Söndag den 17 oktober:
(på tåget)->Mahabalipuram
Andhra Pradesh
Vaknade 20 över 5 av att tåget stod stilla. Ett tåg bakom oss fick köra förbi oss.
Men det var ju vi som var “Superfast Express”. Två mötande tåg kom senare.
Sammanlagt stod vi stilla i 2 timmar. Lång dag genom Andhra Pradesh, och
varmt var det. Träffade 4 fransmän på tåget, som var på väg till Pondy.
Tamil Nadu
Mahabalipuram
Mer
krypkörning på kvällen, så vi anlände till vår station ½12 i stället för ½9 på
kvällen. Då inga andra färdmedel stod till förfogande, tog vi en auto-ricksha de
30 kilometrarna. Det tog 40 minuter eller så, och vi hamnade på ett dyrt hotell
klockan ett.
Duschade. Ghislaine visade mig en liten knöl hon fått vid högra bröstet. Vi blev
bägge oroliga över vad det kunde vara och bestämde oss för att uppsöka doktor.
Vi sov inte så bra, men den varma fuktiga luften med långsam fläkt hjälpte inte.
Måndag den 18 oktober:
Mahabalipuram->Pondicherry
Det regnade lite under natten och nästa morgon var det blandat regnskurar och
störtregn. Vintermonsunen hade just anlänt! Vi hittade en utsökt restaurang inte
så långt bort, och åt idli med vada. Köpte paraplyer.
Gick ut och tittade på staden med alla båtarna. Sedan hittade vi bas-releief
templet mitt bland alla skurarna. Dit behövde man fortfarande inte betala
inträdet.
Pondicherry
Vi skulle ta bussen till Pondicherry, men en taxi dök upp som tog oss dit för
samma pris. Sedan betalade vi honom lite extra för att ta oss till Christines
våning med 3 ynglingar (som vi hade mött på tåget). Christine hade utan vår
vetskap ordnat med läkarmöte för Ghislaine för att kolla hennes knöl. Så vi drack
en kopp te och åkte sedan till läkaren. Han undersökte Ghislaine men hittade
som tur var ingen cancer och bara en “cyst”. Ghislaine bestämde sig för att ta
bort den följande morgon.
Tisdag den 19 oktober:
Pondicherry
Lätt frukost och sedan iväg till sjukhuset - 10 minuters promenad, lång bussresa,
kort ricksha. Vänliga kvinnor som pratade utmärkt engelska hjälpte oss på
traven. Registrering, väntan, indisk förbryllning, men sedan fick vi se kirurgen
igen. Det tog ca 30 minuter, och det var en kvinna som gjorde det med honom
bredvid. Ghislaine fick några stygn som skulle tas ut efter 6-9 dagar. Det
amerikanska sjukhuset var MYCKET rent och modernt.
Åt lunch och tog sedan 1-bussen direkt tillbaka och hamnade vid busstationen.
Ricksha tillbaka till centrum. Hittade ej e-post-ställe för att träffa Christine, och
var rätt irriterade. Ghislaine klarade det förvånansvärt bra efter operationen.
Drack kaffe och var på internet-ställe. Gick i en del affärer men gick hem så
småningom.
Fick vänta 1 timme på att komma in, ingen hemma. Lagade sedan semi-indisk
mat på kvällen.
Onsdag den 20 oktober:
Pondicherry->Thanjavur
Gav oss iväg ca ½10 och kom på buss till Chidambaram ½11, och sedan på
buss till Thanjavur klockan 1. Hann inte avsluta måltiden eftersom bussen kom
tidigare än beräknat. Den andra bussen tutade oupphörligen och det var mycket
störande. Regnade kraftigt mot slutet, men upphörde som tur var strax innan vi
steg av bussen.
Thanjavur
Steg ur, drack kaffe, hittade bra hotell. Mycket god middag i deras restaurang.
Jag åt ragi dosa, som jag inte vet om jag prövat tidigare. MYCKET starkt.
Gjorde internet på kvällen och förberedde att uppdatera hemsidan.
Torsdag den 21 oktober:
Thanjavur
Åt god idli i hotellet-restaurangen. Men jag tyckte inte om det sätt han glodde på
oss när vi åt, och väntade på betalnin medan jag fortfarande åt och var kladdig
om handen.
Gick sedan till templet. Det var lika fint som jag mindes det (och inget inträde!).
Tittade sedan på en kyrka tillägnat en dansk (?) född i Preussen, och på en fin
park bredvid. Ricksha tillbaka.
Jag åt “meals” och det var fantastiskt gott. Eftermiddagen gick åt att försöka
skicka bilder till vår hemsida - det lyckades till slut. Handlade dhoti och tyg som
skräddaren skulle sy skjorta/blus av.
Fredag den 22 oktober:
Thanjavur->Madurai
Picked up the shirt/blouse. Rickshaw to train station and one hour wait for
train,which was punctul. A little scramble to get seats in 3rd class, but we made it.
Surprising that so many were so well dressed. Train stopped for a long time at
two places, otherwise it was pretty fast. Less crowded after Trichy. Took several
pictures among the people.
Madurai
Arrived around 5:30. Short rickshaw to India Handbook hotel, T.M. Lodge. Very
Indian, OK, but not inspiring.
People said that we could see the “Bharat Natya” dances at the temple, which
was all lit up. Confusion, people wanting to sell us things. But eventually got into
temple and to music stage. A number of women singing. It was fun for 10
minutes.
Så gick ut för att hitta något att äta. En man tog oss till “The Government
Imporium” med hiss upp på taket för fantastisk utsikt. Sedan förstås trappa ner
för att titta på hela affären. Han pratade mycket bra engelska och sa att det inte
skulle vara någon Bharat Natya dans idag på grund av festivalen. Så vi gidck
tillbaka och åt middag nära hotellet.
Lördag den 23 oktober:
Madurai->Kanya Kumari
Gick till templet på morgonen. Ghislaine fick än en gång bli klappad av en
elefant. Hon köpte några portmonnäer, jag 1 dhoti plus 2 skjortor. Hämtade
senare två skräddarsydda skjortor (som vi beställt dagen innan) och tog kort
ricksha till tågstationen.
½3-tåget var en halvtimme försenat. 3e klass och inga sittplatser. Vad göra?
Ghislaine erbjöds sittplats - folk flyttade lite på sig - omgående. Jag klättrade upp
på overhyllan och satt där 3 timmar. Tog bilder och ganska lång konversation
mellan Ghislaine och flera av kvinnorna. Men nästan hela tiden låg en äldre
kvinna där och sov (hon hade kunna lämna plats åt mig t ex).
Närmare Tirunelveli steg flera av så jag fick sittplats och sedan steg massor av,
så Ghislaine kunde sitta med mig och t o m lägga sig. Men nu började också de
indiska tågens signalproblem (“broad gage” bana). EFTER vi mött tre tåg stod vi
och väntade långa perioder och krypkörde ofta. Men vi mötte inte ett ENDA tåg
från endera riktningen.
Kanya Kumari
Till slut anlände vi i alla fall 9:45. Tog taxi till Kanya Kumari och in på ett icke-
fantastiskt - men dyrt, 875 rupees - hotell alldeles vid det stora strandtemplet.
Vrålhungriga hittade vi lätt en restaurange och åt nordindisk mat som omväxling.
Sedan gick vi ner till stranden, tittade på vågorna, insöp havsluften och tittade på
tempelceremonier.
Söndag den 24 oktober:
Kanya Kumari
Pujan började ca 5 och vi var precis bredvid strantemplet och vi tog full del av
den högljudda musiken vare sig vi ville eller inte. Beställde in kaffe när när
musiken till slut tystnade. Gick och åt idli på en annan restauragn bredvid. Gick
sedan för att ta båten ut till Vivekananda Rock, men kön ringlade sig i all
oändligehet. Jag hade aldrig sett den så lång förut.
Så i stället vandrade vi ned i fiskebyn längs Indiska Oceanen. Det är fjärde
gångne jag är i Kanya Kumari - 1975 med Leif Fredebo m fl, 1995 med Surain,
2002/2003 ensam och nu 2004 med Ghislaine. Men medan övriga Kanya
Kumari hade vuxit betydligt med många stora hotell för alla indier som kommer
hit (men inte många västerlänningar), hade fiskebyn till min glädje inte ändrats
mycket. Den enda påtagliga förändringen var att alla fiskebåtar nu hade motorer.
Men större var de inte och alla stod fortfarande i dem i de största vågor.
Och de seglade fortfarande om det fanns vind.
Vi fortsatte förbi fiskebyn till stranen bredvid The Vivekananda Foundation. Piren
där jag för två år sedan hade spritt Surains aska fanns fortfaradne kvar, det var
fortfarande helt folktomt här och jag tyckte fortfarande att den nakna piren som
löpte ut rakt mot den stormande Indiska Oceanen var en förträfflig plats att
sprida askan för en kvinna som älskade havet och stormar. Men det var mycket
blåsigare nu än för två år sedan, och man kunde inte gå ända ut utom om man
ville bli dygnsur.
Vi gick tillbaka och åt lunch - jag en fantastisk “meals” och Ghislaine gurk-“raita”.
Sedan gick jag ensam för att hitta hotell Madhini, som Surain och jag trivdes så
mycket i 1995/96. Till min lyckla och tur fanns det ett rum kvar med fantastisk
havsutsikt och balkong. Så vi flyttade genast dit. Det kostade 950 mot 875 för
det andra, men var många gånger bättre.
Gick ner på hotellrestaurangen strax efter 7. Satt ute i trädgården och det såg
mycket trevligt ut. Ingen uttapam så dags, så jag tog aloo ghobi i stället. Just
när maten kom in, kom störtregnet och fick oss att skynda in. Min mat var inte
särdeles god, Ghislaines biriany var för oljig. Vi hade stora svårigheter att
förklara att vi ville bära upp 2 kaffe till rummet. Den eleganta indiska
restauragen, där elegansen bara finns på ytan och servicen kan vara usel.
Frustrerade fickvi till slut den andra koppen kaffe, lyckades betala, gav oss iväg
utan dricks och gick upp med kallt kaffe.
Lite senare gick vi ut och kollade internet. Jag åt paratha på en liten
gaturestaurang.
Måndag den 25 oktober:
Kanya Kumari
Ingen tempelmusik på morgonen, skrikande indier 6-½7 på morgonen i stället!
Jag hade sovit gott, men blev förvånad att det var så vått på golvet. Ghislaine
berättade att det hade ösregnat under natten. Som vanligt hade jag lagt de
flesta av mina tillhörigheter på golvet, och på samma golv hade en ävl forsat …
jag hittade våta pass, våta vaxinationeskort, båta flygbiljetter, fuktiga pengar,
dyngsura sovlakan och några kläder (som vi omgående lämnade till “landry
service”) mm.
Åt idli på närbelägen liten resturange av något tveksam kvalitet. Sedan kön till
båten ut till Vivekanande Rock, som inte var alltför lång. Vad vi inte sett av
fiskebåtarna igår, såg vi nu. Seglande med stående tamiler ochn vackra segel.
Båt ut fylld av indier och 2 européer. Vivekananda Memorial var lika fint som
alltid (med den förfälrliga statyn av poeten från Tamil Nadu på ön bredvid - nu
stängd för reparation barfa 4 år senare).
Gick till posten och köpte massor av frimärken. Vandrade sedanare ned till
Gandhis tempel/moské/kyrka - ser konstig och lite anskrämlig ut först, men när
man varit i det och sett oc läst text av Gandhi, förstår man det bättre. Gick sedan
längs baösarerna ner till där Aindien slutar och Indiska Oceanen tar vid. Massor
av män badade och några kvinnor också.
Tisdag den 26 oktober:
Kanya Kumari->Suchindram->Kanya Kumari
Högljudda indier väckte mig ½6. Steg upp och tittade på havet när det började
ljusna strax senare. Hundratals seglelbåtar på väg ut - verkligen en grann syn.
Det började duggregna, senare lite kraftigare. Gick ut för idli, men höll oss
annars till hotellet.
Framåt 12 hade regnet lättat lite, så vi tog bussen de 13 kilometrarna till
Suchindram-templet. Under vägen ut upptäckte vi att det var stängt mellan ½12 och 5,
och klockan var 12! Men vi fortsatte ändå. Och blev inte alls besvikna. En stor
tank framför templet med en liten tempelbyggnad i mitten och mycket vackra hus
omkrin. Vandrade runt sjön och tog bilder av skolflickor, som bjöd in oss till deras
föräldrahem.
Man såg den stora Gopuram från templet, men inte så mycket mer. Vi
telefonerade till sjukhuset och fick bekräftat att Ghislaine hade en “cysta” och
inte cancer!!!!!
Buss tillbaka. Kollade e-post och slocknade sedan på hotellet. ½5 vaknade jag
till liv igen. Regnet hade upphört för några timmar sedan, men nu mörknade
himlen allt mer. Det var fortfarande ljust över fiskebåtarna nedanför, och
ljuskontrasten var fantastisk. Just när vi gick ut från hotellet hann regner ikapp
oss.
Gick ut och åt en mycket försenad lunch/middag klockan 5, uttampam. Kollade
e-post. Det regnade och stormade och höll på att mörkna och alla båtar föreföll
att ligga i hamn. Men - man förberedde en båt och lade tunga vikter i botten på
den och sedan gav den sig ensam iväg för att fiska hela natten.
Onsdag den 27 oktober:
Kanya Kumari->Vattakolai>Kanya Kumari
Efter frukost gick vi ner för att titta på fiskarna rensa näten. Och nu insåg iv att
“tyngden” vi sett igår var helt enkelt de tunga näten man bar ombord/i land. Vi
såg massor av vad föreföll vara sardiner och några större fiskar, som man
verkade ta hem i stället för att sälja.
Sedan fick Ghislaine sina stygn borttagna. Lite rött men den
företroendeingivande kvinnliga doktorn verkade inte alls oroad.
Tog sedan ricksha till “Circular Fort” i Vattakottai. Det var större och mycket mer
välbehållet än väntat, men det var nästan tomt på innehåll. Gick sedan ner till
stranden nedanför och jag gick ut en bit, men det fanns skarpa stenar och större
vågor, så jag höll mig innanför stenarna.
Gick ut till huvudvägen (en kilometer), drack en te och tog sedan bussen tillbaka.
Fick mina 3 dhotis och lungi tråcklade. Tog det lugnt i hotellet sedan på
eftermiddagen. Ljuset började bli mycket vackert och fiskebåtarna började ge sig
iväg. Så vi skyndade oss ned för att följa färgsprakande sjösättningar. Det fanns
inga segelbåtar idag, alla gick för motor. Men vinden var mycket svagare. Det
måste helt enkelt vara så, att alla seglar när det är god vind men går för motor
annars. Och alla står fortfaraden upp hela tiden.
Vandrade sedan ned till solnedgångsstranden, där det vimlade av människor,
många badande. Det blev inte mycket av solnedgången, men när det mörknade
seglade en fullmåne upp. Mycket gott tecken på vår ettårsdag!
Klädde upp oss till middag och åt baigan bharta (så där), malai kofta (god) och
palak paneer (för oljig).
Torsdag den 28 oktober:
Kanya Kumari->Varkala
Snabb stående frukost och ricksha till tågstationen. Men ett litet problem: 8:40 tåget
går inte förrän 11:15 (fel i tågtabellen). Klockan var bara 7:32. Vad göra?
Ricksha till busstationen för att ta en buss med byte till en annan buss. Vi
bestämmer oss snabbt för att vänta och läsa våra böcker och var mycket glada
över beslutet, när vi senare gled igenom risodlingar, bananträd och kokosnötter
och ännu mer kokosnötter från ett bekvämt tåg (2a klass) med sovmöjlighet.
Kerala
Varkala
Vi anlände Varkala strax efter 2. En intagande vacker badstrand hälsade oss
med slösande solsken - och varmt var det. Det tog oss inte lång tid att hitta ett
fantastiskt hotell: Ett envåningshus med fem rum, varav vi hade det bästa med
havsutsikt (knapp) mitt ute i gräset och bra regn- och solskyddad uteplats.
Väl installerade gick vi ner till stranden för att bada. Ghislaine måste vara
försiktig, hon fick inte få sin opererade hud våt. Jag sam ut och “body surfed”.
Stannade rätt länge och tog det lugnt. Duschade sedan av oss sand och salt och
smuts.
Gick upp till restaurangen en bit ovaför stranden nära två tempel och en “tank”.
Fascinerande att studera alla indier gå ner och bada under kvällen (det var mörkt
nu) medan vi åt masala dosa respektive paratha och veggies.
Lite regnblandad åska.
Fredag den 29 oktober:
Varkala
Mulet på morgonen, men solen tittade snart fram. Blev besvikna på den “indiska”
frukosten på turisthotellet vid stranden, så åt bara toast plus drack mycket svagt
kaffe.
Vandrade upp till “turistbyn”. Så många nya fina hotell höll på att byggas, att det
kändes som Varkala snart skulle bli ett nytt Kovalam (men det var fortfarande
fint). En del restauranger annonserade video till middagen. Vi köpte flera skjortor
och gick rätt långt bort, men gav upp när det föreföll ändlöst med affärer.
Det hade mulnat på. Under lunchen började det duggregna, som fortsatte i stort
sett hela dagen. Och vi som för en gångs skull inte hade paraplyerna med oss!
Hade tidigare tvättat kläder och hängt ut dem på tork, men nu blev de bättre
sköljda i stället.
Åt raita nere vid stranden och drack hyfsad cappuccion. Såg många blixtar men
ingen åska.
Lördag den 30 oktober:
Varkala
Sov gott under natten, vilket jag inte gjort under flera nätter. Ingen idli på
restaurangen ovanför oss, så vi åt kokta (?) i stället. Gott det också. Försökte
ringa läkaren i Pondicherry igen, men fick lämna ett meddelande till en kvinna.
Kort vila och sedan vandrade vi uppför sluttningen söderut, upp bland alla
kokosnötsträd. Det såg sig ganska likt ut för sluttningen, men sedan såg vi hotell
efter hotell efter hotell, antingen nybyggt eller under byggnation. Det verkade
vara en “boom” utan like för turistbranchen i Varkala.
Gick vidare, tills vägen gick nedför och slutade vid en strand. Till vänster såg vi
en fiskeby i närheten och gick över dit. Små “pyttebåtar” med två i varje med
kanotpaddlar kom och gick och hade vissa svårigheter att ta sig in och ut genom
bränningarna. Jag blev högeligen förvånad när jag såg storleken av fångsten
från en sådan liten båt - den verkade avgjort större än vad vi såg fyra personer
plocka hem med mycket större motor- och/eller segelbåtar i Kanya Kumari. Men
vi såg ju bara en fångst från varje.
Ytterligare en fantastisk thali till lunch, och jag lyckades övertyga Ghislaine att
beställa in en också. Nu ligger hon däst i den lilla hängmattan vid hotellet.
Senare ner till stranden och jag badade och surfade lite (inte Ghislaine efter
operationen). Vi betraktade alla indier som strömmade förbi nu nära
solnedgången, och alla indiska turister som lekte i sanden och i vattnet. Pratade
med en livvakt ett tag, som sa att bara 2 personer dött de två år han varit här
(men 100 utsimningar för att rädda folk med problem per år).
Pratade med en schweizare som varit 12 gångner i Indien under middagen. Han
vågade inte dricka vattnet vi drack, men hade dock smakat på vattnet i Ganges!
Han måste vara hindu.
Söndag den 31 oktober:
Varkala->Kollam
Grått på morgonen, men inget regn. Kaffe och “toast” på strandrestaurangen.
Gick sedan upp till templet vid “tank”. Någorlunda intressant, men inte
fantastiskt. Sedan tog vi det ganska lugnt tills vi gav oss iväg ½1. Delade på en
thali mitt emot stationen, som inte var alls lika god som den igår (men kostade 12
i stället för 25).
Kollam
Tåget var 45 minuter försenat, och det hann börja regna innan dess. Men
bekväm tågresa genom mycket vegetation och vatten. Regnet fortsatte på
rickshan till hotellet (och när jag misslyckades ett billigare hotell). Men det
upphörde snart, så vi promenerade ner till bryggan. Vi fick se husbåtarna som
användes för lyxkryssningarna à 7.000 eller 8.000 rupees (vår kostade 600).
Vi visste inte riktigt vart vi skulle gå i staden, så en ricksha-chaufför lyckades
efter många försök övertyga oss att ta en 1-timmes tur runt staden (à 150, han
ville ha 300). Han tog oss igenom massa vägar till små tempel, många kyrkor,
fina byggnader mm - men det enda vi egentligen uppskattade var de öppna
vattnen med kokosträd och “chinese fishing boats” och fiskehamnen (där 10.000
- alla kategorier - bodde).
Vi åt en fantastisk “fish curry” på hotellrestauragnen. Och gick sedan ut på stan.
Ett stort hus fyllt av ljus i närheten drog till vår uppmärksamhet. Massor av
människor, musik, fina bilar, stort garage under huset. Vad var det här?
“Wedding Center” stod det på en stor skylt, och många bilder av kvinnor på
framsidan. Vi frågade en man i närhete, som sa att det var invigningen av en ny
affär, helt ägnad åt giftermål. Så vi ville gå in, men just då stängdes dörrarna.
Folk kom ut från sidan, och när vi stod i närheten där, hjälpte oss en person att
gå in den vägen.
Vad vi såg där på första våningen är nästan omöjnligt att beskriva. Smycken och
ädla stenar och guld överallt! Vi frågade bara priset på ett guldhänge med gott
om stenar. Det kostade 22.000 rupees, eller ca 400 euros - och det var långt
ifrån det största. Hur kunde det finnas så många personer i Kollam (ca 400.000
invånare) som hade råd med det. Jag trodde aldrig att jag hade sett så mycket
guld och stenar tillsammans tidigare, ty det var ett stort rum som var fyllt med allt
det här. Möjligen i ett maharaja-palats.
Våningen ovanför var halvfylld med saris, sedan fanns det churidars och massor av
tyger i de mest otroliga färger. Och det fanns tre våningar till.
Månden 1 november:
Kollam->Ernakulam
Lika bra som servicen på hotellrestaurangen var igår, lika dålig var den idag. Vi väntade
35 minuter på att få KALL plain dosa. Vädret såg lovande ut när vi gick ner till båten ½10
en timme före avgång för att få bra plats på överdeck, just utanför solens räckvidd. Vädret
såg lovande ut.
Men just som vi gav oss iväg, började dropparna falla, och sedan regnaede det nästan hela
dagen. Vi hämtade paraplyerna och satt någorlunda skyddade under dem och soltaket, jag mer
än Ghislaine. "Backwaters" var fantastiska, liksom förra gången för nio år sedan.
Ganska öppet vatten i början, men sedan började det smalna av. Långt senare än jag väntat
mig, passerade vi Ammas Ashram, och båten stannade till kort där. Thalin till lunchen var
inte så intressant, men fisken vi beställde till den jättegod. Passerade under massor av
"chinese fishing nets" på vägen.
Ernakulam och Kochiloggi.se
Anlände punktligt ½7. Tog buss till Ernakulam. Där fanns det massor av fina affärer, och
vi passerade samma "Marriage Center" som i Kollam. Hittade bra hotell nära färjebryggan.
Tisden 2 november:
Ernakulam->Kochi->Ernakulam
Idli och vada till frukost. Gick till bryggan. På turlistinfo fick vi info om danser och
ställen att åka till - inklusive tempel + elefantträningscenter nära Trissur. Tog sedan båten
över till Kochi - vacker sol, och vi bar förstås på paraplyerna! Gick sedan över till "chinese
fishing nets" och fick se åtminstone en i operation - den lyckades t o m fånga lite fisk!
Köpte vykort och en bok "The God of small things".
Vandrade sedan lite för att titta på de lite äldre kvarteren. Talade en längre stund med en
person på en annan turistinfo, mycket kunning och bra engelska. Vi började bli hungriga, så
tog en ricksha till fin restauran vid vattnet - fantastisk sötvattensfisk. Gick sedan ned
till marknaden med ris - de flesta hade ett tiotal olika rissorter. 76 kg ris kostade 950
rupees (ca 0,25 euros/kg!). Det påstods räcka en månad för en familj??? Kom aldrig till
kryddmarknaden, det verkade igenbommat och vi var trötta.
Gick tillbaka till färjan och tillbaka till Ernakulam. Vilade en stund och sedan ricksha till
dansföreställningen. Vi var de första som kom (och det kom bara sju personer), de hade just
börjat med make-up. Utan tvekan var det samma föreställning jag hade sett med Surain för
nio år sedan och då älskat så mycket. Men den här var minst lika bra - det är omöjligt
för mig att här beskriva en sådan indisk dansunderhållning - sublim!
Det hade börjat regna under föreställningen - och nu hade vi inga paraplyer med oss! Men som
tur var upphörde det just som vi gick ut. Hittade bra resturang - den bästa onion outappam
jag haft på länge eller kanske någonsin. Vi gick hem genom de rätt tomma gatorna. Man pratade
om det amerikanska presidentvalet på TV, men visste inget.
Onsdagen 3 november:
Ernakulam->Aluva
Lyssnade på rösträkningen från det amerikanska valet på TV. Gick och åt lunch, mer TV,
sedan ricksha till stationen och tåg till Aluva. Hittade någorlunda hotell precis vid
stationen. Jag ringde Johnny, som inte ville se mig förrän ca 3. Vad var det här?
Så tittade på e-post och åt lunch med Ghislaine.
Karumalloor
Buss ensam ut till Karumalloor. Just när jag svängde av huvudvägen in mot Johnny,
mötte jag en elefant på väg, dragandes en stor stock. Fick senare veta av Johnny att hans
granne köpt elefanten. Blev mycket väl emottagen av Johnny och Mary. Citrondricka (ej så
söt), tittade på trädgården, te (som också innehöll god riskaka, idli, vada) och bra
samtal om Surain, omgiftet, etc. De verkade båda förstå allt, och Mary pratade mycket bättre
engelska (hon sa att hon behövde det när hon hälsade på Shyma i Bangalor).
Gick därifrån med det tunga paketet ½6.
Torsdagen 4 november:
Aluva->Guruvayur
Guruvayur
Vi grät över Bush’s seger. Hann läsa email innan vi tog tåget till Trishur. Sedan buss
därifrån till Guruvayur. Hittade rätt dåligt hotell vid busstationen. Åt paratha med
grönskaker till lunch. Hotellmannen var inte klok - han ville se mitt visum INNAN han visade mig rummet.
Ricksha ut till stället där tempelelefanterna höll till. Vi hade svårt att tro våra
ögon, när vi promenerade omkring bland 63 elefanter. En del bara stod, en del låg på
sidan och tvättades av flera män, en del använde snabeln till att spruta vatten på sin kropp,
en del bröt sönder grenar och kvistar för att äta bladen (och kanske grenarna också, verkade
det som). Andra serverades mängder av bananer - se där vad alla Keralas bananer används till!
Nästan alla var kedjade, men en del förflyttades, och då togs kedjorna bort. En "mahout"
berättade lite om de galna elefanterna. Detta hände en gång per år och elefant. Enligt honom
märks det att "svart" vatten kommer ut ur munnen. Då är elefanten farlig. Fyra elefantskötare
hade dödats under hans tid där. Elefanterna hämtades från skogen och var gåvor, men
det fanns ingen uppfödning där.
En man höll på att träna en ung elefant att få denne att sitta ordentligt. Elefanten var
kedjad i bakfoten. Mahout-en höll med ena handen i svansen, och använde en piska med den
andra. Hela tiden skrek han ut ord.
Vilade lite tillbaka på hotellet Det luktade mycket mindre nu efter ordentlig vädring.
Sedan till templet, där vi inte fick gå in (icke-hinduer). Senare tillbaka ½7 för att
lyssna på tempel-musik. Trots att den var religiös och på malayalam så att vi inte
förstod ett dyft (utom enstaka ord som "Krishna") var det helt förtrollande och vi satt som
fastklistrade och lyssnade på den himmelska musiken och rösterna från fem sångare - särskilt
på huvudpersonen, som hade en röst som Placido Domingo. Flera tusen indier satt på stengolvet
liksom vi i andäktig tystnad i flera timmar.
Fredagen 5 november:
Guruvayur->Tellicherry
Sov bra i början - lite till min förvåning, eftersom vi drack tre koppar kaffe i går kväll,
inklusive blivit bjudna av fyra glada ungdomar. Men sedan låg jag vaken rätt länge tills
staden började vakna till liv. Och då somnade jag och sov som en stock. Väcktes av ett våldsamt dunkande
på den - som tur är - låsta dörren, en man skrikande något på engelska utifrån, och Ghislaines
högljudda protester.
Åt goda idlis, gick till posten, misslycklades att växla pengar, "we don’t have the exchange
rate, go to the main branch". Läste i rummet och tog sedan bussen till Kuttippuram, där
pojkarna igår sagt att vi kunde ta tåget. Drygt en timme med en vansinneschaufför - en av
de gånger, då man säger "aldrig buss igen" - tog oss till den ganska stora staden. Men med
mycket liten tågstation.
Som tur var stod det ett "local" tåg där väntande på oss, så det var bara att kliva ombord
och sätta sig ned. Så stånkade det iväg (så särdeles fort gick det inte). Men åh så mycket
skönare än bussen! Anlände sedemera till Kozhikode (Calicut) där det stod ett annat tåg och
väntade på oss. Bara att kliva ombord och vi hann med att äta en thali på stationen också.
Det var ett snabbt "passenger" tåg, så vi anlände Tellicherry punktligt kvar i fem.
Tellicherry
Alla rickshor från stationen kostade bara 10 rupees. När vi nämnde hotell, tog han oss till
ett av de bästa i stan. Det var lite dyrt (480), men det var stort, mycket rent, flera fönster,
fin utsikt och det var Ghislaines födelsedag i morgon, så vi slog till. Vilken skillnad mot det
tråkiga lite unkna igår. Vi tvättade hår och kropp och beställde in kaffe på rummet. Och blev
förvånade över det otroliga antal bussar som passerade revy nedanför vår fjärde våning.
Efter lite letande hittade vi en vegetarisk restaurang. Och efter ytterligare letande hittade
vi ett cybercafé nära hotellet. Det var rena festen på gatan med blinkande ljus, hög musik och
massor av människor - någon slags festival fick vi reda på. Jag köpte några kalsonger. Läste
email och fick reda på att de kunde bränna CD åt oss där.
Lördagen 6 november:
Tellicherry
Ghislaines och mammas födelsedag! Dagen till ära beställde vi idli och kaffe på rummet och
njöt av det på vår lilla balkon. Sedan skyndade vi oss till fiskmarknaden. Oj, oj, oj, … det
fanns verkligen fisk av alla de storlekar där. Från små sardiner ända upp till stora hajar
över en meter stora (och gott om dem).
Fiskarna där kan inte ha sett många turister tidigare. De var så nyfikna på oss, ville prata
SÅ mycket, ville att vi skulle ta SÅ många bilder - och skicka dem kopior. Och de var mycket
intresserade av att titta på resultaten. På stranden utanför fanns stora fiskebåtar på redden,
medan man använde mindre båtar för att transportera fångsten in till land. Fisk, fisk i mängder.
Gick sedan till Cyber caféet och lyckades läsa in alla bilder och göra två CD av dem (en till
Louise och en till oss). Vilade lite efter lunch. På eftermiddagen vandrade vi bort och tittade
på det gamla fortet, som var mycket välbehållet. Köpte en kilo apelsiner (små) för bara 15 rupees,
det måste vara rekord. Vi lyckades äta upp alla och gick och köpte ett kilo till.
Gick till Cyber-café sedan för att fösöka uppdaterad hemsiden. Men oj så långsam datorn var
med PhotoShop. Den verkligen segade sig fram. Lyckades bara sända två bilder på grund av ftp-problem.
God födelsedagsmiddag på hotellet. Fish masala och vegetable jaitraicy (?). Gick sedan tillbaka
till Cyber-café och lyckades skicka fem bilder till.
Söndagen 7 november:
Tellicherry->Mudabidri
Vi åt idli på terassen igen. Under frukosten började jag räkna bussar: 20 stycken på
fem minuter! Alltså över 200 per timme. Vi tog tåget 9:30, sleeper class. Mycket bekvämt
eftersom vi efteer ett tag fick en avdelning för oss själva och drog nytta av det och
sträckte ut oss. Vackert landskap och tåget var ofta helt nära havsstränderna.
Karnataka
Mangalor var något helt annat. En ricksha-chaufför tog för mycket betalt till "bus stand".
Där lotsades vi snart på en buss till Mudabidri, 38 kilometer. Den fylldes snart till
bristningsgränsen, det var kalabalik i trafiken (när är det inte det i Indien?), bromsande,
svängande, vansinnesomkörningar, osv. Så skönt det hade varit på tåget. Men landskapet blev
vackrare och vi klättrade långsmat upp från havsnivån.
Mudabidri
Vi åt god liten lunch oc tog in på hotellet bredvid. Inte på långa vägar som igår, men inte
illa för 1/3 av priset - när man väl sprutat kemikalier (?) för att bli av med den unkna
doften. Sedan vandrde vi över till "1000 pillar" templet, ett fint Jain-tempel. Jag
mådde inte 100% på eftermiddagen, det gjorde en aning ont i magen vid några tillfällen.
Efter lite tänkande kom jag på den troliga boven: Jag hade ätit en dålig apelsin tidigare,
och svalt två eller tre klyftor innan jag slängde den.
Mer internet - försök på eftermiddagen, men det gick inte - dålig installation av Windows.
Vi åt bägge tomatsoppa till middag.
Måndagen 8 november:
Mudabidri->Karkala->Mudabidri
Jag hade lite diare på morgonen, så åt bara ½ idli utan sås till frukost. Tog ½ timmes
buss till Karkala. Där finns den näst största Jain-statyn "Gommateshwara" 13 meter hög
(byggd 1432). Den var intressant och påminde på många sätt om Mahavir i Sravanabelagola,
men inte på något sätt lika imponerande. Trots likheten var det inte Mahavir statyn
föreställde, utan ett av de 24 barnen (?) till Mahavir.
Det var 182 steg att gå upp på granitklippan. Lite längre bort fanns det ett tempel på en
annan granitklippa, 50 steg upp. Men det var låst.
Buss tillbaka och lunch - vi åt en raita var och hade köpt frukt tidigare. Jag mådde
bra, men magen var fortfaradne i olag. Gick på en bar lite senare och drack ¼ flaska
indiskt (!) sött starkvin. Första gången jag druckit vin i Indien eller indiskt vin. Det
var väl ingen kulinarisk höjdare, men ändå mycket bättre än det jag druckit i Guatemala
1981. Skickade resten av bilderna från Tamil Nadu och Madya Pradesh.
Senare gick vi tvärs över för att skicka email. Just då började det ösregna och blixtra
och någon email blev det inte resten av den dagen.
Tisdagen 9 november:
Mudabidri->Halebid
Dålig diare under natten, och sämre under morgonen, så tog en tablett Cipo-Floxin (mot
bakterie-sjukdomar - efter samråd med Ghislaine). Jag drack bara kaffe till frukost.
Sedan började bussfärderna: (1) till Beltangadi - 1 timme 10 minuter. Mycket dålig väg men
mycket vackert landskap. (2) Snabbt byte till buss till Mudigeri, 2 timmar 20 minuter.
Ännu sämre väg, men när vi klättrade uppför ghat-en var vägen hyfsad. Också bra chaufför.
Mycket skogigt, men tidvid lite öppnare och då fick vi en hänförande utsikt över den branta
stigningne uppför ghat-en.
Tog en kort paus i Mudigeri. Ghislaine åt fem bananner och vi drack kaffe (ingen fet
mat för mig hittills, två kaffe!). Tog sedan buss (3) till Belur, 50 minuter. Ricksha
till det utsökta hoysala-templet, och sedan tog vi en turistbuss (4) till
Halebid - 25 minuter. KSDTs (Karnataka State Department of Tourism) hotell var mycket
bra och hade plats för oss. Jag tog min andra tablett Cipo-Floxin.
Halebid
Snabb tur ut i byn och tittade som hastigast på det fantastiska templet. Min mage hade
lugnat sig betydligt och jag var mycket hungrig, så jag vågade äta en enkel middag med mest ris.
Onsdagen 10 november:
Halebid->Belur->Halebid
Jag var "ganska" hungrig på morgonen, så vi tog bägge idlis till frukost. Gick
tillbaka till skräddaren från igår och beställde en skjorta till mig. Gick sedan
igenom templet, fortfarande tidigt på morgonen, med mycket få människor där. Det
var till och med mer "elaborate" snidat än jag kom ihåg det från 1995. Ghislaine
verkade hänförd.
Vandrade genom marknaden - mycket större och färggrannare än man kunnat ha väntat
sig från en så liten stad. Köpte 19 små bananer för 10 rupees! Tog sedan bussen
till Belur, där vi hittade ett internet-kafé och lyckades skicka ut e-post om att
vår hemsida var uppdaterad. Eftersom min mage fortfarande var i ordning, och vi var
hungriga, åt vi en sada dosa var innan vi tog bussen tillbaka till Halebid.
Satt i stolarna utanför rummet på eftermiddagen och skrev vykort och slöade. Hämtade
min skjorta klocka 6 och vandrade sedan så småningom tillbaka till hotellet och åt middag där.
Torsdagen 11 november:
Halebid->Badami
Upp 6 och ½7 på busstationen för att ta 6:45 bussen, som gick 7. Vi kom fram till
Arsikeri precis lagom till det tidigare tåget, och precis lagom till att inte ha tid
med frukost. Det var ett supersnabbt tåg, där 3e klassen var mer som 2a med fina
toaletter. Var tvungna att stå den första ½-timmen, men sedan vart det mer plats.
Urhungriga köpte vi en vegetarisk "cutlet", knappt kryddad.
Väl framme i Hubli 4½ timmar och 305 kilometer senare, tåget tvärs över plattformen
var lite försenat men skulle just avgå till Gadag. Precis lagom så att vi inte hann
äta lunch (frukosten var redan överspelad). Kom fram till Gadag strax före 3. Tåget
till Badami skulle inte gå förrän ½7. Ingen restaurang vid stationen men väl envetna
tiggare, så vi tog en ricksha till busstationen. Vi kom precis lagom till en buss
till Badami … och ingen tid att äta och det fanns inget att köpa.
Urhungriga startade vi vår bussresa. Men efter drygt en timme mycket skumpig resa
lyckades jag köpa 12 stora bananer för 12 rupees. Efter tre stycken i kroppen kände
jag mig lite bättre. Så till slut, efter 2½ timmars bussresa och totalt 11¼ timme nådde
vi Badami. Hittade hyfsat hotell nära busstationen.
Badami
Jag hade berättat för Ghislaine att det fanns en bar och restaurang på övervåningen
utan väggar. Så dit upp gick vi och beställde en öl att dela på (de är alla mycket
stora) och en thali var. Vrålhungriga väntade vi, och väntade … vi undrade hur det
var möjligt för två män att dela på 5 öl. Andra serverades, medan vi väntade. Tre
väl förfriskade män till höger om mig. Karnataka var den enda staten där vi sett
barer och druckna män, och också den enda (med enstag undantag) där vi sett folk röka.
Efter bortåt 45 minuter kom vår mat till slut, efter flera påtryckningar. Den var
åtminstone god.
Fredagen 12 november:
Badami
Lätt att hitta idli i den här staten, inte alls som i Kerala. Vandrade sedan upp
för gränderna. Alla höll på att göra snyggt och flera målade dörrarna mm. Fick
senare reda på att det åtminstone delvis berodde på "divali" som skulle börja på
eftermiddagen (ungefär som Indiens nyår). Nådde till slut uppgången till de fyra
mycket intressanta grottemplen, speciellt det tredje tillägnat Vishnu. Fantastisk
utsikt över staden och den konstgjorda sjön, från tempel 3 och 4.
Gick ner och över till andra sidan sjön för att komma till sjötemplet. En pojke
började följa oss och sa att vi skulle gå till ett annan temple, som var mycket
nära. Så vi följde honom motvilligt, högre och högre över sjön. Till slut hade
vi kommit ända upp på toppen av klippan tvärs över från grorttemplen, något vi
inte alls hade tänkt göra idag. Fantastisk utsikt men långt, långt från sjötemplet.
Och någorlunda intressant tempel. Kom ner "den vanliga vägen" förbi muséet.
Vi åt dosa till sen lunch, med dåligt kaffe. Vilade senare en stund. Smällarna från
divali började redan höras. Framåt 8 åt vi middag på nordindiskt ställe, inte så
spännande. Smällar överallt, så vi skyndade tillbaka till hotellet. Försent att få
kaffe på rummet. Vi var glada att vårt rum inte lågt precis bredvid huvudvägen.
Klockan 11 blev det tyst, konstigt nog.
Lördagen 13 november:
Badami->vandring->Badami
Åt idli på en ny restaurang. Den bästa hittills. Sedan fortsatte vi upp till sjön -
igen - och tittade på alla tvätterskor - och en tvättare! - nere vid de nedersta
ghat-en. Fortsatte till sjötemplet, som inte var så intressant på nära håll, det
var utsikten långt bortifrån på andra sidan sjön som var fantastisk. Satt rätt länge
där och tittade på sjön och tvätterskorna igen.
Följde sedan stigen upp från byn. Den steg långsamt och gick på toppen av branta
bergväggar. Efterhand kom herdar med kor och getter bakom oss, och en del ville
bli fotograferade.
Vi frågade alla om de gamla stenåldersdolmerna. Först pratade alla bara om tempel
fem kilometer bort, men till slut verkade det som någon förstod. En ung kille (han
var 19) med mycket begränsade engelsk-kunskaper följde oss. Efter ett tag vek han
av från stenstigen ner förbi några ängar. Vi gick rätt långt upp längs en bergsvägg
på andra sidan.
Här tog vi paus. Han sa att det var en timme kvar för Ghislaine, men en halvtimme
för honom. Så lämnade Ghislaine där och följde honom i snabb färd. Efter lång
marsch kom vi till slut i alla fall fram till en mycket bred klyfta och långt bort
på andra sidan fanns en liten stenformation. Var det verkligen DET han pratade om --
ingen dolmer och inget av intresse. Så vi gick tillbaka mot Ghislaine. Halvvägs tillbaka
stannade han vid den stora naturliga stenbron jag sett 1995. Den var mycket intressantare,
och hit hade Ghislaine kunnat gå. Och om inte mitt minne svek mig, var det inte långt från dolmen.
Men vi fortsatte tillbaka till Ghislaine. Killen försvann efter att ha fått lite pengar.
Så det var bara att gå tillbaka. Så vi gick och gick längs ängarna. Till slut tog de slut
och framför oss fanns bara bergsväggar. Vad göra? Efter lite letande hittade jag en brant
stensluttning, som med svårighet gick att ta sig ned för (de andra var bara lodräta stup).
Så till slut nådde vi en by vid landsvägen. Några män vid en vedhuggarplats gav oss en
liter vatten, den första hade vi druckit upp. Och snart den andra också.
Bara en kilometer kvar längs vägen. Så den lilla 3-timmarsvandringen tog 7 TIMMAR. Mycket
vackert landskap hade vi i alla fall sett. Vi beställde in en öl på rummet! Senare gick
jag och klippte mig, och det blev mycket bra.
Söndagen 14 november:
Badami->Hospet
Lät en indier raka mig på morgonen, och han gjorde verkligen ett grundligt jobb. Hittade
ett ställe där man kunde kolla email, och var där nästan en timme. Köpte mineralvatten
för att få kallt vatten att dricka för första gången sedan Mumbai. Bägge kände vi oss
lite konstiga, kanske pga detta, men vi drack inte upp det vattnet utan återgick till
hotellvattnet, och blev bättre på eftermiddagen.
Tog tonga till tågstationen. Var på gränsen att inte få plats på tåget, men vi fick det
i alla fall. Två timmar till Gadag, där vi väntade en timme. Tillbragte första timmen
med skrikande tjejer från Tamil Nadu (på tåget från Gadag). Sedan lång diskussion med
konduktör om extra betalning, eftersom jag bara kunde betala 3e klass på stationen och vi var i 2a.
Hospet
Sastri mötte oss på stationen. Ricksha till deras hus och utsökt måltid.
Måndagen 15 november:
Hospet
God frukost. Tvättade kläder. Jag gick till stationen för att köpa biljetter till Pune,
men kunde inte få sovvagn, så köpte inga. Sedan for vi med Sastri i hans jeep med
chaufför till hans "lantställe", där jag badade i floden och vi drack kokosnöts-jos.
Körde sedan till Sastris nuvarande projekt att förstora sin farfars gravhus. Han säger
att han måste vara där dagligen för att övervaka jobbet.
Utsökt lunch. På eftermiddagen gick vi in för att undersöka staden lite. Lika god -
men annorlunda - middag. Såg på BBC.
Tisdagen 16 november:
Hospet
Utsökt uttapam med mynta-chutney till, lika god den. Vi packade och tog in på ett hotell
vid turistinfo. Bussturen till Hampi var inställd, eftersom vi var de enda två som var
intresserade. Gick runt på sta’n och inhandlade nästan hela dagen.
Åt middag på ett fint hotell, bägge tandori-rätter. Den ena var mycket god, den andra
mycket ointressant. Kulcha-bröd också gott.
Onsdagen 17 november:
Hospet->Hampi->Hospet
Buss till Hampi på morgonen - nog den långsammaste indiska buss jag sett på länge, plus
att det var massor av höskrindor och liknande i vägen. Steg av vid Krishna tempel (finare
än jag minns det) och sedan via flera tempel och den vackra utsikten över Hampi Bazar och
de fantastiska stenbumlingarna.
Följde sedan den 1½ kilometer långa stigen längs floden till Vitalla-templet. Mycket
vackert med alla tempel och solen glittrade över granithällarna. Gick aldrig in i templet.
Åt dålig lunch på restaurang vackert placerad vid floden.
Handlade diverse i Hampi - bangles, ankel-"smycken" med mera. in i templet. Såg baksidan av
templet längs floden - första gången för mig trots fjärde besöket - och det var mycket
vackert med ghats och tvättande kvinnor och badande indier.
Väntade över en hallvtimme på bussen och gav till slut upp och tog ricksha tillbaka till
Hospet. Dosa och kaffe till middag.
Torsdagen 18 november:
Hospet->(på tåget)
Upp 6 och ricksha till stationen. Gott om plats i det punktliga tåget, och vi kunde ligga
ner och sova. Anlände Hubli för tre timmars väntan, som vi tillbragte i restaurangen,
som inte var så intresserad av att servera mat. Men vi fick lite te och idlis till
lunch (det enda de hade). Vår reservation gick ned från väntlista nr 34/35 till nr 2/3 men
ej längre.
Bägge kände vi oss lite konstiga i magen, men det gick över.
Tåget kom och vi gick ombord och hittade en plats att sitta. Det dröjde en timme innan
konduktören kom. Han verkade mycket förtretad över att vi gått ombord utan "confirmed
reservation" och sa till oss att gå till tredje klass. Jag frågade om det verkligen inte fanns
plats för oss som var så nära att få plats. Då sa han "wait" och försvann.
Ytterligare någon timme senare kom vi till Belgaon, en stor stad. Konduktören kom förbi och sa
att vi skulle bli tvungna att flytta på oss, eftersom några med reserverade platser skulle
stiga på. Och tillade att vi inte skulle gått ombord alls. Uppenbarligen tyckte han inte
om oss av hans sätt att döma - och av att han inte gett oss platser med så låg "waiting list".
Tåget stannade och hans uttalande att vi inte skulle gått ombord utan bekräftad reservation
blev som ett absurt skämt. In vällde nog cirak 150 indier utan reservation alls - uppenbarligen
de flesta med 3e klass biljett bara. Platshållarna dök upp men var vänliga nog att maka
på sig så att vi fick rum att sitta.När jag oroligt frågade en man, om de alla skulle till Mumbai,
sa han att det var en stor festival i Miraj två timmar längre fram. Två och en halv timme senare
anlände vi till Miraj just över gränsen till Maharashtra, och alla dessa steg av.
Klockan var över 9 och folk började äta sin middag, nu när det fanns lite plats. Men ingen mat
gick att köpa längre, och vi var utsvultna. Men var skulle vi sova? Även för mig, den store
optimisten som alltid tror att allt ska ordna sig, började optimismen dala något. Men då dök
räddningen ur nöden upp. Mannen bredvid oss sa, att han hade reserverat 4 platser men bara
skulle använda 3. Så vi kröp upp där tillsammans och sov skavfötters.
Fredagen 19 november:
(på tåget)->Mumbai
Mumbai
Alla steg upp 6. Ingen mat på tåget längre. Anlände Dadar och tog smockfullt pendeltåg in till
VT (Victoria Terninal). Lyckades duscha i väntsalen (och byta kläder - jag tog till slut av mig
min dhoti). På bagageförvaringen ville de ha lås på våra ryggsäckar (!), men vi lyckades övertala
dem att ta dem utan.
Äntligen lite mat (tråkiga toast och förlorade ägg). Vandrade ner till Gateway of India, sedan
taxi till Marine Drive och tittade på Indiska Oceanen från andra sidan. Köpte lite kläder till
mig. Mycket god Paper Dosa till mig, kanske den största jag någonsin sett. Hämtade bagaget och
tog taxi (billig för Mumbai) till Support och Sujata.