Första gången jag träffade Surain var på hösten det år jag utexaminerades från gymnasiet. Min pappa hade just avlidit och några goda vänner hade erbjudit mig ett jobb för att städa deras våning, där de hyrde ut några rum. Medan jag städade, kom Surain och hennes vän Rosie in och hyrde ett rum. De sa att de hade just kommit till sta'n för att leta efter några av Surains släktingar. Nå, den kvällen fick vi ett telefonsamtal för att komma och hämta några avlägsna släktingar från Amerika som ville träffa oss. Det var Surain. Hon var på väg till Israel för att jobba på en kibbutz.

Nästa gång jag såg henne var i hennes föräldrars hem där jag hälsade på. Hon hade just kommit hem efter att ha arbetat på amerikanska ambassaden i Wien. Hon tog mig runt sta'n och lånade mig lite vardagskläder att ha på mig, eftersom jag hade just kommit ner från vildmarken i Alaska. Hon hade verkligen mycket smal midja och jag minns att jag knappt kunde andas när jag hade hennes kläder på mig.

Året efter frågade några av mina vänner från den resan till Alaska om jag ville åka till Nepal med dem och några andra. Visst sa jag. Lite senare skrev jag till Surain och nämnde att jag skulle fjällvandra runt Annapurna i Nepal i 4-5 veckor och frågade om hon ville följa med. Mindre än två veckor senare fick jag ett brev tillbaka som sa att naturligtvis vill jag följa med. Så hon kom och mötte hela gruppen på flygplatsen för första gången. Det är hur modig hon var. Hon var aldrig rädd för okända saker och älskade äventyr och utmaningar. Hon var också den enda som inte kunde svenska i gruppen men det bekymrade henne inte. På flygplatsen träffade hon Robert för första gången och under flygningen till Indien lyckades Robert byta plats och sitta bredvid Surain och början till deras liv tillsammans okänt vid den tiden. Robert tog oss runt många platser i Kathmandu som vi antagligen inte skulle ha sett annars. Vi hade jättekul. Surain och jag var inte i samma vandringsgrupp som Robert så vi trekkade i motsatt riktning i fyra veckor och träffades bara på toppen av passet Thorong La mer än 5.400 meter högt i en kort stund.

På den resan räddade Surain också mitt liv. Jag hade halkat ned för en smal stig med ungefär 100 meters höjd och landade i ett litet träd. Medan Surain skrek lyckades hon dra upp mig. Jag gick dubbelvikt i kramper i en dag efter det och kan bara föreställa mig hur Surains muskler kändes. När vi nådde byn i slutet av vandringen körde en buss förbi och någon skrek "Säg till Surain att ta nästa buss och möta Robert i Kathmandu, för att flyga till Indien"; och det gjorde hon. Och därifrån startade deras kärlekshistoria. Hon älskade äventyr och utmaningar och var alltid nyfiken och sysselsatt. På det sättet tyckr jag att hon var mycket lik sin mor.

1978 gifte sig Robert&Surain och fyra år senare hade Ed och jag blivit kära och gife oss. Vi gjorde mycket tillsammans utanför familjen. Hade flera gemensamma vänner både här och i Sverige och Surain och Ed var mycket nära varandra. Sedan fick vi barn och mindre fritid för att göra saker. Nu när våra barn har blivit 15 eller äldre hade vi hoppats att börja göra saker med både Surain och Robert oftare. Kanske vandra, följa med dem under en del av en resa som de ofta ville att deras vänner skulle göra osv våra barn tyckte likadant.

Nu finns hon inte mer och chansen har försvunnit. Vi kommer att sakna henne oerhört, hennes entusiasm, skratt och attityd att ingenting är omöjligt. Hennes kärlek för kunskap, kultur och hennes styrka och hur hon in i det sista fick oss alla att i stillhet acceptera ödet. Jag önskade hela tiden att jag kunde haft en magisk stav och resultatet kunde ha varit annorlunda. Men vi kommer alltid att bära med oss minnena i vårt hjärta och nå'n dag kommer vi att kunna skratta lättare och tänka att Surain skulle ha tyckt om det eller gjort på det sättet. Hon kommer aldrig att bli bortglömd.