha på vin och delade ost och bröd från gemensamma källor. Gick och lade oss tidigt, ca 9.
Söndag den 8 maj:
(på tåget)->Kazakstan->(på tåget)
Sov mycket bättre. Jag vaknade till lite hastigt när vi passerade Orenburg ca 3
på natten. Klockan 6, när solen redan varit uppe ett tag, väcktes vi för passkontroll.
Och sedan lång väntan på ryska sidan. Ingen kontroll, men vi saknade ett papper
(som vi tydligen borde fått av konsulatet i Marseille). Efter en del dividerande
gick det bra utan detta papper. Någon timme senare var vi inne i Kazakstan.
KAZAKSTAN
Mycket trevligare passkontrollanter, som skrattade och hälsade oss välkomna. Någon timme
senare kontrollerades passen igen, men dessa män var inte alls lika trevliga.
Landskapet hade övergått i stäpp. Länge var det helt platt, med enstaka kullar. Det
fanns inte många byggnader och knappast någon människa alls. Och allt var mycket fult. I
Ryssland var det också mycket fult, men där såg man ibland vackert dekorerade träbyggnader.
Här fanns inget sådant förskönande inslag.
Vi åt lunch med Sasha. Hon öppnade sig mer och mer, och berättade om sin mor dött för
åtta år sedan. Hon hade inte varit hemma på sex år, och hade inte berättat för sin far
att hon var på väg hem. Den 10 maj, den dagen hon skulle träffa honom, skulle det
vara en minnesstund i Uzbekistan.
Då och då såg vi boskap - kor eller får. Och några gånger såg vi riktiga kameler, de
tvåpuckliga. Tåget stannade en kvart i
кзыл-Орла
(Kzyl-Orlat) på kvällen - fortfarande ljust, eftersom tiden
hade ställts om 3 timmar sedan Moskva! Vi steg ur och handlade en öl, gott färskt bröd,
saltgurka och potatisrullar. Det började mörkna. Plötsligt var det nästan bara sand och
kullrigt. Mycket spännande natur, som tyvärr uppslukades av mörkret.
Måndag den 9 maj:
(på tåget)->Tashkent
Solen gick upp senare idag. Drack te med Sasha och gick sedan till restaurangvagnen.
Det finns så många försäljare på tåget nu. De kommer och går och erbjuder tramför allt
kläder, men också massor av andra saker. Vodka ser vi hela tiden, men tyvärr ingen frukt.
Dricer kaffe och äter ett ägg var. Det är så trevligt i restaurangvagnen, men det finns
nästan inga andra där. Vi stannar vid en lite större station. Jag kommer inte ut, men
tar lite bilder genom fönstret. En polis ser mig, öppnar dörren och säger till mig att
inte fotografera. Jag var lite skärrad ett tag att han skulle ta filmen (som gjordes
en gång i Mongoliet). Vi fortsätter skriva våra dagböcker. Efter en stund kommer en
annan polis - lite trevligare - och vill titta på min bok, men han gör inget annat. Men
vi blir lite oroliga och slutar skriva och går tillbaka till vår kupé efter en stund.
Jag byter mitt minneskort i kameran.
Mer stäpp eller snarare halvöken. Det finns våta fläckar här och där och på ett ställe
liten sjö eller rinnande vatten. Men den stora floden Syr-Darja ser vi aldrig. Vi stannar
en gång till, och den här gången frågar jag polisen om jag får ta vilder. De verkar tycka
att det är en dum fråga, naturligtvis kan jag fotografera om jag vill!
När vi närmar oss gränsen ändras landskapet. Böljande, gröan, vackra kullar med ofta
vidsträckta utsikter. Långt borta till vänster ser vi snötäckta berg! Det har blivit
betydligt varmare ute.
Kazakiska sidan av passkontrollen tar 2 timmar. Vi visar först passen för en kvinna.
Hon vill också ha mitt uzbekiska visa (på det amerikanska passet) och försvinner med dem,
men kommer tillbaka med dem efter en stund. ½ timme senare kommer en man och tittar på
passen, men vi får tillbaka dem genast. Tio minuter senare vill man titta på passen en
tredje gång, men sedan är det färdigt. Vi känner oss nästan som terrorister!
Dricker en öl under väntan med Sasha och till slut lyckas jag räkna ut tidsomställningarna:
När vi kom in i Kazakstan, sköts tiden fram TRE timmar. Nära gränsen till Uzbekistan
sköts den tillbaka en timme. När vi passerade gränsen, sköts den tillbaka ytterligare
en timme. Den hamnar med andra ord en timme före Moskva eller tre timmar före Mellaneuropa.
UZBEKISTAN
Tullmännen på den uzbekiska sidan var mycket vänliga. Mycket grönare ute och uzbekerna
verkade överlyckliga att komma hem. Vi tog farväl av - men med adresser i behåll -
framför allt Sasha, men också tre uzbeker i vår ålder med ett antal barn, och med inbjudan
att komma och hälsa på dem.
Tashkent
Med en taxi - dyr - lyckades vi hitta Rovshan "bed and breakfast", som visade sig vara
ett fint hotell, finare än vi egentligen ville betala för. Gick sedan ut på sta’n och
hittade ett litet kafé, där vi drack två kaffe var och åt gott, runt bröd.
Dusch!! På transsibiriska järnvägen 1983 fanns dusch ombord, men inte på det här tåget.
Tisdag den 10 maj:
Tashkent->Samarkand
Sov gott under natten. Bra frukost, gående bord med mycket att välja bland. Hotellet
är verkligen bra med fin trädgård. Personalen är mycket vänlig där. Ghislaine får
tag på kontaktpersonal via telefon och vi stämmer lunchträff. Träffare en belgare som
arbetat här i 20 år och verkar veta det mesta. Mycket information. Går sedan ut och
hittar en fin marknad. Köper torr frukt, tomat och gurka och tar många bilder.
Växlade pengar tidigare på hotellet. De körde alla sedlar jag gav dem genom en maskin och
gav mig tillbaka 100€ av de 600€ jag gav dem. Jag fick ett berg av sum-sedlar tillbaka.
701.000 sum i nästan bara 500-sedlar (den största i landet) och enstaka 100-sedlar.
Gick ut för att se oss omkring. Kom till en stor bred aveny - inget för flanörer. Men
den var ändå mycket trevligare än mastodontgatorna i Moskva. Hittade en bra marknad med
massor av frukt och grönsaker. Alla var så vänliga här, inte alls som i Moskva. Läste
lite i hotellet och gav oss iväg ½1 för att träffa Natanya på restaurang Caravan.
Natanya var upptagen i affärslunch och hann inte prata mycket med oss, men bjöd på lunch
på bordet bredvid. Mycket fin restaurang. Hon hade sagt att det baravar 5 minuter från vårt
hotell, men så mycket som vi gick, måste hon ha menat 5 minuter med taxi!
Och sedan var det bara att ta delad taxi till Samarkand. Det gick inget tåg förrän 7 på
kvällen, och man sa att bussarna inte var bra och delad taxi inte var dyr. Mannen på vårt
hotell Rovshan sa att vi borde åka till tågstationen för att hitta en delad taxi. Men nu sa
Natanya att hon alltid tog delad taxi från vårt hotell! Hon föreslog att vi gick till ett
hotell alldeles i närheten för att kontrollera. Där sa man att vi borde ta en taxi ut till
en tunnelbanestaton 20 minuter söderut för att ta en delad taxi därifrån. Det verkade
som vi fick lika många olika svar som frågor.
Gick i alla fall ut till en huvudväg och kom på en taxi. Han hittade inte riktigt - surprise,
surprise - men kunde efter lång färd och diverse förfrågningar peka ut tunnelbanestationen
tvärs över en motorväg. Hur komma dit? Han fortsatte, men det gick inte att köra av motorvägen,
och vi kom bara längre och längre bort. Då såg vi en busstation, där han kunde köra av. Vi
kom snabbt till en väntande Samarkand-buss med trevliga människor ombord. Och vi kände oss
i sjunde himlen att ha sluppit taxiresan. På ryska - lingua franca här nere - sa de att vi
skulle komma fram klockan 7. Det passade oss perfekt att leta hotell medan det fortfarande
var ljust ute. Klockan var nu 3.
20 i 4 lyckades jag på ryska få honom att förklara att bussen skulle avgå 4 och att vi
fortfarande skulle komma fram 7. Klockan 4 började det komma folk, motorn startades och
stoppades flera gånger. 5 i ½5 började vi röra oss, men stannade till då och då. Klockan
½5 gav vi oss till slut iväg. Snabb bussfärd till en början. Vi stannade 9 (!) gånger i
sammanlagt 11 poliskontroller. Mycket uppodlat och grönt i början, en slående kontrast mot
Kazakstan. Så småningom blev det torrare. Mycket platt tills solen började gå ned. Då började
berg resa sig och vi körde över ett bergspass. När vi trodde vi var framme en stund efter 8,
stannade plötsligt bussen för middag. Vi anlände till slut ½10, fem timmar efter avgång
eller 6½ efter vi kom ombord i bussen.
Samarkand
En taxi tog oss till Bashodir B&B. Vilket fantastiskt ställe! Ca 10 personer satt och drack
te coh vin vid ett lång bord, och där förenade vi oss genast med dem.
Onsdag den 11 maj:
Samarkand
Bra frukost med te, bröd, ost, yoghurt, risrätt med mera. Vi saknade redan det goda kaffet
på järnvägen och fann bara néscafé här, så vi hade helt övergått till te. Och sedan ut för
att upptäcka det sägenomspunna Samarkand, staden som sedan länge varit i mina (och Ghislaines)
drömmar. Och visst finns det imponerande moskéer här, men tyvärr dåligt underhållna. Mycket
vackra från utsidan, men tyvärr är i stort sett all fajans på insidan borta. Och helt dött
inne i moskéerna, nu finns det bara turister där inne (lyckligtvis inte så många), som måste
betala för att gå in, men inga muslimer som kommer hit för att dyrka Alah. Alla små gränder
och bazarer omkring har blivit bortsopade av kommunismen och ersatts med breda avenyer. Här
hittar man inget sorlande liv, inga böneutrop, ingen myllrande marknad omkring, inga te-ställen …
det är som om de vackrfa moskéerna är som ett mausoleum över sig själva.
Vi hittade en marknad, där vi köpte 2 koppar och sedan strimlande morötter resp. rödbetor -
mycket goda. Och sedan färskt bröd i uzbekisk stil. Gick bort en bit för att hitta te och
hamnade bland kryddförsäljare. De gav oss gratis te och vi tog bilder av dem med adresser.
Letade teställe hela vägen ner till centrum, där vi till slut gick in i en restauran med en
sur kypare. Så ovanligt här.
Tvättade kläder på hotellet. Gick ut för att hitta intenet, men det var för lngt bort, så
vandrade hem igen. Åt middag på hotellet med ca 12 andra, dfe flesta fransktalande.
Torsdag den 12 maj:
Samarkand->Shahrizabad->Samarkand
Det regnade lite under natten. Vi satt bredvid Iris (tyska boende i England) och Stefan
(fransman) under frukosten. De pratade om att åka till Sharizad. Vi tyckte det lät intressant
och följde med dem. Det blev en mycket trevlig dag, dels på grund av allt vi såg, dles på
grund av deras trevliga sällskap. Efter en del förhandlingar hittade vi en taxi att ta oss dit.
Tidvis mycket dålig väg. Den klättrade långsamt upp till ett pass på 1.800 meter (från 700).
Vackra utsikter med mycket grönska. Men de snöklädda bergen fanns mycket längre bort. Taxin
väntade, vi hade 4½ timmar på oss.
Gick först till statyn av Timur Lenk och ingången till Ak-Saray palatset (det vita) som var
väl bevarat (men resten var helt borta). Gick upp till toppen för fin utsikt. Åt soppa
till lunch och sedan till Kok-Gumbez moskéen (mycket fin med vacker fajans) och Khazrati
Imam moskéen. Klockan hade blivit 4 så det var bara att åka hem. Det var varmt och skönt ute.
Det hade regnat i Samarkand under dagen.
Det var lite kyligt ute också. Under middagen pratade vi mest med den tyska kvinnan som bor i Beying.
Fredag den 13 maj:
Samarkand
God pannkaka till frukosten, men joghurten smakade konstigt idag. Pratade mest med Iris under
frukosten - hon är så trevlig. Det var molningt ute när vi gick till Registan, huvudmoskéen,
och det började snart regna. Vilken fantastisk moské med anhängande madrasa (skola). Hade
inte en man, som just anlänt från Iran, sagt att han inte var lika imponerad på grund av
detta, hade jag kanske undrat om det var finare än i Persien. Och någon bazar fanns inte här.
Det regnade allt mer haglade t o m ett tag. Vi gick in i rätt många affärer för att undvika
regnet. Bjöds på te i en affär, när vi inte kunde hitta ett te-ställe. Gick till slut genom
duggregnet till en chai-khana - mycket trevlig atmosfär och helt utan turistanspråk.
Det fanns bara lokalbefolkning där, som alla kände varandra.
Försökte hitta internet-café, och hamnade till slut på lång taxi-resa (men som inte var så
dyr). Mycket bra ställe, där vi fick alla bilder kopierade till CD, skriva e-post, och uppdatera
hemsidan. Tog sedan bussen tillbaka till centrum. Det hade tillslut slutat regna och solen
tittade fram.
Lördag den 14 maj:
Samarkand->Bukhara
Tog taxi med Michele (italienare) långt ut till busstationen. Konstig att det fanns så få
bussar här jämfört med Indien! De stannade längs vägen utan att köra in i en 350.000-invånare
stad, och man ser bara en eller möjligen två bussar där. I Indien skulle det antagligen vara
ett stor "bus stand" med 30-50 bussar där nära centrum. Vi var 2 minuter för senade till 9-bussen,
men den var 5 minuter sen, så vi kom med och fick sittplats.
Bukhara
Soligt idag och varmt hela dagen. Platt terräng hela vägen, med låga berg på långt håll. Det
tog knappt 5 timmar. Med taxi lyckades vi krångla oss fram till hotellet. Enda problem:
Ägaren var inte där och vi kunde inte checka in. Det fanns en annan kvinna som försökte
lura över oss till hennes hotell. Lämnade bagaget och gick till centrum för att dricka en kopp te.
Vi tittade på en madrasa utan Michele. En ung pojke hakade på oss till den största moskén
(mycket fin) och en madrasa. Vi gav den unge mannen 500 sum för att bli av med honom -
han började bli rätt tröttsam och frågade oss ideligen varför vi inte köpte något eller gick på restaurang.
Tillbaka och skrev lite. Gick senare på trevlig resturang med goda sallader. Däremot var pilaf-riset
alldeles för fett, speciellt för Ghislaine (men rätt gott).
Söndag den 15 maj:
Bukhara
Vi fick god frukost med yoghurt, bröd, ost. Gick sedan till turist-"informationen"
och fick en del upplysningar. Sedan internet, som funkade bra tills strömmen gick
och tvärt avbröt oss. Gick sedan till marknaden i nordväst ganska långt bort.
Vägarna var nästan tomma, där man arbetade mycket med att göra om gatubelägningen
- man verkade göra om hälften av Bukharas gator. Kläder, kläder överallt. Men till
slut hittade vi i alla fall grönsaksmarknaden. Åt strimlade rödbetor till lunch.
Salader är de duktiga på i det här landet.
Gick tillbaka förbi flera moskéer och madrasa. Otroligt så mycket mattor man
säljer här. Mångaa är ganska fina, men det är hittills bara en av dem jag sett av
verkligen hög kvaliteit Stannade och drack te några gånger. Läste lite på hotellet,
och sedan gick vi på en liten teater. Tyvärr pratade de engelska och inte
tadjik-språket (nära besläktat med persiska). Men det lät mycket bekant de få
gånger de pratade tadjik.
Åt middag på hotellet, som vi köpte på marknaden, Avslutade internet. Folk hade
berättat att polisen döda 7 personer i Fergana (plus en person död vid israeliska
ambassaden i Tashken). Så läste nyheterna i Dagens Nyheter. Där stod att upp
till 500 personer dödats i östra Fergana. Men här i Bukhara fortsatte livet som om
inget hänt. Hag undrar om folk ens vet vad som hänt. Det finns inga tidningar att
köpa i affärerna.
Dricker öl respektive te efter internet.
Måndag den 16 maj:
Bukhara
Mobi John är sjuk, och det ändrar hela stämningen. Nu är det tomt och tyst, men
med honom strålar hela hotellet av vitalitet och livsglädje. Efter frukosten går
vi till moskéen med fyra torn (Tchor Minor). Vi tyckte om den. Inuti finns det bara
affärer, men ser ganska trevligt ut. Men jag förvånas än en gång hur tomma gatorna
är, hur lite folk det finns. Odh nästan alla verkar bara vara soltorkad lera,
sådan man brukar se i ökenbyar.
Fortsätter sedan till marknaden, och här finns det mer liv och rörelse. Men det
är ändå ingen av våra favoritmarknader. Men hittar till slut en trevlig liten
restaurang, där vi får in sallad och potatis. Och chai förstås. Tar taxi till
postkontoret för att köpa frimärken. Ett internet-café bredvid kommer väl till
hands. Vi kommer in i Le Mondes hemsida och får bekräftat oroligheterna och
döda personer i östra Uzbekistan.
Går tillbaka till centrum. Mer te och sedan in bland andra byggnader. Jag sneglar
än en gång på mattorna. Det är en jag tycker mycket om och Ghislaine också, så
efter en stunds funderande slår vi till och betalar 153€ för den utsökta
bukhara-mattan. En man har frågat om vi vill äta middag hema hos honom, och han
står och väntar när vi kommer ut ur affären. Vi följer honom hem, och träffar
där också hans fru och barn.
Vi hade redan tidigare sagt att vi ville ha vegetarisk mat, så det står uppdukat
när vi kommer dit. Pomme fritt (som vi tyvärr också åt till lunch), sallader,
ägg, yoghurt. Gott är det också. Vi pratar en del med honom (hans engelska är
si-så-där, men förståelig). Tyvärr är det en aning spänt, han har bjudit in
oss för att tjänsa lite pengar, men någon summa är inte nämnd, och vi känner
oss inte naturliga.
Han säger att ekonomin är dålig (den är bättre i Kazakstan) och det var bättre
under Sovjet-tiden. Hela staden lever bara på turismen. Under de 5 vintermånaderna
reser han och många andra för att arbeta i Moslca. Han känner till oroligheterna
nu, tycker mycket illa om diktatorn.
Tisdag den 17 maj:
Bukhara->Khiva
Upp 7 och 8 står vi och Michele och väntar på avtalad taxi till Khiva. Chauffören
är där, men tyvärr inte bilen. Den kommer först en halvtimme senare. Priset var
avtalat igår, men nu följer ca 10 minuters diskussion igen, innan priset från igår
kan bekräftas. Nästa steg är att åka och tanka långt bort. Här följer minst en
halvtimmes väntan innan bilen fylls med gasol. Föraren gör ytterligare en
avstickare till ett litet hus under några minuter. Sedan kan vi till sist ge oss
iväg och klockan är nästan 10.
Föraren kör mycket snabbt, men kör fel flera gånger. Han försöker ta genvägen (?)
via Turkmenistan, men upptäcker efter en kvart att gränsen är stängd och tappar
en halvtimme på det. Vi ser Amu-Darja (forntidens Oxus) till vänster och öknen i
Turkmenistan långt bort på andra sidan. Det är mycket torrt och halvöken långa
sträckor. En mycket lång bro, ihopsatt av många järndelar och i mycket dåligt
skick, tar oss till slut över den berömda floden. Det rinner mer vatten här än
jag väntat mig och rätt fort, men del gulaktiga, bubblanede sörjan får nästan
Ganges att verka acceptabel i jämförelse.
Khiva
Anländer Khiva strax efter 4 och tar efter prisdiskussion in på ett hotell
för $20. Så ut på stan innanför murarna (där vi bor). Att säga att vi är chockade,
är att milt uttrycka våra känslor inför detta ökenlandskap av jordtorkad lera med
enstaka vackra moskéer. Allt verkar dött och sterilt, med enstaka personer sittande
tysta utanför ingången sitt lerhus - men också några ungdomar som leker i närheten.
Vi får inte så mycket gjort under dagen, går mest runt som i en dvala. Men en gammal
man kallar in oss och visar oss runt i en madrasa. Han är mycket trevlig. När vi
står och tittar ut från övervåningen, hör vi en böneutropare kalla. Det är den första
vi hört under den här redan och känns befriande i den här ökenstaden.
Onsdag den 18 maj:
Khiva
Under frukosten bestämde vi oss: Det blir ingen färd till Aral-sjön, allting verkar
alltför groteskt där, utom känslan att stå där vid stranden, övergivna skepp och veta
att vattnet nu är 100-tals kilometer längre bort. I stället ska vi försöka ta oss in i
Kirgistan, som alla verkar tycka om. Avsiktligt tar vi en omväg och går ut ur "fortet"
och hittar snart marknaden. Den är stor och mycket trevlig.
Vilken befrielse det är, när vi upptäcker en man vi känner igen: Han som visade oss
madrasan (och som verkade så tacksam för 1000 sum).
På eftermiddagen tar vi taxi 10 kilometer ut till "Chadra Khauli", en gammal byggnad
som ett hus-slott och omgiven av gröna fält. Det är ganska intressant, men största
behållningen är att komma bort från Khiva och ut på landsbygden.
Torsdag den 19 maj:
Khiva->Bukhara
Upp tidigt och taxi till busstationen, dit vi anländer 10 i 9. Hoppar på buss som
skall avgå klockan 9. När ingen har hänt 9:45 - utom en massa män som pratar och
vandrar omkring - byter vi till en annan buss, som skall avgå klockan 10. Och nu
är klockan 10:10, och här sitter vi än … 10:30 sitter vi där än, och byter till
taxi, som omedelbart ger sig iväg … sakta i backarna! Först åker vi hem till
passageraren framför oss, som där hämtar sin fru och packningen. Och sedan åker
vi och tankar (fast det tar inte så lång tid den här gången). Klockan 11 kommer
vi iväg i alla fall. Vi passerar samma skröpliga, urtidss-förefallande
järnvägskloss-mastodont till bro som förut. Föraren stannar rätt snart ute i öknen
vid en ensamstående restaurangbyggnad och säger att det finns fisk från Amu-Darja där.
Till vår förvåning är den den bästa mat vi ätit hittills i Uzbekistan! Han stannar
också för fin utsikt över jätte-floden.
Bukhara
Vi blir väg emottagna hos Mobijon. Han mår bättre nu, men berättar att han hade 40°
feber. Två holländare på hotellet, som tagit "vårt" rum. Åt middag vid den lilla sjön,
spaghetti och drack öl till.
Fredag den 20 maj:
Bukhara
Mobijon måste bli allt friskare, ty han blir allt pratsammare. Vi går sedan i
riktning mot moskéen "Bolo Khaouz". På vägen fastnar vi vid en skola, där alla barnen
verkar festuppklädda. En lärare bjöd in oss att vara med på 15-årsfirandet av skolans
tillkomst. Så vi sitter och lyssnar på tal på uzbekiska och en del på ryska.Sedan
uppträder skolbarnen med sång och dans och deklamering. Intressant med en skola
för mestadels tadjik-talande barn, som undervisas på uzbek och där alla talar uzbek
på skolan (utom han som talade ryska) och där sången var på tadjik.
Gick sedan till en park och drack te. Ett äldre tyskt par hamnade bredvid oss och vi
pratade blandat tyska och franska. En stund. Gick sedan till Bolo Khaouz-moskéen
alldeles bredvid. Till vår glädje upptäckte vi att denna fortfarande var i bruk
och det fanns många muslimer som kommit dit för bön och gudstjänst.
Gick tillbaka till centrum och lyckades köpa flygbiljetter till Kirgistan på måndag.
Eftersom det var min födelsedag, försökte vi ordna en trevlig middag. Tyvärr visade
sig den uzbekiska champagnen för $2 tämligen odrickbar.
Lördag den 21 maj:
Bukhara->Samarkand
Åt frukost 7:15. Mobijon var på än bättre humör och vi hade en mycket trevlig morgon
med honom. Tog sedan taxi till? … vi ville komma till "Caravan Serai", där enligt
uppgift minibusar skulle avgå ifrån. Men där vi hamnade fanns inga, sp taxin tog
oss till busstationen. Inte heller här fanns några minibussar. Det verkade inte
vara någon större aktivitet bland de stora bussarna, så vi kastade oss in i
munhuggning med en mängd taxichaufförer. Till slut hamnade vi i en, somkörde i
en timme och flyttade oss till en annan taxi. Mer munhuggning om priser. Till
slut iväg igen och hamnade i Samarkand, och efter mer diskussion på avtalat ställe.
Samarkand
Vi blev genast igenkända och fick plats i hotell Bahodir. Vi slappnade av med te
och lite kakor. Tig sedab taxu tukk Gour Emir-mausoléet, som var magnifikt. Ny
taxi till den gamla kyrkogården. Där fanns mängder av gravar i varierande skick.
Det gav en annorlunda känsla att alla arrangerades i storlek sett hur som helst.
Många hade bilder inetsade i stenen av den avline personen.
Gick sedan till moskéen Shah-i-Zinda, som också var magnifik. Tyvärr fanns det
byggnadsställningar överallt, man verkade renoverera allting. En kort stund i
marknaden. På hotellet pratade vi mest med franska Vionelle, mycket trevlig.
Hennes man låg sjuk i amöba-dysenteri, så jag gav henne lite Tinidazol i fall den
medicin han fått inte skulle hjälpa. Senare under middagen samspråkade vi med
engenlsmän.
Söndag den 22 maj:
Samarkand->Tashkent
Frukost 7:30 och pratade med en tysk från München (som tyckte om Khiva). Pratade
också som hastigast med Violenne (vars man med amöba mådde lite bättre) innan
vi gav oss iväg. Taxi till busstationen. Såg ingen minibuss, men en vanlig buss
gav sig just iväg, så vi hoppade på den … trodde vi i alla fall, men då började
man lasta mjölsäckar. Så vi väntade rätt till 9, och så bar det iväg. Men vi
kom inte långt förrän de stannade ute på landsvägen och meckade med motorn i
20 minuter. Det blev en lång färd, bussen körde sakta och stannade oupphörligen.
Men till slut kommer vi i alla fall fram efter 6½ timmar utan lunchstopp
(bussen i andra riktningen tog 5 timmar MED middagsstopp).
Tashkent
Tar taxi till tågstationen och hittar strax hotell "Lokomotiv". Det är av rysk
stil och ser mycket ogästvänligt ut. Men en turist betalade bara $9 här, och
Violenne med man bara $12 för dubbelrum, så med det priset får det duga. Trodde
vi, ja! Kvinna där säger att det bara finns ett rum kvar där för $34 och är
obändlig. Så jag går ut på platsen utanför för att hitta ett annat hotell.
Pratar med en ryss, som säger att han kan fixa lägre pris. Så tillbaka till
hotellet, vi väntar medan fixaren åker upp med hisspersonalen. Mer diskussion
med fixaren.
Men till slut ger han upp och tar oss till en liten statonsresturang. Vi
dricker te och äter tråkigt bröd. Så försvinner fixaren och säger till oss att
vänta. Vad göra? Ingen av oss tycker om att vara i fixarens klor, speciellt
inte Ghislaine, så vi hittar en bagageförvaring och tar tunnelbanan (precis
som i Moskva, men mycket mindre).
Vi stannas av polis på vägen ner för trappan. Han vill se våra pass, vår
tulldeklaration, se våra pengar … jag är nästan stel av oro, kommer alltför
väl igåg bokens varning om att poliserna i tunnelbanan tycker om att antasta
turister, räkna deras pengar, och behålla en del under proceduren. Som tur är
har Ghislaine helt glömt bort varningen, och pratar och skrattar med polisen.
Det hjälper säkert, han ler också och sedan får vi gå.
Marknaden ger oss en helt annan känsla sorlande av liv trots att den håller
på att stänga. Vi äter middag och insuper lite av livet där. Så taxi till
flygplatsen. Dricker öl och äter kaka. Senare sprider vi ut mattan i en lite
avskild hörna och lägger oss att sova.
Måndag den 23 maj:
Tashkent->Bishkek
Sover hyfsat bra på mattan. Drack te och åt kakor några agånger på restaurange,
annars läste vi mest. Problem incheckning, och passage av immigration och tull -
men jag hade av paranoia att bli av bli upptäckt att ha ljugit med
penninginnehav förstört växlingscertifikatet, och fick därför inte växla tillbaka
25.000 sum ($23).