Vi på Team Survivor ("Lagöverlevare") kände henne alla bara som Surain, inget efternamn behövdes. Och Surain var lika unik som namnet hennes far skapade åt henne. Har du någonsin känt en annan Surain?

Surain diagnoserdes med bröstcancer i augusti 1999, inom några veckor efter att hon lämnade The Nature Conservancy, där hon hade trivts att arbeta som en högeligen uppskattade kollega i over 13 år. Hon var 51. "Jag dröjde med min mammografi tills jag lämnade The Conservancy", förklarar Surain.

"Ett huvudsakligt mål med mer fritid var att verkligen ägna mig åt min fysiska kondition. Trots att jag tränade lite på gymet, hade jag inte deltagit i lagaktiviteter."

Surain övergav inte sitt mål att bli i bättre kondition trots hon hade cancer. Cancern förde henne till Team Survivor, ett träningsprogram för kvinnor med cancer, och till drakbåtslaget.

"Drakbåtande riktade sig precis till mig", säger Surain. "Jag blev fysiskt mer aktiv efter min diagnos. Jag älskar vatten och detta drakbåtande var så vackert att jag bara drogs till det. Det riktade sig till mig."

"Jag anser mig vara en vattenperson. Jag föddes och växte upp i Seattle, tittande på utsikten over Vashon- och Blake-öarna. Puget Sound är mitt blod. Vi bor i en husbåt, och vi hade tidigare en vattensäng."

EN BÅT FYLLD MED NÄRA VÄNNER
Team Survivor drakbåtslaget hade 35 medlemmar förra året. I år kommer det att bli fler, kanske så många som 45. Båten rymmer 22--en styrman, en kvinna vid rodret och 20 paddlare.

För Surain känns det som dessa kvinnor har blivit hennes närmaste vänner. "Kvinnorna i drakbåtslaget ger varandra stöd när vi tar it med cancern, men cancer är inte vårt viktigaste samtalsämne. Jag gillar det oerhört mycket. Det är en sådan positiv riktning. Vi är alla aktiva, vi blir fysiskt inblandade i vår egen hälsa."

Hon märker att lagmedlemmar ofta samlas för kaffe efter träningen för att prata. Makar kommer med för att tävla, "och de blir också del av supportgruppen."

Som en del av förra årets draksbåts penninginsamling, erbjöd en grupp lagmedlemmar en gourmetmiddag för sex personer på en husbåt som en aktionssak. Husbåten var, naturligtvis, det hem Surain delar med sin make, Robert född i Sverige, som hon mötte på en resa i Nepal. Måltiden lagades av Diane Bowlin, Sally Still, Barb Carey, Cheri Rutherford, Marcia Legro, Dena Lasater och Surain.

Middagen köptes av Diana Kutas, också en medlem av Team Survivor.

DIAGNOS
När Surain diagnoserades med bröstcancer 1999, fick hon veta att hennes cancer var mycket tidig, Grad 1 tumör, med inga lymfkörtlar inblandade. Trots det fick hon veta att den patologiska undersökningen visade att den var mycket aggresiv.

I Surains behandling ingick lumpektomi (kirurgi där tumören i bröstet avlägsnas) och strålbehandling.

Hon tränade med drakbåtslaget, men tog tid för en sexmånadersresa till Indien med Robert.

Surains cancer återvände i mars 2001. Surain hittade en knöl ovan nyckelbenet, sedan visade röntgen tumörer i lungorna och dessutom bakom bröstbenet. Hon genomgick behandling med cellgifter. Surain minns att, "Under cellgifterna kände jag mig mycket stark och fortsatte paddla med drakbåtslaget hela tiden utom under en resa till Sverige."

Hon tilläger, "Jag mådde bra och jag tror att deltagandet i drakbåtslaget, aktiviteterna, hjälpte mig må bättre också. Det var en delorsak till min förmåga att bibehålla min styrka, energi och positiva mentala inställning."

Under den tiden gjorde Surain också en sexveckorsresa hem till Sverige med Robert, hennes make i 23 år. "När jag diagnoserades med metastatcancer, ville jag göra denna långa resa till Sverige", säger hon. "Jag tvivlar på att jag skulle göra det igen."

När Surain fick reda på att hennes cancer hade spritt sig, sökte hon upp Dr. Julie Gralow vid University of Washington och Seattle Cancer Care Alliance. "Jag sökte upp henne när jag diagnoserades med metastaserande (spriddd) sjukdom, eftersom hon är den bästa i sitt fack i det här området. Jag deltog redan i Team Survivor Northwest och jag visste att hennes huvudinriktining, något hon trodde starkt på, var fysisk aktivitet för cancerpatienter."

Surain tillägger att Dr. Grakow säger inte att träning kan bota cancer, men väl hjälpa till att kontrollera sjukdomen. "Dr. Gralow säger inte att det finns några läkande krafter i träning, utan en del av att ta hand om oss själva, och vi kan må så mycket bättre under behandlingen."

Sedan, i december, säger Surain, "Jag hade vissa sympton som antydde att en hjärnröntgen behövdes."

Cancern hade spritt sig till hjärnan och hon behandlades med strålbehandling i hela hjärnan. Det fanns ytterligare komplikationer, och röntgen i januari visade att den hade spritt sig till ryggmärgskanalen. Hon fick då veta att det fanns ingenting mer läkare kunde göra. Hon och Robert började planera för hennes sista månader.

En del vänner, många av dem från Team Survivor, kämpade för privilegiet att ta hand om Surains behov under den här tiden.

Surain tillbringade sin tid på en sjukhussäng i vardagsrummet i husbåten där hon och Robert har bott sedan oktober 1994. Hon är omgiven av blommor, musik och doften av den indiska mat Robert lagar åt henne. Hennes katter hoppar upp på sängen för att vara närmare henne.

Vänner kommer och gör små saker, stryka på lypsyl på hennes torra läppar, borsta hennes tänder, massera hennes fötter, byta musiken på CD-spelaren, läsa för henne, och prata.

TÄNKER FORTFARANDE PÅ ANDRA
Under de sista veckorna av sitt liv, tänker Surain fortfarande på andra. Hon säger att hon hade hoppats att vara levande bevis på hur bra en kvinna kan leva med metastaserande bröstcancer -- resa, paddla och njuta av livet trots sjukdomen.

"Jag hade känt mig de sista nio månaderna, från mars till december, som en god representatant för att livet inte är över bara för att cancern har metastaserats. Jag ville vara den fortlöpande representanten för att det finns en positiv framtid."

Hon tillägger, "Jag är mycket ledsen och ödmjuk att jag inte är den representanten. Jag är en mycket dålig representantl eftersom sjukdomen blev så brutal så snabbt. Jag vet att det är mycket ovanligt och jag vill hoppas att folk inte tror att det kan hända ofta."

Surains vänner skulle säga emot, kraftfullt, att hon inte var rollmodellen för kvinnor med cancer och med långt framskriden sjukdom. Vi kan alla berätta historier om hur Surain hjälpte oss i de skrämda stunder vi fått dåliga nyheter, och sedan mer dåliga nyheter.

Surain var där för att säga, "Du kan göra detta. Du kan överleve detta."

"Nu håller jag bara fast vid vilket fint liv jag har haft," säger Surain. "Jag är nöjd. Jag har inga problem med att säga adjö. Jag har haft ett fint liv. Det finns inget jag ångrar, annat än att jag skulle velat ha fler år med Robert. Livet med Robert har varit en sällsynt skatt att upptäcka."

¶ Inte den Sista Dansen

Tack, min Vän, för allt du delade med dig av,
På vår drakbåt -- på telefonen -- på väg -- på datorn -- på sängsidan.

Jag höll kär din historia från '92,
Du "föll ned" - du "steg upp" -- och du "fortsatte dansa!"

Tankar på dig sveper igenom mitt huvud--
Din otvungna stil -- handlingar av snällhet -- blida anda.

Team Survivors kommer att minnas dig--
Sångledare -- styrbordspaddlare -- diplomatisk guide.

Du rörde många hjärtan innan du dog,
Graciöst -- älskvärt -- accepterande din Sista Sanning.

Hur visste jag innan Diane ringde igår kväll,
Att du hade dansat din sista dans?

Men vänta! Har jag fel, eller rätt?
Du avslutade Regndansande 101 --
Ibland lätt-att-följa -- ibland inte - men stimulerande och roligt!

Nu vet jag att ditt dansande inte är färdigt--
För jag ser din dansande siluett-- hör din rytm -- känner din energi!
Det är en grann dans -- som varar i evighet - och alltid så storslagen!
Och, Kära Surain, är det doften av syrener som kommer från din hand?

Thank you, my Friend, for all you shared,
On our dragonboat -- on the phone -- on the road -- on-line -- bedside.

I cherish your story from '92,
You "fell down" -- you "got up" -- and you "kept dancing!"

Thoughts of you sweep through my head--
Your casual style -- acts of kindness -- gentle spirit.

Team Survivors will remember you--
Song leader -- starboard paddler -- diplomatic guide.

You touched many hearts before you died,
Gracefully -- graciously -- accepting your Final Truth.

How did i know before Diane called last night,
That you had danced your final dance?

But wait! Am I wrong, or right?
You completed Raindancing 101 --
Sometimes easy-to-follow -- sometimes not -- but stimulating and fun!

Now I know your dancing is not done--
Because I see your dancing silhouette -- hear your rhythm -- feel your energy!
It's a beautiful dance -- lasting forever -- and ever so grand!
And, Dear Surain, is that the scent of lilacs coming from your hand?

Sista Brevet till Surain, Från Dena Lasater, 3-9-02

¶ RainRobert om Surains cancerdiagnos, januari 2002:

"Kära vänner! Det är inte lätt att sätta sig ned för att försöka komponera ett e-post meddelande för att berätta för er vad som händer med min fru efter ett mer än 23-årigt äktenskap. Mina ögon är tårfyllda och jag har svårt att se vad jag skriver, när jag skall berätta vad som händer med Surain nu.

Tester visade att hon hade bröstcancer i augusti 1999, tidig upptäckt med tanke på att klumparna var små. Hennes läkare opererade bort de tre klumparna i det högra bröstet ("lumpectomy") och sedan fick hon en lokal strålningsbehandling. Med det ur vägen upplevde vi ett och ett halvt lyckligt år tillsammans (som framgår av vårt julkort år 2000), inklusive en livsupplevelse med en sex månaders resa till Indien. Men i mars 2001 kom cancern tillbaka och nu var den metastaserad och hade spritt sig till lungorna och andra delar. Cellgiftsbehandling följde med till en början viss framgång. I december visade dock röntgen att cancern hade framskridit till hjärnan, så hon fick strålningsbehandling i hjärnan. Under tiden började hon känna sig svagare och svagare. Vi fick resultatet från en magnetröntgen för en vecka sedan. Den visade cancer i ryggraden och närliggande delar. Det finns nu inte längre något hopp för henne och hon förväntas inte leva så mycket längre.

Hon sitter nu i rullstol och kan inte längre gå. Henner armar blir svagare och svagare varje dag. Hon har inte ont och - förutom att det går lite långsammare - så är varken röst eller hjärnfunktioner påverkade. Hon vilar sig mycket.

Vi har varit gifta i över 23 år nu, och det har varit fantastiska, spännande år där vi delat allting tillsammans. Det finns så oändligt många minnen, av hennes röst, hennes skratt, hennes glädje ... och att vara tillsammans med henne.

Vår kärlek till varandra har alltid varit stark, men nu är bandet starkare än någonsin. Jag kommer att sakna henne oändligt mycket.

Robert"

Surain (dikterat till Robert 23 februari, 2002):

Här följer en uppdatering till vad som händer med mig:

Två större förändringar: