Sarek är en nationalpark norr om polcirkeln i Lappland i norra Sverige. Det är en dröm för både fjällvandrare och klättrare utan leder och stigar. Av många anses den vara den enda återstående verkliga vildmarken i Europa och är nu del av ett större Världsnaturarv (Laponia). Jag tyckte att den på många sätt påminde mig om Denali nationalpark (Mount McKinley) i Alaska, där Surain och jag fjällvandrade år 1986.

Bägge är utan stigar, så man måste orientera sig med karta och kompass. Bägge har forsande älvar som man ofta behöver vada över, en del från glaciärer med mjölkaktigt slam, en del med klart vatten. I bägge finns det gott om älgar och brunbjörnar, men medan de vanliga grizzlie-björnarna i Denali fruktas av många, så är björnarna i Sarek mycket färre och mindre farliga och sällan skådade. Denali är på en helt annan skala med mycket högre berg och mycket större glaciärer. Sarek, å andra sidan, är mycket längre norrut och fjällen behöver inte vara lika höga för att producera glaciärer - det finns över 200 fjäll som är högre än 1.800 meter. Kanske det är därför som jag såg fler älvar som man behövde vada över i Sarek. Konstigt nog föreföll omgivningarna i Denali gästvänligare med de flesta platser utanför glaciärerna täckta av ängar. I Sarek fanns det massor av stenar i vägen, massor av myrar, massor av träd och buskar att tränga sig igenom.

Och så finns broarna utan stigar i Sarek. Flera älvar är omöjliga att vada över oberoende av tidpunkt. För att fjällvandrare ska kunna ta sig över på dessa ställen har broar byggts. Jag hade alltid dragits till dem. Tänk att följa karta och kompass till en bro, till vilken inga stigar leder!

Beslutet för den här vandringen var kvick. Jag började känna mig lite förslöad vid familjens behagliga sommarställe i det härliga solskenet. En och en halv vecka senare köpte jag en karta, en kompass och lite mat och gav mig iväg. Vid den här tiden hade de ljusa midsommarnätterna i Stockholm långsamt börjat försvinna, men i Sarek var det fortfarande ljust hela natten och man behövde ingen ficklampa.

Första kvällen: Efter en 17 timmars tågresa från Stockholm och sedan två timmar med buss var jag redo att börja fjällvandra 6:15 på kvällen. Det var hett och soligt och jag vandrade i över tre timmar för att ta mig förbi skogen kring Stora Sjöfallet och upp ovanför trädgränsen. Liksom alla damm-bara älvar i Sverige utom en används det nu för att generera vattenkraft. Myggorna var obändiga och virvlade runt mig hela tiden. Men trots att jag måste ha stungits hundratals gånger eller mer, när jag tänkte tillbaka på det några dagar senare, så insåg jag att det inte hade kliat. Håller jag på att bli immun mot myggbett? Det vore underbart! Jag vandrade fortfarande brant uppför, mycket högre än jag väntat mig. 650 meter ovanför Stora Sjöfallet kände jag mig för trött att fortsätta på denna branta terräng. Var kunde jag slå upp tältet? Det fanns inga plana platser. Men när jag tittade mig omkring, hittade jag en mycket marginell tältplats som inte sluttade alltför mycket.

Dag 1: Otroligt vackert väder igen! Insekterna var alla borta och jag klättrade lite mer för att komma till en platå. Nu kunde jag se misstaget jag hade gjort igår. Då hade jag bara fortsatt för att komma bort från insekterna och trott att jag kunde kartan utantill. 150 meter långt nedanför mig såg jag nu sjöarna, där jag hade tänkt slå nattläger igår. Nåja, jag fick en fin utsikt i stället! Det fanns några andra tält vid sjöarna. Jag såg inga andra tecken på mänskligt liv resten av dagen. Jag vandrade ner till sjöarna och sedan upp till passet på andra sidan.

Jag hade bestämt att mitt första mål skulle bli ett bestigbart fjäll, Låddebakte, med otrolig utsikt - en flerdagarsaffär härifrån. Igår hade jag helt varit i ängar, men när jag klättrade upp från sjöarna ändrades det snart till stenar - inte alls lika behagligt! Det fanns stenar i hela det här området, särskilt besvärliga vid passet som jag snart gick över. Efter en högt belägen sjö med superb utsikt och flera pyttesmå pass, tog jag mig ned för en brant älvränna. Jag måste korsa jåkken (lapska för älven) någonstans och ville göra det här för att undvika ett vad längre ned. Jåkken dök upp inifrån brant snö och forsade ned. Bara genom att varsamt stödja mig på mina två vandrarstavar och gå över tre sammanflytande armar en i taget lyckades jag ta mig över utan att bli våt.

Snön såg olycksbådande brant ut rakt ovanför mig, så jag dröjde inte kvar. Längre ner blev snön jag gick på för brant för min smak. Men där var det lätt att klättra upp ur älvrännan till höger. På andra sidan hittade jag vackra ängar. En vidunerlig utsikt och en vidunderlig tältplats!

Dag 2: Ned och ned gick jag för att snart nå en av broarna, en av broarna utan stigar som leder dit. Nej, jag ville INTE vada över den här älven! Och sedan upp till ett pass på andra sidan. Terrängen var mycket vänligare idag än igår, och jag såg flera tält och vandrare. Från toppen av passet kunder jag se en sjö på andra sidan som väntat och jag - följande mitt kartminne - tog till vänster och började vandra ned. Men efter fem minuter kontrollerade jag i alla fall kartan mot mitt minne. Hoppsan! En nittiograderssväng fick mig i rätt riktning igen.

Jag följde flera sjöar längs en dal. Och jag fick träffa mitt första vadställe. Av med de varma vandrarskorna, på med sandalerna och njut av iskallt vatten i en halvminut. Moln hade börjat dyka upp och vädret såg hotande ut. Fast det inte finns några formella leder i Sarek, har tillräckligt många vandrat från den vanligaste starten längs Rapadalen för att skapa en informell led. Jag letade efter denna stig och hittade den efter en stund - den är markerad på kartan - och följde den mot mitt mål, Låddebakte fjället.

Jag hade rest till Sarek för att hitta en plats där det inte finns några stigar, där man inte följer en led. Men kartan visade att stigen följer en otroligt brant bergssida och det föreföll som jag inte skulle kunna komma förbi och upp den vägen på något annat sätt. Det började regna och snart öste det ned. Under tiden blev sidosluttningen brantare och brantare. "Stigen" förvandlades till stora, branta stenbumlingar som oroväckande lutade ut från berget, allt blandat med brant sand och grus. Den gick upp och ned och bytte riktning oupphörligen. Många gånger var jag tvungen att använda händerna och även då var det svårt. Naturligtvis hjälpte inte ösregnet.

Jag tror att det här är den sämsta "stig" jag någonsin följt. Den enda möjliga mottävlaren är en jungelstig i Halong Bay i Vietnam, där Surain och jag vandrade år 2000. Men till slut, mycket senare, kom jag upp och ut från det branta till en jämnare plats nedanför Låddebakte fjället. Det hade slutat regna och jag gick några steg åt sidan för att få bättre utsikt. Nedanför kunde jag fängslas av den berömda Rapaädno (Rapaälven på lapska) och ovanför mig fjäll och glaciärer. Då det fanns en bäck i närheten, beslöt jag att slå upp tältet precis där i stället för att fortsätta till sjön lite längre fram - jag älskar tältplatser med utsikt!

Dag 3: En molnig morgon så fjälltopparna syntes inte. En vandrare längs vägen hade berättat att ett högtryck väntades tills i morgon. Jag bestämde mig för att det skulle anlända tidigare och rensa bort molnen för mig. Så jag lät tältet stå och begav mig upp på Låddebakte fjället. Jag måste ta mig över den forsande älven från sjön precis ovanför mig. Men det gick bra när jag stödde mig kraftigt på mina två vandrarstavar. Medan jag tog mig över insåg jag att vattnet kanske skulle vara högre senare på vägen ner. Ett senare problem!

Jag klättrade ganska brant uppför på stenar men det var inte alltför svårt - definitivt enklare än på stigen igår! Utsikten blev bättre och bättre och långt under mig såg jag sjön nära mitt tält. Och sedan tog molnen över. Men det var inte så långt kvar till en topp. Tyvärr fanns det bara moln att titta på där uppe. Mycket tillfälligt öppnade de sig lite ibland och jag kunde titta ner på Rapaädno.

Jag kände mig ganska säker på att jag inte hade nått den verkliga toppen än, men molnen öppnade sig aldrig för att bekräfta det helt säkert. Så jag vandrade en bit längre bort för att vara helt säker. Trots att den verkliga toppen inte var så mycket högre, fann jag det meningslöst att klättra upp till ännu tjockare moln. Så jag började gå ned, och var snart under molnen igen. Älven jag skulle ta mig över hade stigit lite, men efter en stund hittade jag en plats där jag kunde komma över den utan att bli våt.

Klockan var nu tolv och en stund funderade jag på att fortsätta. Men det här var antagligen den bäst utsiktspunkten under hela vandringen, så jag bestämde mig för att ligga lågt under eftermiddagen och hoppas på bättre väder nästa morgon.

Nog blev jag glad för det! Det hade varit blåsigt på fjälltoppen, men nu kom vinden susande ned. Mitt tält fanns på en extremt utsatt plats. Det kändes som om Vindguden ville lära mig en läxa. Tältet har stått emot mycket vind tidigare, men aldrig någonting som det här. Regnet började falla, hårdare och hårdare. Under det högljuddaste flaxandet av tältduken blev en del av innertältet oskydda och lite vatten sipprade in. Jag började torka av det med min handduk. Senare behövde jag vrida ur den då och då.

Vinden ökade ännu mer. Skulle tältet stå kvar? Det här var första gången jag någonsin hade oroat mig för det. Vad skulle hända om det inte gjorde det? Skulle min sovsäck förbli torr under ett instörtat tält? Antagligen inte. Kunde jag flytta tältet till ett mindre utsatt läge? En av tältstavarna bara böjde sig och böjde sig, och jag höll handen mot den under de kraftigaste kastvindarna. Inte säker på att det var nödvändigt, men jag ville inte ta några chanser. Den andra staven lossnade, men jag lyckades fixa det tillfälligt. Två fjällvandrare kom förbi för att kolla tältet, men jag sa till dem att jag klarade mig bra. De var på väg ned för den där förfärliga stigen. Jag sa till dem att den var mycket otrevlig, men ångrade snart att jag inte hade sagt till dem Gå inte ner där under de här förhållandena!

Klockan sex på kvällen upphörde både vind och regn och det blev helt tyst. Jag gick ut. Det var lätt att fixa den lösa tältstaven - jag hade tydligen inte satt fast den ordentligt. Och jag flyttade också lite på tältpinnen som höll fast staven som hade böjt sig så mycket. Jag kunde ha spänt fast den lite bättre från början.

Det visade sig bli en kort andningspaus. En halvtimme senare kom både vinden och regnet tillbaka. Vinden hade skiftat dramatiskt från sydsydostlig till nordlig. Jag antog att det var ett bra tecken - det skulle det ha varit längre söderut. Fast den fortfarande var mycket stark, hade den mojnat en aning, tältet hade inga fler problem och det var bara en aning vatten som sipprade in. Men oj vad regnet bombarderade mig, nu ännu starkare än tidigare. Efter några timmar slutade det till slut och jag kunde gå och lägga mig. Jag hörde mer regn under natten.

Dag 4: Vilken underbart solig dag! Färgerna var så mycket starkare och det såg så mycket mer inbjudande ut idag. Stigen gick förbi den första sjön och sedan en mindre sjö innan den bar utför till Rapadalen. Den fortsatte in bland träden i en sydostlig riktning för att till slut lämna Sarek och träffa Kungsleden, en vältrampad led.

En person jag träffat hade sagt till mig att inte gå ner till älven, utan att stanna högt och följa den högt från ovan i stället. Jag kom att tänka på att jag inte frågade varför, men beslöt att ändå följa rådet.

Stigen försvann snabbt nedanför mig, ned in i skogen. Som jag skulle upptäcka senare, gick den inne i skogen utan vyer, ända tills den mycket senare och längre ner skulle följa älvstranden. Perfekt för plantälskare, men inte för utsiktsälskare som jag. Min väg följde bergssidan utan större höjdskillnader, men på min högra sida föll den mycket brant utför, och jag använde mina vandrarstavar för ytterligare stöd i fall jag skulle snava. Det var högt ovan Rapadalen och jag njöt verkligen av utsikten - särskilt av det berömda Rapaselet. Ibland - och oftast - gick jag på gräs, lav eller småplantor (t ex hjortron!) och det var ganska lätt att ta sig fram. Vid andra tillfällen var jag tvungen att ta mig igenom större buskar och t o m träd och det var mycket svårare.

Och alla raviner - så många av dem. Ofta var de täckta av knotiga träd, svåra att tränga sig igenom. Och ofta var de för branta för mig och tvang mig till omvägar. Jag upptäckte att jag långsamt klättrade högre för att försöka undvika dem. En särskilt stor ravin hade en forsande älv i den. Denna visade sig bli vad #2.

Jag fortsatte gå i några timmar. Men då började jag snava och föll lite några gånger. Jag måse börja bli trött. Det här vore en mycket dålig plats för ett större fall. Jag var ensam och långt borta från stigen. Och eftersom den gick nere i skogen skulle ingen se mig i alla fall. Så jag började ta mig nedåt längs en brant äng och sedan på stenar långt ner till skogen. Stenarna är lättare att gå på än genom tjocka buskar (det andra alternativet). Innan jag försvann ner i skogen satte jag min kompasskurs.

Och nu kampen mot snåren! Träd, nedfallna grenar, buskar, snår, osv. Framfarten var verkligen inte särskilt lätt tidvis. Kartan visade att en stig löpte nära Rapaädno, så jag gick i den riktningen. Och till slut fann jag den också där. Vilken skillnad att gå på en riktig stig! Det kändes som att köra in på motorvägen från en dålig grusväg. De flesta svenskar använder speciella, förstärkta vandrarstövlar, och i myrarna är det lätt att förstå varför. Eftersom myrar finns det många. Jag hade varit mycket tacksam för mina riktiga vandrarskor på de branta sluttningarna, men myr-vandring är något helt annat.

På myrarna finns det i allmänhet många små tuvor utspridda, så att man kan kliva - långa steg ibland! - från en tuva till en annan. Normalt kan man sätta ner foten och hela sin vikt där, eftersom de sjunker långsamt och man kan snabbt flytta sig till nästa tuva. Men ibland kommer man till små områden med lite öppnare vatten och inga tuvor ... dock tror jag inte att jag blev alltför våt här.

Jag snackade lite med ett par om att vada över älvarna. De sa att jag skulle komma till nästa vadställe ganska snart. Både i Alaska och Sarek rekommenderas man att inte försöka vada över forsande älvar, där vattnet når högre än knäna. Vidare bör man använda åtminstone en stav när man går över, luta sig uppströms och gå sakta och snett i riktning uppströms när man vadar. Ryggsäckar bör hänga löst över axlarna, så att man kan ta sig ur dem om man ramlar. Man skall alltid gå i sandaler eller liknande, eftersom man inte kan känna de vassa stenarna i iskallt vatten.

De hade tyckt att det var för svårt att vada där stigen fanns, så i stället hade de gått ner till mynningen och vadat där. Snart kunde jag höra och sedan se vad #3 med dess mjölkfärgade glaciärvatten (som man inte ser igenom). Och jag visste att jag inte ville vada över älven där. Så här nära jåkken var snåren mycket höga och tjocka och svårgenomträngliga, och jag kände mig som Tarzan när jag arbetade mig igenom dem i nedsströms riktning. Efter ett tag började marken bli lite våt, så jag bytte till mina sandaler. Jag kom till älven igen, men här var den mycket smalare. Den måste ha delat sig i olika armar. Kunde jag vada över här? Jag körde ner en stav i vattnet. Aldrig i livet! Staven försvann nästan helt under vattnet, och det forsade fortfarande mycket snabbt. Framför mig flöt en annan älv, men med sandfärgat vatten i stället för slamfärgat och den flöt mycket långsammare. Den måste komma från en av sjöarna. Den flöt ihop med den stora älven här, så jag måste gå över den för att kunna fortsätta. Men den var midjedjup!

Vad skulle jag göra? Jag gick tillbaka längs slamälven lite, längs arm #1. Den var inte så bred men svårt att se ordentligt, efterom grenarna lutade ut så långt. Och grenarna var mycket tjocka och svåra att ta sig förbi. Men jag hittade ett ställe där det var lite smalare och jag lyckades ta mig över - utan att trampa i det djupa vattnet - genom att hålla i både stavar och grenar.

Jag kunde redan höra det forsande vattnet från arm #2. Den föreföll större och svårare att ta sig förbi. Jag ville inte ge upp och gå tillbaka över arm #1. Man kunde inte gå mycket längre uppströms, eftersom det var här arm #1 och arm #2 delade sig. Och arm #3 var inte långt bort. Jag kämpade mig igenom grenarna - inte lätt! Det fanns några stenar mitt ute i greningspunkten mellan de båda armarna (mellan 2 och 3), och jag lyckades med stavarnas hjälp ta mig ut dit, korsande arm #2, och sedan till snåren på andra sidan, korsande arm #3. Oj! Det här var redan mitt svåraste vad någonsin, och jag var inte färdig än. Mer stavande lyckades ta mig över arm #4. Nu återstod bara arm #5, den största. Men jag tänkte inte ge upp nu. Till slut hittade jag en plats, där jag kunde ta ett gigantiskt kliv över, hållande i stavar och grenar. Men det var inte gratis - jag såg min högra sandal försvinna ner i vattnet.

Det dröjde inte mer än en halvtimme tills jag nådde vad #4, en mjölkfärgad, skummande glaciärälv. Den delade sig i två armar precis här. Av med vandrarskorna och på med den ena sandalen. Jag valde att gå över precis efter delningen, eftersom det borde vara mindre volym forsande vatten att ta sig över. Arm #1 var inte alltför besvärlig att ta sig över, men jag tyckte att arm #2 var för svår. Och plötsligt tappade jag min andra sandal medan jag försökte. Så jag vadade tillbaka över arm #1. Klockan var nu halv fem, så jag bestämde mig för att vänta tills i morgon och slog upp tältet. Älvar är normalt högre på eftermiddagen, när snösmältningen ökar. Under natten kyls luften av. Därför blir det mindre snösmältning och älvarna lägre. Det fanns campingplatser på båda sidor om älven.

Tre män anlände ungefär en halvtimme senare och satte på sina sandaler. De vadade alla över ovanför älvdelningen - och jag insåg mitt misstag. Älven innehåller lite mer vatten här, men den är också bredare, vilket betyder mindre tryck och långsammare hastighet - men fortfarande mycket snabb! Det var halvvägs ovanför knäna när den första personen vadade över. I mitten var det djupare, och t o m hans mycket korta shorts blev helt våta. Jag var glad att det inte var jag! Den andra och sedan den tredje mannen gick över lite högre upp, och älvnivån stannade halvvägs ovanför knäna hela tiden. Det såg inte så farligt ut, tyckte jag, men ville trots det inte göra det när jag var ensam. Och tältet var redan uppslaget.

Dag 5: Älven hade lugnat ner sig märkbart och jag vade över ganska lätt - barfota - med vattennivån en liten bit ovanför knäna. Jag följde stigen, men märkte att den inte var fullt lika bra idag som den hade varit igår. Några gånger verkade den försvinna, men jag lyckades hitta den igen. Plötsligt dök vad #5 upp, ytterligare en snabb mjölkfärgad älv, som jag lyckades ta mig över utan allt för stora problem. Jag följde stigen en lång väg, och den försämrades långsamt. Och så kunde jag plötsligt inte hitta den längre. Jag kontrollerade kompassen för första gången sedan jag gav mig iväg i morse, och till min fasa upptäckte jag att jag hade vandrat i nord-nord-ostlig riktning, i stället för den förväntade syd-syd-ostliga. Jag hade helt enkelt litat på stigen, men kunde nu konstatera att det inte hade varit en bra idé. Det måste ha funnits mer än en stig när jag gav mig iväg i morse, och jag tog helt enkelt fel. Jag vet att jag skulle ha kolla kompassen, men det verkade inte finnas någon anledning ...

Så jag satte kompasskursen och kastade mig ut i skogen igen. Men jag hade inte gått så långt, förrän jag såg ett litet fjäll till vänster. Det är lättare att följa ett fjäll som det här, än att försöka tränga sig igenom skogen, så jag styrde i den riktningen. Till min glädje fann jag en stig på väg uppför fjället i rätt riktning, så jag beslöt mig för att följa den. Den var snabb och lätt att följa ett tag, men sedan verkade den försvinna.

Så var befann jag mig? Jag hade kommit tillräckligt högt för att än en gång få fin utsikt över Rapaädno. Det fanns två små fjäll på kartan i den riktining jag ville gå, och jag hoppades och väntade mig lite att detta skulle vara det första av dem. Jag tittade närmare på den fina utsikt jag nu hade, och tittade en gång till, och tittade en gång till - men kunde bara fastslå att jag var på ett tredje, större fjäll och långt ifrån där jag ville vara. Jo, jag hade en fantastisk utsikt över Rapaädno och från en perfekt vinkel, som jag inte skulle ha kommit till genom att följa den vanliga stigen (men jag sade inte att det var värt det, eller hur?). Låddebakte är det andra fjället från höger på bilden.

Jag följde fjället i den riktning jag ville gå och blev glad när jag upptäckte att jag var på en stig igen. Det var en snabb väg och jag rörde mig mycket fortare igen. Snart var jag tillbaka i skogen och var inte alltför bekymrad att stigen gick något västligare än jag ville gå. Och sedan stannade den vid ett vad över en mjölkfärgade älv igen. Efter en stund kom jag fram till att det måste vara samma älv jag gick över på morgonen, vad #5. Och jag insåg också att trots att jag gått ganska mycket nu på morgonen redan, var jag inte särskilt mycket närmare till där jag ville vara. Jag hade bara avverkat avståndet mellan de två vaden, men var nu lite mer uppströms än jag borde vara.

Jag ville inte gå över vad #5 en andra gång (vilket skulle ha betytt en tredje gång dessutom), så jag var tvungen att överge den fina stigen och börja kämpa mot snåren igen. Och följa kompasskurs igen. Efter en stund nådde jag en stor, avlång myr. Denna måste finnas på kartan. Det gjorde den och visade den riktiga stigen alldeles vid högerkanten av myren. Till min obeskrivliga lättnde hittade jag den också där efter en stund. Nu gick det mycket fortare igen - tills vad #6 dök upp. Det var klart vatten som rörde sig långsamt och lätt att ta sig över, även om det gick halvvägs över knäna. Jag märkte att stigen var bredare nu och det fanns fina spångar över myrarna. Så trevligt att inte behöva riskera att få skorna våta. Och det finns många myrar i de här trakterna.

Jag hade inte mött någon sedan i morse. Jag hörde senare att flera personer bestämt sig för att inte gå in i Sarek som planerat på grund av de kraftiga regnen, oroliga för vaden. Jag följde den fina stigen ganska länge - sneglande på kompassen då och då, så att jag inte skulle upprepa morgonens misstag. Men då, plötsligt, försvann stigen helt, verkade det som. Framför mig fanns en stor myr. Jag gick tillbaka en bit och märkte hur bred och väl markerad stigen var. Men så tog den plötsligt slut.

Men ändock - genom myren fanns tecken att människor hade antagligen passerat där, ty det fanns en rad med böjda vasstrån. Sådana böjda vasstrån hade jag följt tidigare, men det hade varit tydligare och inte lika mycket öppet vatten som här. Och nu var vi ju på ett område med spångar över myrarna, eller hur? Eftersom det var så mycket öppet vatten, tog jag av mig skorna och gick barfota. Först följde jag vassen till några stenar i mitten av myren. Därifrån fanns det inga tydliga tecken alls. Så jag hastade över till det närmsta "landet" i kompassriktningen. På ett ställe var det knädjupt, så jag var glad att jag inte hade vandrarskorna på.

Men titta där! Där fanns stigen igen, om än lite smalare. Men jag märkte snart att spångarna var borta. Fler myrar följde, men även om det var mycket svårare att följa stigen genom dem, var det fortfarande tillräckligt tydligt. Många fler myrar, fast "land" i några meter - och så försvann stigen! Jag tittade och tittade och använde tio minuter på att försöka hitta den. Stigen var tydlig, och sedan fanns den bara inte. Jag hade tappat fyra stigar redan, där jag INTE ville tappa bort mig, och ville inte förlora den här stigen. Men jag måste ge upp.

Så jag fick slåss mot träd, buskar och snår igen. Jag var arg på stigen för att den hade försvunnit och arg på mig själv för att jag hade tappat denna viktiga stig. Enligt kartan följde nu stigen Rapaädno, så jag satte kompasskursen i den riktningen. Jag gick snabbt genom träd, buskar och myrar för att komma till den stora älven. Och där fanns stigen - och jag förlorade den inte mer. Och spångarna över myrarna var tillbaka. Bara två hinder kvar, två älvar som jag kanske måste vada över.

Kanske-vad #7 såg inte så svårt ut och skulle varit lätt att gå över med stövlar, men det var för djupt för vanliga vandrarskor. Jag hade ingen lust att ta av mig skorna igen. Det fanns stenar tvärs över, men ack så små och få och rullbenägna. Några låg en bit under vattnet. Med bara tårna på de som var under vattnet och lutande mig kraftigt mot stavarna, avancerade jag försiktigt mot andra sidan. Men den allra sista stenen rullade lite grann, så ena skon blev en aning blötare (vet inte varför jag var så försiktigt, jag tror att bägge skorna var ganska våta vid det här laget).

Kanske-vad #8 var för djupt också för stövlar. Kunde jag använda de fallna björkarna, som sträckte sig tvärs över älven? Jag använde den vänstra staven, utsträckt i full längd, för att hålla balansen när jag gick ut på det första trädet så långt som det bar mig. Till höger fanns ett lite tunnare träd och sedan ett tjockare ännu längre till höger. Jag prövade bärigheten på det mindre trädet med den andra staven. Det sjönk bara en aning under ytan. Jag ville flytta högerfoten direkt till det större trädet, men det fanns en gren i vägen. Nå - jag satte högertårna och vikten på det mindre trädet, som sjönk bara en aning men höll, flyttade sedan vänster- och balansstaven och steg sedan över på det högra, större trädet. Och på det här sättet lyckade jag ta mig över utan problem. Jag önskar bara att det funnits någon där med en kamera!

Jag nådde slutet på stigen och slutet på Sarek kl 3 på eftermiddagen och behövde vänta två timmar på båten. Massor av mygg igen på det här stället. Mycket irriterande med allt surrande, men betten verkade fortfarande inte klia. Båten tog mig genom Rapadeltat till södra stranden av sjön Laitaure, varifrån Sveriges huvudled, Kungsleden, fortsätter söderut. Och sedan vandrade jag ytterligare en dryg timme, tills alla delar av min kropp klagade högljutt mot att fortsätta. Och för en gångs skull löd jag. Det hade varit en mycket ansträngande dag.

Dag 6: Jag sov TIO timmar under natten! Jag brukar sova sex och en halv eller sju, så jag måste ha varit mycket trött. Men idag skulle det bli lätt, bara 19 kilometer att gå - enligt en vän som hade vandrat här tidigare - längs en väl använd och underhållen stig, eller hur? Inte alls! Det skulle inte bli några enkla dagar för mig under den här vandringen. Det tog inte lång tid förrän jag var trött från gårdagens vandring. Jag visste att jag skulle behöva gå uppför ett litet fjäll snart, och så skedde också. Efter det gick leden upp och ned nästan hela vägen. Och stenar på stigen nästan överallt. Nej, de som underhåller leden tar inte bort stenarna! Då jag var trött redan, gick jag mycket långsammare på stenarna, så att jag inte skulle halka. Men där det inte fanns några stenar, kunde jag hålla betydligt högre fart genom att låta armarna och stavar driva mig framåt. Ganska tidigt bestämde jag mig för att sova på vandrarhemmet under natten och njuta av lite bekvämlighet och restaurangmat.

Jag tyckte att avståndet på kartan minskade mycket långsamt. Förklaringen kom när jag var halvvägs. Den del av leden som jag skulle vandra var inte 19 kilometer, den var 33 kilometer lång! Jag hade aldrig förut i mitt liv vandrat så långt och burit på en tung ryggsäck. Skulle jag klara av det? Vid det här laget såg jag verkligen, verkligen fram emot en riktig säng i natt. Jag började också få ont om mat, men räknade med att den kanske skulle räcka till lunch i morgon (normalt tar jag med mig mer reservproviant, men vandringen hade varit så jobbig, så jag hade ätit mer än beräknat). Jag bestämde mig för att fortsätta ett tag och se hur långt jag skulle orka.

Flera timmar innan jag hade nått slutmålet, började det regna, som snart tilltog i styrka. Jag hörde åska och det blixtrade - och jag visste att jag hade beslutat mig. Jag var helt enkelt tvungen att klara av det. Och senare, efter nästan elva timmars vandring, stapplade jag in i hotellet under kraftigt regn.

Slutsatser

Det här var den svåraste fjällvandring jag någonsin gjort, vilket förvånade mig. Naturligtvis antar jag att jag skulle ha hittat "den svåraste vandringen" mycket tidigare efter att ha vandrat i över 26 år. De tidigare vandringarna i Lappland, där jag följt vanliga leder, hade inte varit alls lika ansträngande (fast Sarah och jag vandrade mycket mer på branta snösluttnigar förra året) och då vi lämnade stigen några gånger, var det mest en fråga om att kunna följa karta och kompass.

Jag samspråkade med flera människor vid vandrarhemmet. Ett par hade vandrat 30 kilometer idag. De hade kämpat sig igenom skogen på samma sätt som jag hade och antagligen ännu mer, eftersom det inte fanns någon stig alls där de gick. De trodde att många i Sarek slogs mot skogen och älvarna på liknande sätt. Vi var överens om att vi var "ovanför-trädgränsen-vandrare", och att skogsvandring bara är ett nödvändigt ont för att komma dit.

En annan man vandrade i ett mindre populärt område och hade inte sett en själ på två dagar. Han hade vadat över en älv som var midjedjup (jag antar att min vandring inte var så svår när allt kommer omkring). Och min vän som hade vandrat i Sarek tre gånger hade väntat sig att min vandring skulle bli mycket svår, men ville inte avskräcka mig, och hade därför inte sagt någonting!

Tankar för framtiden:
- Jag borde nog inte vandra ensam när det är så här svårt och jag är lång borta från stigen
- Mina nya sandaler - jag måste skaffa nya - måste sitta fastare på fötterna