Jag har ombetts att säga några ord å The Nature Conservancys vägnar, en organisation som Surain ägnade tretton år åt och förpliktigade sig fullständigt åt för att bevara den planet hon älskade så väl. Jag är ärad att göra det. Naturligtvis, liksom för er alla här, går min förbindelse med Surain långt utöver en enda dimension. Så jag skulle vilja prata med Surain, och med Robert, idag om vad som finns i mitt hjärta för er.

Min kära Surain: Jag vill berätta för dig några av de minnen jag omhuldar mest. De avslöjar de mycket personliga gåvor du har givit mig. Jag önskar bara att du kunde se de lysande ögon som samlats här, hur de berättar oräkneliga historier lika min.

Jag blev allra först medveten om dig en dag tidigt i augusti, 1988, när jag stod, härjad och förvirrad, omgiven av flyttlådor i mitt hus i Boise, Idaho, kvällen före min resa till Seattle för att börja mitt nya jobb med The Nature Conservancy. Brevbäraren kom för att leverera ett kort och, när jag öppnade det, hittade jag ett meddelande, underskrivet av alla anställda, som välkomnade mig i förväg till mitt nya jobb. Hur kan jag berätta hur detta enda ögonblick, din förtjänst, förstås, har funnits i mitt hjärta - en enkel och omtänksam handling som gav mig mitt första intryck av hur det skulle vara att bli en del av The Nature Conservancy of Washington.

Kommer du ihåg hur, under 1991, några av oss i "WAFO," som du alltid kallade kontoret i Washington, bestämde att vi ville berömma dig för dina många bidrag som vår kontorschef för hur friktionsfritt allt löpte. Vi nominerade dig för en utmärkelse i Conservancys huvudpublikation som heter the One Conservancy. Du var, naturligtvis, blyg för att hedrad, men gick i alla fall med på att låta mig intervjua dig. Inte att undra på att dina kollegor beskrev dig som "klistret som binder ihop oss alla". Och vad jag tyckte bäst om, och har tänkt på oräkneliga gånger i den dagliga rutinen i mitt eget liv, var hur du sa att "Närhelst en uppgift kommer till mitt skrivbord, försöker jag alltid underlätta för nästa person i kedjan." Det är precis hur det var och vilken skillnad den filosofin gjorde!!

Surain, mer än tio år senare arbetar din varsamma hand fortfarande på vårt kontor. Jag ser det i den fina tradition av erkännande som du odlade, ditt krav att, hur mycket vi än växte, så är det fortfarande viktigt att ta sig tid att komma ihåg särskilda högtider för var och varje person.

För mig, Surain, är din en utomordentlig gåva att se - såväl en uppgift att utföras eller det särskilda behovet av en vän, eller den rena skönheten i naturvärlden som du skattade så högt. Det häpnadsveckande är hur en gåva som den kan öppna världen för dem omkring oss.

För bara några veckor sedan berättade jag för dig hur, en hjärtknipande vacker, kristallklar morgon här i Seattle, din närvaro fick mig i kontakt med miraklet av en gryende, ny dag. Som jag berättade för dig då, betraktade jag från mitt fönster hur ljuset över de snöklädda Olympiska bergen skifta från rosa till violett till guld och såg det som genom dina ögon. Vad jag sa då, och fortfarande är sant, var att jag såg dagen som aldrig förr, rörd till ett djupare medvetande om oskattbarheten av just det här ögonblicket. Din närvaro då, liksom nu, är som en salig musik, det allra bästa som livet kan erbjuda.

Jag kände samma förnimmelse, bara för några dagar sedan när, sittande på andra sidan bordet från vår gemensamma vän Laura, vi pratade om vår sorg. När hon talad om dig och om Robert, genom sina tårar, var hon mer utstrålande än jag någonsin sett henne. Det enda sättet att säga det på, är att kärlek fyllde det rummet så det svämmade över.

Naturligtvis är det i ditt förhållande med Robert som många av oss hittat vår största inspiration och, för många av oss, är det det svåraste när du lämnar oss.

Och så vänder jag mig till Robert. För att säga att jag är sannerligen imponerad av exemplet av ert liv tillsammans, de väldiga ytorna ni besökte runt och runt världen, er omättliga önsan att utforska och förstå andra kulturer och sedan berätta för oss alla om det bästa ni upplevt. Genom den omätliga vård ni gav varandra under de svåraste tider. Jag ber idag att mitt eget giftermål med min make Mark må vara värdigt ett sådant exempel.

Robert och Surain - tillsammans har ni bragt sån fröjd till denna värld och skapat bland oss alla en gemenskap att bry sig om. We now extend to you our arms and our hearts in love and care for you.