Vi blev medlemmar i PPI (Peopl for Progress in India) innan vi gav oss iväg på vår långa Indienresa. PPI sponsrar, stöder och skickar pengar till projekt i Indien. Vi besökte organisationen för ett sådant project, GRAVIS, i Jodhpur, Rajastan, i juli 2000. Vi visades runt både i sjukhuset Tinvari, då under byggnation, och i byn Rampura. Rampura ligger i den torra öknen Thar söder om Jaisalmer.
Pengarna från PPI har använts till att "skörda regnvatten" genom att bygga khadins och taankas. Vi besökte först en bondgård där de hade installerats. Det här är Surains egna ord (min översättning från engelska): "träffade en bonde som använder dem. Han hade odlat samma jord i många år. Med sin nya khadin var avkastningen fyra gånger så stor som året innan."
Hon fortsätter: "Sedan åkte vi till ett hem i byn, där vi hälsades av ungefär 20 kvinnor. Ett varmt välkomnande hade förberetts för oss!! Kvinnorna var alla klädda i sina finaste klänningar med lysande färger och hade sina huvud och ansikten täckta med schalar som en slöja. De samlades i en tät grupp och, sjungande en 'välkomstsång', rörde sig långsamt mot oss, också ett välkomsttecken. Efter det fick vi blomstergirlanger kring halsen och en av kvinnorna doppade en tumme i en röd vätska och målade en röd linje nedför våra näsor och en droppe på vår panna. Det var en oerhörd ära, och vi var båda mycket känslomässigt påverkde."
Hela hennes berättelse på engelska finns här.
Den finns också på PPIs hemsida (http://www.ppi-usa.org) vid http://www.ppi-usa.org/PPI_Files/site-visits/2000/Rampura.htm. Det här var utan tvekan den finaste ceremoni vi hade upplevt av bybor i ett utvecklingsland. Surain valde att donera en del av sina pensionspengar till Tinvarisjukhuset och byn Rampura. Och hon ville att jag skulle sprida en del av hennes aska i byn.
Elizatbeth och jag besökte familjen Tyagi i december och blev varmt mottagna in i deras hem. De startade GRAVIS och organisationen har sitt högkvarter i en del av deras hus i Jodhpur, Rajasthan. Shashi Tyagi följde med oss ut till Rampura i öknen Thar. En välkomstlunch, helt lagad från lokal bymat, hade gjorts i ordning för oss i en kommunalbyggnad. Medan vi träffade byns huvudmän och folk från GRAVIS, spelade och sjöng musikanter för oss. Som en hederbetygelse fick vi bägge rida på en vackert utsmyckad häst.
Efter lunchen fortsatte vi till den plats Surain och jag hade besökt i juli 2000. Både kvinnor, som satt till vänster om oss, och män, som satt till höger om oss, gav tal och berättade hur pengarna från Surain och våra vänne hadee använts - och sedan översattes allting för oss från hindi. Av gåvan hade 49 tankaa och 65 khadin byggts samt 4 självhjälpsgrupper för kvinnor (med 11 kvinnor i varje grupp) startats. Av resten av donationen tänkte man bygga 20 tankaa och 20 khadin till, 4 dammar samt starta 2 utbildningscentrum för kvinnor.
Sedan planterade vi tre träd och spred Surains aska runt stammarna samt täckte det hela med jord. Alla byborna stod runt omkring oss. Det var lätt att se hur tacksamma de var för Surains gåva, men också hur sorgsna de var under ceremonin.
Jag höll regelbunden kontakt med GRAVIS (Gramin Vikas Vigyan Samiti eller Center of People's Science for Rural Development). Jag var lite orolig för att fråga om träden - hade de vissnat bort? Alla tre var Neem träd, som växer i öknen häromkring och är väl anpassade till klimatet (klicka för mer information). Emellertid finns det år då det inte regnar alls, så en viss oro kunde vara berättigad. Men GRAVIS försäkrade mig att alla växte bra.
Jag vill komma tillbaka till Rajasthan för att se träden med mina egna ögon. Den första chansen gavs i oktober 2004, då jag reste till Indien med min nya fru, Ghislaine. Men oturligt nog var det gränskonflikter med Pakistan (Rampura ligger inte långt därifrån), så gränsområdet var stängt för turister.
Vi hade bättre tur 2008. Tyvärr hade GRAVIS ledare och grundare, L.C. Tyagi, gått bort under tiden. Hans son Prakash hade tagit över hans funktioner. Tyagis fru och med-grundare av GRAVIS, Shashi, var fortfarande mycket aktiv i organisationen. GRAVIS hade ett fullspäckat program redo för oss. Till att börja med hade en Convention on Water schemalagts för att passa med vår ankomst. Avsikten med denna viktiga konferens var att hjälpa byborna med bättre sätt att bevara de knappa vattentillgångarna. Som ofta i Indien gavs många tal på Hindi. Jag gav mitt på engelska, vilket översattes till Hindi av Prakash.
Den natten sov vi på ett av GRAVIS Field Centers ute i öknen. Följande dag, den 1 mars, skulle bli en av dessa dagar, som förevigt etsar sig in i minnet, liksom ett outplånligt märke. Precis som jag mindes det första besöket med Surain den 10 juli år 2000.
Till att börja med var det ett stort evenemang i byn Moda. För lite över ett år sedan hade samhällena Magnihar och Mrashi drabbats av en översvämning (ja, till och med i Rajasthans öknar!). De utplånades helt, förutom några högre liggande byggnader. Ghislaine och jag hade kunnat bidraga till återuppbyggnaden genom att donera pengar via GRAVIS. Byborna ville själva tacka oss och det var därför Shashi hade tagit oss hit. En otrolig ära ... en skylt hade rests med vårt namn, vi pryddes med en (andra) turban/sjal, musikanter spelade och dansöser dansade - samt vi planterade två Neem träd.
Sent på eftermiddagen nådde vi byn Rampura. Här kunde jag se med egna ögon två av de tre träd, som jag varit med om att plantera för Surain, växa väl efter lite över 5 år! Särskilt det andra var täckt av grenar och många blad och hade vuxit sig högt. När mannen som skötte det första trädet såg hur rörd jag var, kom han fram till mig och lovade att ta mycket väl hand om det i fortsättningen. I gengäld lovade vi att komma tillbaka senast år 2011!
Som utlovat kom vi tillbaka tre år senare. Med oss hade vi en mycket nära vän, Leif Maseng. Bägge de två första träden, nu över 8 år gamla, mådde mycket bra. Jag var glad att se att mannen hade hållit sitt löfte och tagit väl hand om det första trädet.