Tryck här för karta över Mellanöstern ! (37 Kb)

Turkiet

Onsdagen den 30 juli.

"Turkey" lyste det emot oss i neonskrift, liksom de turkiska nationalsymbolerna halvmånen och stjärnan. Liksom på den bulgariska sidan fanna det här ett cirka tio meter högt vakttorn, så att bulgarerna och turkarna kan hålla utkik över varandra. Vi stannar Blixten utanför tullbyggnaden, blir tillsagda att parkera och stiga ur. Gränsstationen är här uppdelad (liksom i hela övriga Asien, kommer vi att erfara) i två avdelningar, passkontroll och tullkontroll. Det är kö till passkontrollen, en massa turkar står framför. Man konstaterar snabbt att leta efter en turk utan mustasch är lite överdrivet nästan som att leta efter en nål i en höstack. Så kommer vi fram, får fylla i formulär och får passen stämplade. Vid tullkontrollen ser vi att en del har tullhandling. Vi tar dock inte fram vår, vet att det ej är nödvändigt och vill slippa onödigt krångel. Fler formulär, fler stämplar i passen. äntligen får vi åka.

Vägen är utmärkt. Vi kör ett hundratal meter men stannar sedan vid vägkanten. Vi beslutar att köra hela natten för att nå Miklagård på morgonkvisten. Henkan och Jolly har inget internationellt körkort, vilket erfordras här så det blir Björn och jag som får dela på sträckan. Björn kör först och Jolly håller honom sällskap medan Henkan och jag går och lägger oss där bak. Jag har svårt att somna, slumrar bara till korta stunder. När vi passerar Edirne, tittar jag ut genom fönstret. Jag ser i mörktet minareter resa sig mot himlen. Vi närmar oss de orientaliska länderna, tänker jag.

Tiden går fort. När det är 127 kilometer kvar byts vi av. Klockan har passerat tre och det börjar just ljusna. Vägen är i samma goda skick hela tiden. Tydliga skyltar och avståndstavlor. Landskapet har helt förändrat karaktär. Det är fortfarande småkulligt men den grönskande växtligheten är borta. Kala kullar, som vägen klättrar över. Branta backar, jag måste tidvis använda tvåan. Reklam längs vägarna. "Türk ticaret bankasi", "Halk bankasi", "Akbank". Nästan bara reklam för banker.

Det blir mer och mer trafik på vägen. Det är dock mest lastbilar och även en del turistbussar. Det känns lite tråkigt när vi blir omkörda av en tankbil. Backkrön och skymda kurvor är inga hinder för omkörningar enligt turkiska förare. En lastbil kör jag om fyra gånger. När det är fritt kör jag om honom, men när jag sedan ligger efter en långsammare lastbil i ett backkrön kör han om oss båda.

Så småningom når vi Marmarasjön och vägen följer kusten. Härligt blått vatten. Vi kör igenom diverse småstäder. Minareter sticker upp här och där. Volvoverkstäder. När klockan är halv sju verkar de flesta ha vaknat och vara uppe på benen.

Vägen blir dubbelfilig. Infarten till Istanbul. Vi väcker de andra. "Istanbul" står det på en skylt och två miljoner invånare. Trafiken tätnar allt mer. Jag ligger i vänsterfil och skall just köra om en lastbil i mittfilen (det är numera sexfiligt). Plötsligt svänger lastbilen utan förvarning ut framför mig, jag kastar mig på bromsen och allt går bra. En stund senare stannar jag för rött ljus. En bil stannar till vänster om mig, han ligger i svängfil. Så blir det grönt. Jag kör och han försöker köra om mig innan vägen smalnar igen men stannar i sista stund. Det är tydligen bäst att ta det lugnt i den här vansinnestrafiken, reflekterar jag. Detsamma försöker också mina oroliga medpassagerare inpränta i mig.

Man lär sig efterhand att undvika högerfilen. Där åker nämligen så kallade "dolmus", mikrobussar som fungerar som ett mellanting mellan taxi och vanliga linjebussar. Då och då stannar de för att ta upp eller släppa av passagerare och man tvingas vänta. Bebyggelsen blir mer och mer stadsliknande. Vi passerar otaliga moskéer. Så kommer vi in i centrum.

Trafiken består nästan uteslutande av stora, blankpolerade amerikanare från femtiotalet. De flesta verkar vara taxibilar. En massa bussar trängs också på gatorna. Det är fruktansvärt oväsen, alla tycks använda sina signalhorn i tid och otid. Det är trångt på gatorna och därför går trafiken relativt långsamt framt men trots detta i ett mycket hetsigt tempo. Jag konstaterar att här skulle nog inte Svensson passa, den fräckaste kommer alltid först. Vi når den imponerande Haga Sofiaplatsen och hittar en parkeringsplats. En parkeringsvakt får lite pengar för att vakta bilen. Det lär vara nödvändigt, stan är beryktad för sina bilstölder.

Så går vi till fots, det verkar vara lugnare. Vi försöker få tag på hotellrum. Vi har dock ingen tur, hotellen är antingen risiga eller fullbelagda. Vi kommer in lite på bakgatorna. Det är tystare ty signalhornen hörs mer på avstånd. Här finns tiggare, trasiga lekande barn. Försäljare vandrar omkring med korgar på magen, där det finns allt mellan himmel och jord. Med hög röst skriker de ut sina varors förtjänster. Vi köper en kam var.

Vi känner oss hungriga och slår oss ner på en liten servering för att få frukost. Det ser rätt sjaskigt ut, vi ångrar nästan att vi gick in. Så kommer kyparen in ock alla våra tvivel om stället skingras. Det är en äldre man men han rör sig otroligt elegant. Han verkar direkt tagen från en lyxrestaurang. Vi beställer in te och mackor med marmelad.

Vi tar en taxi tillbaka till Blixten. Vi har en karta och med hjälp av den tänker vi leta oss fram till turistinformationen vid Hilton hotell. Det är Björn som kör. Det är en fruktansvärd trängsel på en smal gata, det tycks vara rusningstid. Det tar en evinnerlig tid innan vi kommer ut på Galatabron och korsar Gyllene Hornet. Efter diverse kringirrande kommer vi till informationen. Flickan bakom disken ger oss en karta, ritar ut hotell Kristal, som hon rekommenderar. Vi åker tillbaka till gamla stan, hittar så småningom hotellet. Det verkar bra och vi tar två dubbelrum. Vi får redaa på adressen till VW-verkstaden.

Så tar vi en kort promenad, vi är hungriga. När kyparen ser att vi är utlänningar gör han ett tecken och vi följer efter till köket. Det kan man göra överallt i Asien, där vi var. Vi pekar på en rätt var. Maten är god liksom ölet till, räkningen långt ifrån avskräckande.

Tillbaka vid hotellet. Henkan och Jolly stannar för att tvätta kläder medan Björn och jag åter åker till Haga Sofiaplatsen. Vi parkerar och några turkiska småpojkar kommer fram till oss. De kan tyska och vi pratar lite. Jag köper en bunt vykort, vi skriver hem. Några svenskar frågar vart vi ska, de ska till Indien, säger de.

Så åter på väg, till follaservicen. Drygt halvvägs komna stannar vi, är rådvilla. Då dyker en äldre turk upp. Vi blir förvånade när han tilltalar oss på svenska. Han beskriver vägen.

Kom tillbaka halv nio i morgon, säger de till oss på verkstaden. Vi börjar vänja oss vid trafiken. Man sträcker ut en arm genom fönstret när man skall svänga istället för att använda blinkers. Man tutar när man tänker köra före (plus när man har lust till det, vilket man har ofta om man är turk). Vi glider in i trafikrytmen.

Istanbul är liksom Rom byggt på sju kullar. Trafiken går i flera fall fram i mycket branta backar. I nerförsbackar blir det alldeles tyst. Det är förvånansvärt hur smidigt trafiken flyter fram på de smidiga gatorna, hur få bilar som är smällda.

Vi parkerar Blixten tätt intill hotelldörren så att portiern har ögonkontakt med den hela natten, vi har blivit varnade för stöld. Vi plockar också med osss alla värdeföremål

Torsdagen den 31 juli.

Björne och jag vaknar rätt tidigt. Vi klär genast på oss och ger oss i väg i Blixten. Denna gång följer vi vägen längs Bosporen norrut en bit, stannar efter ett tag vid sidan på en förhållandevis avskild plats och lagar frukost.

Det finns ett relativt stort obebyggt område som vi skall passers igenom, men det finns en väg tvärs igenom. Jag svänger till vänster på vad vi tror är den rätta vägen. Vägen smalnar efterhand, blir brantare och brantare. Jag måste använda ettan. Vägen tar slut. Jag har ett visst besvär med att vända Blixten. Motorbromsen räcker inte till på ettan, jag hjälper till med fotbromen.

Så har vi kommit ut på rätt väg men vi har kommit rätt långt utanför stan. Vi får lite bråttom, hinner dock precis. Vi får löfte om att hämta bilen på eftermiddagen före sex, då de stänger. Femtio lira eller tjugo spänn skall servicen kosta.

Vi beslutar oss för att vandra tillbaka, fotografera lite ty vi har varit förnuftiga nog att ta med kamerorna. Så går vi. Och går. Och går. Det var visst längre än vi trodde. En liten pojke dyker upp i vårt kölvatten, vill borsta mina skor för två lira. Jag säger nej, men pojken ger sig inte utan hänger efter. Efter ett tag sänker han till en lira men jag är ståndaktig. Lite kaffe skulle inte smaka dumt tänker vi högt när en servering dyker upp på gatan. Vi slår oss ned, bestämmer oss för att pröva turkiskt kaffe. Det är en sötsliskig dryck, tjock så att den knappt flyter och med fruktansvärt mycket sump. Vi enas om att det kan inte kallas godkänt. Det är relativt dyrt, vi lyckades tydligen hitta ett av de finare ställena. Den lille killen som ville putsa mina skor har under tiden givit sig av.

Så blir vi plötsligt omringade av ett torg, massor av skoputsare omkring oss. Till slut ger vi med oss, är dock dumma nog att inte fråga om priset först. Det är en man och hans lille son. De börjar med Björne han betalar snällt de sex lira de begär, mumlar nånting om att det nog är för oss båda. Efter det han är klar med mig begär mannan även sex lira för mina skor. Nej säger jag, det är för mycket, fyra är helt tillräckligt. Det blir diskussion, mannen ser (givetvis) förolämpad ut. Några andra svartmuskiga turkar sluter upp, skoputsaren får tre lira, ser sur ut och ger sig iväg.

återigen bekantskap med bakgator. Här är lugnt, inga skrikande försäljare. Kommer ner till strandkanten. Ensam skoputsare. Nej säger vi (han kan lite engelska). Han bjuder Björn på cigarett. "Just brush" säger han. Nåväl tänker vi. Så borstar han om skorna grundligt. Jag tänker fota honom och Björn. Nej säger han (det verkar inte vara av religiösa skäl, han ser rätt skum ut). Jag pekar på Björn, skoputsaren nickar. Jag använder vidvinklet och tar bägge. Tjugo lira säger han när han är klar. Fräckare och fräckare tänker vi och pressar snabbt ner det till fem (vilket egentligen också är för mycket).

Vi går över bron över Gyllene Hornet och når gamla stan. Titt som tätt (mest tätt) blir vi stannade och tillfrågade om vi vill köpa narkotika eller växla pengarl vilket vi avböjer. Utan förvarning är vi plötsligt inne bland bazarerna. Här är det verkligen affärsliv på gång. Massor av affärer längs sidorna, massor av promenerande och tittande mänskor. överallt ett livligt köpslående. Trots ivriga påtryckningar köper vi inget, tittar bara. Vi följer med en ung turk upp på ett litet rum och provar mockajackor trots att vi har sagt att vi inte tänker köpa. Men han är envis. Hursomhelst, billiga var dom.

Vi beslutar oss för att växla lite pengar, svart förstås. En anspråkslös undersökning ger vid handen att trettonochenhalv lira tycks vara max för en dollar (fast tidigare blev vi erbjudna fjorton men avböjde dumt nog). Bankkursen - vita kursen - är tolv. Vi följer efter en svartmuskig typ som ser mycket skum ut, han vill inte växla bland alla mänskor. Han leder oss till en liten avsides affär. Där står vi tre mitt i ett rum med fyra fem skumma typer omkring osse. Atmosfären är oroväckande, tänker de råna oss ? Varför var vi så dumma att vi följde med honom till den här avsides platsen, och framför allt, varför har vi så mycket pengar med oss ? Lyckligtvis besannas inte mina farhågor. Jag sträcker fram tio dollar till honom, han ger mig etthundratrettio lira. Med väl dold (hoppas jag) oro sträcker jag åter fram min tomma hand till honom. Han tvekar, ser sig omkring, ger mig slutligen fem lira till. Så ger vi oss iväg, kommer ut bland folk och drar en suck av lättnad.

Det tar en stund innan vi lyckas hitta ut ur bazarerna. Framkomna till hotellet träffar vi Henkan och Jolly, som just har vaknat. Tillsammans går vi ut och äter lunch. Vi diskuterar resans fortsättning. Vi kommer fram till att vi eventuellt inte ska skiljas förrän i Izmir. Därifrån kan sedan H och J ta en båt till Aten.

Åter i bazarerna, H och J vill också se dem. De är också mer köpsugna än vi. Så kommer vi ut, vandrar förbi Haga Sofiaplatsen och upp mot Top Kapi. Till vänster om ingången står den ståliga Ahmed III:s brunn. Det kostar extra att ta med sig kameror, och saken förbättras ju inte att vi har fem stycken. Det är mycket att se i de gamla kalifernas residens och vi stannar rätt länge. Man har en fin utsikt över Bosporen och Marmarasjön med Üsküdar i bakgrunden. Tyvärr stördes helhetsintrycket av ett skrotupplag i förgrunden.

När vi kommer ut igen har klockan hunnit passera fem med bred marginal. Det börjar bli kärvt med tiden, det är minst en halvtimmes körning till VW-verkstaden. Vi beslutar oss för att ta en taxi. 35 lira säger chauffören, 20 säger vi. Vi enas om tjugofem. Vi ber chauffören skynda sig på, vi har bråttom. Det tycks han inte ta så hårt på, hoppas väl få köra tillbaka oss om vi kommer för sent (fåfängt hopp). Så tar han upp några liftare, alltid sinkar det väl något. Det är två amerikanska flickor. Han försöker vara rolig, låtsas inte förstå engelska (jag pratar tyska med honom). Ingen uppskattar hans skämt. Vi tycker han kör en dum väg, måste ta längre tid. Så släpper han av liftarna. När det inte är långt kvar kör han in på en bensinmack, pekar på tankmätaren, som står på fem liter. Vi ger honom fem lira i förskott.

äntligen når vi verkstaden fem över sex. Som tur är har de inte stängt än. Räkningen går på 82½ lira, reservdelar har tillkommit. Vi räknar våra pengar det är exakt 82 lira. Chauffören har följt med in, vi ber att få växla lite. Han ger bara elva lira per dollar, vill växla minat tio dollar. Detta vill vi givetvis inte gå med på. En av follakillarna kan tyska, han säger att en halv lira spelar ingen roll. Chauffören ser snopen ut och lomar iväg. Det känns skönt att sitta i Blixten igen. Vårt vackra växelspaksknopp av trä, som de hade sönder i morse, har de limmat ihop igen. Det håller tyvärr bara några dar. Skönt att slippa höra gnisslet från växelspaken.

På hotellet berättar H och J att de har köpt biljetter till tåget till Aten som avgår klockan tio samma kväll. De har tvingats växla vitt för att kunna uppvisa växlingsnota vid betalandet av biljetterna.

Avskedsmiddag på den utmärkta restaurang vi först besökte. Vi pekar som vanligt ut maten i köket, dricker gott öl till. Gemensamt konstaterande att det varit en lyckad nerfärd, det kommer att kännas lite konstigt och tomt i fortsättningen. Henkan och Jolly beklagar att de aldrig gav sig tid att ta färjan över till Asien och tillbaka, så att de kunde berätta att de varit i en ny världsdel.

Tiden går och det är dags ant ge sig i väg till stationen. Mycket trafik i kvällsmörkret men det är rätt nära så vi kommer snabbt fram och hittar en parkeringsplats, betalar lite till en parkeringsvakt. Han pratar lite om att växla pengar. Vi är lite tidiga, en kort väntan. Så blir det dags, Henkan och Jolly ger sig i väg. Ett sista farväl, vi lovar att skriva kort och de försvinner i folkvimlet.

Så iväg tillbaka till hotellet. Björne felberäknar lite, vänstra bakhjulet smäller i en trottoarkant. På hotellet tvättar vi kläder, vill ha det avklarat ty vi tänker lämna Istanbul i morgon. Vi hänger upp kläderna att torka på alla upptänkliga dörrar och skåp, det blir alldeles fullt i det lilla rummet. Under tiden diskuterar vi resans fortsättning. Resan skall just ha börjat, det verkar vara en fantastisk tanke efter allt som har hänt på dessa futtiga två veckor. Under planeringen talade vi om nerfarten till Istanbul, sedan börjar själva resan. Björnes små skämtsamma funderingar om att vända och köra västerut är snabbt avklarade. (Det är bara under de två tre närmsta dagarna efter vi lämnat Miklagård som jag har funderingar (säkerligen inte allvarligt menade) att korta resan.) Hursonhelst beslutar vi att göra Izmir.

Fredagen den 1 augusti.

Kläderna är fortfarnade fuktiga på morgonen. Trots detta packar vi ner allting, betalar räkningen och säger adjö till hotell Kristal. Vi kör norrut en bit utanför Istanbul. Plötsligt stannar motorn utan förvarning. Vad har de gjort på verkstaden ? Efter en stund upptäcker Björne skit i tändfördelaren. Sedan går den oklanderligt.

Henkan påstod flera gånger att de alltid har otur med vädret. Det verkar stämna, ty de andra dagarna har solen bara delvis varit framme, men idag skiner den från en klarblå himmel. Vi stannar ute i gröngräset vid sidan av vägen och hänger upp de våta kläderna till tork. Samtidigt lagar vi lunch i Blixten.

åter inne i storstadens larm och oväsen Vi är på jakt efter svenska konsulatet. Det är besvärligt att hitta, den första adressen vi fått visar sig vara felaktig. Slutligen finner vi det längst ner på den viktiga (och enkelriktade, får vi erfara) affärsgatan Isticlal Caddesi. Vi kör in och parkerar på gården. Själva konsulatsbyggnaden är magninfik. öppet till ett står det på dörren. Klockan är redan två men vi är fräcka och går in ändå, vill inte vänta till morgondagen. Vi blir väl mottagna, frågade vad vi tycker on stan, var vi bott. Stor förvåning över att Blixten inte har blivit stulen. Vi frågade hur mycket de visste on koleran i Iran (jaså finns det kolera i Iran, det har vi inte hört talas om), om det är möjligt att ta sig över från Beirut till Alexandria i Egypten (det vet jag inget om, men det tror jag inte), om det är möjligt att utsträcka tullhandlingens giltighet så att den även gäller i Afrika (det är fullständigt omöjligt). Men varför ska ni åka ner till arabländerna pojkar, de slåss så mycket där ? Stanna i stället i Turkiet, det är ett trevligt land. Här får ni en karta över turistorter. Kort sagt, vi var lika kloka när vi kom som när vi for.

Tillbaka på Haga Sofia-platsen. Som vanligt måste vi betala extra för kamerorna för att komma in i den berömda moskén. Numera fungerar den dock inte som moské, utan som museum. Man känner sig verkligen liten när man står inne i den imponerande byggnaden.

Så ger vi oss iväg för att ta färjan över Bosporen till Asien. Vi åker längs den gamla såadens sårändväg och når genart en kö i vilken vi ställer oss Förvånande nog står det bara lastbilar och bussar i kön. Förklaringen får vi dock nästan omedelbart, då en man kommer fram till oss och förklarar att detta ej är en personbilsfärja. Han beskriver vägen till den riktiga färjan

Här är det en lång kö, eller rättare åtta stycken. Väntetiden blir lång. Givetvis springer en massa försäljare omkring bland bilarna. Hittills har vi inte vågat köpa någon form av ätbara saker av dylika försäljare - antagligen i hög grad beroende på den ström av varningar om sjukdomar som tämligen oavbrutet har flödat ur Henkans mun. Men Henkan är numera långt härifrån, hans varningar faller efterhand ur minnet och framför allt, vi är hungriga. Vi beslutar oss för att köpa en asiatisk sandwich var samt ett kex. Kexet är nästan oätbart på grund av de otroliga mängder socker de tycks ha öst in i kexhalvorna, sandvikarna däremot mycket goda. Inte ens den allra lilla minsta antydan till magont drabbar oss

Så småningom får vi då köra ombord på färjan. Tätt packade bilar, Bosporen är här så strid att färjan måste styra i trettio graders vinkel från rätta kursen för att motverka avdriften. överfarten tar inte lång tid.

Asien. En ny världsdel. Spänt förväntansfulla kör vi in i Üsküdar! Det mörknar allt mer och mer. Vi fortsätter direkt ut på landsvägen mot Ankara, till en början fyrfilig. Vi kör dock inte långt. Vid en skylt med Firelli-reklam hittar vi en liten grusväg som vi kör uppför en brant backe en kort sträcta. Underbar utsikt här i kvällsmörkret över alla de tända husen. Fem minuter senare står plötsligt en massa turkar omkring oss. En lätt oro försvinner snabbt när en av dem säger "Alemania ya". Vi kan till en början inte alls förstå vad han menar. Först när han skriver orden begriper vi att han menar tyskar. Vi skakar på huvudet, kan inte förklara att vi är svenskar. Turkarna dröjer ytterligare en stund men lämnar oss sedan ensamma. Diskussion om vägval inne i Blixten. Mot Ankara eller Izmir ? Izmirvägen segrar, mest på grund av att vi via Beirut kan försöka ta oss över till Alexandria.

Lördagen den 2 augusti.

När vi vaknar ser vi att en annan follabuss har parkerat i närheten av oss. Det är tre stycken som redan är uppe och äter frukost. När vi kommer ut hälsar de oss med "Guten morgen", det samma säger vi. De frågar vart vi är på väg, de ska till Ankara. Vi gör också iordning frukost. Vi konstaterar att utsikten inte var särdeles vacker på dagen, bara en massa fula hus.

Så ger vi oss iväg. Det är en rak fin väg. Den följer mestadels den lilla vik av Marmarasjön vi är tvungna att runda (eftersom vi inte har tagit någon av de många färjor som går däröver). Izmit (90 000 invånare) kommer vi snart till. Där lämnar vi huvudvägen till Ankara och tar av mot Bursa och Izmir. Fortfarande bra väg om än något sämre. Vi beslutar att inom kort byta till dubbdäcken där bak. Då vi räknar med dåliga vägar vill vi spara sommardäcken tills vi kommer tillbaka till Europa.

Vi blir hungriga, stannar vid en liten restaurang vid sidan av vägen. Det finns inte mycket mat att välja på, stället är rätt enkelt (Henkan och Jolly skulle säkert ha vägrat att äta här). Maten ser rätt oljerik ut men smakar rätt bra. Till en början vill säga. Sedan tar oljerikedomen överhanden. Jag låter först gaffeln ligga kvar på tallriken, Björne en stund därefter. ägaren till stället ser lätt mlssbelåten ut när vi inte äter upp. Priset kan man inte klaga på: två rätter, bröd, läsk sammanlagt mindre än fem lira.

Så kör jag. Vägen är fortfarande av god kvalitet, men lite sämre än förut, något krokigare bland annat. På ett ställe håller de på att lägga ny asfalt. På den ännu ej helt torra vägbanan kör bilarna mycket sakta efter varnadra. Jag glider snabbt ut i vänsterfil och seglar elegant förbi kön. Plötsligt slirar Blixten till lite, det är lika halt som på glansis. Jag svänger in i kön. När vi är ute på den gamla vägbanan igen försöker vi tvätta av tjäran, får dock knappt bort någonting. Landskapet är här som överallt annars småkulligt men kalt. Vi blir omkörda av några snabba turistbussar, men kör själva om några.

Tryck här för bild över Bursa och försäkringen ! (71 Kb)

Så breder en slätt ut sig inför våra förvånade ögon. I andra ändan staden Bursa (150 000 inv.). Här har vi tänkt att skaffa oss en inhemsk försäkring. Vid infarten står det en skylt med turistinformation. Vi följer dess riktning på en stor bred gata. Vi kör några kilometer utan skymten av nya skyltar. Till vår förvåning dyker plötsligt turistinformationen upp till vänster. Vi parkerar och går in. Bakom disken står en ung flicka. Vi försöker lite försiktigtvis med "Insurance". Ulu Dag är ett högt berg i närheten som det finns linbana upp till och det gröna mauseléet måste ni besöka, säger hon och överräcker en turistbrochyr. Vi drar till med "Insuranc" igen. Nu dyker en ung man upp. Han beskriver välvilligt vägen till ett försäkringskontor.

Det är inte svårt att hitta och vi parkerar lite senare utanför det eleganta kontoret och går in. Det finns tre eleganta herrar därinne som genast anvisar oss stolar. Jag tar fram den gamla försäkringen, det gröna kortet, och plockar fram en knagglig franska. Deras franska tycks för övrigt inte vara så mycket att skryta med heller. Hur som helst verkar det som vi får en försäkring som skall gälla tjugo dagar från nu. Jag försöker fråga om den även gäller i arabstaterna och han nickar men om han har uppfattat min fråga riktigt är nog en helt annan sak. Priset var bara trettiofem lira. Under väntetiden blir vi frågade Cay ? och vi tackar ja undrande vad som nu komma skall. En liten pojke springer ut och kommer strax tillbaka med en bricka med fem små svängda glas på, innehållande te. Det är fruktansvärt mycket socker i. Téet är rätt beskt men gott. Björn bjuds på en Yaks, en mörkbrun turkisk cigarett. De följer också med oss ut och tittar på Blixten innan vi ger oss iväg. Trafiken är rätt livlig, körsättet äkta turkiskt.

Vi beslutar oss för att följa rekomendationerna och ta linbanan upp i Ulu Dag, 2495 meter över havut. Vägen klättrar stadigt uppåt och blir smalare, att mötas är en hel operation. Det visar sig att vi inte kommer till linbanestationen, vi har nämligen kört upp på fel ställu. Vi hittar så småningom rätt väg. På vägen upp beundrar vi det gröna mauseléet. Så parkerar vi och behöver inte vänta länge förrän vi svävar uppåt i en linbanekorg. Halvvägs uppe får vi byta till en annan korg. Utsikten över Bursa och slätten är strålande. Naturligtvis är det mycket disigt (varför skulle det inte vara det, det har ju det varit hittils vid alla bergsutsikter). Vi fotar dock lite. Det är rätt kyligt så här högt uppe och vi stannar inte särdelus länge.

Stora vägen från Bursa leder till Izmir men då vi inte vill missa Troja tar vi istället vägen som leder förbi Bandirma. Landskapet är sig likt och olika djur ser man då och då vid vägkantun, bland annat kameler (dromedarer).

I skymningen kommer vi fram till Bandirma. Det är ett mycket rikt fokkliv på gatorna. Några stängda butiker tycks inte finnas trots den sena timmen. Det är väl det första riktiga tecknet på att vi inte längre befinner oss i Europa. Vi går in i några affären och inhandlar lite fönödenheter. Man kan ju inte som i Sverige gå in i en snabbköpsbutik och köpa vad man vill ha utan går först in i en liten affär och köper sana (smör), i en annan bröd osv.

Vi kör på en liten sidoväg några kilometer utanför Bandirma. Då ser vi vid sidan av vägen en liten vik som ser perfekt ut. Vi stannar på den lilla ängen tio meter från vattnet. Middagen sitter fint. Tråkigt att vi glömde "Turen går till Turkiet" i taxibilen i Istanbul, konstaterar vi.

Söndagen den tredje augusti.

På morgonkvisten visar det sig att viken kanske trots allt inte är idealet. För människor alltså. Djuren tycker dock om gräset på ängen. Denna slutar halvannan meter lodrätt ovanför en smal stenig strandremsa. Jag bryr mig naturligtvis inte om sådana små detaljer utan tar en liten simtur, att Björne inte badar är väl onödigt att påpeka. Efter frukosten ger vi oss genast iväg.

Vi kör om en lastbil med en massa turkar på flaket. Strax efteråt ser vi en inbjudande vik till höger om vägen. Vi beslutar oss för att undersöka densamma. Det går ingen riktig väg ner utan man kör på ängssluttningen. "Vägen" sluttar rätt kraftigt åt höger och man undrar nästan om Blixten kommer att tippa. Vi stannar några tiotal meter från vattenbrynet för att byta om. ängen övergår strax i en härlig sandstrand. Vattnet glittrar klarblått och solen skiner från en molnfri himmel. Här skulle vi tillbringat natten istället, reflekterar vi. Lastbilen med alla turkarna på kör ner samma vag som vi men förtsätter på sanden lite längre bort. Vi, som fortfarande är genomsyrade av alla varningar om turkars tjuvaktighet, låser dörrnarna till Blixten men lämnar taket öppet.

Vattnet är perfekt, svalkande men inte för kallt. Medan vi sitter vid strandkanten för att torka, kommer tre turkar från lastbilen gående mot oss på sanden. Vår misstänksamhet försvinnet när de överlämnar en melon åt oss. Språkbarriären hindrar varje utbyte av tankar. Det är precis vad vi ville ha, tänker vi medan vi avnjuter melonen (det visste vi dock inte förrän vi smakat på den).

Tryck här för bild över stranden vid Dardanellerna och åsna längs vägen ! (52 Kb)

Så småningcm lämnar vi den underbara viken. Vi kör dock fel väg på ängen, sluttningen blir brantare både uppåt och åt sidan. Till slut orkar inte Blixten längre. Då upptäcker vi vårt misstag och kommer sedan lätt ut på landsvägen igen.

Efter några timmars biltur når vi Dardanellerna. Soppan är på upphällningen men tyvärr har vi inga turkiska lira kvar så att vi kan tanka. Vi räknar dock med att soppan med ekonomiak körning skall räcka till Canakkale. Det gör den också, men marginalen är liten. Så skall vi växla pengar. Då plötsligt uppdagas det att det är söndag och alla bankerna har stängt. Vi går in på kontoret där man köper biljetter till färjan. Efter någon väntan får vi växla, dock till en kurs aningen under den vita (officiella). Vi tankar och handlar lite.

Vi kör två och en halv mil och tar sedan till höger på en liten avtagsväg. Efter ytterligare någon mil når vi en av forntiden mest omtalade städer, nämligen Troja. Turismen verkar ha haft ett visst inflytande här, en massa stånd med souvenirer finns. Dessa bryr vi oss inte om utan går med bestämda steg till biljettluckan. Priset verkar inte avskräckande när man läser på anslagen, dvs. tills det uppdagaa att även kamererna kostar. Nåväl det är inget att göra åt. Min lilla färgkamera har jag i byxfickan och jag tycker inte att det är någon idé att ta fram och visa den.

En massa stenar utbreder sig framför oss. Ruinerna här kommer

inte från en enda stad utan inte mindre än nia stycken, som byggts ovanpå varandra. De ligger dock rätt mycket invävda i varandra. Först ser vi en gammal stadsmur. Vi passerar några bostäder och klättrar upp i ett litet torn med fin utsikt. Troja var ju en hamnstad vid inloppet till Dardanellerna men något vatten ser vi inte till (vid horisonten skymtar man det lite). Landhöjningen tycks också ha haft ett finger med i spelet, landskapet är också alldeles platt nedanför staden. Vi ser resterna av gamla tempel, passerar en liten teater. Det är tyvärr inte mycket som är bevarat. Porten, utanför vilken trojanska hästen lär ha stått, är en ruinhög. Solen skiner obarrnhärtigt rakt ner på oss och värmen är rätt pressande.

Så går vi ut och fram till ett av stånden. Det är en turkisk pojke i ungefär vår ålder som säljer. Vi köper en läsk var. Då vi ser att han förvarar läsken i ett typiskt asiatiskt "kylskåp" ( vatten med isbitar i) ber vi att få lägga vårt kylelement till Alaska där, vilket vi får. Vi köper några vykort. Så ser vi att han säljer "Turen går till Turkiet", dock inte på svenska. Vi väljer "Gateway guide to Turkey". Han äger också en follabuss och frågar om vi skall byta, vilket vi avböjer. Medan vi dricker läsken vid ett litet bord skriver vi korten. Ett av dem skickar vi till vår gamle historie- resp. samhällskunskapslärare Allan Etzler. Vi hämtar kylelementet som dock inte tycks ha blivit speciellt kallare. På vägen ut till europavägen står en massa småbarn och vill sälja "äkta" saker från Troja. De ser förbannade ut när vi susar förbi.

Vägen går nu rakt söderut inne i landet. Det börjar bli sent och mörkret faller på. Vid Egeiska havet viker vägen tillfälligt av västerut. Vi börjar leta efter lämpligt nattställe. Tidvis går vägen endast några meter från strandkanten. Vid ett ställe finns en dunge några meter från vattenytan och där backar vi in Blixten. Vi sitter utan lampor och tar igen oss några minuter för att sedan laga middag. Då dyker plötsligt en turkisk vakt upp och säger till oss att sticka. Så det är bara att ge sig iväg.

Vi kör ytterligare några mil men tar sedan av till höger på en liten smal väg för att nå havet. Vägen smalnar mer och mer och växtligheten vid sidan blir tätare och kryper närmare vägen. Det är knappt vi kommer fram. Efter en stund beslutar vi oss för att vända. Vi upptäcker att högra backspegeln sakans, det har väl varit någon gren i vägen. Vi börjar tröttna på sökandet, och när vi upptäcker en smal asfalterad väg vid sidan, tydligen den gamla vägen, kör vi in på den och parkerar. Det är ingen som orkar laga middag utan vi lägger oss genast.

Måndagen den fjärde augusti.

Vi väcks av en liten traktor som passerar. Efter frukosten backar jag upp Blixten mitt på vägen så att den står jämnt. Härefter skiftar vi nämligen däcken på bakhjulen till dubbdäcken. De vanliga däcken skall sparas till Europa. De är mycket skitiga och tjäran har inte försvunnit helt än, så vi får handskas försiktigt med dem innan vi har nått havet så att vi kan tvätta av dem.

Färden går vidare. Vi viker snart av till vänster och når efter en stund den lilla pittoreska staden Bergama. Folklivet har överträffar allt annat vad vi tidigare sett. Man är tvungen att krypa fram på ettan för att komma fram, så mycket folk trängs på de smala gatorna. Efter staden klättrar vägen uppåt till det 330 meter höga berget, där Pergarmon ligger. Vi klättrar uppför en lång trappa. Där möts vi av en vakt som vill ha inträde, vilket han får, även för kamerorna.

Vi beslutar oss för att äta pannkakor. Det är min tur att göra den idag. Till det dricker vi det dyrare (sex lira) av vinerna vi köpte i Ismir. Detta smakade excellent. När vi nästan är klara knackar det på dörren. Det går en ilning längs ryggraden. är det månne militärer igen ? Skall vi bli bortkörda ? Lyckligtvis visar det sig vara två fransmän eller rättare en fransman och en fransyska. De förklarar att de sett oss köra ner och följde därför efter. Tyvärr visade sig mittremsan vara för hög så att de fastnade. Vi förklarar att vi också sitter fast och vi kommer överens om att hjälpa varandra. Vi äter snabbt upp och följer med dem till deras bil.

Fransmannen talar bra engelska. Fransyskans engelaka däremot verkar vara i klass med min franska. De säger att de skall till Bodrum på Turkiets sydvästspets, vi nämner tillsvidare Beirut som mål. Efter en kortare promenad i skenet från deras ficklampa når vi deras lilla franska bil. Han kör medan vi övriga skjuter på så att vänsterhjulet rullar på mittremsan. Det går bra en liten bit men sedan kör han bort sig så att ljulet hasar ner och bilen fastnar igen. Han går ut för att titta och hon sätter sig istället bakom ratten. Han säger att det är hennes bil när vi skjuter på ånyo och nu kommer vi loss helt. Hon parkerar en bit bakom Blixten. Där slår de sedan upp ett litet tält och vi kryper till kojs.

Tisdagen den femte augusti.

När vi vaknar skiner solen från den som allltid molnfria himlen. Vi äter frukost och badar. Vattnet är en aning varmare än uppe i Marmarasjön. En stund senare dyker fransmännen upp. Så här i dagsljuset ser de betydligt äldre ut än de gjorde i kvällsmörkret. Hon tar inte varning av Blixtens beklagansvärda position, utan sadlar djärvt sin lilla franska bil och sätter kurs mot sanden. Och se, det var inget problem att komma över.

Vi fyra konstaterar att vi behöver mer hjälp för att få loss bussen. Vi vandrar därför några hundratal meter till en plats där två bilar står parkerade. Det visar sig vara tyskatalande tjecker och således är de genast villiga att hjälpa till. Inberäknat alla småbarn är vi drygt tio personer som skjuter på Blixten. Det hjälper emellertid inte. En av tjeckerna pratar lite om att vi behöver en ledare. Vi gräver bort sanden för hjulen och vattnar sedan så att den blir blöt och hårdare. Försök nummer två utfaller bättre och vi lyckas få ut Blixten på den hårdare sanden närmast vattnet. Vi tackar tjeckerna för hjälpen.

Eftersom vi tycker att vi har hamnat i en mycket trevlig vik beslutar vi med gemensam kraft att stanna här ytterligare en natt. Dagen skall bland annat användas till att beskåda Efesus. Då vi naturligtvis inte kan återvända samma väg vi kommit, följer vi vattnet norrut på sanden. På ett ställe står en militärbil parkerad mitt framför oss. Militärerna är inbegripna i en mycket livlig diskussien med invånarna i några fattiga hyddor. Det verkar nästan som det vore förbjudet att bo här. Turisterna bryr de sig tydligen inte om. Hursomhelst har vi ingen lust att sitta här och vänta så vi kör ut med vänsterhjulen en bit i det grunda vattnet och lyckas komna förbi. Längre fram visar det sig finnas en campingplats med stängsel kring men just innan detta leder en väg upp från sanden. Vägen är mycket ojämn i början men bättrar sig. Det visar sig vara samma väg som vi använt när vi körde nerför sluttningen från landsvägen.

Det tog inte lång tid att komma till Efesus på grund av den korta vägsträckarn. Det visade sig att vi måste betala parkeringsplats som mikrobus. Självklart växte inträdesavgiften med antalet medhavda kameror.

Pamukkale är berömt för sina vita kalkstensklippor. Klipporna var verkligen vita, det var med svårighet man kunde titta på dem i det starka solskenet. De reflekterade så mycket ljus att de kändes alldeles kalla. Exponeringsmätaren på kameran talade också sitt tydliga språk. En varm källa finns också här. Varm och varm, vattnet är i alla fall ljummet. Hela platsen bär tyvärr tydliga tecken på att ha fallit i turismens klor. Vi beslutar därför att snarast ge oss iväg.

Efterhand börjar moln att skocka sig på himlen. Det har vi inte sett sedan Bursa. Tunga regndroppar börjar falla och i ungefär en halvtimme håller det på. Så närmar vi oss Burdur. Plötsligt är det en liten kö, det ligger en massa lera på vägen som man inte kan komma förbi. Några lastbilar, som har mycket hög markfrihöjd, klarar det dock. Efter en stund upptäcks dock en möjlighet att köra lite vid sidan av vägen i lervällingen och vi kommer förbi. Någon större form av planering när det gäller placering av järnväg och landsväg tycks inte ha existerat här. Vi passerade säkert minst tjugo järnvägskorsningar med samma järnvägslinje.

Vi klättrade lite och passerade et't pass 1225 meter högt just när det mörknade. Så bär det neråt lite. Vi klättrar lite till i kolmörkret över ett 875 meter högt pass. Sedan bär det brant neråt till havet i skarpa hårnålskurvor. Då vi inte vill missa utsikten i dagsljus kör vi in i en liten glänta vid sidan av vägen och parkerar.

Det dröjer inte länge förrän några turkar knackar på rutan. Det är en man med sin lille son. De får stiga in i Blixten och sitta i baksätet. En turkisk ström flödar ur den gamles mun. Lyckligtvis förstår han rätt snabbt att vi inte begriper. Vi skakar på huvudet åt hans "Alemania ya". Vi plockar fram kartboken och pekar på Sverige. Han säger "Isvec" vilket vi lägger på minnet för att kunna begagna vid senare möten med turkar. Vi pekar ut vår färdväg för honom och visar att vi ska till Beirut.

Efter att de försvunnit lagar vi middag. Vi börjar just klä av oss då en bil med sökare kör av landsvägen och stannar utanför Blixten. De säger att vi inte får parkera här och babblar om campingplats i Antalya.

Det är inte mycket annat att göra än att ge sig iväg. Björn som förklarar att han inte är sömnig slår sig ner vid ratten. Vägen slingrar sig ner ytterligare en bit. Efter en kortare körning på planmark glider vi in i Antalya. Vi har inte den ringste lust att ta in på någon campingplats så vi beslutar att fortsätta en liten bit.

Vägen är rakt och går österut längs strandkanten. Vi ser något senare en avtagsväg till Aspendus. Då vår guide sagt att det är sevärt svänger vi till vänster. Vi kör ytterligare en halvmil och parkerar lite vid sidan på en sidoväg.

Torsdagen den sjunde augusti.

Vi väcks tidigt av en massa jordbrukare som för en högljudd diskussion med traktorljud i bakgrunden. Utan att äta kör vi den korta biten till Aspendus. Det finns några stånd utanför. Turister syns inte till än, fast klockan är ju inte åtta än. Så tänker vi gå in med en massa kameror. Då vi skall pröjsa uppdagas plätsligt att vi knappt har några turkiska lira kvar. Det räcker endast för oss själva utan kameror. Nå det är inget att göra åt.

Aspendus är en stor teater som rymmer 25 000 personer. Den är ett av Mindre Asiens mest välbevarade byggnader, ja så pass väl att den än i dag används vid festivaler. När vi ser detta imponerande byggnadsverk, det bästa vi sett hittills, beklagar vi verkligen att vi inte kunde ta med oss kamerorna.

När vi går ut igen känner vi av den uteblivna frukosten och styr således våra steg mot stånden. Då plötsligt erinrar vi oss bristen på kosing. Det räcker till en fruktsoda, vilken vi delar på. Konstigt nog gled det ner fint utan protesterar ifrån magen.

Så är vi ute på landsvägen igen. Snart kommer vi in i Manavgnat, en liten kuststad. Vi beslutar att här för första gången växla vitt. Så vi parkerar och kliver in på ett flott bankkontor, Yapi ve Kredi Bankasi. Det går ett mindre sus genom den församlade perarsonalen - det är rätt många därinne - och nyfikna och förvånade blickar följer oss. Vi sträckerar fram en tiodollarsedel och säger "dolaros - lira" och det tycks ta skruv. Nu blir det fart på personalen. De skriver diverse olika blanketter, tittar på våra pass, ber oss signera, har två vittnen på alla underskrifter m.m. Vi stirrar förundrade på vad vi ställt till med genom att få be att växla. Så får vi en ifylld blankett, vi blir anvisade att gå till kassan, och se där får vi till slut våra stålar.

Vi fortsätter en kort bit österut på landsvägen. När vi ser ett öde ställe vid stranden kör vi ner där och parkerar. Frukosten sitter fint liksom badet därefter. Vattnet är något varmare än utanför Efesus, maxtemperatur för den svalkande effekten. Vi undrar vad de gula skyltarna, som står uppställda här, betyder.

Efter några minuters färd på vägen passerar vi en liftande människa som jag tveklöst kör förbi. Det var visst ingen turk utan en europé, konstaterar vi och jag backar tillbaka hundra meter. Det visar sig vara en tysk som vill åka med till Alanya vilket han får. Han (som pratar engelska) skall till sin brorsa i Tarsus vilken "lumpar där. Han förklarar också att de gula skyltarna vi sett betyder att det är förtjudet att stanna för natten. I Alanya frågar tysken om han får följa med längre och inga protester hörs.

Några kilometer utanför Antalya pekar plötsligt et skylt åt vänster på en mycket smal liten gropig grusväg. Den fina asfalterarade landsvägen fortsätter. På skylten står "Adana" dit vi är på väg. Vi stannar förundrader En engelsman kommer krypande på ettan på grusvägen. När vi frågar säger han "The road is blocked". Han säger också "it's a rough road but after five miles it's a lovely road". Vägen som vi nu kör på är verkligen dålig men bara tre miles. När vi når landsvägen ser vi att en bro har rasat - en mycket vanlig syn i hela Turkiet.

Det dyker upp berg framför oss och vägen börjar klättra. Det är Turkiets randberg, bergskedjan Taurus, som ligger i vägen. Bergen som är alldeles bruna med spridd grönska på går rätt ner i havet medan vägen får slingra sig längs sluttningarna. Solen lyser från den molnfria himlen och vattnet glittrar klarblått. Hela utsikten är obeskrivligt vacker. Vägen är både kurvig och backig då den måste följa alla Taurus nycker, 14% stigning som mest gick bra på tvåan. På ett ställe tänker vi köra liter på en sidovig för att vila oss på en kulle med bra utsikt men det går inte alls ty sidovägen visar sig leda till en radarstation. Vi kör efter en stund vidare och kommer så småningom ner i en liten dal där det ligger en by. Här stannar vi.

Hungern börjar kännas men det enda som tycks finnas är en mycket liten sjaskig restaurang. Tysken föreslår att vi äter här och vi samtycker - tur att inte Henkan och Jolly är med. Materan är inte speciellt aptitretande upplagd men smakar desto bättre och är oerhört billig. Vi reflekterar på att köpa en melon men låter bli. Vi fortsätter så småningom och vägen klättrar omgående upp i Taurus igen.

Natursceneriet är lika vackert som förut. Vi fotograferar relativt flitigt. Efter några timmar når vi Anamur. Där handlar vi lite bland annat vin. När vi fortsätter säger tysken att han gärna vill komma till en campingplats i Silifke. Efter några timmar börjar landskapet ändra karaktär. Bergen är mörkare mer gråsvarta, växtligheten tätare. Landskapet är mer söndersprängt och inte lika mäktigt och imponerande längre. Vi passerar några campingplataer av lägre standard. Det är inte lika öde längre då landskapet börjar bli bovänligare.

I skymningen når vi Silifke och strax efteråt campingplatsen, som visar sig vara av det exklusivare slaget. Här tar vi in. Det visar sig att tysken tänker sova i hängmatta. Vi föreslår att han binder ena änden i Blixten och andra änden i en tysk follabuss, vilka det finns gott om. Alla tyskarna vägrar dock. Vi hittar en liten ställning och två meter från den parkerar vi Blixten. Hungern börjar kännas och tysken erbjuder sig att bjuda oss på middag på restaurangen som finns i närheten, något som tacksamt tas emot. Björne och tysken besöker köket och en stund senare kommer maten in plus sallad till mig. Det smakam utsökt.

Under våra intresserade blickar spänner tysken upp sin hängmatta och lägger sig sedan och sover, Bjöne och jag pimplam lite vin innan vi anser dagen vara avslutad.

Fredagen den åttonde augusti.

Vi bjuder tysken på lite morgonmål. Ett morgondopp hör också till bilden. Vi köper några vykort och skriver hem.

Det finns nu en strandremsa på något hundratal meter som är alldelse flack och där går vägen. Man ser bergen lite på avstånd. Det vimlar av olika ruiner längs vägen. Landskapet blir allt flackare bergen försvinner. Vi passerar Mersin och når så Tarsus där tysken skall träffa sin bror. Utanför turistinformationen stannar vi. Tyvärr är det ingen där för tillfället. Tysken kliver då av och säger att han väntar där för att få karta och anvisningar om hum han skall hitta adressen.

Vi fortsätter ensamma till Adana (250 OOO inv.). Det är ett viktigt ekonomiskt centrum för jordbruket. Detta tar vi dock ingen större hänsyn till utan kör rätt igenom den tråkiga staden. Vid utfarten kör vi över en antik romersk bro med sexton valv. Vägen är nu fantastiskt bra , bred rak jämn, snabb. Fast det dyker förstås snart upp fem skördetröskor framför oss som vanligt upptar tre fjärdedelar av vägens bred. Nåväl vi kommer om dem. En halvtimme efter vi passerat staden Ceyhan stannar vi vid vägkanten vid en liten lokanta (restaurang) och beställer in lite lunch.

Just när vi ätit upp dyker en blå follabuss upp och en man dyker upp och slår sig ner vid vårt bord. Han visar sig vara finne som skall till Beirut för att där träffa sin familj. Efter bussen släpar han en husvagn där han har en bastu. Jag frågar om det verkligen behövs i den här värmen. Så ger han sig iväg med en rivstart. Blixten gör sin stämma hörd lite mer än vanligt, den ljuddämpande effekten är kraftigt reducerade.

Vid ett vägskäl lämnar vi den stora fina vägen och svängem till högem rätt söderut på E-femman. Staden Dörtyol försvinner bakom oss. Det var här Alexander den store i slaget vid Issos år 555 f.Kr. besegrade perserkungen Darius den tredje. En polis i en bil vid sidan av vägen vinkar åt mig. Vill han att jag skall stanna? Hursomhelst jag fortsätter. Det lär visst bara vara sjuttio här för mikrobussa. Nåväl inget händer.

Jag kör om en ombyggd jeep som gör ungefär femilofem för andra gången under glatt tutande. Jeepen som är schweizisk ser förskräckligt ful ut. Så kommer vi till staden Antakya. Den är känd i historien som Antiokia, varifrån Paulus startade de flesta av sina resor. Björn och jag beslutar här definitivt att göra Syrien idag. Några visum har vi givetvis inte brytt om att skaffa oss än. Finnen trodde dock inte att det skulle bli några problern, inte heller att det skulle behövas fotografier.

Landskapet blir småkulligt och vägen klättrar långsamt uppåt. Det tycks utgöra en naturlig gräns. Det börjar skymma. Några liftare som står vid vägkanten kör vi hjärtlöst förbi.

Lite senare dyker gränsstationen upp. Vi får visa våra pass och fylla i ett papper med lite uppgifter om oss själva och ett om Blixten. Det blir bara en hastig titt i Blixten och vi är ute ur Turkiet.

[del 2]