Om det någonsin fanns en person som älskade att snorkla, så var det Surain. Hon fullständigt avgudade att glida genom vattnet och titta ned genom sitt cyklopöga och beundra alla fiskar och livet under vattnet. Vi snorklade först tillsammans i Hawaii. 1989 reste vi till Tonga och Samoa i Söderhavet. Fiskarna där var otroliga, men den största skillnaden mot Hawaii var växtligheten, som var så mycket rikare, färggrannare och spännande. Vi hade haft motsvarande erfarenheter från Honduras Bay Islands under vår resa till Sydamerika 1981.

Att paddla kajak gav en helt ny dimension till att snorkla. Korallreven i Bangaiöarna i Indonesien var ännu bättre än vad vi tidigare hade sett och det var helt otroligt att snorkla där. Det här var 1997 - där jag firade min 50-årsdag - och vi reste med vår mycket nära vän Elizabeth Berg. Vi tog oss ner i vattnet från kajakerna och bogserade dem efter oss - så att vi inte skulle tappa bort dem! Vattnet var så varmt att en timme kunde passera, innan vi klättrade tillbaka i kajakerna igen. Under vår 20-åriga bröllopsdag 1998 paddlade Surain och jag kajak i Fiji med liknande otroliga korallrev.

Så vi bestämde att det är på sin plats att en del av hennes aska får vila vid ett korallrev i Söderhavet. Jag tänker sprida hennes aska nästa gång jag träffar på ett fantastiskt rev, men vet inte än exakt när det blir.

Det skulle ta fem år innan jag återigen befann mig vid ett korallrev. Under tiden hade jag gift om mig med Ghislaine, som jag först träffade när hon lämnade sitt hemland Frankrike för att bosätta sig i Sverige i oktober 1973. Vi hade fortsatt att hålla kontakten efter att jag flyttat från Sverige i september 1978. Med anledning av min 60-årsdag var vi i Indonesien - än en gång - för att paddla kajak och besöka koraller, som jag funnit så otroligt fascinerande tio år tidigare.

Det är inte svårt att hitta fantastiska korallrev i Indonesien! Först hade jag tänkt sprida Surains aska i en liten ögrupp strax norr om Nya Guinea, men ödet ville annorlunda. Man kan planera hur bra som helst, ringa till Indonesien för att få färjetider (för en tvådagarstur) och sedan köpa sin flygbiljett så att det passar. Men när man anländer till Manado och upptäcker att den färjan blivit inställd ...

Men tur i oturen var att det finns en maritim nationalpark alldeles utanför Manado på Sulawesis nordostspets - ögruppen Bunaken. Så vi tog en 20-meters skorv ut dit, fylld av glada indonesier, allehanda förnödenheter, oljedunkar - och våra tre tunga säckar med kajak, tält, mat, vatten, osv. En timme senare lastades kajaken iland på Bunaken och jag kunde börja sätta ihop den, ivrigt påtittad av nyfikna indonesier. Någon - den ende som kunde engelska - sade, att han aldrig tidigare sett någon komma ut dit med sin egen kajak. Det duggregnade då och då, men när det är över 30 grader varmt ute och 28 grader i vattnet, gör det mindre. Vi kom iväg strax före skymningen.

Mangroveträden står täta kring den platta ön. Vi kunde inte låta bli att krångla oss in bland de fantastiska snåren. Det var en trolsk stämning därinne och man kände sig som i Hans och Gretas land med underligt knotiga träd och luftrötter. Sedan, nästa morgon, paddlade vi över till den närbelägna vulkanön Manado Tua. Vattnet var så blått, blått - precis som man drömmer om, men inte tror kan vara sant i verkligheten.

Vi kände oss omedelbart hemma bland indonesierna, liksom jag gjort tio år tidigare i en annan ögrupp. Ingen svälter här, men det finns heller inga onödiga artiklar. Barnen leker i sanden och med de döda korallerna. De kunde sitta i timmar och titta på oss, medan vi slog upp tältet, lagade mat, osv. Otvivelaktigt är de mycket lyckligare än västvärldens barn med allt sitt överflöd. Dagen därpå kom öns lärarinna, som kunde lite engelska. Min bahasa indonesia var knapphändig, ännu mer så än för tio år sedan, men några hälsningsfraser och lite till kunde jag säga i alla fall - och beställa te! Mau minum teh (jag skulle vilja ha lite te).

Vi snorklade på flera ställen längs vägen. Det var så otroligt att än en gång absorberas av livet under vattnet med alla dess oförglömliga färger, fiskar, skaldjur och koraller. För mig var det första gången sedan 1999 och för Ghislaine första gången någonsin - vilken otrolig hänförelse för henne! På andra sidan av Bunaken hittade vi koraller, som påminde om vad Surain och jag sett tio år tidigare och som var värdiga att ta emot hennes aska. Jag bogserade, och Ghislaine satt ovanpå, kajaken ut till det vackra revet. Sakta lät jag askan falla ned från handen och ner i havet, och sakta sjönk den ned för att komma att vila bland de vackraste bland vackra koraller.

En vecka senare gick det verkligen en färja till Biak, en liten ö strax norr om Papua (förr kallat Irian Jaya; dvs. den indonesiska delen av Nya Guinea). Sällan eller aldrig tidigare hade vi sett så många människor trängas på en så stor färja. Under tvådagarfärden var vi de enda turister som kunde beskåda spektaklet. Indonesierna fanns överallt, inklusive i första klass-korridorerna, däcken, områdena kring de små affärerna, trapporna, osv. De enda ställen där det inte fanns fullt med människor, var inne i hytterna (!), på restaurangen och inne i toaletterna. Vi undrade om det alltid fanns så många, eller om den inställda färjan bidrog till det hela.

Bilderna från korallerna är dels från Bunaken och dels från den lilla ön Auki, dit vi paddlade från Biak. Där var korallerna lika vackra, men det fanns ännu mer undervattensliv. Och där kändes det långt från civilisationen, när vi slog upp tältet på en ogästvänlig ö.