Måndag den 20 september:
Orléans->Charle de Gaulle->Paris
Klockan ringde 6 och det kändes nästan som höst. Fast det var ju
höstdagjämning. . Allt gick som smort, vi tog tåget 7:21, tunnelbana till Gare du
Nord och pendeltåg till Charles de Gaulle - och där stod vi lite fundersamma när
vi gick av tåget 1 timme 50 minuter före avgång. I tåget hade jag sett att Delta
gick från terminal 3, så efter en stund hittade vi upp till bussen, och det var
nästan kaos. Man var tvungen att gå runt bussen, eftersom dörrarna fanns på
andra sidan. Vi hittade buss #3 och klämde in oss där med 200 andra
människor. Den stannade vid terminal #2F, 2D, 2E … och då frågade Ghislaine
chauffören. Vi var på fel buss!
Man borde ta #5. Vid nästa stopp bytte vi till #5. Vi kom så småningom tillbaka till
tågstationen, terminal 2F, parkeringen långt bort och så terminal 3. Där var man
tvungen att gå 300 meter under en tunnel - och till slut kunde vi stiga in i
Termninal 3, ganska exakt en timme efter vi steg av tåget. Men fortfarande 50
minuter tills planet skulle gå.
Jag tittade på listan över plan som skulle avgå, men kunde inte hitta Delta eller
Mumbai eller något plan som skulle gå 11:20. Vad göra? Jag frågade på
informationen och och fick reda på att planet gick från terminal 2C! Vad göra?
Tillbaka under tunneln 300 meter, ombord på samma buss igen och av på nästa
ställe. Där fick man gå ytterligare 100 meter (hur skulle äldre människor klara sig
ensamma på den här flygplatsen?).
Och till slut, långt bort i terminalen, hittade vi Delat Airlines. Det var nu bara 30
minuter kvar till avgång. En kvinna kom strax för att kolla våra biljetter. Hon
tittade konstigt på oss, rynkade på näsan och sade att incheckningen redan var
stängd. Vi började argumentera, och när kvinnan fick veta att vi inte behövde
checka något bagage (lite desperat kanske, men jag var villig att slänga bort
kniven för att komma med planet), tog hon våra biljetter och försvann på några
minuter. Men till ingen nytta. Hon sa att vi kommit för sent (fast de var
fortfarande 25 minuter kvar till avgång).
Så mycket snopna och besvikna gick vi bort till Delta för att boka om. Det fanns
plats nästa dag, men skulle kosta 100€ per person att boka om. Eftersom det
fanns gott om tomma platser på flyget, valde vi Stand-By för att slippa avgiften.
Vi gick bort för att ta en kaffe, tittade på varandra och skrattade. Ghislaine ringde
Louise för att “boka sängplats” för natten. När vi tog RER tittbaka till Paris,
kollade jag att det verkligen stod terminal #3 för Delta. Nej, det gjorde det inte,
dete stod 2E (närmare 2C i alla fall).
* Det var tredje gången jag kommit för sent till ett flygplan.
Tisdag den 21 september:
Paris->Mumbai
Ännu mörkare och kallare ute, när vi gick hemifrån. Allt gick som smort och vi
kom till flygplatsen 8:20, exakt tre timmar innan planet skulle gå Följande
skyltarna tog vi den rullande gångvägen och kom till terminal 2C efter 3 minuter!
(I går tog det 1 timme och 20 minuter.) Delta låg först, och var antagligen det
flygbolag som var närmast tåget på hela flygplatsen.
Allt gick som en dans, även om det tog lång tid. Mannen vid förkontrollen var helt
grön. Man frågade om mitt “Residence permit” i Frankrike, om mitt “Green Card”
i USA. När vi kom till incheckningsdisken, tittade kvinnan konstigt på min lilla
plastsäck och undrade varför jag inte bar den med mig på planet. Så jag
berättade om kniven. Hon gick och hämtade en större plastsäck att lägga det
hela i. Bandet som transporterade bagaget till det långa bandet hängde upp sig.
Kvinnan bredvid kröp försiktigt under, och fick igång det igen. Så undrade hon
om vi inte hade passerat den första säkerehetskontrollen, sprang bort och
kollade. Men till slut fick vi fortsätta - lyckliga över våra Boarding Pass.
Vi flög över Insbruck och Ljubljana. Senare försvann landet och det kom ett stort
hav. Någon timme senare, när vi satt och halvsov, utbrast Ghislaine plötsligt att
det fanns ett fantastiskt vackert, mycket torrt landskap under oss. Vad kunde det
vara? Jordanien? Ett stort, snörikt berg dök upp norr om oss. Det kunde inte vara
något annat än Ararat i östra Turkiet. Därmed var vi nära gränsen till Iran. Mycket
berg, och mycket mycket torrt. Men det fanns en del byar och städer och en del
åkerbruk.
Indien
Maharashtra
Mumbai
Landade ½12 på kvällen. Lätt att komma igenom tullen och växlade pengar. En
bil tog oss till ett svindyrt hotell, 1800 rupees, som inte var värt mer än en
tredjedel.
Onsdag den 22 september:
Mumbai->(på tåget)
Svårt att somna. Sedan sov jag som en stock till 9:15! Vi tog snart hotellbilen
tillbaka till flygplatsen för att köpa tågbiljetter. 15 minuters kö. Vi fick ingen
sovvagn, "Wait Listed" nummer 100 och 101. Inte bra!
Vi åt idli på restaurangen där - Ghislaine konstaterade att det indiska teet var
bättre än mitt! Taxi från hotellet och lite taxi-statistik: Taxi från Vile Parle i
närheten till flygplatsen under natten 500 rupees (år 2002 för två år sedan), hotellet igår 100
rupees, taxi idag 70 rupees, hotellbilen idag gratis!
Ricksha till Vile Parle (de använde taxametern!), köpte medicin och bananer och
tog packat förortståg till Bandra och sedan tåget klockan 3. Vi fick så småningom
sovplatser på tåget. Middag kom mycket sent - med plast, plast, plast. Vi
bestämde oss snabbt för att undvika plast. Te fick bli ett undantag.
Gujerat
Torsdag den 23 september:
(på tåget)->Jodhpur->Mount Abu
Rajasthan
Jodhpur
Tyagis mötte oss när vi kom till deras hus klockan 11. En betjänt följde oss till en
symakare i närheten och vi beställde snabbt två byxor och två skjortor.
Lunchen var fantastisk. Kläderna var färdiga halv fyra, och vi tyckte om dem.
Drack te och sedan iväg i deras jeep, med chauffören som vanligt. Bekväm bil
och bra väg i början, men jag blev alltför väl påmind om varför jag inte tycker om
bussar i Indien. Det eviga tutandet och det eviga bromsandet.
Stannade vid ett hotell i Abu Road och åt sedan medhavd middag.
Fredag den 24 september:
Abu Road->Ahmedabad
Åt medhavd frukost, te och iväg igen.
Gujerat
Ahmedabad
Mycket bättre väg i Gujerat. Tut, tut, tut …
Nådde Gandhi-konferensen och satt och lyssnade ett tag på hindi-svadan. Jag
kände igen “donate”, “television”, “media”, m.m. och diverse ord men inget
sammanhang. Vi presenerades för den person som nu tagit över rörelsen (med
flera i mellan) efter Mahatma Gandhi.
När vi tvättade händerna, började vi prata med en av kvinnorna som lagat maten
(nog den bästa sydindiska soppa jag någonsin ätit). På stapplande engelska
förklarade hon att hon var Gandhis sondotter. Vi skulle gärna stannat och pratat
mer, men blev bortropade.
Vi kördes tvärs över vägen och fick en säng var i ett ashram. Vilade och sov.
Klockan 5 lyssnade vi på Gujerats landshövding prata. Senare fint Jain-tempel
och middag - samma utsökta soppa. Sedan fick vi ställa frågor till en av de som
nu leder Gandhi-rörelsen.
Lördag den 25 september:
Ahmedabad->Mount Abu->Sirohi
Te och "bisquite". En man, som praktiserade yoga, var 83 år gammal och
uppenbarligen i ypperlig form. Han klämde på olika delar av kroppen. I en av
dessa gjorde det mycket ont - i ringtån. Han sa att det berodde på dåligt
blodcirkulation. Det var ingen dålig analys. Han sa att jag borde klämma hårt två
minuter varje dag för att få det att gå bort (Ghislaine hade ont i nästan alla
ställen han klämde).
Rajasthan
Så småningom kom vi iväg. Tut, tut, tut … kom fram till Mount Abu cirka 2. Det
var för sent att äta på ashramet de letade efter, så till slut på restaurang. Snabb
vy av sjön och sedan till det mycket fina Jain-templet. Det kändes mycket
konstigt att bli transporterad av en mycket fin jeep, ivrigt tutande, bland alla
turister - mest indier - som strövade omkring.
Sirohi
Vi blev avsläppta i Sirohi för att därifrån ta bussen till Udaipur. Klockan
var bara 6, men nästa buss skulle inte gå förrän klockan 10.
Så gick några steg till det lilla centrum. Drack te och tog in på hotell bredvid. Till
middag beställde jag en söt röra! Men då fick vi också chapati med ghee och
dhal och grönsakssoppa (de sista mycket stark). Rätt gott.
Söndag den 26 september:
Sirohi->Udaipur
Drack bara te på morgonen och jag åt en banan (@1 rupee). Vandrade lite för att
eventuellt ta bilder. Log mot en mor med två barn över gatan. Snart gick vi över
dit och kunde ta bilder. Många andra strömmade till. Det blev till en av dessa
oförglömliga stunder, då man kände som man kan komma som västerlänning till
indiska familjer. Bjöds på te och tog några andra bilder. Indierna var mycket
nyfikna att titta på bilderna i kameran.
Vi tog “local bus” till Udaipur. Nästan alla andra passagerare åkte bara korta
sträckor, och stannade och tog med eller släppte av passagerare hela tiden. De
flesta av dem var kvinnor i färgsprakande Rajasthani-kläder. Det var otroligt att
se dem alla passerar förbi våra säten nära ingången. De flesta medförde barn
och/eller packning.
Udaipur
Vi fick ett fint och prisvärt hotell - för fint för vår smak, rent och med marmorgolv,
så vi bestämde byta till ett i mera typisk Haveli-stil. I princip hade vi sjöutsikt.
Men den stora sjön som hade funnits år 2000, var nu nästan helt torr. Men
utsikten var fortfarande fantastisk från toppen av vårt hotell.
Antalet affärer verkade ha mångdubblats. Oupphörligen blev vi stoppade för att
gå in och titta i affärer, oc det var mycket tröttande. Fick utsökt malai kofta. När vi
fick in te, satte man igång en videofilm. Vi flyttade genast i avsky. Många franska
turister i sta’n, och många indier som kunde franska. Myggen kom mot slutet.
Måndag den 27 september:
Udaipur
Mycket vacker morgon och jag gick upp på taket för att ta bilder. Otroligt så
många palats mm man kunde se här uppifrån. Vi hittade en liten gaturestaurang
och beställde in 2 te och 2 “kallt ris blandat med diverse” - allt mycket gott.
Promenerade sedan ned huvudgatan och såg många havelis - men inte så
många väggmålningar som jag väntat. Hittade en skräddare, som kunde kunde
göra två tygpåsar åt oss. På vägen tillbaka beställde vi en camise och pyjama
till Ghislaine hos en annan skräddare.
På eftermiddagen vandrade vi ut på sjön alldeles nära Lake Palace (där det
funnits gott om vatten år 2000). Gick sedan längre bort till några byggnader jag
inte kände igen. Det visade sig vara ett helt nytt hotell, det dyraste i Rajasthan
med priser mellan $250 och $2.000 per natt. Vi fick gå in och titta. Visst var det
storslaget (utom taket i gammal stil, som vi inte tyckte om). Men var fanns alla
människor? Bara några anställda här och där, som städade och vakterna vid
ingången. Vi skulle inte ha velat bo där, även om det varit gratis.
Vi hämtade kläderna på eftermiddagen och strövade omkring lite, hittade många
målningar, Jag köpte en dhoti.
Middag på taket på restaurangen. Mycket gott men en aning oljigt.
Tisdag den 28 september:
Udaipur
Vi gick söderut, mot muren, genom alla fina frescer. Även om muren var rätt
imponerande, hittade vi inte det ställe där jag gått år 2000.
Fortsatte till tågstationen och köpte biljetter. Ricksha tillbaka till hotellet. Åt raita
och korma till lunch.
Sedan gick vi än en gång över torra sjön, till byggnaderna tvärs över. Många fina
hotell, men lite färre försäljare. Tog bron tillbaka. Mitt på hade 4-5 kor placerat
sig och det var inte lätt för bilar, rickshor och cyklar att ta sig förbi. Drack en te.
Ghislaine fick kokosolja i håret och vi slockande snart utan middag.
Onsdag den 29 september:
Udaipur->(på tåget)
Lunch på vanliga stället. Ghislaine beställde in alo masala i stället för den
vanliga poho, risblandningen. De såg förvånade ut när hon inte ville ha något
till. Och den var för stark för henne. De förklarade, att man aldrig äter den
ensam, det var som en kryddblandning till annan mat.
Så många kan franska här! Det finns en fransk skola. Vi gick till Udaipurs palats,
som var fint. Lunch på hotellet. Skrev lite, men vilade sedan i ett annat rum
(eftersom vi hade checkat ut).
Köpte några bananer på tågstationen. Vår vagn var nästan helt tom. Inga
försäljare. Eftersom det var “meter gauge” kunde man inte gå mellan vagnarna.
Men vi somnade snart (tåget gick ½8 på kvällen). Lite senare regnade det
kraftigt ute och det var lite kyligt. Och en del mygg.
Torsdag den 30 september:
(på tåget)->Ajmer->Pushkar->Jodhpur
Ajmer & Pushkar
Anlände 9, efter att den sista timmen haft tre rajasthani-kvinnor och fyra män
bredvid oss och tagit bilder. Köpte bananer till frukost och tog en Ambassador (bil) för
att ta oss till Pushkar. Vi åkte över ett lågt pass och sedan in i ett berglandskp.
Han stannade först vid sjön, som var mycket intressant - badande män, män
som bar upp tunga sten-skivor, kvinnorna som bar med småstenar ovan på
huvudet. Mycket pittoreskt och här kunde vi ha stannat ett tag. Drack te bland
turister.
Vandrade in i staden. Turister, turister, turister … men också vanliga
restauranger.
Stannade vid vacker sjö i Ajmer på vägen tillbaka och sedan till templet. Vi var tvungna
att gå en rätt lång bit, men det gjorde inget, ty här fick vi uppleva det “verkliga”
Indien där nästan allt pågick, som kunde pågå i Indien. Auto-rickshor, cykel-
rickshor, motorcykel-rickshor, häst-tankas … men inga bilar tillåtna.
Templet var stort och det fanns massor av människor där, men så där otroligt
intressant var det nog inte. Vi körde sedan till busstationen (tåget skulle gå om
1½ timmar och komma fram 9 på kvällen) och hittade en buss som gick snart
och kom fram ½7.
Föraren var heltokig, och många gånger satt jag och oroade mig för andra
“små”-trafikanter. Föraren var helt hänsyslös. Men fram kom vi.
Shashi serverade oss middag klockan 8, vi var för hungriga för att vänta till 9,
eftersom vi inte haft tid att äta lunch. Tvättade kläder i deras tvättmaskin.
Fredag den 1 oktober:
Jodhpur->Pharoli->PPI Center
Frukost (gröt med kryddor och yoghurt - ovanligt men gott) och sedan snart iväg.
Ca 3 timmar med evigt tutande. Två andra män i bilen. Shashi hade sagt att de
skulle dela ut en del saker till äldre människor (antagligen något de bestämde sig
att göra efter Gandhi-konferensen i Ahmedabad).
Pharoli
När vi anlände till Parodi fanns det ett tält uppspänt med massor av människor
(100?) sittande i indisk stil. Kvinnor med sina vackra kläder och stiliga män med
lång mustach och sina vackra turbaner. Musik spelades. Vi placerades precis
bakom podiet.
Efter ett tag upphörde musiken ocn borgmästaren började prata. Han började med
att invitera ett antal personer, en i taget, att att kliva upp och placera sig på en
höjd avdelning bakom podiet. Vi blev också uppbjudan efter ett tag och en
90-årig kvinna (den enda kvinnan som uppbjöds) bland de första.
Sedan började talen … och fortsatte … i all oändlighet, tycktes det. Det
verkade som Tyagi hade bett olika personer att säga något om ålderdomen.
Först några män, som pratade helt kort. Sedan flera kvinnor, som höll längre tal.
Fler män med längre tal. Jag höll ett ganska kort tal, översatt av Shashi. Sedan
mot slutet en man, som nog pratade bortåt en halvtimme.
Men till slut, eftere flera timmar, var talen färdig. Hungriga hade vi varit sedan
länge. Då började presentutdelningen. En persons namn nämndes. Denne tog
en krans och placerade på en annans persons huvud samt gav den personen en
tygpåse med en enkel men fin duk. Ghislaine gav åt den gamla kvinnan bredvid
och fick dessutom en egen påse. Lite senare gav jag ut tre stycken, till en kvinna,
till en man samt gick med Shashi till en man längre bort, som hade svårt att röra
sig. Men han reste sig för att ta emot presenten.
Klockan 3 var allt färdigt. Då kördes vi kort bit till ett ställe där ett antal personer -
i Gandhistil - bara satt och protesterade mot att rika människor tagit över
betesmarken och börjat odla där - så att fattiga inte kunde använda den som
betesmark till sina djur. Regeringen hade inte gjort något för att stoppa den
olagliga odlingen.
Sedan med samma bil ut till ett av GRAVIS center. Fick två bananer var på
vägen. Det verkade helt öde när vi kom, men där bor ca 15 personer permanent.
Ca 5 fick vi en mycket god middag.
Våra ryggsäckar placerades i ett rum och vi fick reda på att vi skulle sova där.
Förvånande men perfekt för vår del. Tyagis försvann lite senare. En man skulle
ta oss runt nästa morgon.
Stilla kväll, vi läste lite och satt ute en stund. Indierna gjorde inte heller så
mycket, lågmält prat utomhus.
Lördag den 2 oktober:
PPI Center->->Jaisalmer
Vaknade 7. Fick senare först te och sedan risröra (god) på rummet. Gav oss iväg
klockan 10 med guide plus chaufför plus en man till. De körde oss först 25
kilometer på vägar och sedan en bit ut i halvöknen till en "kadin". Det hade inte
alls regnat i år, så inget hade såtts. Fick reda på att antalet “below powerty line” i
Rajasthan var 40% (under 1500 rupees per månad). Det klarade normalt de som
hade en kadin. Förra årets regn hade varit hyfsat. Men i år hade stora delar av
Rajasthan inte fått tillräckligt med regn.
Körde sedan till en “thanka” i byn. Efter ett tag strömmade byborna till och jag
tog en del bilder. Vi fick te och vatten inne i en liten hydda - mycket ren. Många
småbarn där, och jag tog flera bilder.
Jaisalmer
Tog sedan bussen till Jaisalmer, där vi som vanligt möttes av en hop skrikande
taxichaufförer. Det regnade lite, i flera timmar! Till slut tog vi en billig, som inte
skrek om hotell. Vi stannde dock i ett på vägen, som vi inte alls tyckte om.
Släpptes av vid infarten till The Fort. Skyndade oss undan regnet och drack te.
Hittade senare bätte - men ej perfekt - rum i The Fort. Och bestämde oss
senare för att ta en safari med dem.
Söndag den 3 oktober:
Jaisalmer
Paratha på hotellet. Fick sedan alla bilder kopierade till en CD (som var svindyr).
Gick mer omkring i fortet.
Sedan ner till marknaden. Hade rätt dålig lunch. Hittade intenet-ställe där vi
kunde ladda upp 16 bilder på vår hemsida. Det tog flera timmar.
Tittade på fin haveli (som jag också sett år 2000). Imponernade hur
uppfinningsrika de var på den tiden.
Strömavbrott på kvällen. Åt dålig dhal på “italiensk” restaurang under
strömavbrottet.
Måndag den 4 oktober:
Jaisalmer->(öknen)
Ricksha till tågstationen, där vi kanske väntade 1½ timmme. Inte så många
framför oss, men det tog en evig tid varje person. Sedan ricksha till postkontoret.
Gick och fick vårt paket till Johnny ihoppsytt och senare ihoplackat. Bra
restaurang i närheten (bara lite oljigt) som vi prövade - mycket bättre än alla
turistrestauranger upp i The Fort.
Halv två gav vi oss iväg med Palo Soda, vår guide, och jeep-chauffören. Körde
först söderut i ca ½ timme mot Balmer, och sedan in i den väglösa - men ej
stiglösa - öknen. Stannade i ca 5 byar. Den första liten men intressant. Den
tredje var muslimsk, men det syntes inte alls. Det var nog den vi tyckte bäst om.
Vi var på en så kallad “non tourist” tour till skilland från en “tourist” sådan. Vi såg
heller inte andra turitster. Tyckte ibland att tempot var lite för högt, hade velat
stanna längre i några byar.
Vid den sista byn gav sig Palo och chauffören iväg med jeepen för att laga
middag. Två kameler presenterades för oss. Ghislaine bestämde sig för att hon
inte ville rida ensam, så jag satte mig bakom henne och vi använde inte den
andra kamelen.
Ghislaine var mycket stel i början, men det blev bättre mot slutet. Om det inte
varit för alla barn som gick förbi, hade det varit perfekt. Tyvärr störde de med allt
sitt prat. Vi fick god middag, “bymiddag”. Palo och de andra två serverade oss
och åt själva senare - det störde oss lite. Sedan fick vi sova ute i det fria under
den stjärnklara himlen - man kunde nästan se vintergatan. Frågade ut Palo
senare, men det var lite svårt eftersom hans grammatik var så dålig (däremot
hyfsat ordförråd).
Tisdag den 5 oktober:
(öknen)->Jaisalmer
Sov mest, men vaknade då och då. Mot morgonen hördes “haunting” sång
länge, kanske en timme. Palo väckte oss när solen gick upp, så vi traskade upp
till toppen av dynerna. Mycket vackert ökenlandskap.
Åt frukost nere vid jepen. Sedan tillbaka samma väg och stannade i en av
byarna för att bjudas på te.
Tillbaka klockan 10 och tillbaka in på samma hotell, med dålig dusch och mycket
varmt och inte så trivsamt (men bara 120 rupees). Gick ner till marknaden.
Hittade kuvert till CDn till Louise. Åt sedan god lunch i närheten. Jag åt thali och
Ghislaine raita.
Lugn eftermiddag. Drack te senare på eftermiddagen och åt curd-rätter på
hotellet. Märkbart mycet flera turister än i går. Vi tyckte att vi borde ha gett oss
iväg.
Onsdag den 6 oktober:
Jaisalmer->(på tåget)
Gick till Jain-templet, mycket intressant. Vilade lite och tog sedan ricksha - ännu
fler turister idag, det väller av dem på sina platser - till marknaden. Åt utsökt
palak paneer och malai kofta. Sedan te, till stationen. Ganska lång väntan tills
tåget avgick 16:15. Lugn tågresa.
Torsdag den 7 oktober:
(på tåget)->Jaipur
Jaipur
Anlände 5:15! Alldeles för tidigt. Satte oss att vila i väntrummet och senare
utanför när det ljusnade. Restaurangen öppnade 7, och då fick vi omelett och
tråkigt bröd. Sedan cykel-ricksha till Evergreen Hotel, där vi fick tråkigt rum.
Men gården var fin (och jag hade redan varit där två gånger tidigare). Tog te där.
Sedan cykel-ricksha till diverse intressanta platser. Sedan av vid Birla Mandir,
tempel och muséum. Intressanta, men egentligen var jag inte på muséum-
humör.
Gick sedan tillbaka genom de gamla stadsmurarna med alla skära färger. Gick
till Hawa Mahal - lika fint som alltid. Kom upp till affär med fin utsikt, och gick
seda in i palatset.
Ricksha tillbaka till restaurang vid hotellet. Åt usökt malai kofta och bra bröd nan
samt OK raita. Duschade och tog det lugnt i hotellet, och började förfråga oss
om att se danser. Så gick sedan till ett “före detta” hotell (det var i MYCKET
bättre skick när Surain och jag misslyckades äta hennes födelsedagsmiddag där
år 2000). Rum kostade 300 rupees där, säkert mycket trevligare än vårt rum för
250.
Vilade i gräset där en stund och tog sedan ricksha till Sheraton, där man kunde
se danser varje dag, sades det. Den elegant klädde dörröppnaren tittade konstigt
på mig, med mina smutsiga byxor. Han var då tvungen att stå ut med mycket för
utländska turister! Fast det var nog tur att jag inte kom i min dhoti. När vi väl
kommit förbi dörrvakten, var det inte någon som bråkade.
Vi fick reda på att det skulle vara nere i restaurangen, så gick förbi "Snackbaren"
och tog hissen ner. Restaurangen pppnade inte förrän halv åtta, så strövade
omkring lite. Bra bokaffär, och köpte en bok om “The Untouchables”. Men
klockan 7 kom musiker och dansare och började spela och dansa. Så vi “brydde
oss inte om” att gå in i restaurangen, utan njöt av en timmes underhållning. Det
var bara vi två först, men sedan kom också ett amerikanskt par.
Vi blev inviterade att vara med och dansa och efter en del trugande gjorde
jag det. Första gången jag gjort något sådant i Indien! Tog sedan en cykel-ricksha
tillbaka med en stackars man som inte verkade ha en aning om var han var.
Fredag den 8 oktober:
Jaipur->(på tåget)
Checkade ut efter frukost och ha kollat e-post. Ricksha till observatoriet, där vi
stannade ca en timme. Ricksha tillbaka till hotellet, hämtade våra ryggsäckar och
annan ricksha till tågstationen.
Den vanliga oredan när man ska ta ett tåg. Ricksha-chauffören sa att det var
spår 2, anslagstavlan sa spår 5, och när vi frågade en officiell kvinna sa hon spår
3. Det visade sig vara spår 2. Ricksha-chauffören var bäst informerad! Tåget var
40 minuter försenat.
Delade kupén med indiskt par med två skrikande barn, som störde friden (utom
under större delen av natten). Tåget körde genom Alwar-Agra-Lucknow - gamla
kända trakter för mig, fast nu var det mörkt ute. Åt bara tre bananer var till
middag.
Lördag den 9 oktober:
(på tåget)->Varanasi
Uttar Pradesh
Varanasi
Tåget lite sent, men anlände i alla fall till slut strax efter 11. Ricksha-chaufförerna
kastade sig över oss och sa att det var två kilometer till Mir Ghat, man kunde inte
gå längre. Jag stod på mig, och till slut sade en cykel-ricksha att han kunde ta
oss dit. Mycket trafik. På ett ställe var auto-rickshor blockerade men cykel-dito
kunde fortsätta. Skönt!
Fortsatte i krypfart. En man kom förbi och pratade om Alka hotell, och det
namnet kände jag igen. Till slut steg vi av rickshan och började gå efter honom. Vi gick och
gick. Oj, vad långt det var! Till slut kom vi i alla fram till … nej, inte till Alka hotell,
utan Puja hotell, där han ville visa oss rum. Han sa att det fanns utsikt från
rummet. Men ingången var mörk och trist (senare insåg jag att han måste ha
tagit oss på en lång omväg för att ta oss hit för att få oss trötta).
Jag lämnade Ghislaine och en man visade mig till Alka. Det visade sig vara det
finare av två hotell jag hade tänkt på. De hade bara rum utan dusch, och inte så
trevligt (men hotellet var fint). Gick sedan till Ganpati. De hade också bara rum
utan dusch, men betydligt trevligare. Så här tog vi genast in - jättetrevligt hotell
med fin utsikt över Ganga.
Vandrade sedan de fantastiska gränderna på eftermiddagen. Beställde en ny
skjorta, Nehru-stil, och köpte en lungi. Åt middag på restaurang ganska nära
hotellet med fantastisk musikunderhållning (tabla, santoor?, sitar). Bara turister
där med bara OK mat.
Massor av insekter kring ljuset utomhus på hotellet, så vi drack te på rummet.
Söndag den 10 oktober:
Varanasi
Inga insekter och svalt och skönt i luften. Frukost på hotellet - si så där - och gick
sedan bland basarern. Köpte lungi och bad skräddare göra skjorta åt mig. Kor,
cyklar, motorcyklar och enstaka bufflar och massor av människor blandades i de
smala gränderna.
Lite senare gick vi nedför den branta trappan till ghaten och sedan förbi Main
Ghat. Mycket varmt ute. Sökte skugga senare. Gick tillbaka längs en lång gränd.
Stannade för internet och sedan lång väntan på lunch. Vi var inte så
imponerade. Varmt, varmt. Tillbaka till hotellet.
Fick uppgifterer om sydindisk restaurang. Gick efter skymningen … och gick. Till
slut kom vi dit i alla fall. Elegant restaurang med välklädda indier och rätt många
turister - alla verkade vara svenskar! Åt god dosa och drack te efteråt.
Ricksha tillbaka, ville inte gå den här långa vägen tillbaka. Den första
cykelrickshan kände inte till Ganpati Guesthouse, men den andra gjorde det, så
vi tog honom. Och han cyklade och cyklade. Oj, vad långt det var! Vi passerade
fina kvarter med massor av eleganta affärer.
En elefant dök upp framför oss. Musik och sång överallt. Plötsligt hördes ett skott
(eller punkterat däck?), elefanten ryggade till och sprang in i en liten portgång.
Livet gick vidare.
Senare frågade ricksha-chauffören oss namnet på hotellet igen. Han hade ingen
aning om var det låg! Han måste ha tagit oss till ett helt annat område. Han
frågade sig omkring, och sedan började ett långt cyklande i andra riktningen. Till
slut kom vi hem i alla fall.
Måndag den 11 oktober:
Varanasi
Upp halv sex och tog en båt på Ganges. Massor av badande som alltid. Gick
sedan till den stora “burning ghat”. Senare tittade på våra bilder på ett intenet-kafé
och åt god lunch på restaurangen nära “main ghat”.
Senare på eftermiddagen gick vi till “the golden temple” (med 880 kilo rent guld),
där absolut inga kameror var tillåtna.
Gick till “main ghat” en stund efter mörkningen. Där hölls en puja för några
hundra indier - nästan alla välklädda. Vi bara satte oss med indierna under
kanske en timme som pujan pågick. Tre präster klingade, höll upp tunga
brinnande ljus med mera. Trots trafiken som flöt förbi då och då¨var det fin
stämninge där.
Uttapam till middag och senare tillbaka till hotellet.
Tisdag den 12 oktober:
Varanasi->Sarnath->Varanasi
Försök till tidigt kaffe, men väntat i all evighet på det. Åt bara bananer till frukost.
Tog sedan auto-ricksha till Sarnath. Var besviken, jämfört med år 2000, delvis
beroende på att det fanns så många där som höll på att jobba där - och priset,
100 rupees per person.
Såg sedan två Buddhist-tempel, ej indiska, och det gamla trädet, där Buddha
gjorde sin första predikan. Tog sedan rickshan tillbaka. Hittade sedan under vår
vandring till hotellet den lite finare resturangen och passade på att äta där.
Sedan var det ett virrvarr att hitta tillbaka genom gränderna.
På eftermiddagen tog vi en båt igen, men i Andra Riktningen. Passerade nära
“burning ghat” och det var mycket större aktivitet där idag. Många vackert
insvepta kroppar bars ned, och fler eldar var på gång. Roddaren påstod att det
kostade ett minimum av 8-10.000 att bli bränd där. Det var med billigt trä.
Rikare människor använde "sandal-wood" och dä blev det betydligtr dyrare. Rika
och fattiga brändes på samma ställe.
Gick upp och åt middag där man spelade musik. Men bara en musikant kom, så
det belv ingen musik.
Onsdag den 13 oktober:
Varanasi->(på tåget)
Efter kaffe på morgonen checkade vi ut. Gick sedan till “mail ghat” och tog
cykelricksha till Benares University. Det var en viss språkförbistring, men han
verkade förstå efter en stund. Efter ca 20 minuter var vi framme, steg ur och
betalade. Döm om vår förvåning när vi upptäckte att vi kommit till tågstationen!
Så vi tog auto-ricksha till universitetet. Än en gång kunde vi konstatera hur
mycket trevligare det var att åka cykelricksha. Dessa hade det inte lätt när alla
auto-rickshor bufflade sig förbi.
Stort universitet - asiens största när det gäller antalet inneboende där. Såg ut
som andra universitet men med en stark indisk kryddning. Stannade vid Shiva-tempel,
byggt 1966. Mycket vackert och enkelt och fin stämning. Pratade med
några studenter ett tag.
Auto-rickshan körde oss så långt den kunde och sedan gick vi. Så mycket
trevligare på gator där auto-rickshor inte var tillåtna. Vi råkade gå förbi en
restaurang vi inte sett. Vi beställde bägge in thali och blev inte besvikna. Starkt!
Vilade sedan på hotellet några timmar.
Gav oss iväg klockan 5. Jag råkade trampa på buffelbajs. Usch! Det var färskt
och mycket halt och jag var tvungen att ta emot med ena handen för att inte helt
hamna raklång på gatan. Tur i oturen var att det fanns vatten där, så jag
tillbragte fem minuter med att skölja av foten och skon.
Köpte frukt och tog cykelricksha till stationen. Tåget var inte alls fullt och det var
skönt att ha 6 sovplatser för oss själva.
Torsdag den 14 oktober:
(på tåget)->Pachmarhi
Madhya Pradesh
Pachmarhi
Anlände klockan åtta, en timme sent. Det hade regnat mycket i Pipari och det var
mycket disigt de första timmarna. Drack te på stationen och gick sedan för att
hitta transport från Pipari till Pachmarhi. Hamnade i jeep, där vi betalade för
baksätesraden. Tog in på det föreslagna hotellet I vår bok, då det var
rent.
Åt lunch, uppuma - god, och försökte sedan få lite information. Kvinnan på
“turistinformationen” (som också hyrde ut jeep och vespa) pratade mycket bra
engelska och var vänlig, men visste inte allt vi ville veta. Så hon föreslog att vi
gick till Forest Service för att fråga där. Så vi gick. Och gick. Och gick. Frågade
flera gånger, eftersom vi trott att vi kommit för långt. Nej, den är bara lite längre …
Men till slut kom vi dit i alla fall. Den var stängd där ytterligare 1½ timme. Ingen
där kunde engelska. Så fortsatte till vacker utsiktspunkt. Stannade där en stund
och tog det lugnt och gick sedan tillbaka den långa vägen, Stannade och åt god
chat på vägen. Räknade ut att vi gått 12 kilometer.
Beställde senare in middag med “room service” och det var gott. Jag var trött
och stupade snart.
Fredag den 15 oktober:
Pachmarhi
Solen var framme och det var inte så kallt på morgonen trots 1.100 meter höjd.
Mycket behagligt klimat. Åt god idli till frukost. Sedan avtalade vi med jeep för
halvdagstur för 300 rupees (det kostade 300 rupees plus bensin för att hyra
vespa för en dag).
Vi stannade först vid Panch Panda (Pandava Caves). Men först gick vi igenom
vad som nog var de finaste trädgårdarna jag sett i Indien - betydligt mer välhållna
än de berömda i Kashmir (och mycket större). Fina grottor (fast knappt OK för
Indien, där det finns så många fantastiska).
Sedan stannade vi vid Handi Khoh, vacker utsikt genom smal klyfta - och med
utsikt över Chauragarh bergstoppstempel. Nästa stopp var vid Priyadashimi
(Forsyth Point) med strålande utsikt.
Slutligen brant ner och lite stigning till slutet av vägen. Här väntade chauffören.
Vi gick upp till Mahadeva Caves, ett Shiva-tempel inne i berget. En naturlig
källa droppade ner vatten från väggarna. Gick sedan ut och drack te och jag åt
två samosa i en liten restaurang.
Sedan lämnade jag Ghislaine med en bok och gav mig iväg mot Chauragarh
templet på toppen av ett litet berg. Det blev snart brant när de berömda 1300
stegen (ganska branta stenblock) tog vid. Ganska jobbigt och jag höll god takt,
men efter 50 minuter hade jag i alla fall klarat av de 3,5 kilometrarna. Inte så
många där, men jag passerade en del indier.
Vidunderlig utsikt från toppen, men tyvärr hade det blivit lite disigt. Men jag tyckte
mycket om Shiva-templet, som var byggt i sten och mycket enkelt, med inga
väggar. Sannade ca 20 minuter där och skyndade sedan ner, men blev stoppad flera
gånger av pratsamma indier, så nedfärden tog också 50 minuter, totalt 2 timmar.
Många talade ingen engelska, och jag pratade mer Hindi i Pachmarhi än under
hela resan tidigare. Långsamt började det lossna lite.
Jag tyckte synd om några indier som frågade - på Hindi - om det var långt kvar.
Det var INNAN de 1300 branta stegen hade börjat, så jag kunde bara säga “bahut
dur hai” (det är mycket långt). Chauffören väntade och körde oss tillbaka till
hotellet. Vi åt goda dosa på samma ställe som i morse.
Sedan gick vi 2 kilometer till Jatashanka, ett Shiva-tempel. En naturlig, djup
klyfta - mycket smal - med natuliga grottor - ett av de mest fantastiska tempel
jag sett i Indien (på grund av läget, inte av själva templet). Det var 176 branta
steg att gå ned dit.
Jag var förkyld - halsont och hosta - så vi tog middagen på hotellet en gång till.
Jag lade mig att sova tidigt.
Lördag den 16 oktober:
Pachmarhi->(på tåget)
Halsen inte så bra under natten, men den blev bättre på morgonen. Hade
mycket svag röst hela morgonen. Gick ut till den sydindiska restaurangen.
Beställde in idli plus kaffe och te. Kaffe och te kom så småningom, men sedan
hände inget. Till slut beställde vi en kaffe var till. Fyra indiska personer slog sig
ned vid bordet bredvid. Ca 10 minuter senare fick vi vårt kaffe och smuttade lite
på det. Då hade det gått bortåt en halvtimme. Nästan genast därefter serverades
indierna idli, inte vi. Vi blev så upprörda att vi genast reste oss och gick utan att
betala för det första kaffet/teet, eller för de två kaffe vi just smuttat på.
Hittade en annan restaurang där vi nästan genast serverades idli. Letade
internet-kafé, men ingen av de vi hittade verkade fungera. Strax efter 12 gick vi
till busstationen för att ta 12:30 bussen, men fick reda på att nästa buss inte
skulle gå förrän 14:00. Så hoppade i stället på jeep, som snart fylldes upp till 16
personer och gav sig iväg. Två personer plockades upp under vägen och då var
vi 18!
Ett tåg mot Itarshi var just på väg in när vi anlände till Pipari. Vi lyckades precis
komma med tåget innan det gav sig iväg. Konduktören tittade konstigt på oss när
vi klättrade in i första klass utan biljett. Han kom senare och begärde 1300
rupees eftersom vi åkte utan biljett. Vi blev högeligen förfärade och började
argumentera om att vi ville vara i andra klass men det var låst dit. Konduktörer
tvekade lite, sa vänta en stund, försvann och kom tillbaka efter en stund och sa
att vi kunde betala 200 rupees. Vi accepterade förstås - och antog att pengarna
gick ned i hans ficka, ty något kvitto fick vi inte. Så vi satt i första klass, första
gången för mig i Indien.
Vi köpte lunchbricka som passerade förbi. Vi tyckte det var för kallt i
luftkonditioneringen, så vi vandrade över och satte oss i andra klass i stället.
Kom fram efter en timme till Itarshi, och här fick vi vänta i fem timmar. Satte oss
att skriva och läsa. Åt middag på restaurangen ca 6.
Tåget kom punktligt ½8. Vi var trötta och gick och lade oss ca ½9.