Tryck här för karta över Europa !

Sverige

Fredagen den artonde juli.

Klockan var tio ungefär när jag vred om startnyckeln för att köra Blixten till Sticklinge. Där väntade Björne och Janne. Samma morgon hade Björn hämtat sina muckpengar på posten som lyckligtvis hade anlänt. På Odenplan lämnade vi Janne, han skulle ta bussen till Arlanda för att flyga till Spanien. Så fortsatte vi till Hornsplans kreditbankskontor, där vi växlade till dollar. Ungefär halv tolv lämnade vi storstaden och accelerade på motorvägen. Tyvärr visade det sig vara motvind så Blixten ville inte göra mer än ungefär sjuttio kilometer i timmen. Jaså kommer det att gå så här långsamt i fortsättningen tänkte vi. Snart tog motorvägen slut men jag körde oförtrutet vidare.

Vi hade varit på väg i ungefär en timmet. Radion var givetvis på. Musiken skvalade. Då hände det. Nyheterna bröt in, en minut lång. Plötsligt lystrade vi till. "Idag stängdet Iran sina gränser på grund av koleraepidemin" sade dom. Kul, tyckte vi. Resans slutmål ouppnåligt. Tur i alla fall i oturen att vi i sista stund lät vaccinera oss mot kolera. Nåväl vi fortsatte.

Strax innan Norrköping kände via alla fyra på en gång en malandet hunger. Så vi körde en liten väg några tiotal meter vid sidan av e-fyran. Där plockade vi ut matbordet på några klippor och satte igång köket och stekte de ägg vi stulit hemifrån. Rätt blåsigt var det.

Sedan körde Björn. I Linköping stannade vi nästa gång. Stängningsanordningen till lilla bakrutans sidofönstret hade gått sönder Så vi köpte en ny för det hutlösa priset av tretti spänn vilket vi delade på. Där upptäckte vi också att vi hade tappat de bägge navkapslarna där bak. Då frågade någon plötsligt. Var är portföljen? Dvs. portföljen där Björn och jag förvarade alla pass pengar och övriga papper. Ett lika ivrigt som resultatlöst letande satte igång. Stämningen blev ganska tryck. Som tur var letade då Henkan ännu en gång i garderoben och där längst in vida sidan av de hängande kläderna satt portföljen fastklämd.

Nåväl vi fortsatte och passerade Jönköping. Vi vek sedan av till Växjö där vi frekventerade östers bar för en middag. Det var rätt gott om än ej särdeles aptitretande tillrätt. Färden gick nu rätt söderut men utanför Karlshamn vek vi av västerut. Vi stannade ett tag och gjorde i ordning liggställning åt Henkan och Jolly. Ebersprächern satte vi igång för baksätespassagerarna sade att de frös. Mörkret började snart falla på och cirka tjugo minuter över tio nådde vi Ystad.

Efter ett kortare letande hittade vi hamnen med färjan till Swinouscjie. Vi satt i en fel två köer en kvart så där men då kom en man fram till oss och såg våra biljetter så vi fick köra ombord direkt. Just när vi körde ombord tog dom våra biljetter och sade till mig att släcka lysena. På färjan blev bilarna ordentligt packade. För att komma in där bak var vi tvungna att öppna taket och klättra in den vägen.

Då det var mycket rökigt bland bilarna gick vi genast upp. Färjan som utifrån sett riktigt hygglig ut visade sig nu från sitt rätta polska ansikte. Den var mycket risig och mycket smutsig. Vi ställde oss dock efterhand i den rätt långa kön för att ordna visum. Vi lämnade in passen och ett antal ifyllda formulär men till skillnad från de flesta andra inga svenska pengar att växlas till polska zlotys.

Så bler klockan tio och färjan backade ur hamnen. Vi satt kvar i "serveringen" och drack bersa och kaffe. Henkan och Jolly avvek efter en stund för att vi fixa vilstolar för natten vilka uthyrdes. Då Björn och jag snart tröttnade på atmosfären där uppe gick vi ner till Blixten för att intaga ryggläge. Luften nere bland bilarna befanns doch vara outhärdlig på grund av kvarblivna avgaser. Ventilation saknades tydligen helt. Så vi gick upp igen. Där uppe i serveringen började en polack tilltala oss om allt möjligt, svart växling m.m. Vi satt väl en halv timme så där, sedan gick vi ner igen och fann till vår lycka att luften hade förbättrats. Vi hade just slagit oss ned i Blixtens baksäte då det dök upp en skåning med en flaska vodka, vilken vi delade broderligt på inne i Blixten. Björn och han rökte även så länge de polska vakterna inte såg på. Skåningen som körde en gammal amerikanare med två körkortslösa kompisar skulle dock bara tillbringa tre dagar i Polen och sedan återvända hem igen. Klockan började närma sig tresnåret när vi till sist lyckades somna.

Polen

Lördagen den nittonde juli.

Det hade gått ytterligare några när vi tidigt på morgonkvisten väcktes av att Henkan och Jolly kom nerdimpande.

Vi gick då alla fyra upp på däck i den härliga morgonsolen. I horisonten hade den polska kustremsan dykt upp. Vi lyckades också få lite snuskigt morgonmål i oss. Under tiden berättade H och J att dom hade fått tag på numrerade vilstolar på kvällen. Enda problemet var att stolarna var upptagna av personer som också hade numrerade biljetter till dom! Efter att ha bråkat lite fick dom dock tag i egna stolar.

Så lade färjan till och vi satt i Blixten för att köra ut. Bilarna omkring oss började också strömma ut men tyvärr i bilen som stod framför fanns ingen förare. Han dök upp först när färjan var nästan tom så vi kom nästan sist i kön vid tullen. Så där fick vi vänta ett tag. Kommentarer från grannarna om Blixten: En sådan där skulle man förstås ha i stället! Framför åsåg vi hur bli bilarna i mer eller mindre grad genomsöktes och räknade givetvis med att vi skulle drabbas mycket hårt. Vi var väl också en aning oroliga då vi i Björns reservplånbok hade gömt undan en hundralapp för att kunna växla svart (all valuta måste deklareras). Så småningom blev det också vår tur. Vi fick visa passen deklarera alla värdeföremål vi hade med oss. Bussen genomsöktes inte särskilt noga (tulltjänstemännen tyckte säkerligen att det verkade för ansträngande.).

Så äntligen körde vi in i Swinouscjie på kullerstensgator. Det kändes precis som om vi hade flyttat oss tjugo trettio år tillbaka i tiden, så gammalmodigt verkade allting. Då det var en helt liten stad var vi snart ute på den smala landsvägen söderut. Vi körde några mil och stannade sedan på en liten äng tio meter från vägen för att äta ty hungern hade smugit sig på. Björn lagade pannkakor. Några små barn vid vägkanten satt och stirrade på oss minst en halvtimme.

Plötsligt stannade en bil och en man kom fram till oss och frågade om vi ville växla svart, tvåtusen zlotys för hundra kronor - den officiella kursen var åtta hundra. Då vi inte visste hur mycket vi kunde få ut och ville försöka få ut maximalt avböjde vi dock.

Henkan och Jolly var lite trötta så dom kröp ner i sina etthundratiokronorssovsäckar för att vila en halvtimme. Sedan körde vi vidare.

Vi beslöt att köra en liten omväg och köra in i Szczecin för att försöka växla där. Sagt och gjort. Vid infarten smalnade den kullerstensbelagda vägen ihop så att det knappt blev plats för möte mellan de omgivande gamla risiga planken. Till på köpet var det kö så infarten tog närma en halvtimme. Staden var hemsk att vistas i. Efter några försök hittade vi en växlare (rättare han hittade oss) som gav oss tvåtusen zlotys för en hundring. En polis i närheten tittade lite misstänksamt på så vi gav oss snabbt iväg ut på landsvägen igen.

Vi var på väg mot Tjeckoslovakien då någon råkade nämna ordet Warzawa varefter vi styrde mot den polska huvudstaden. Vägen genom det polska slättlandet var otroligt rak och omväxlande asfalterad och kullerstensbelagd. Vägmärket "slirig vägbana" betydde att asfalten tog vid. Vi passerade några polska småstäder - som vanligt utan ordentliga in- eller utfarter - då hungerkänslor började göra sig märkbara. Vi 1etade frenetiskt i varje stad efter restaurant men utan resultat tills vi kom till Lipno.

Vi seglade in där och slog oss ner på ett ledigt bord. En tjock men gladlynt servitris kom fram till oss. Tyvärr visade sig polskan vara allenarådande härinne. Då dök en ung polack fram svängande sig med en - som han trodde - elegant franska. Mötet med min likaledes eleganta franska blev dock inte vad det borde. Vi förstod nämligen inte ett ord av varandra. Slutligen hjälpte oss teckenspråket till en god, riklig måltid med god bersa till. Vi blev lätt chockade då det visade sig att räkningen för oss fyra endast belöpte till fem svenska spänn. Efter måltiden försökte Henkan och Jolly få tag i natthärbärge hos en privatfamilj vilket dock misslyckades. Ett par flickor försökte få lift - vart förstod vi aldrig - men Jolly som körde var hård och nekade. Så körde vi iväg lämnande en stor folkmassa efter vårt succéliknande framträdande där.

Ute på landsvägen igen. överallt fanns det hästskjutsar och slöa motorcyklar. Bilarna körde inte mer in 60-70 km/tim så vi kände oss nästan som fartdårar (när det var fritt på vägen djur passerade nämligen ofta). Den polska parkeringskonsten var inte heller särdeles högt utvecklad. Den bestod helt enkelt i att man stannade fordonet på samma plats på vägbanan som där men körde. Det mörknade så småningom. Det där med lysen eller ens reflexer på cyklar eller hästskjutsar tycktes ingen ha hört talas om. Fotgängarna gick tre fyra I bredd och brydde sig aldrig om att flytta på sig om det kom en bil bakom dem inte ens när det var möte. En bit ifrån Warzawa kom vi ut på en större väg och trafiken tätnade.

Tryck här! Polska landsvägar och Warzawa

Så gled vi in i Warzawa på en relativt stor infart (det fanns faktiskt sådana här). Plötsligt tog dock vägen slut vid en trafikplats. Några skyltar syntes inte till och vi chansade på en väg för att lite senare befinna oss någonstans i utkanten utan möjlighet hitta in till centrum. Vi lyckades dock hitta en man som vi kunde göra oss förstådda med och han beskrev vägen. Fem minuter senare gled vi in i city och försökte leta efter natthärbärge.

Nä, det här duger inte, sa Henkan, vi stannar och frågar någon så vi stannade utanför en lite kiosk och frågade en ung polack. Han visade sig vara en slags turistguide och talade en utmärkt engelska. Han förklarade att det nog skulle bli svårt att få tag på rum, ty det var ett slags studentjubileum just nu. Vi körde dock runt till några hotell men det var tji. Vi beslöt ta in på campingplatsen mitt i stan.

Vi skulle just köra in dit då det upptäcktes. Den bruna portföljen var borta. Vi letade grundligt genom hela bussen men förgäves. Situationen var kritisk. Vi körde tillbaka till hotellen där vi stannat men förgäves. Så körde vi upp till polisstationen när klockan närmade sig midnatt. H och J stannade i bussen medan Björn och polacken och jag gick upp till snuten för att anmäla stölden. Polacken tolkade från engelska till polska medan snuten som verkade rätt hygglig - skrev rapport i tre exemplar för hand utan kalkerpapper. I slutet av förhöret uppdagades det dock att vi hade tyskan scm gemensamt språk.

Vi fortsatte härefter att leta på de platser vi varit i W. H och J lade sig att sova medan polacken, Björn och jag körde vidare. Just denna natt for en milttärkolonn rätt igenom staden och den fick man inte korsa vilket försvårade orienteringen. (Tur att polacken var med.) Så småningom kom vi till de ställe dit vi först kört efter ankomsten till W. Just där råkade Björn köra mot enkelriktat, ej sätta ut blinkers m.m. Medan vi tankade kom en snut fram som såg riktigt kommunistiskt sur ut. Det tog tio minuter innan han gav sig iväg. Vi hittade ingen brun portfölj i W. så i vi lämnade av polacken för att fortsätta letandet utanför. Medan vi ensamma tog oss ut ur W. med kompassens hjälp dök det upp snutar lite här och var. Vi inväntade dock inte dessas ankomst utan stack iväg.

Det började regna lite grann men i och med att det ljusnade upphörde regnet. Efter ungefär åtta mil stannade vi och letade på en plats där vi tidigare varit men återigen med negativt resultat. Vi vände tillbaka men körde snart in Blixten bakom några träd (det är förbjudet att campa vid vägkanten i Polen). Klockan var ungefär fyra när vi somnade in där bak alla fyra (trångt.).

Söndagen den tjugonde juli.

Vid åttasnåret vaknade vi. Jag njöt av morgonteet medan de andra pressade ner sitt snuskiga kokkaffe. Vi körde sedan in till W. till hotellet där polacken bodde dit vi hittade utan större svårighet. Söndagstrafiken i staden var inte alltför besvärande. De största vägarna var åttafiliga och spårvagnar och delade bussar rusade fram lite kors och tvärs.

Väl framme vid hotellet fick vi veta att polisen sökte oss. Var det på grund av vårt vårdslösa frånåkande av snutarna på natten, eller hade pengarna, mot all förmodan och sannolikhet blivit upphittade? Bussen blev alldeles packad när ytterligare några hotellmänninskor ville följa med. Något spända klev vi in på polisstationen och visades in till en tydligen rätt hög kille. Vad skådade våra ögen på hans bord om inte en brun portfölj? Efter något letande med ögonen upptäckte man också en bunt dollar. Polismannen bad oss att återigen beskriva innehållet i portföljen vilket vi också gjorde efter bästa förmåga. Därefter pekade han på en gammal man, sade att denne hade hittat portföljen och skulle ha tio procents hittelön. Så vi tog med oss mannen i bussen till hotellet där vi gav honom femtio dollar på gatan (varför inte på polisstationen?). Några pengar för checkerna fick han dock inte.

Vi blev tillfrågade om vi ville ha rum nu, det fanns lediga. Vi svarade att vi dock bara hade transitvisum och därför inte hade tid att stanna i W., tog farväl och gav oss iväg.

Det fanns två huvudvägar söderut från W. och mitt i mellan dessa en mindre och kortare, vilken B och jag beslöt att ta under H och J:s milda protester för att tjäna tid (det där med att tjäna tid var dock ett högst sak kom det att visa sig). H och J ville naturligtvis som alltid fråga om vägen men vi svarade vi har ju M. En stund senare körde jag (hoppade fram) på en smal kullerstensbelagd (med stort K) väg. Att mötas här var det ju naturligtvis inte tal om, man körde åt sidan och släppte fram varandra. Efter några mil gled vi ut på huvudvägen och lite senare ville Jolly köra. Jag stannade elegant Blixten vid sidan av vägen och Jolly klev in bakom ratten. Sedan kom vi tyvärr inte längre. Blixtens båda högra hjul hade nämligen fastnat i sanden.

Polackerna, som är ett mycket hjälpsamt folk, lämnade oss som tur var inte åt vårt öde. Ett tiotal hade strax samlats kring Blixten. Efter några misslyckade försök med bland annat en avsliten liten som följd, kläckte en tysktalande idén att lägga kvistar under hjulen och skjuta på med friläget i. Och si, det gick.

Någon timme senare började inte helt oväntat hungerkänslor att anmäla sig. De matställen som vi hittade var dock långt ifrån acceptabla platser. Slutligen hittade vi ett högklassigt motell vid vägkanten. När vi letade efter ett ledigt bord blev tilltalade på svenskar. Det var två som skulle till Grekland. Dom skulle just gå så vi kunde ta deras bord. Middagen smakade utmärkt. Henkan vågade förstås knappt äta den goda salladen. Efter att ha klarat av H och J:s vanliga diskussion om att stanna för natten fortsatt vi.

Vi passerade Krakow. Det var en vacker gammal stad med många bevarade medeltida kyrkor och andra byggnader. Mörkret föll på och lite senare anlände vi till Zakopane. Vi parkerade Blixten och såg oss lite omkring. Då stötte vi på ett par engelsmän. Dom sa att dom skulle visa oss till ett trevligt ställe. Det misslyckades dock. Det enda vi fick tag på var ett glas juice, allt annat hade stängt. Så började vi leta efter natthärbärge. Efter en timmes letande fann vi ett. Björn och jag föredrog dock att sova i Blixten.

Måndagen den tjugoförsta juli.

På morgonen var H och J ute och handlade souvenirer tillsammans med engelsmännen medan B och jag sov vidare. Vid tiosnåret fortsatte vi de få milen till gränsstationen Lysa Polana. Vi hade ännu inte gjort av med alla våra polska pengar. Så vi beslöt att äta lite på en restaurang. Vi var lite tidiga, tydligen, för dom serverade ingen mat. Vi fick nöja oss med olika slags mineralvatten och korv och bröd. Korven smakade utsökt.

Medan vi satt och åt, kom en man fram till oss, som hade suttit några bord längre bort, och tilltalade oss på svenska. Det visade sig vara en finne som hade bott åtta år i Polen. Vi sade, att vi just skulle åka över gränsen. Va, sa han, ska ni åka ut ur Polen utan att ha varit vid dess vackrastee utsikt. Vi förklarade att våra visa gick ut om en timme. Han följde då med oss till gränsvakten, talade med denne, och sa att våra visa gick ut först vid midnatt. Vi handlade då upp för våra sista zlotys och åkte tillsammans med honom och hans fru upp för bergssluttningen i Blixten. Efter en stund tog vägen slut och ytterligare en kvarts promenad förde oss till Morskio Oko, som stället hette.

Det låg 1410 m.ö.h och de högsta topparna var 2500 meter höga. Platsen var verkligen mycket vacker. Vi fotograferade flitigt och skrev kort hem. Jag körde ner igen och hade snart förvärvat en suverän teknink att köra i alpvägar med. Vi tog adjö av finnen och körde tillbaka till gränsstationen Lysa Polana.

Tjeckoslovakien

Att komma igenom den gemensamma gränsstationen var lätt avklarat. En hastig titt i Blixten, ifyllandet av några papper, stämpling av pass och så iväg.

De tjeckiska vägarna visade sig vara bättre än de polska. Kullerstenstiden var klart förbi. Landet verkade rikare och att hitta en bra restaurang var ingen svårighet. Efter att ha stannat, smakat på det nyinköpta vinet och gjort upp planer fortsatte vi. Vi försökte ta in på ett av turisthotellen men samtliga visade sig vara fullbelagda. En linbana var stängd för dagen. Där dök emellertid en tysktalande tjeck upp. Han ville växla pengar. Då kursen var tre gånger bättre än den officiella, slog vi till. Vi växlade dock inte så mycket som han ville, men lockade växla mer om han kunde hitta ett bra hotell åt oss. Något hotell hittade han inte men väl ett privat hem där vi fick hyra ett rum för 24 spänn. Huset såg sjaskigt ut utifrån men rummet var förvånansvärt rent och snyggt. Vi betalade till och med trettio spänn. Gumman var gladlynt, gubben däremot sur. Båda visade dock en rörande omsorg att Blixten blev inkörd på gården så att inget skulle bli stulet. Vår middag bestod av vin och mackor. Vi jämkade även pengarna mellan H och J å ena sidan och B och mig å den andra.

Tryck här för huset vi bodde i !

Tisdagen den tjugoandra juli.

Vi låg och drog oss rätt länge på morgonen. Tanten tittade försiktigt in men drog sig tillbaka när ingen rörde sig. Vi steg så småningom upp och åt morgonmål. Tanten tittade åter in och vi sa "omnitz" (= tvätta) och pekade på kläderna och såg frågande ut. Då blev det fart på tanten. Hon grep snabbt kläderna och började tvätta dem för hand med en otrolig hastighet för att sedan hänga dem på tork på gården bland hönsen. Därefter började vi tvätta oss i ongångar, en rätt omständlig och tidsödande procedur. Jolly och Björne använde badkaret i badrummet. Vattenmängden i det samma var dock enligt samstämniga uppgifter inte alltför överväldigande. Varmvatten fanns inte, utan allt vatten måste värmas på vedspisen. Henkan och jag tvättade oss vid ett handfat i köket, iklädda endast badbyxor. Familjen såg rätt bestört ut under denna procerdur då de satt och åt en spaghettiliknande rätt, särskilt då badrumsdörren öppnades och en person iklädd endast kalsonger rusade förbi. Vid ettsnåret var vi alla färdiga. Konstigt nog sken alla familjemedlenmar upp då vi for ( dom hade en tioårs son). Stadens alla ungar hade samlats utanför fönstret under morgonens förlopp. De ropade "honken" och "heja". Vi svarade då med "dzurilla" och "chappa ha".

Så körde vi ut ur Vel'ka Lomnica, som staden hette, och passerad strax därefter Poprad. Det tjeckiska landskapet var vackert grönt och småkulligt, något helt annat än det polska slättlandet. I staden Presov parkerade vi bilen och betalade lite till en parkeringsvakt. Så slog vi oss ner på en fin restaurang. En av kyparna kunde tyska och vi beställde in något som verkade gott. Efter att ha väntat tjugo minuter frågade jag lite försiktigt, men kyparen sa att det strax var klart. Tio minuter senare kom maten in. Det visade sig att vi tydligen lyckats välja ställets finaste mat. Det var kött uppträtt på spett och det smakade verkligen gott Till det drack vi det förrädiska tjeckiska ölet. Särskilt dyrt var det inte (växelkursen).

Tryck hör för kyrka längs vägen !

Så fortsatte vi och nådde snart Kosice. Det verkade vara en tråkig stad så den körde vi bara rätt igenom. Gott om spårvagnar fanns det här. Förarna av dessa bestod nästan uteslutande av kvinnor även yngre. Dom stannade mycket hyggligt och släppte fram oss utlänningar i korsningarna under våra kringirrningar (vid tredje mötet med en yngre chaufför körde hon dock först). Så småningom hittade vi ut och körde de tjugofyra kilometrarna till den ungerska gränsstationen Tornyosnemeti.

Henkan och Jolly hade inga ungerska visa, det skulle vi snabbt och enkelt fixa vid gränsen, hade vi tänkt. Det började också bra, tills tjänatemannen ställde frågan Fotografier ? och därmed var det klippt. Henkan hade några gamla fotografier som han helt mygligt rev loss men Jolly kunde inte uppbringa några liknande. Så det blev att återvända till Kosice. Väl där blev vi via frågor hänvisade till hotell Hutnik. Det var ett bra hotell, om inte direkt lyxklass så inte långt därifrån. Vi tog två dubberum, vilka kostade oss tjugotre spänn per styck. Efter att ha lämnat in våra pass tog vi med oss lite grejor upp på rummen på sjätte våningen. Rummet såg verkligen trevligt ut med två bekväma sängar, dusch, radio, telefon, två bekväma fåtöljer och bord, läs- och taklampa. Vi installerade oss, drack lite vin och skrev brev. Henkan och Jolly gick ner och lyckades växla svart (vilket snart spred sig över hela hotellet). Då klockan var över sex, fanns det ingen chans för Jolly att låta fotografera sig denna dag. Senare på kvällen gick vi ner i baren och satte oss. Vi beställde in drinkar och lyssnade på den inhemska underhålliningen, som var förvånansvärt bra. Det var precis som i vilken väststat som helst.

Onsdagen den tjugotredje juli.

I dagsljuset upptäckte man att man hade en fin utsikt över Kosice. Frukost ingick i rumspriset, så det gick vi ner i restaurangen och beställde in. Därefter for Jolly och jag in i stadens centrum för att låta fotografera Jolly (han var för trött att köra sade han). Det visade sig att fotografierna inte skull bli klara förrän nästa dag, något som vi inte alls gillade. I vår optimism försökte vi då en annan utväg. Vi köpte framkallningsattiraljer för att kunna göra egna bilder, varefter vi återvände till hotellet. Där träffade vi tillsammans med H och B på en av hotellpersonalen, som påstod att han hade fotograferat sig på ett ställe där man fick bilderna samma dag. Han visade oss villigt dit. Bilderna skulle bli klara på några timmar, lovade man. Under väntetiden for vi ut en bit ur Kosice och parkerade Blixten på en äng vid sidan av vägen. Sedan lagade vi två paket spaghetti, vilket det inte var någon större svårighet att göra slut på.

Så hämtade vi fotografierna och körde till gränsen. Det tog ungefär en halvtimme att fixa visum, och kostade tjugoen kronor per styck. Under väntetiden köpte vi bärs i den lilla serveringen på baksidan, där för övrigt hönsen sprang omkring lösa. Då plötsligt påminde vi oss Bengas brev, som vi hade lovat lägga på i Tjeckoslovakien. Det fanns ingen möjlighet att lägga på det här, men öststat som öststat tänkte vi. Så blev då visana äntligen klara. Passen stämplades. Undersökningen skulle börja. Det blev dock inget letande efter förbjudna varor utan snarare undersökning gemensamt av tjecker och ungrare hur vi hade det och bodde i Blixten. Alltsammans skedde under muntra skratt. Så var det hela över och vi var inne i Ungern.

Tryck här! Nyfikna gränsvakter vid ungerska gränsen (69 Kb)

Ungern

Resan genom Ungern skulle snabbt vara avklarad, var meningen. Vi hade nämligen ingen lust med att bråka med att växla valuta, tillåtna uppehållstiden var begränsad m.m. Så vi körde några hundratal meter från gränsstationen tills vi blev tvungna att stanna och vänta tio minuter. Det var nämligen vägarbete på gång. Man parkerade nämligen en lastbil på den ena väghalvan medan man med spadar öste över asfalt från flaket på den andra.

Så fortsatte vi på europavägen. En hastig titt på husen vid vägkanten i byarna tycktes ge vid hand att ungrarna var ett rikt folk. Husen var nämligen alla mycket snyggt målade. En noggrannare titt föranledde dock hjärnan att dra helt andra slutsatser. Det var nämligen så att bara fasaderna var målade, tydligen för att göra ett gott intryck på förbiilande turister. Djurlivet var verkligen rikt på de ungerska vägarna. Svin, getter, kor, hästar, höns m.m. dök upp överallt. Zigenare såg man till lite här och var.

Så närmade vi oss Miskolc. Plötsligt breddades vägen till motorväg vid infarten. Helt utan förvarning. Efter att ha passerat Miskolc bredde sig den ungerska pustan ut sig inför våra betraktande ögon. Nog var det slätt där alltid. Vi körde förbi en radarstation utplacerad mitt i bland alltihop. En skylt om att fotografering var förbjuden här hörde också till bilden. Så började skymningen falla. Soppan tog slut. Vi tankade då i den risiga polska soppan som vi hade i dunkarna. Jag körde vidare i mörkret. En cyklist höll på att få sig en liten smäll under en av mina mindre eleganta omkörningsmanövrar. Det där med vägskyltar hade tydligen inte slagit igenom i Ungern än. Kompassen och vägmätaren blev våra förnämsta orienteringshjälpmedel. Vi midnatt dök det plötsligt upp en massa ljus framför oss, och uniformerade vakter tittade i passen. Vi var framme i Artand, gränsstationen mot Rumänien.

Rumänien

Den här gränsstationen var något helt annat än de tidigare, vi passerat igenom, betydligt större och elegantare. "Romania" lyste emot oss i stora bokstäver i neonbelysning från Bors, den rumänska sidan. Vi fick ställa oss i en kö på omkring tio bilar. Väntan, i viss mån bedriven i samspråk med andra turister, blev inte alltför lång. Vi fyllde i papper om oss själva vilka stämplades och lades i passen. Mitt körkort ville dom också se (vilket dom fick). Några hundra meter efter gränsen fick vi återigen visa passen.

Det var inte långt till Oradea. Där körde Björne med friskt mod mot enkelriktat. Han kom dock inte långt, ty det stod en polis i vägen. Han ledde Björn till vägmärket och pekade på det. Sedan var det bara att fortsätta. När vi lämnat slätten och började klättra uppför, stannade vi för natten.

Torsdagen den tjugofjärde juli.

Björne och jag steg upp först. Vi tog med oss kamerorna för att gå och fotografera slätten. H och J skulle ta Blixten och komma efter när de var färdiga. Så vi vandrade tillbaka en femhundra meter, klättrade över ett stängsel och upp på en kulle. Där träffade vi på ett par hästar, som dock inte tycktes ta illa upp. Vi plåtade lite och åteervände sedan. Vi stötte nästan genast på H och J. Färden gick nu mot Cluj. Solen hade titta fram ordentligt nu, det var den första varma dagen. Soltaket sköt vi bak och satte oss ovanpå taket. Det rumänska landskapete var ännu vackrare än det tjeckiska. Vägen slingrade sig mellan vackert grönklädda berg och här och där (mest här) dök en slingrande flod upp. Zigenare fanns det här också, hölass dök upp, liftare fanns det gott om. Här, som överallt annars i öststaterna bestod trafiken mest av lastbilar och bussar.

Tryck här för bilkörning i Rumänien, Cluj och Tava ! (64 Kb)

Så körde vi in i Cluj. Det var en vacker stad och verkade rätt trevlig (tvärtemot vad Nisse och Benga hade påstått). Infarten ledde oss rätt till stora torget, där vi tyckte det verkade vara bra att parkera. Det var emellertid kanske inte idealet. Ty inom några få minuter stod det en folkhop på trettio till fyrtio människor och trängades kringa Blixten. Det var tydligen populärt med utlänningar här, speciellt om de kom i en folkabuss (tänka sig samma sak hända i Sverige!) Några kunde lite engelska och försökte prata lite, de mindre ville ha tuggummi men de flesta tycktes bara stå där för att titta på oss. Så efter ett tag tröttnade vi på det hela och körde till ett lugnare ställe och parkerade. Vi låste Blixten och skildes åt för att försöka växla svart. Just när vi återförenades efter våra misslyckanden dök en ung rumäm upp och en äldre. Den äldre köpte min klocka för etthundrafemtio spänn. Därefter åkte vi tillsammans med rumänen, som hette Octavius men ville bli kallad Tava, till en växlingsvillig kille.

Sedan åkte vi hem till Tava. Det visade sig vara ett relativt förnämt hem. Där blev vi bjudna på konjak. Tava, som var 21 år gammal, talade en utmärkt engelska. Det berodde på att han studerade till engelsklärare. Tava frågade entusiastiskt om vi inte ville stanna över natten. Han skulle ordna en fest till kvällen sa han. Vi ville dock hellre fortsätta. Så frågade Tava om han inte kunde få följa med oss till Mamaia. Det blev en kort pinsam tystnad. Sedan sa vi varför Mamaia, varför inte bulgariska kusten i stället. Den är mycket bättre. Det ville Tava naturligtvis inte (patriot) hålla med om. Dessutom hade han ansökt om pass men ännu inte fått det. Vi gav så slutligen vårt samtycke.

Tava visade oss till en trevlig liten restaurant med god mat. Vi blev till och med uppmärksammade av personalen med en liten blombukett. Just när vi högg in på maten, ursäktade sig Tava och försvann. Han kom tillbaka just när vi hade ätit klart. Så tankade vi Blixten. Det visade siga att priserna var högre än M:s PM hade utlovat.

Ute på landsvägen. Tava skulle visa oss vägen till Medias, där han hade en kamrut. Vi var lite oroliga, så en del av avfartsvägurna från huvudvägen visat siga var kostigar. Vi litade också mer på M:s kartor än på Tava, som förresten här inledde sin senare så ofta använda frågeteknik (en var så pass enkel att vi också lade oss till med den). Den bestod i att man, utan att minska farten, skrek ut platsens namn, som man skulle till, till en fotgängare och pekade i olika riktningar. Denne pekade då i rätt riktning. Octavius, som hade verkat vara en så bestämd ung man, när vi träffade honom i Cluj, ändrade helt karaktär, när han fick åka med oss i Blixten. Han satt oftast uppe på taket (på grund av solen och värmen var taket öppet) och vinkade åt alla som ett litet barn. Han kastade ideliga blickar på hastighetsmätaren och kände sig tydligen som en mindre kung. När han satt bredvid i förarsätet, villet han också gillade högt ville han hålla i ratten och styra, något som han dock endast fick göra i mycket begränsad omfattning. Kort sagt, han verkade mycket stolt över att vi ville ha honom med oss i bussen. Sluligen nådde vi Medias, som lågt nere i en dal vackert omgiven av grönska. Geografiskt sett var vi nu precis mitt i Rumänien. Inne i Medias använde Tava åter sin frågeteknik. Som överallt i landet såg det relativt rikt ut, mer västerländskt, med snattköpsbutiker och liknande.

Tavas kamrat bodde i ett lägre höghus. Tyvärr var han inte hemma. Vi fick dock reda på att han var vid Medias friluftsbassäng. Dit for vi alltså. Där hittade vi honom också mitt i en hop av skrikande rumänska pojkar, som lekte med en boll (hej vad det tittas tänkte vi medan vi strosade fram mellan mänskorna). Tava och hans vän kom överens om en senare sammanstrålning. Så vi for in i centrum igen för att parkera. Kan vi parkera här, frågade vi Tava. Det spelade ingen roll vilken plats man menade när man frågade Tava om det, han svarade nämligen alltid ja. Fast, det är klart, är man utlänning behöver man väl inte ta så hårt på det där med parkering. Nåväl, vi hittade en parkeringsplats. Vi låste snabbt Blixten och gav oss iväg, ty mänskorna visade vissa tydliga tendenser att vilja skocka sig kring bussen.

Där är Medias lutande kyrktorn, sa Tava och pekade medan vi vandrade. Faktiskt, det lutade. Så nådde vi en restaurang, som Tava hade visat vägen till. Där tyckte han att vi skulle äta. Vi hade dock högre krav på standard än han, och ledde honom bryskt till närbelägen finare restaurang. Vi slog oss ner och beställde in mat och bers. Tava blev tilltalad av några rumäner vid bordet bredvid. De tyckte att jag såg ut som en rumän, någon av oss hade en snygg näsa m.fl. - som de tyckte - lustiga kommentarer översattes av Tava. Hur som helst sade de att de hade ett rum för två personer som vi kunde låna för natten. Maten kom in, det var en rumänsk specialitet. Det smakade rätt gott. H och J uppskattade det tydligen inte, de åt inte upp allt. Sin vana trogen lämnade Tava oss medan vi åt och återvände när vi var klara och åt sin kalla mat.

Vi tittade på rummet, som vi hade blivit utlovade. Där bestämde sig Henkan och Jolly för att tillbringa natten. Sedan åkte vi alla fem till Tavas kamrat, som nu var hemkommen. Sedan H och J i tur och ordning lånat badrummet, åkte de med Tava för att hämta mänskor. Det skulle bli fest här. Badrummet var rätt just. Hastigheten hos avloppet i badkaret blev man dock inte direkt inponerad av. Så satt vi och väntade, Björne och jag, tillsammans med Tavas kamrat med flickvän. Vi lyssnade på en bandspelare. Ljudkvaliten var inte direkt överväldigande. Jag bläddrade i lite papper om hifi, som fanns här. Sluligen kom Tava tillbaka ensam och sa att det bler tyvärr inget av med festen. Så gick vi och la oss, B och jag i en kort dubbelsäng i finrummet.

Fredagen den tjugofemte juli.

Vi steg upp rätt tidigt. Vi åsåg hur Tava slängde i sig en massa mackor. Vi blev dock inte erbjudna någon mat. Sedan åkte B och jag samt Tava och hans kamrat till en fabrik där vi skulle få köpa billig bensin. Väntan blev rätt lång och vi erbjöds kallt (!) kaffe till frukost men avböjde. Så fick vi den mystiska soppan. Lite olja hällde dom också i motorn, det kunde aldrig skada. Emellertid hällde de i lite för mycket. En livlig diskussion utbröt om detta kunde vara skadligt för motorn eller ej. Sedan började ett ljushuvud suga ut oljan med hjälp av en smal slang. Det tog närmare tre timmar innan någon kom på att det fanns en oljeavtappningsplugg under motorn. Hjälpsamheten var rörande, men har man magar som formligen skriker efter mat av hunger, uppskattas inte denna alltid till fullo. När allt var klart, hämtade vi Henkan och Jolly, som inte heller hade ätit frukost. Sedan skyndade vi oss ut ur Medias, körde vid sidan av vägen och stannade och åt frukost.

I staden Brasov återförenades vi med huvudvägen. Vi närmade oss nu bergen, transsylvanska alperna, och vägen började klättra. Moln dök upp och täckte snart hela himlen, det blev rätt kyligt. Vi stannade till ett tag och drack öl. Strax efter höl1 Björn på att krocka. Så var vi uppe i passet, hela niohundrasexton meter över havet.

Vid staden Ploiesti kom vi ut på slättlandet. Solen återkom dock inte. Här var det slut med det vackra rumänska landskapet. Vid en järnvägskorsning fick vi vänta närmare en halvtimme. Att vänta vid järnvägskorsningar, var för övrigt något som man lärde sig i öststaterna. Lunchen idag bestod at kött uppträtt på spett (gott) som vi åt på en liten restaurang vid vägkanten.

Vid skymningsdags kom vi så in i tvåmiljonerstaden Bukarest. Trafiken här var betydligt livligare än man hade vant sig vid. Det var ungefär som i Stockholms city. Bukarest hade också en egen specialitet, nämligen "rondellerna". Dessa bestod av en jättestor öppen plats utan filmarkeringar (det hade säkert fått plats 30-40 stycken) med en liten rondell i mitten. Till denna ledde ett tiotal stora vägar och bilarna strömmade över med god hastighet kors och tvärs. En polis stod i mitten och blåste i sin pipa när någon gjort fel. Det var visst meningen att man skulle stanna, men det var det ingen som gjorde. Tava började genast leta efter hotell. Våra vaga protester om att vi kunde sova i Blixten tog han visst mest som ett skämt. Efter att först ha använt frågetekniken, fick han sedan tag på en guide, en ung pojke, som visade vägen till studenthotellet Nord. Tava tyckte det räckte med ett rum för oss fem, vi däremot ville ha tre rum. Vi enades så om två rum sedan Tava lovat sova på golvet i sovsäck. Vi drog lott och enades om att han skulle sova i B:s och mitt rum.

Senare på kvällen tog vi Blixten in till centrum och parkeraden där. Vi strosade omkring lite där och gick sedan in på en restaurang. Det visade sig vara en fiskrestaurang, men trots Björns milda protester slog vi oss ner här. Till maten beställde vi in gott vitt vin. Tava förvånade oss alla med att sitta stilla under hela måltiden.

Så återvände vi till hotellet och gick upp på våra rum. Tava kom lite efter, och sa att han eventuellt inte tänkte sova där. Han instruerade oss att, om någon frågade oss, säga att han hade varit där hela natten. Så försvann han och dök inte upp mer den natten (undrar var han höll hus).

Lördagen den tjugosjätte juli.

Björn och jag vaknade först. Då H och J tycktes sova djupt, gick vi ner och åt frukost, det ingick i rumspriset. Tava syntes fortfarande inte till. Vi tog då Blixten och letade oss in till VW-verkstaden (det fanns faktiskt en sådan här). Det var kö så vi fick vänta en stund. Just när det var vår tur, dök Tava upp (som gubben i låddan). Det framkom, att vi inte kunde få någon service utförd, förrän på måndag. Då backade vi ur, så länge ville vi inte vänta. Vi slank istället in på en liten servering och beställde in bärs. Tava dessutom mackor.

Då vi insåg, att Henkan och Jolly tänkte sova länge än, åkte vi på en fotorond. Jag körde med Tava bredvid och Björne satt på taket med ett antal kameror i högsta hugg. Tava hade den egenheten, att han aldrig talade om att man skulle svänga i en korsning, förrän man är mitt i den. Därför inträffar följande. Jag närmar mig en korsning i vänsterfil. Då säger Tava plötsligt: Sväng till höger! Det står en pollsman i korsningen men det tar jag ingen hänsyn till, utan korsar fräckt en heldragen vit linje och svänger. Polisen blåser i sin pipa. Ingen annan stannar ju när snuten blåser, varför skulle just jag göra det ? tänker jag och fortsätter således helt lugnt. Efter en stund dyker det dock upp en snutbil som stoppar mig. Tava och snuten har ett långt samtal, jag får visa mitt körkort. Till slut får vi köra igen. Tava förklarar, att jag egentligen skull böta 100 lei (50 kronor), inte för förseelsen, utan för att jag inte stannade. Tava hade dock sagt till snuten, att jag endast kört i Stockholm som är en liten stad, och därför inte är van vid trafiken.

Vi hämtade upp Henkan och Jolly, betalade och begav oss ut på den till en början spikraka vägen till Constanta. Det börjar regna men det går snart över. Vi stannar lite vid sidan av vägen och lagar lunch i Blixten. Lite senare stannar vi för att fylla på vatten. Tava visar oss på omogen majs. Vi frågar Tava, var han tycker vi ska ställa en full skräppåse. Här, svarar han och ställer den bredvid sig. (Miljövårdsdebatten har tydligen inte spritt sig hit.) Så småningom dyker Svarta Havet upp och just när det mörknar rullar vi in i Mamaia.

Vi körde först runt och tittade lite, hittade dock ingen bra plats för Blixten trots flera campingplatser. I brist på annat kan vi alltid ställa den bland de tomma turistbussarna, tänkte vi. Där får vi nog vara i fred. Fast å andra sidan finns det ju bara turister här. Turister och åter turister. Hemskt ställe. Benga och Nisse hade rätt. Under tiden har H och J och T letat rätt på ett rumm att sova i. Björn och jag lagar först mat i Blixten, när de andra kommer tillbaka lagar de åt sig. Vi stötte på några libaneser. Vi drack lite bärs och sökte sedan upp något trevligt ställe. Vi såg dock bara till tråkiga turistställen, med svensk slagsida. Så småningom kör vi H och J och T till deras rum. Alldeles i närheten hittade vi en liten övergiven strandremsa, där vi parkerade Blixten. Konstigt att det inte finns några hotell här, tänkte vi.

Söndagen den tjugosjunde juli.

Vi insåg nu varför vi var så ensamma. Vi hade nämligen hamnat på stadens soptipp. Solen lyste med sin totala frånvaro. Detta bekymrade dock inte vikingen mej. Jag klättrade ner ungefär tjugo meter för den branta sluttningen till den smala strandremsan. Det fanns en del badande där, dock bara rumäner. Jag förstod snart varför. Det var tydligen inte fint nog här för turisterna. Jag tog mig en simtur och återvände sedan upp. De andra hade också kommit, men naturligtvis var det ingen annan som vågade bada. Vi återvände till Mamaias centrum där vi smet in på en campingplats och fyllde på färskvatten. Så tog vi farväl av Tava. Vi undrade lite till mans vad han skulle göra i Mamaia och hur han skulle komma tillbaka till Cluj. Vi tog kustvägen mot Bulgarien. Enligt M:s PM skulle det inte finnas någon gränsstation här, men den här gången litade vi på Tavas uppgifter, vilket visade sig vara välbetänkt. Efter ett tag öppnade sig himlens portar över oss.

Bulgarien

Så närmade vi oss den gemensamma gränsstationen Vama Veche. Några hundra meter innan blev vi som vanligt stoppade av en uniformerad vakt med gevär. Med bestämda rörelser grep han våra pass och studerade dem med beslutsam min. Därefter slet han med en elegant gest ut våra stämplade och ifyllda formulär, rev itu dem och lät dem falla till marken. Vi var alla överens om, att han nog hade sett för många James Bond-filmer (eller den rumänska motsvarigheten). Med ett glatt flin på läpparna ryckte han så upp bakdörren och tittade in. Jag passade på att fotografera honom. Så återfick vi våra pass, en liten vink från vakten och vi fick fortsätta.

Det regnar fortfarande lika häftigt när Björne stänger av motorn utanför stationsbyggnaden. Två amerikanska folkabussar står parkerade. De berättar irriterade, att de har stått här och väntat några timmar på att få köra och förstår inte varför de måste vänta. Så lämnar vi över våra pass till vakterna. En fruktansvärd rotvälska utbryter. När den har tunnats ut lite, lyckas jag få tag på en vakt som kan lite tyska. Han förklarar att vi måste åka tillbaka till Bors för att fylla i formulär och få dem stämplade. Jag berättar om Rumäniens egen James Bond men förgäves. åk tillbaka till Bors säger han. Det blir dock en viss aktivitet på stationen när det uppdagas att det är en rumän som har felat.

Vad göra ? Henkan och Jolly ger sig ut i ösregnent och springer tillbaka till vakten för att leta upp de sönderrivna formulären. Efter en stund kommer de lyckligtvis triumferande tillbaka. Vi visar upp formulären, får passen stämplade och slipper igenom. Jenkarna får också åka i samma veva. Några hundra meter längre bort ligger en turistbyggnad. Vi går in där, växlar lite pengar och skaffar en försäkring - gröna kortet gäller inte här.

Vi lämnar snart slättlandet bakom oss och landskapet blir åter igen vackert grönkulligt. Regnet upphör efterhand. Vi passerar några skördetröskor som uppfyller tre fjärdedelar av vägens bredd. Mörkret faller på. Vi börjar bli hungriga och letar efter lämpligt matställe. Det dröjer inte länge förrän vi har hittat ett, som verkar bra. Maten är god, liksom ölet till. När vi ska betala har vi bara dollar som vi visar upp för kyparen. Han smusslar med pengarna, vi behöver bara betala fyra dollar fast det kostar tjugofem spänn. När vi ska gå försöker vi växla mer med honom men han ser helt oförstående ut. Tydligen är det någon olämplig person i närheten.

Så når vi Varna, en turistort. Här är dock betydligt trevligare än i Mamaia. Vi parkerar Blixten och går ut på stan för att försöka växla svart. Vi har dock ingen tur. Vi kör vidare. Bensinen är på upphällningen. En släckt bensinmack dyker upp. Vi tar en liten sidoväg för att försöka nå havet, men når aldrig fram. Slutligen stannar vi helt sonika vid sidan av vägen och går och lägger oss.

Måndagen den tjugoåttonde juli.

Vi äter frukost och återvänder ut på huvudvägen till macken. Där tankar vi fullt. Sedan sträcker vi fram dollar. Enligt M:s PM ska det gå bra att pröjsa med dolaros här. Bulgarerna ser dock helt oförstående ut. De vägrar ta emot dessa pengar. En bulgar som dyker upp i en mikrobuss lovar hjälpa oss. Henkan och jag hänger med honom. Där bak ligger också ett köttstycke som han tydligen skall leverera någonstans. Bussen som är av polsk tillverkning och verkar relativt ny, är fruktansvärt risig för sin ålder. Han tar också ut mesta möjliga av motorn på respektive växlar. Motorbromsning tycks inte ha slagit igenom. Vid varje inbromsning pumpar han med bromsarna. Han levererar köttstycket, som för övrigt är fullt av flugor och kör tillbaka oss till macken. Han kör tämligen vilt. Sedan börjar en lång disskussion på olika språk (bulgariska och engelska) om växling. En snut står i närheten så vi måste vara försiktiga. Efter diverse missförstånd och lätt våld från hans sida får vi femtio leva för tjugo dolaros, vilket är 1,25 gånger kursen.

Vi glider in i Burgas, en annan turistort. Det regnar ihållande. Vi slår oss ner i en uterestaurang med tak. Några svenska röster hörs i vimlet. Vi är alla mycket hungriga och beställer in tre rätter var med bers till. Gott och inte speciellt dyrt. Det är stora vattenpölar på gatorna i Burgas, så mycket har det regnat på sistone. Vi hittar ut på kustvägen söderut. Regnet har upphört. Vägen är mycket bred men utan filmarkering. Efter några mil ersätts den av en mycket smal och skumpig väg. Vi stannar utanför campingplatsen i Mekurin och köper lite förnödenheter (bland annat vin). Asfalten är slut, det är grusväg. Efter några få kilometer hittar vi den. Viken. En perfekt vik för oss själva tänker vi. Jag kör ner och parkerar Blixten i det mjuka gruset.

Tryck här här vår campingplats med får och allt ! (64 Kb)

Snart är vi alla fyra ute och simmar i det sköna badvattnet. Det är lite stenigt vid stranden så man får se sig för när man går i. Några få bilar kör förbi på grusvägen och tittar på oss, men de stannar inte och stör oss. Vi tvättar kläder i havsvattnet och hänger dem på tork på buskarna. Så slår vi oss ner i Blixtens baksäte och dricker lite mer vin. Ingen är hungrig så middagen struntar vi i. Det är varmt ute och Henkan och Jolly ligger för första gången ute och sover i sina dyra sovsäckar. Innan vi lägger oss ser vi hur solen kommer fram bland molnen och det blir en vacker solnedgång.

Tisdagen den tjugonionde juli.

Björne och jag vaknar först. Vi äter frukost. Jag går ut och känner på tvätten men den är fuktig än. Plötsligt ser vi en stor fårskock närma sig platsen på sluttningen där H och J sover. När fåren är alldeles i närheten vaknar sjusovarna, vänder sig om, sätter sig upp i sovsäckarna, ser förvånade ut. De står upp och stirrar dumt på fåren som delar på sig och drar förbi. En fåraherde kommer efter.

Vi badar och funderar på att stanna ytterligare en natt. Vi städar Blixten vilket var välbehövligt. Vid lunchen bestämmer vi oss för att trots allt fortsätta till Turkiet. Kläderna torkar inte i den fukiga luften. En svinhjord drar förbi. Platsen var kanske inte fullt så perfekt som vi från början tyckte! Så stuvar vi in alltihop och återvänder till Mekurin.

Vi kör en liten smal väg in mot landet. Enligi M:s PM skall det inte finnas någon gränsstation här, men på kartan är en väg utritad så vi chansar. Landskapet är kulligt och småtrevligt. Det märks att vi inte längre är på ett turiststråk, byarna ser mycket fattigare ut. Till slut är vi endast några få kilometer från gränsen. Då dyker några militärer upp och stoppar oss. De säger att vägen har rast och att vi måste återvända till Burgas. Det finns gott om småvägar som skulle betyda genvägar. Vi pekar på kartan. Men vakten skakar på huvudet åt alla av dem. Det där med att vägen har rasat verkat uppdiktat, snarare är det nog något militärt på gång.

Så vi vänder tillbaka de åtta nio milen till Mekurin och fortsätter därifrån till Burgas. Men vi har gripits av en helig ilska och beslutar att nå Turkiet denna dag. Det är ju bara femiosex mil dit. Det är Jolly som kör när vi efter Burgas viker av in mot landet. Vägen är bra. Mörkret faller strax därefter. Björne och jag kritiserar H och J för dålig orientering. De har missat avtagsvägen till Jambol, vilket skulle ha betytt en genväg. Efter Sliven tar vi över orienteringen. Vi börjar inse att de är vissa svårigheter, skyltar förekommer mycket sparsant och endast med ryska bokstäver. En vansinnig skylt en bit innan staden Mapnua gör att vi kör några extra mil i en cirkel innan vi når Mapnua. äntligen kommer vi ut på europavägen e femman.

Här märks det att bulgarerna velat göra ett gott intryck på turisterna. Det är en i det närmaste perfekt väg, bred och rak och med tydliga skyltar med vanliga bokstäver. Det dröjer inte länge förrän vi når gränsstationen Kapitan Andreevo. Klockan är ungefär tolv. Det gick lätt att komma ur östblocket, stämpling i passen och en summarisk titt i Blixten. Det var med blandade känslor vi passerar stänglset som utgör gräns och kör in i Turkiet.

[del 1]