Till min älskade Surain

Hur kan jag summera ett liv med dig som varit så rikt, där vi har delat så mycket, haft så mycket gemensamt och älskat att vara tillsammans så mycket? Så rikt att många tycker att vi redan upplevt många liv, men som en räkning av åren visar att det varit allt för kort? Mot slutet sade du ofta, att du skulle vilja tillbringa ytterligare 23 år med mig, och jag med dig. Men det grymma ödet har tagit bort dig från mig.

Du älskade Puget Sound och pratade alltid om det. Du studerade i Pullman, Washington State, och sedan i Denver, Colorado. Men fjällen där var inte alls lika dramatiska som Mount Rainier. Och du saknade saltvattnet och särskilt stormarna över Puget Sound. Vi har paddlat vår kajak utomskärs i Stilla Havet, i stora rullande vågberg, som gömt fjällen i vågdalarna. Din hänförelse kände inga gränser vid sådana tillfällen.

Så det är naturligt att jag skall sprida hälften av din aska precis här i Puget Sound, där du vuxit upp. Jag kommer att paddla vår Nautiraid, vår älskade franska, hopfällbara kajak, som vi tagit med oss jorden runt. Havet är aldrig stilla, det strömmar och forsar och blåser och exploderar och virvlar runt landtungor. Så låt en del av askan föras långt bort, till länder dit vår kajak tagit oss i Alaska, Everglades i Florida, Baja California i Mexico, Stockholms skärgård, Fiji och särskilt Banggai-öarna i Indonesien. Låt askan också föra dig till andra platser som glaciärerna i södra Chile, till Tonga och Samoa, till Grekland och långt norr om polcirkeln i Norska Havet.

Det finns platser, dit havet inte kan nå. Som symbol för hur vi älskar att fjällvandra i Cascade-bergen, tänker jag vandra i september till den underbaraste platsen vi sett; upp till the Enchantments, som vi hänfördes över i september 1992. Vid toppen av Aasgard-passet kommer en del av din aska att få vila. Aska skall jag också ta med mig till Virihaure, Padjelanta nationalpark, i midsommar, norr om polcirkeln i Lappland. Vi vandrade här i juli 1983. Låt den platsen symbolisera din älskan för Sverige och speciellt för detta underbara fjällandskap ovan trädgränsen.

För att symbolisera vår kärlek för Indien har vi valt tre magiska platser:

Först Kanya Kumari, där tre hav flyter samman och Indiska halvön tar slut, berömt för Sri Vivekanana; detta är ett heligt ställa för flera olika religioner. Vår mest lyckobådande nyårsafton ägde rum här 1995, så jag skall vara där än en gång på nyårsafton i år och placera en del av din aska.
Sedan Varanasi, hinduernas heligaste plats vid floden Ganga; vi besökte denna vår indiska favortistad i maj år 2000. Du är inte en hindu, men jag tycket ändå att det är på sin plats med en hinduisk andra begravning. Så jag tänker ta en del av din aska till ett begravningsbål och bränna den än en gång. Sedan tänker jag låta den flyta nedför floden.
Och till slut den lilla byn Rampura i Rajasthan, som vi besökte i juli 2000. Aldrig tidigare har vi haft en så intim kontakt med bybor och givits en sådan välkomstceremoni. Här skall jag också låta dig vila.

Men den mest betydelsefulla pilgrimsfärden kommer att gå till Thorong La i Nepal. Vi hade haft mycket gemensamt att prata om vid vår första kontakt, men gick skilda vägar upp till passet. På toppen på nästan 5.500 meters höjd möttes vi igen och du, Surain, - som hade hört att jag var på väg till Indien, du frågade: Får jag följa med? Det var där allt började, den 3^e november 1977. Den 3^e november i år, exakt 25 år senare, skall jag låta dig vila där.

Jag kommer att spara en del av askan ifall jag når andra magiska platser där vi har varit. Och kommer att låta dig vila på något av korallreven du älskade så mycket.

Käraste Rain:

Hur kan jag tacka dig för det förtrollande liv du givit mig? För alla dessa sätt för mänskligt uppträdande du lärt mig? För all den kärleksfulla omsorg du gav mig, när jag var sjuk, när jag inte kunde ta hand om mig själv i tre månader, och långsamt blev sjukare och sjukare och mitt liv syntes falna bort?

Det är nästan omöjligt att föreställa sig din situation, om man inte har upplevt den själv. Hur kan det vara, att en sådan lycklig och älskad person får veta, att det snart inte kommer att finnas längre? Jag kommer ihåg den tomhet jag kände, känslan att ha lurats på resten av mitt liv, känslan att inte vara redo - men för mig hittades den döende aorta-klaffen och kunde bytas ut och jag kunde få mitt liv tillbaka. För dig finns det ingen sådan mirakelkur, inget sätt att bryta cancerns struptag, inget sätt att bli av med meningis-cancern.

Jag kommer ihåg den stolthet jag alltid kände, när jag skulle presentera dig för en person du inte hade träffat. Det här är min fru, är hon inte fantastisk? ville jag säga. Men jag vet att jag delar denna sinnesrörelse med många människor - sinnesrörelse över dig, ditt skratt, din entusiasm, ditt sätt att få saker och ting att fungera, dina mång-etniska intressen, din känsla för bevarande av djur och natur, och din själ på så många andra sätt.

Ja, du kommer att saknas djupt. De många liv som berörts av dig kommer aldrig att bli desamma utan dig. Jag vågar inte ens tänka på ett liv där du ej finns.