När vi kommer ut står det en tysk och läser namnen på bussen. Han säger att han känner till alla namnen utom ett, nämligen Rutba. Det var väl inte så konstigt att han inte hade hört talas om Rutba, det är då inte mycket att kunna. Jag beskriver platsen i några korta ordalag.

Vi fortsätter. Lübeck försvinner bakom oss, det är nu inte så mycket kvar av Tyskland för vår del. Slutligen bestämmer vi oss för att tanka, det är billigare här än i Danmark. Dock har vi väntat för länge, priset har stadigt ökat med någon pfennig ju närmare vi kommit gränsen.

Vi passerar bron över till ön Fehmarn, når sedan strax Puttgarden. Det står några bilar i kön. Vi går in till kontoret för att visa passen, visar också ett kvitto som vi fått av Herr Noller, det sade han att vi skulle visa här för att sedemera få tillbaka den skatt som betalats för motorn i Tyskland.

Vi behöver inte vänta så länge innan vi får köra ombord på färjan. Vi ser att det står några fler svenska bilar parkerade, inte så konstigt kanske. Vi går upp till de övre regionerna för att få lite förtäring och ävenså inhandla lite sprit och cigaretter.

Cirka en timmes bekväm båtfärd senare kan båten landa i Rödbyhamn. Vi kör så sakteliga ut, får vänta en liten stund i tullen. Så blir det då vår tur. Undrar vad som kommer att hända oss här. Vi får visa pass, dansken bläddrar lite intresserad. Så vill han titta där bak, vi får lyfta på madras-serna. Han säger att han bara vill kolla att vi inte smugglar in någon mänska, sådant har nämligen enligt honom hänt förr. - Vi får strax åka igen.

Det börjar mörkna, snart är det alldeles mörkt ute. Tjugo mil kvar till svenska gränsen. Vi enas genast om att nattlägret bör förläggas till fäderneslandet så att alla gränspasseringar är avklarade till i morgon.

Några timmar senare har vi nått Helsingör. Det blir bara en kort väntan
I kön till färjan, seden kan vi köra ombord. Vi går upp från bildäcket. Genast slås vi av den påtagligt svenska atmosfären. Här verkar alla prata svenska, snackar om att gå på bio och annat krafs. Vad konstigt det låter, så ovant det har blivit att ha idel svenska röster omkring sig!

Vi kör av färjan på svensk mark. I kön till tullkontrollen tänker vi på den halvdruckna vinflaska vi har med oss, den vinflaska som är för mycket för att klarar tullbestämmelserna. Nåja, vi får väl se hur det går, den flaskan kan vi väl alltid slänga.

Så blir det då vår tur. Vakten lyser med en stark ficklampa på Blixtens front, där det med tydliga bokstäker står skrivet "StockhoIm-Teheran". Så ställer han en fråga till Björn, som sitter placerad bakom ratten. "Var kommer ni ifrån?" Teheran och Bagdad svarar Björn sanningsenligt. - Vaa? -Teheran och Bagdad, upprepar Björn. - Kör in till vänster där.

Vad händer nu? Vi får köra in i ett väl upplyst garage, kliver ur. - Plocka ut allting ur bilen, säger en av vakterna till oss. - Allt? - Ja, allt.

Vi suckar och sätter igång. Det här verkar som om det skall ta hela natten. Allteftersom vi plockar ur, undersöker de två vakterna alla våra grejor, sniffar, tydligen efter narkotikt. Undrar om, eller rättare när, narkotikahundarna kommer.

Vakten börjar bli på bättre humör, när de letar igenom allt mer och inget hittar. Vår halva vinflaska störs de inte alls av. Några hundar kommer till vår stora förvåning inte. Till slut säger vakterna att det räcker, vi kan börja plocka in. Skönt! Det har bara tagit drygt en halvtimme.

Vi fortsätter in i Hälsingborg, vidare ut på E-fyran. Vi är ganska ensamma så här pass sent på  kvällen. Än är vi inte särdeles trötta, så vi stävar vidare.

Vi passerar Markaryd i mörkret. Det är väl bäst att stanna nu, så att vi blir pigga i morgon. Vi hittar en lämplig parkeringsplats. Här ska vi tillbringa natten. - Men vi har ju en öppnad vinflaska. Denna beslutar vi dricka upp, tar fram glas. Vinet slinker snabbt ner, gör oss än mer sömniga. Sista natten i Blixten tänker vi, kryper ner i sovsäckarna.

Blad 215

Lördagen den tjugosjundeseptmber. 

Det regnar när vi vaknar. Typiskt svenskt väder, reflekterar vi. Vi dricker te och äter mackor. Det regnar alltjämt när vi startar. Mörka småländska skogar, regnigt, disigt och grått. Ett mer typiskt svenskt höstväder kunde vi inte ha önskat oss. Nåja, vi har ju för länge sedan insett att sommaren är slut för vår del.

Vi stävar vidare norrut, passerar Jönköping. Regnet  upphör så småningom, till och med en och annan solstråle vågar sig fram. Linköping försvinner bakom oss. Vi börjar bli hungriga, stannar vi en liten korvkiosks-liknade restaurang.

Försäljaren stirrar storögt på alla namn på vår bil. Istanbul, läser han, och till och med Bukarest. - Vi fortsätter. Några timmar senare befinner vi oss på infarten till den spännande storstaden Stockholm. Vi beslutar ta vägen igenom centrala delarna och att även ta några bilder för att kunna jämföra med andra städer.

Inte en människa höjer på ögonbrynen när vi tar oss fram, trots alla våra vackra påmålade namn. Det känns lite ovanligt. - Lidingövägen. Ropsten, den gamla lidingöbron. Så uppför torsviksbacken, förbi lidingövallen. Vi svänger upp Fatbursstigen, parkerar utanför mitt hem. Ricki och Ruttan tittar ut genom fönstret.

Så är resan slut, resan som varat från den artonde juli till den tjugosjunde september och varit tvåtusensjuttiofem mil lång.