Ed McConkey, broder

Innan jag börjar mitt tal, vill jag berätta lite om betydelsen av denna blomsterkrans. Den är gjord av syrener och rosor. Innan hon föddes, gick vår far runt i trädgården med morbror Charlie som var vår mors morbror från Sverige. Jack frågade honom vad namnen på de olika blommorna var på svenska. När han pekade på the lilac, svarade morbror syren. Jack tyckte att det skulle vara ett vackert flicknamn. Han stavade det mer fonetiskt och namnet Surain skapades. Vi hade en försäljare som pensionerade sig från företaget och började hybridisera (korsa) roses. En av dessa kallade han Surain. Jag skulle vilja säga att vi hade en av dessa rosbuskar, men det har vi inte. Hur som helst är det därför jag tycker att den här kransen representerar Surain.

Den romerske kejsaren, Marcus Aurelius, har tillskrivits uttrycket, "Det är inte döden som människan borde frukta, utan hon borde frukta att aldrig börja leva." Surain visade oss hur man skall möta döden modigt och det är nog för att hon levde livet utan att låta rädsla stoppa henne.

Jag är Ed McConkey, Surains lillebror. Jag är 4½ år yngre så mina minnen av Surain när vi var små är suddiga. Men jag kommer ihåg hur hon visade mig hur man kan åka på en cykel stående på sadeln. Jag tror också att hon inte var rädd för konsekvenserna och gjorde några dumdristigheter som hon fick bota för några gånger ty jag kommer ihåg att hon fick utegångsförbud några gånger.

När jag gick igenom familjebilder, råkade jag hitta ett brev Surain hade skrivit till våra föräldrar när de reste i Europa under hennes första år i gymnasiet. Hon förberedde sig för studentbalen när hon bestämde sig för att sy en jack för det. Hon stannade uppe hela natten syende och sydde färdig den. Dagen efter festen bestämde sig hon och några vänner för att köra omkring lite, de hamnade i Vancouver, British Columbia. Hon var aldrig rädd för att "bara göra det" och var alltid redo för äventyr.

Jag pratade om Surains brev. De av er som haft den goda turen att få ett brev eller vykort från Surain vet att hon hade skrivandets gåva som fick dig att känna som om du deltog i hennes äventyr.

Hon älskade sin familj. En fredag när hon bodde i Denver kom hon på att hon inte varit hemma på ett tag och eftersom hon just hade fått lön, gick hon och brände hela checken på en biljett för att komma hem under helgen. Hon reste långt, men var alltid nära.

Många av de goda tider jag kommer ihåg med Surain var när vi bägge var ogifta och arbetade i familjeföretaget. Som den gång vi satt kring kontoret och sa att vi borde möblera om lite. Nå på Surains typiska manér sa hon, låt oss göra det nu. När folk kom till jobbet nästa morgon, var enda sättet de visste var deras skrivbord fanns, var att kolla lådorna för att räkna ut vilka som var deras.

Eller den gång vi hoppade på tåget till Bellingham. På den tiden fanns ingen Amtrak-förbindelse så det innebar att vi måste hoppa på ett frakttåg. Det var ett äventyr jag aldrig kommer att glömma.

Surain arbetade på den amerikanska ambassaden i Wien ett kort tag, men under de månaderna ändrade hon ambassaden så att folk tog fram sina jeans och gick ut för att kolla in stan och undersöka vad Wien verkligen handlade om. Efter att hon varit där, reste jag runt Europa med henne och vi upptäckte Europa på ett spännande sätt. Att äta på de små caféerna och bara vandra runt en stad i vilken riktning som helst bara för att titta på bakgatorna.

När Ulla skrev från Sverige och sa att hon var på väg till Nepal och undrade om någon ville följa med, var det Surain som inte var rädd och sa ja. Jag var den försiktigare och stannade hemma med tanke på alla dessa saker jag behövde ta hand om. Vem vet, om jag också gjort den trekken, kanske Ulla och jag hade gift oss några år tidigare.

Jag hoppas vi alla minns att glömma vår rädsla lite oftare som Surain visade oss så att vi verkigen kan leva. Hennes år här på jorden var för få, men hon levde längre under de åren än de flesta av oss kommer att göra under dubbla tiden. Jag kommer verkligen att sakna Surain.